[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron]
[Tredje delen: Fader vår: | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte | Sista]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Tredje delen: Fader vår

1] Vi hava nu hört, vad man skall göra och tro samt vari det bästa och saligaste livet består. Nu följer det tredje stycket, som handlar om, huru man skall bedja. 2] Ty emedan det är så beskaffat med oss, att ingen människa fullkomligt kan hålla de Tio buden, även om hon har begynt att tro, och emedan djävulen jämte världen och vårt eget kött med all makt sätter sig till motvärn, så är ingenting så nödvändigt som att beständigt ansätta Gud med åkallan, rop och böner, att han måste giva, uppehålla och föröka hos oss tron och uppfyllelsen av de Tio buden samt undanröja allt, som ligger oss i vägen och hindrar oss därvid. 3] Men för att vi skulle veta, vad och huru vi skola bedja, har vår Herre Kristus, såsom vi skola se, själv lärt oss sätt och ord.

4] Innan vi dock gå att i följd förklara bönerna i Fader vår, synes det vara högeligen av nöden att först förmana och uppmuntra människorna till bön, såsom också Kristus och apostlarna hava gjort. 5] Detta bör nämligen först avhandlas, på det man må veta, hurusom vi på grund av Guds befallning äro skyldiga att bedja. Vi hava nämligen i det andra budet, "Du skall icke missbruka Guds namn", hört, att däri fordras, att vi skola prisa Guds heliga namn, i all nöd anropa det eller bedja. Ty att anropa är ingenting annat än att bedja. 6] Men det betyder, att detta är lika strängt och allvarligt befallt som allt det övriga, att icke hava någon annan Gud, att icke dräpa, icke stjäla m.m. Ingen må därför tänka, att det är likgiltigt, om man beder eller icke, såsom ogudaktiga människor hängiva sig åt dylik vanföreställning och tänka: "Varför skulle jag bedja? Vem vet, om Gud aktar på eller vill höra min bön? Beder inte jag, så beder en annan." De komma på så sätt in i vanan att aldrig bedja och undskylla sig med att vi förkasta falska och skrymtaktiga böner, liksom lärde vi, att man icke bör eller får bedja.

7] Men det är ju sant, att de böner man hittills förrättat, då man pladdrat och sorlat i kyrkan m.m., förvisso icke hava varit några verkliga böner. Ty sådana utvärtes ting må, om de rätt brukas, vara en övning för de små barnen, för skolpiltar och enfaldiga, och man må kalla det att sjunga eller läsa, men bön i egentlig mening kan sådant icke benämnas. 8] Men att bedja är, såsom andra budet säger, att anropa Gud i all nöd. Det begär han också av oss, och det får icke bero av vårt gottfinnande, utan vi skola och måste bedja, om vi vilja vara kristna, lika väl som vi skola och måste vara lydiga mot fader och moder samt mot överheten. Ty genom åkallan och bön varder Guds namn ärat och brukat till själens gagn. 9] Detta bör du nu framför allt besinna, så att du kan tysta ned och tillbakavisa sådana tankar, som avhålla och avskräcka dig från att bedja. Ty liksom det icke går an, att en son säger till sin fader: "Vad spelar min lydnad för roll? Jag vill gå och göra vad mig lyster; det har ändå ingen betydelse", utan liksom budet finnes: du skall och måste göra det, på samma sätt står det icke i mitt skön att göra eller underlåta, utan jag skall och måste bedja.

[Concordia Triglotta: 10] ... 11] ...]

12] Då det nu med sådant allvar är oss bjudet att bedja, skall du härav sluta och förstå, att ingen på något sätt må förakta sin bön, utan tänka stort och högt därom. 13] Och tag härvid alltid jämförelser från de andra buden. Ett barn får på intet sätt akta sin lydnad mot fader och moder ringa, utan skall alltid tänka: denna gärning är lydnadens gärning, och vad jag gör, gör jag icke i annan tanke, än att jag vandrar i lydnad och i hägnet av Guds bud, varpå jag kan bygga och stödja mig, och jag aktar detta såsom något stort icke på grund av min värdighet, utan på grund av Guds befallning. Och på samma sätt också här: vad våra böner eller förböner än gälla, så skola vi anse dem såsom befallda av Gud och gjorda i lydnad mot honom och tänka så: i vad på mig ankommer har bönen ingen kraft, men därför skall den gälla, att Gud har befallt den. Därför skall en och var, vad han än har att bedja om, alltid komma inför Gud med lydnad för detta bud.

14] Därför bedja och förmana vi på det flitigaste alla, att de må lägga detta på hjärtat och på intet sätt akta bönen ringa. Ty hittills har man i djävulens namn lärt så, att ingen har aktat på detta, utan man har menat det vara nog, om blott den yttre gärningen skedde, vare sig Gud hörde bönen eller icke. Detta är att bedja på vinst och förlust och att pladdra i väg på måfå. Därför är det ock en fåfäng bön. 15] Ty vi låter oss förvirras och avskräckas av sådana tankar som: "Jag är icke helig och värdig nog; om jag vore så helig och värdig som S:t Petrus eller Paulus, så skulle jag bedja." Men långt bort med sådana tankar! Ty alldeles samma befallning, som kom till S:t Paulus, gäller också mig, och det andra budet är givet lika väl för min skull som för hans, så att han icke har att berömma sig av något bättre och heligare bud än jag. 16] Därför bör du säga: "Min bön, som jag förrättar, är lika helig, kostlig och Gud välbehaglig som S:t Pauli och de allra största helgonens. Och grunden härtill är: jag vill gärna låta honom vara heligare, om man ser på hans person, men icke om man ser på budet, ty Gud har behag till bönen icke för personens skull utan för sitt ords skull och emedan vi lyda ordet. Och på samma bud, varpå alla heliga grunda sin bön, grundar också jag min; dessutom beder jag just detsamma, varom de alltid bedja och hava bedit; och detta är för mig lika, ja, än mera nödvändigt än för dessa stora heliga."

17] Detta stycke vare nu det första, liksom det ock är det allra nödvändigaste att veta, nämligen att alla våra böner skola grunda och stödja sig på lydnad för Gud utan anseende till vår person, om vi äro syndare eller fromma, värdiga eller ovärdiga. 18] Och vi skola veta, att Gud icke låter gäcka sig, utan vredgas och straffar, om vi icke bedja, lika väl som han straffar all annan olydnad. Men vi skola veta, att han icke vill låta vår bön vara förgäves och utan gagn, ty om han icke ville höra dig, skulle han icke bjuda dig att bedja och härav göra en så sträng befallning.

19] För det andra borde vi så mycket mer lockas och drivas till bön, som Gud också tillfogat ett löfte och utfäst sig, att det skall vara visst och säkert som vi bedja, såsom han säger i Ps. 50:15: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig", och Kristus säger i Matt. 7:7f.: "Bedjen, och eder skall varda givet, ty var och en som beder, han får." 20] Sådant borde ju väcka och upptända vårt hjärta till att bedja med lust och kärlek, då han med sitt ord betygar, att vår bön behagar honom hjärtligen väl och därtill förvisso skall bliva hörd och uppfylld, på det att vi icke må förakta hans befallning eller slå den i vädret och bedja i ovisshet.

21] Sådant kan du förehålla honom och säga: "Här kommer jag, käre Fader, och beder, icke på eget bevåg eller i förlitan på egen värdighet, utan på grund av ditt bud och löfte, som icke kan svika eller bedraga mig." Den som nu icke tror detta löfte, han skall återigen veta, att han förtörnar Gud såsom den där på det högsta vanhedrar honom och beskyller honom för lögn.

22] Dessutom borde även det locka och beveka oss, att Gud, utom det han befaller och lovar, också förekommer oss och själv visar oss ord och sätt samt lägger i vår mun, huru och vad vi böra bedja, på det att vi må se, huru hjärtligt han tager sig an vår nöd, och icke tvivla på att en sådan bön behagar honom väl och förvisso skall bliva hörd, något som ju är en stor fördel i jämförelse med alla andra böner, som vi själva skulle kunna uttänka. 23] Ty då skulle samvetet alltid stanna i tvivel och säga: "Jag har bedit, men vem kan veta, huru det behagar honom eller om jag därvid har använt det rätta sättet eller måttet?" Därför är det icke möjligt att på jorden finna en ädlare bön än det dagliga Fader vår, emedan denna bön innesluter ett så skönt vittnesbörd om att Gud av hjärtat gärna hör oss, något som vi icke borde vilja utbyta mot all världens gods.

24] Också är denna bön även av den anledningen föreskriven, att vi skola se och betänka den nöd, som skall tvinga och driva oss till att utan återvändo bedja. Ty den som vill bedja, han måste också därvid andraga något, förebringa och nämna något särskilt, som han åstundar; varom icke, så kan det icke kallas en bön.

25] Därför hava vi ock med skäl förkastat munkarnas och de påviska prästernas böner, vilka dag och natt ursinnigt ula och mumla, utan att någon enda av dem tänker på att bedja om det allra ringaste; och om man kunde på ett ställe sammanföra alla tempel med deras präster, så skulle de nödgas bekänna, att de aldrig av hjärtat bedit om så mycket som en droppe vin. Ty ingen av dem har någonsin av lydnad för Gud och av tro på hans löfte eller driven därtill av någon nöd företagit sig att bedja, utan man har i bästa fall icke tänkt på annat än att göra en god gärning, varmed man skulle kunna betala Gud; man ville nämligen icke mottaga av Gud, utan blott giva åt honom.

26] Men där det skall vara en rätt bön, där måste det vara ett sådant allvar, att man känner sin nöd, och en sådan nöd, som trycker oss och driver oss att ropa och åkalla. Ty då springer bönen fram av sig själv, såsom den bör göra, så att man icke behöver någon undervisning, huru man skall bereda sig därtill eller åvägabringa andakt därvid. 27] Men den nöd, som vi skola känna både med hänsyn till oss själva och alla andra, skall du i rikaste mått igenfinna i Fader vår. Därför skall denna bön också tjäna därtill, att man därigenom erinrar sig denna nöd, betraktar den och låter den gå sig till sinnes, på det att vi icke förtröttas i att bedja; ty vi hava alla tillräckligt mycket, som fattas oss; men felet ligger däri, att vi icke känna eller se det. Därför vill Gud, att du klagar över och drager fram inför honom denna din nöd och börda, icke därför att han ej skulle veta därom, utan för att du må upptända ditt hjärta till att bedja desto starkare och begära desto mer och för att du må vitt öppna och utbreda din mantel till att mottaga mycket.

28] Därför borde vi ända från barndomen vänja oss att dagligen bedja, var och en för all den nöd, som på ett eller annat sätt vållas av vidriga omständigheter, men också för den han ser hos andra människor i sin omgivning, såsom för predikanter, överhet, grannar, tjänstefolk, och därvid alltid, såsom sagt, förehålla Gud hans bud och löfte och veta, att han icke vill, att detta skall föraktas. 29] Detta säger jag, emedan jag så gärna skulle vilja, att man åter sökte inplanta detta hos människorna, så att de lärde sig att rätt bedja och icke ginge där så råa och kalla, varigenom de dagligen bliva allt oskickligare till att bedja, något som också djävulen önskar och med alla krafter befordrar, ty han känner väl, vad avbräck och skada det orsakar honom, om bönen rätt flitigt övas.

30] Ty det skola vi veta, att allt vårt skydd och beskärm utgöres av bönen allena. Ty gentemot djävulen och hans anhang, vilka lägga sig i vår väg, äro vi alltför svaga, så att de väl kunde förtrampa oss under sina fötter. Därför måste vi besinna oss och gripa till vapen, med vilka de kristna skola vara rustade för att bestå gentemot djävulen. 31] Ty vad, menar du, har väl hittills uträttat så stora ting, avvärjt eller dämpat våra fienders rådslag och förehavanden, mord och uppror, varigenom djävulen velat undertrycka oss jämte evangelium, om icke några fromma människors böner, vilka till vårt skydd uppdragit liksom en mur av järn? Våra fiender skulle eljest själva ha fått se ett helt annat skådespel, huru djävulen skulle ha fördränkt hela Tyskland i dess eget blod. De må väl nu efter behag skratta däråt och göra sig lustiga däröver, vi skola likväl utan något annat vapen än bönen gott bliva herrar över både dem och djävulen, blott vi flitigt hålla i därmed och icke förtröttas. 32] Ty varhelst en from kristen beder: "Käre Fader, låt dock din vilja ske", så svarar han däruppe: "Ja, kära barn, det skall förvisso uppfyllas och ske, djävulen och all världen till trots."

33] Detta vare nu sagt till förmaning, att man framför allt må lära sig att skatta bönen högt och dyrt och veta att riktigt skilja mellan det blotta pladdrandet och att bedja en verklig bön. Ty vi förkasta på intet sätt bönen, vad vi förkasta är blott det alldeles gagnlösa ulandet och mumlandet, såsom också Kristus själv förkastar och förbjuder det långa och myckna ordandet.

34] Nu vilja vi så kort och tydligt som möjligt behandla Fader vår. Där äro nu i sju artiklar eller böner efter varandra sammanfattade alla de behov, som oavlåtligen göra sig gällande och varav vart och ett är så stort, att det borde driva oss till att livet igenom bedja för dess skull.

Första bönen

35] Helgat varde ditt namn.

36] Detta är nu ett något dunkelt och otillfredsställande uttryck, ty på vårt modersmål skulle vi egentligen säga så: "Himmelske Fader, hjälp, att blott ditt namn må vara heligt." 37] Vad är nu innebörden i denna bön, att hans namn må vara heligt? Är det då icke förut heligt? Svar: jo, det är väl alltid heligt med hänsyn till sitt väsen, men med hänsyn till vårt sätt att bruka det är det icke heligt. Ty Guds namn är oss givet, emedan vi hava blivit kristna och äro döpta, på det att vi kulle kallas Guds barn och hava sakramenten, varigenom han införlivar oss med sig, så att allt vad Gud äger kommer oss till godo.

38] Här är nu den viktiga angelägenheten, varom vi allra främst böra hava omsorg, nämligen att Guds namn må få sin tillbörliga ära, hållas heligt och högt såsom den högsta skatt och relik, som vi äga, och att vi såsom fromma barn må bedja därom, att hans namn, som eljest i himmelen är heligt, också på jorden, hos oss och alla människor, må vara och förbliva heligt.

39] Huru blir det nu ibland oss heligt? Det tydligaste svar, man härpå kan giva, är: när både vår lära och vår levnad äro gudliga och kristliga. Ty emedan vi i denna bön kalla Gud vår Fader, så äro vi skyldiga att alltid skicka och ställa oss såsom goda barn, så att han av oss må hava icke skam, utan heder och berömmelse.

40] Nu varder alltnog Guds namn vanhelgat antingen med ord eller gärningar – ty allt som övas på jorden måste vara antingen ord eller gärning, talande eller verkande. 41] Det sker alltså för det första, när man predikar, lär och talar i Guds namn vad som är falskt och förföriskt, så att hans namn användes till att smycka lögnen och göra den begärlig. Detta är den största skam och vanära, som kan tillfogas Guds namn. Vidare också, om man grovt missbrukar det heliga namnet till svordom, förbannelse, trolldom m.m.

För det andra vanhelgas Guds namn också genom ett uppenbart lastbart liv och leverne, när de, som kallas kristna och Guds folk, äro äktenskapsbrytare, drinkare, girigbukar, avundsamma och baktalare. 42] Då kommer med nödvändighet Guds namn för vår skull att stå där med skam och varda smädat. 43] Ty liksom det för en lekamlig fader är en skam och vanheder att hava ett elakt, vanartigt barn, som med ord och gärningar handlar så emot honom, att han för dess skull måste lida förakt och smälek: 44] på samma sätt länder det också Gud till vanära, om vi, som äro uppkallade efter hans namn och av honom fått allehanda gott, lära, tala och leva annorlunda än som goda himmelska barn, så att han måste höra människorna säga om oss, att vi måste vara icke Guds utan djävulens barn.

45] Du ser alltså, att vi här bedja just om det, som Gud i andra budet fordrar, nämligen att man icke skall missbruka hans namn till att svärja, förbanna, ljuga, bedraga etc., utan rätt bruka det till Guds pris och ära. Ty den som brukar Guds namn till någon synd, han vanhelgar och oskärar detta heliga namn, såsom man fordom kallade en kyrka oskärad, om ett mord eller någon annan illgärning blivit begången därinne eller om en monstrans eller något annat heligt ting vanärades, något som i sig självt var heligt, men dock genom missbruk blev oheligt. 46] Detta stycke är alltså lätt och klart, om man blott förstår själva det språkliga uttrycket. Att helga är enligt vårt sätt att förstå detsamma som att lova, prisa och ära, både med ord och gärningar.

47] Gör dig sålunda klart, huru högst nödvändig denna bön är. Ty då vi se, huru överfull världen är av partier och falska lärare, som alla använda det heliga namnet som täckmantel och skylt för sin djävulslära, så borde vi rätteligen utan återvändo anropa och bedja emot alla sådana, såväl emot dem som predika falskt och hava en falsk tro som emot var och en som anfäktar, förföljer och söker undertrycka vår evangelium och den rena läran, såsom biskopar, tyranner, svärmeandar m.fl. Men ej nog härmed, vi skola ock bedja för oss själva, som väl hava Guds ord, men icke äro tacksamma därför, ej heller leva därefter som vi böra. 48] Om du nu av hjärtat beder om sådant, så kan du vara viss om att det väl behagar Gud. Ty något kärare kan han icke höra, än att hans ära och pris går framför allt annat, att hans ord läres rent samt aktas dyrt och högt.

Andra bönen

Tillkomme ditt rike.

49] Liksom vår bön i första stycket har gällt sådant, som rör Guds ära och namn – att Gud må vaka över att världen icke med hans namn utsmyckar sina lögner och sin ondska, utan håller det högt och heligt både med lära och liv, så att det genom oss må bliva lovat och prisat – så bedja vi nu här, att även hans rike må komma. 50] Men alldeles som Guds namn i sig självt är heligt och vi likväl bedja, att det må vara heligt ibland oss, på samma sätt kommer också Guds rike av sig självt, vår bön förutan, och likväl bedja vi, att det må komma till oss, d.v.s. vara i verksamhet bland oss och hos oss, så att vi också må höra med till dem, bland vilka hans namn helgas och hans rike är på färde.

51] Vad betyder nu Guds rike? Svar: ingenting annat än det vi förut i Tron hava hört, nämligen att Gud har sänt sin Son, vår Herre Kristus, i världen, för att han skulle återlösa och befria oss från djävulens våld, bringa oss under sitt välde och regera oss såsom en rättfärdighetens, livets och salighetens konung emot synd, död och ont samvete, varjämte han ock givit oss sin Helige Ande, för att han skulle tillbjuda oss detta genom sitt heliga ord och genom sin kraft upplysa och styrka oss i tron.

52] Därför bedja vi nu här för det första, att detta allt må hos oss varda mäktigt och hans namn varda prisat genom Guds heliga ord och ett kristligt leverne, så att både vi, som hava undfått detta ord, må förbliva däri och dagligen tillväxa och att det hos andra människor må vinna ingång och anslutning och med makt gå fram genom världen, så att många må komma till nåderiket och, förda därtill genom den Helige Ande, varda delaktiga av återlösningen, på det att vi allesamman må evigt förbliva i det Kristi konungarike, som här tagit sin början.

53] Ty att Guds rike kommer till oss sker på tvåfaldigt vis: dels här i tiden, genom ordet och tron, dels i evigheten, genom fullkomlig uppenbarelse. Nu bedja vi om båda delarna, att det må komma till dem, som ännu icke äro delaktiga däri, och till oss, som hava undfått detsamma, och det så att det dagligen tillväxer och slutligen fulländas i det eviga livet. 54] Allt detta är detsamma som att säga: "Käre Fader, vi bedja dig, giv oss först och främst ditt ord, så att evangelium må rätt varda predikat i världen. Giv vidare, att det må genom tron mottagas samt varda verksamt och levande i oss, och att ditt rike sålunda må hava framgång bland oss genom ordet och den Helige Andes kraft samt djävulens rike nedslås, så att han icke mer må hava någon rätt eller makt över oss, till dess hans rike äntligen alldeles bliver förstört och synd, död och helvete tillintetgjorda, för att vi skola evigt leva i fullkomlig rättfärdighet och salighet."

55] Av detta ser du, att vi här icke bedja om en ömklig allmosa eller om något timligt, förgängligt gott, utan om en evig, översvinnelig skatt och om allt, varöver Gud själv förfogar, vilket är alltför stort för att ett människohjärta skulle komma på den tanken att begära det, om icke Gud själv hade befallt att bedja därom. 56] Men emedan han är Gud, vill han också bliva ärad såsom den som giver mycket mera och rikligare än någon kan fatta, likt en evig, outsinlig källa, som giver desto mera ifrån sig, ju mera den flödar och stiger. Han begär ej heller så eftertryckligt något av oss, som att vi skola bedja honom om många och stora ting, liksom han tvärtom vredgas, om man icke med tillförsikt beder och begär.

57] Tänk dig, att den rikaste och mäktigaste kejsare tillsade en fattig tiggare att begära, vad han kunde önska, och att han vore beredd att giva stora, kejserliga skänker, men den dåren icke tiggde om annat än tarvlig soppa, så skulle han med rätta anses som urbota, fräck människa, som dreve spott och spe med det kejserliga majestätets befallning och icke vore värdig att komma inför kejsarens ögon. Alldeles på samma sätt länder det också Gud till stor skam och vanära, om vi, åt vilka han tillbjuder och lovar så mycket, outsägligt gott, förakta sådant och icke tro, att vi skola få det, och knappast fördrista oss att bedja om ett stycke bröd.

58] Detta är allt den skändliga otrons skuld, vilken icke räknar med ens så mycket gott av Gud, som att han skall giva föda åt buken, mycket mindre med tillförsikt, av honom förväntar de eviga håvor, varom vi talat. Därför böra vi styrka oss emot detta och låta det vara vårt främsta böneämne, så skola vi förvisso också rikligen vinna allt annat, såsom Kristus säger: "Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder." (Matt. 6:33) Ty huru skulle han väl låta oss lida brist och nöd i fråga om det timliga, medan han lovar oss det eviga och oförgängliga?

Tredje bönen

59] Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.

60] Hittills hava vi bedit därom, att hans namn måtte av oss bliva ärat och hans rike vinna framgång ibland oss, i vilka tvenne ting allt är innefattat, som gäller Guds ära och vår salighet, så att vi vinna delaktighet i Gud och alla hans håvor. Men här är nu också högst av nöden, att vi fasthålla vid detta och icke låter oss slita därifrån. 61] Ty likasom det i ett välordnat rike måste finnas icke allenast sådana, som bygga upp och styra väl utan också sådana, som värna, skydda och försvara detsamma, på samma sätt också här. Även om vi hava bedit om det allra angelägnaste, nämligen om evangelium, tron och den Helige Ande, att han må regera oss och förlossa oss från djävulens våld, så måste vi tillika bedja därom, att Gud måtte låta sin vilja ske. Ty förbliva vi vid evangelium, så komma vi att få vara med om ganska förunderliga ting, och vi skola för den skull få utstå många stötar och knuffar av alla dem, som fördrista sig att hindra och motstå vad vi i de två föregående styckena bedit om.

62] Ty ingen kan tro, med vilken iver djävulen motsätter och uppreser sig emot detta, alldenstund han icke kan lida, att någon lär eller tror rätt, och det gör honom övermåttan ont, att han måste låta sina lögner och sin styggelse, som blivit ärade under den allra vackraste skylt av Guds namn, bliva avslöjade och stå där med skammen samt därtill själv utdrivas ur hjärtat och låta sådan skada tillfogas sitt rike. Därför väsnas han och rasar av all sin makt och kraft såsom en förgrymmad fiende. Han rustar sig med allt som står till hans förfogande samt tager världen och vårt eget kött till hjälp. 63] Ty vårt kött är i sig självt lättjefullt och benäget till det onda, även om vi hava mottagit och tro Guds ord. Världen åter är förvänd och ond. Här hetsar han nu och blåser ivrigt under, för att han skall hindra oss och driva oss tillbaka samt bringa oss på fall och åter få oss i sitt våld. 64] Detta är föremålet för hans vilja, uppsåt och tankar, det varefter han dag och natt traktar utan ett ögonblicks uppehåll och för vars skull han begagnar alla de konster, ränker, medel och vägar, som han överhuvudtaget kan uttänka.

65] Därför måste vi förvisso ständigt räkna med och betänka, att vi, om vi vilja vara kristna, hava djävulen med alla hans änglar och världen till fiender, vilka söka tillskynda oss allt slags ont både i inre och yttre hänseende. Ty varest Guds ord predikas, mottages, bliver trott och får skapa frukt, där skall icke heller det kära, heliga korset utebliva. Må blott ingen tänka, att han skall få hava frid, utan att han måste åsidosätta allt han har på jorden, gods, ära, hus och hem, hustru och barn, liv och blod. 66] Men detta är smärtsamt för vårt kött och för den gamle Adam. Ty det gäller att vara ståndaktig och lida med tålamod, huru man än må angripa oss, och tåligt låta fara, vad man än må taga ifrån oss.

67] Därför är det här lika nödvändigt som beträffande allt annat, att vi bedja utan återvändo: "Käre Fader, ske din vilja, icke djävulens eller våra fienders vilja, ej heller någons bland dem, som förfölja eller söka undertrycka ditt heliga ord eller som förhindra ditt rike, och giv oss, att vi med tålamod bära och övervinna allt, som vi därför måste lida, så att vårt arma kött icke måtte av svaghet eller tröghet giva vika och avfalla."

68] Vi hava sålunda i dessa tre böner i enklaste form allt som är av nöden att bedja om i avseende på Gud, dock allt för vår egen skull. Ty vad vi bedja om gäller blott oss, nämligen så att, som sagt, i oss måtte ske, vad som eljest är bestämt att ske utom oss. Ty liksom även vår bön förutan hans namn måste varda helgat och hans rike komma, så måste också hans vilja ske och vinna seger, även om djävulen med allt sitt anhang stormar, vredgas och rasar däremot och eftersträvar att alldeles utrota evangelium. Men för vår skull måste vi bedja, att Guds vilja trots detta deras raseri må obehindrat hava sin gång även bland oss, så att fienderna intet förmå uträtta och vi själva mot allt våld och all förföljelse må bliva fasta och låta oss nöja med denna Guds vilja.

69] Sådan bön skall nu vara vårt värn och skydd och skall tillbakaslå och fälla till marken allt, som djävulen, påven, tyranner, biskopar och kättare kunna föra fram mot vårt evangelium. Låt dem då alla rasa och försöka sitt yttersta, låt dem rådslå och besluta, huru de skola undertrycka och utrota oss, så att deras vilja och råd må vinna varaktig framgång. Häremot skall en eller två kristna i kraft av denna enda bön vara den mur omkring oss, mot vilken fiendernas alla anlopp skola krossas. 70] Den förtröstan och djärva tillförsikten hava vi, att djävulen och alla våra fienders planer och förehavanden äro bestämda att gå under och varda till intet, huru stolta, säkra och mäktiga de än tycka sig vara. Ty om deras vilja icke bleve bruten och förhindrad, så kunde Guds rike icke hava bestånd på jorden, ej heller hans namn varda helgat.

Fjärde bönen

71] Vårt dagliga bröd giv oss i dag.

72] Här må vi nu tänka på den fattiga brödkakan, på vår kropps och vårt timliga livs nödtorft. Ty när du talar och beder om dagligt bröd, så beder du tillika om allt, som hör med till att hava och njuta sitt dagliga bröd, och tvärtom beder du om hjälp emot allt, som hindrar dig därutinnan. Därför måste du väl öppna och utbreda dina tankar, icke låta dem stanna vid bakugnen eller mjöllåren, utan föra dem ut till det vida fältet och hela det land, som bär och frambringar det dagliga brödet och allsköns näring. Ty om Gud icke läte säd växa på marken samt välsignade den, så skulle vi aldrig få taga något bröd ur ugnen eller hava något att lägga på bordet.

73] Och för att vi nu må fatta oss kort, så vill denna bön innesluta i sig allt, som hör till detta livet här i världen, då vi ju blott för dess skull behöva det dagliga brödet. Nu hör dock till livet icke allenast, att vår kropp har föda, kläder och annan nödtorft, utan också att vi få vandra i frid och ro bland de människor, i vilkas mitt vi röra oss och hava vår dagliga handel och vandel samt allehanda umgängelse, med ett ord allt som rör såväl umgänget i hem och bland grannar som ock det borgerliga livet och styrelsen. Ty där dessa båda lida förfång, så att de icke ha sitt jämna förlopp, där drabbas också det som för livet är nödvändigt av skada, så att det till slut icke kan uppehållas. 74] Därför är det väl framför allt av nöden att bedja för världslig överhet och styrelse, varigenom Gud i synnerhet uppehåller vårt dagliga bröd och allt som hör till detta livets behag. Ty även om vi av Gud hava fått allt gott i överflöd, så kunna vi dock icke behålla eller tryggt och glatt bruka något därav, om han icke giver oss ett stadigt och fredligt regemente. Ty där det råder ofrid, kiv och krig, där är det dagliga brödet redan borta eller åtminstone inskränkt.

75] Därför hade man allt skäl att i varje god furstes sköld i stället för ett lejon eller en krans sätta ett bröd eller därmed prägla myntet, för att så erinra både fursten och undersåtarna, att vi genom överhetens ämbete hava skydd och fred och att vi det förutan icke vare sig komma i åtnjutande av eller behålla vårt dagliga bröd. Därför äro ock de styrande värda, att vi på allt sätt hedra dem och därjämte giva dem vad vi böra och kunna då vi ju blott tack vare dem i frid och ro kunna njuta av vad vi äga, medan vi eljest icke skulle få behålla ett enda öre. Därjämte böra vi ock bedja för dem, att Gud genom dem måtte giva oss än mera välsignelse och gott.

76] Sålunda är nu i korthet angivet och visat, huru vitt denna bön sträcker sig, nämligen till alla områden i detta livet. Av detta skulle kanske någon vilja göra en lång bön och med många ord uppräkna alla de stycken, som höra hit. Vi bedja ju t.ex. därom, att Gud måtte giva oss mat och dryck, kläder, hus och hem och en frisk kropp, dessutom att han måtte låta säden och frukterna på fältet växa och frodas; vidare att han ville förhjälpa till en god hushållning därhemma samt giva och bevara åt oss from maka, fromma barn och tjänare, låta vårt arbete, hantverk och vad vi må hava för syssla röna framgång och lyckas, förläna oss trogna grannar och goda vänner m.m. 77] Sammaledes att han åt kejsare, konungar och alla stånd och i synnerhet åt vår landsfurste, åt alla rådsherrar, överhetspersoner och ämbetsmän måtte giva vishet, kraft och lycka till att väl regera och vinna seger gentemot turkar och alla fiender; att han måtte förläna undersåtar och menige man att i lydnad, frid och endräkt leva tillsamman; 78] vidare att han måtte bevara oss för allehanda skada till liv och uppehälle, för oväder, hagel, eld, vatten, gift, pest, förlust av boskap, krig och blodsutgjutelse, dyrtid, skadliga djur, onda människor o.s.v. 79] I fråga om detta allt är det nyttigt, att det hos de enfaldiga inskärpes, hurusom både det och liknande måste av Gud givas och av oss utbedjas.

80] Framför allt är emellertid denna bön riktad mot vår farligaste fiende, djävulen. Ty all hans diktan och traktan går ut därpå att fråntaga oss och vålla avbräck i allt detta, som vi fått av Gud. Och han nöjer sig icke med att hindra och förstöra det andliga regementet, därigenom att han med sina lögner förför själarna och bringar dem i sitt våld, utan han söker även omöjliggöra och förhindra, att överhuvud någon styrelse eller någon ärlig, fredlig samvaro består på jorden. Därför ger han upphov till så mycket, kiv, mord, uppror och krig, vidare till oväder och hagel för att skada grödan och boskapen samt förpesta luften m.m. 81] Allt som allt gör det honom ont, att någon från Gud får så mycket som ett stycke bröd och äter detta i frid. Och om det stode i hans makt och om icke vår bön – näst Gud – hindrade honom, så skulle vi förvisso icke äga ett strå på våra fält, icke ett öre i huset, ja, icke en timme behålla livet – i synnerhet de som hava Guds ord och gärna skulle vilja vara kristna.

82] Se, med detta vill Gud visa oss, huru han tager sig an all vår nöd och trofast sörjer också för vårt timliga uppehälle. 83] Och ehuru han rikligen giver och uppehåller sådant även åt de gudlösa och onda, så vill han dock, att vi bedja därom, på det att vi må erkänna, att vi mottaga det ur hans hand, och däri skönja hans faderliga godhet mot oss. Ty om Gud drager sin hand tillbaka, så kan ingenting trivas och hava bestånd, såsom man ju dagligen ser och förnimmer. 84] Vilket elände är det icke nu i världen blott med det falska myntet, ja, med daglig fördyring och uppskörtning i allmän handel, köpmanskap och arbete ifrån deras sida, som efter sitt godtycke förtrycka de stackars fattiga och undandraga dem deras dagliga bröd! Detta måste vi visserligen finna oss i, men de må se sig före, att de icke ställa sig utanför den allmänna bönen, och taga sig till vara, att detta stycke i Fader vår icke vänder sig emot dem.

Femte bönen

85] Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

86] Detta stycke har nu avseende på vår stackars eländiga levnad, vilken – även om vi äga Guds ord, hava tro, göra hans vilja och foga oss i hans skickelser samt nära oss av Guds gåva och välsignelse – likväl aldrig avlöper utan synd, ity att vi alltjämt dagligen stappla och förgå oss. Vi leva nämligen i världen bland människor, som göra oss mycket ont och giva anledning till otålighet, vrede, hämnd m.m.; 87] därjämte hava vi djävulen i vår rygg, vilken ansätter oss från alla håll och, såsom vi hava hört, söker omintetgöra vad vi i de föregående styckena hava bedit om, så att det icke är möjligt att alltid bestå i en sådan oavlåtlig kamp.

88] Därför är det här återigen högeligen av nöden att bedja och ropa: "Käre Fader, förlåt oss vår skuld." Icke så, som skulle han ej utan och före vår bön förlåta synden – han har ju, innan vi bedit honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse – men vad det gäller är, att vi lära känna och taga emot denna förlåtelse. 89] Ty emedan det kött, vari vi dagligen leva, är så beskaffat, att det icke förtröstar och tror på Gud, utan beständigt umgås med onda lustar och begär, så synda vi dagligen med ord och gärningar, med överträdelse och underlåtenhet. Därigenom råkar samvetet in i ofrid, så att det fruktar Guds vrede och onåd och släpper den tröst och tillförsikt, som evangelium giver. Därför att så är, är det oavlåtligen nödvändigt, att man löper till denna bön och hämtar tröst till att åter upprätta samvetet.

90] Men sådant skall nu tjäna därtill, att Gud får bryta vår stolthet och kvarhålla oss i ödmjukhet. Ty han har förbehållit sig denna rätt, så att om någon vill åberopa sin fromhet och förakta andra, denne då må betrakta sig själv och ställa denna bön för sina ögon; han skall då finna, att han ej är mera from än de andra, utan att vi alla måste reva våra segel och tacka till, att vi kunna få förlåtelse. 91] Och ingen må, så länge vi leva här, tro sig komma därhän, att han icke behöver sådan förlåtelse. Med ett ord, om Gud icke oavlåtligen skänker förlåtelse, så är det ute med oss.

92] Så är nu innebörden av denna bön, att Gud icke måtte se till vår synd och vedergälla oss, vad vi dagligen göra oss förtjänta av, utan handla med oss i nåd och förlåta oss efter sitt löfte samt giva oss ett glatt och oförfärat samvete till att träda fram inför honom och bedja. Ty om hjärtat icke står rätt gentemot Gud och kan hämta en dylik tillförsikt, så kan det aldrig fördrista sig till att bedja. Men en dylik tillförsikt och ett glatt hjärta kan man aldrig vinna, utan att man vet, att synderna äro en förlåtna.

93] Härtill är emellertid ett nödvändigt och dock tröstligt tillägg fogat: "såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro". Gud har lovat, att vi skola kunna vara säkra, att allt är oss förlåtet och efterskänkt, dock blott för så vitt som även vi förlåta vår nästa. 94] Ty liksom vi dagligen ådraga oss mycken skuld inför Gud och han dock av nåd förlåter oss allt, så måste också vi ständigt förlåta vår nästa, om han tillfogar oss skada, våld och orätt, handlar bedrägligt mot oss e.d. 95] Förlåter du icke då, så mena icke, att Gud skall förlåta dig. Men förlåter du, så har du den trösten och vissheten, att förlåtelse skänkes dig i himmelen, 96] icke för din förlåtelses skull – ty Gud gör det fritt och för intet, av idel nåd, blott emedan han har lovat det, såsom evangelium lär oss – utan detta är tillfogat, för att han oss till styrka och förvissning skulle bredvid löftet sätta ett vårdtecken, vilket överensstämmer med denna bön, Luk. 6:37: "Förlåten, och eder skall bliva förlåtet." Därför upprepar också Kristus detsamma efter Fader vår och säger, Matt. 6:14: "Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder."

97] Så är nu ett sådant tecken tillagt denna bön fördenskull, att vi, när vi bedja, skola erinra oss löftet och tänka så: "Käre Fader, nu kommer jag till dig och beder, att du förlåter mig, icke så som skulle jag kunna med gärningar göra tillfyllest och förtjäna det, utan emedan du har lovat det och vid löftet fogat ett sigill, på det att det skall vara lika visst, som hade jag en av dig själv uttalad absolution." 98] Ty lika mycket som dop och nattvard, vilka äro satta som utvärtes tecken, verka, lika mycket förmår också detta tecken, nämligen att stärka och glädja vårt samvete; och det är framför andra just för den skull givet, att vi varje ögonblick skola kunna öva och bruka det, då vi ju beständigt hava det hos oss.

Sjätte bönen

99] Och inled oss icke i frestelse.

100] Vi hava nu tillräckligt hört, vad möda och arbete det vill till för att kvarhålla och förbliva vid allt det, varom man beder, och att det ändock aldrig avlöper utan felsteg och stapplande. Och dessutom, även om vi hava vunnit förlåtelse och ett gott samvete samt helt lösts från våra synder, så är det dock med levnaden så beskaffat, att man i dag står och i morgon kan falla. Därför måste vi, även om vi äro fromma och hava ett gott samvete inför Gud, ständigt på nytt bedja, att han icke måtte låta oss falla tillbaka i synd och vika för anfäktelser och frestelser.

101] Men frestelsen är av trenne slag: köttets, världens och djävulens. 102] Ty i köttet hava vi vår boning och släpa med oss den gamle Adam, som dagligen rör sig och lockar oss till otukt, lättja, frosseri och dryckenskap, girighet och svek för att bedraga och lura nästan, med ett ord till allehanda onda lustar, som av naturen låda vid oss och som dessutom uppväckas genom andra människors sällskap och exempel, genom vad vi höra och se, allt ting som ofta såra och upptända begär även i ett oskyldigt hjärta.

103] Därefter kommer världen, som med ord och gärningar vållar anstöt och driver oss till vrede och otålighet. Kort sagt, där är ingenting annat än hat, avund, fiendskap, våld, orätt, trolöshet, hämnd, svordom, bannor, förtal, högfärd och prål med överdådig klädedräkt, med ära, rykte och makt, varvid ingen vill vara den ringaste, utan var och en sitta främst och synas framför alla andra.

104] Därtill sällar sig nu djävulen, som hetsar och blåser under allestädes. Men i synnerhet är han verksam med avseende på sådant, som rör samvetet och andliga ting, nämligen att vi må slå i vädret och förakta både Guds ord och verk, så att han må kunna draga oss bort ifrån tron, hoppet och kärleken och driva oss till vantro, falsk säkerhet och förstockelse eller till förtvivlan, gudsförnekelse, hädelse och otaliga andra förskräckliga synder. Detta är nu de snaror och nät, ja, de sannskyldiga "brinnande pilar", vilka icke kött och blod, utan djävulen själv på det lömskaste avskjuter mot vårt hjärta.

105] Detta är ju stora, svåra faror och anfäktelser – svåra redan om var och en av dem vore ensam för sig –, och dem måste var och en kristen bära, på det att vi må drivas att, så länge vi leva i detta eländiga liv, där man från alla sidor angriper, jagar och hetsar oss, beständigt ropa och bedja, att Gud icke må låta oss mattas och bliva trötte samt återfalla i synd, skam och otro; ty eljest vore det omöjligt att övervinna även den allra ringaste anfäktelse.

106] Detta kallas nu att "icke inleda i frestelse", när Gud giver oss kraft och styrka att stå emot, utan att dock borttaga eller upphäva anfäktelsen. Ty frestelser och lockelser kan ingen undgå, så länge vi leva i köttet och hava djävulen runt omkring oss; och det är ingen annan möjlighet, vi måste lida anfäktelse, ja, dväljas däri. Men då bedja vi, att vi icke måtte därav bringas på fall och duka under. 107] Därför är det två alldeles skilda ting att känna anfäktelser och att samtycka eller säga ja därtill. Känna anfäktelse måste vi alla, ehuru icke alla på samma sätt, utan somliga starkare och svårare. Sålunda frestas ungdomen framför allt av köttet, senare de vuxna och gamla av världen. De åter, som syssla med andliga ting, d.ä. de starka kristna, av djävulen. 108] Men det att känna dylikt, om det sker mot vår vilja och vi hellre skulle vilja slippa att känna det, kan icke skada någon. Ty om man ej kände frestelsen, kunde det ej vara tal om anfäktelse. Men att samtycka är, när man lämnar frestelsen fria tyglar och icke sätter sig till motvärn och beder.

109] Därför måste vi kristna vara rustade och dagligen beredda på att utan återvändo anfäktas, att ingen må gå sin väg fram säker och ovarsam, liksom vore djävulen fjärran ifrån oss, utan att vi alltid må vara beredda på hans elaka streck och på att härvid komma honom på skam. Ty om jag är kysk, tålig, vänlig och står fast i tron, så kan djävulen ännu i detta ögonblick avskjuta en sådan pil mot mitt hjärta, att jag knappast kan bestå. Ty han är en sådan fiende, som aldrig upphör eller blir trött, utan där en anfäktelse upphör, komma alltid andra och nya i stället.

110] Därför finnes ingen annan råd eller tröst än att skynda hit och gripa om Fader vår och av hjärtat tala så med Gud: "Käre Fader, du har befallt mig att bedja, låt mig då icke genom frestelsen återfalla i synd." Gör du så, skall du få se, att frestelsen måste släppa sitt tag och äntligen giva upp spelet. 111] Annars, om du tror dig om att kunna hjälpa dig själv med egna tankar och råd, så skall du blott göra saken värre och giva djävulen ännu mera rum. Ty han har ett ormhuvud, och om han finner ett hål, där han kan slinka in med detsamma, så följer hela kroppen obehindrat med efter. Men bönen kan hindra och driva honom tillbaka.

Sista bönen

112] Utan fräls oss ifrån ondo. Amen.

113] På grekiska lyder detta stycke så: fräls eller bevara oss från "den onde". Det ser härav ut, som talade Kristus här om djävulen och som ville han till ett sammanföra allt, så att den egentliga summan av all bön är riktad mot denne vår huvudfiende. Ty han är den som ibland oss förhindrar allt sådant, som vi bedja om: Guds namn och ära, Guds rike och vilja, det dagliga brödet, ett gott och glatt samvete o.s.v.

114] Därför sammanfatta vi nu slutligen detta allt och säga: "Käre Fader, hjälp dock, att vi varda befriade från allt ont!" 115] Men icke desto mindre innefattas häri också allt som kan vederfaras oss i djävulens rike, såsom fattigdom, skam, död och med ett ord all den osaliga jämmer och det djupa kval, varav världen rymmer så otaligt mycket. Ty djävulen, som icke blott är lögnare utan även en dråpare, traktar också oavlåtligen efter vårt liv och finner sitt särskilda behag i, när han kan tillskynda oss någon lekamlig skada eller olycka. Därav kommer det, att han bryter halsen av många eller berövar andra förståndet, dränker somliga och driver många därhän, att de berövar sig själva livet, eller förmår människorna till många andra förskräckliga ting. 116] Därför återstår oss på jorden gentemot denne huvudfiende ingenting annat än att bedja. Ty om Gud icke uppehölle oss, så vore vi intet ögonblick säkra för honom.

117] Härav ser du, huru Gud vill bliva anropad även gentemot allt som i lekamlig måtto anfäktar oss, så att vi icke söka och vänta hjälp hos någon annan än honom. 118] Detta har han likväl satt allra sist. Ty skola vi bevaras och förlossas från allt ont, så måste dessförinnan hans namn bland oss helgas, hans rike vara hos oss och hans vilja ske. Därefter vill han allra sist bevara oss för synd och skam, därjämte ock för allt som gör oss ont och är oss skadligt.

[Avslutning]

119] Sålunda har Gud i största korthet framställt för oss alla de oundgängliga behov, som alltid pressa oss, så att vi icke hava någon ursäkt, om vi försumma att bedja. Men därvid ligger nu makt uppå, att vi också lära att säga "amen" därtill, d.ä. icke tvivla på att vår bön förvisso är hörd och skall gå i uppfyllelse. Ty amen är ett ord, som blott tillhör den orubbliga tron, vilken icke beder ut i det ovissa, utan vet, att Gud icke ljuger, emedan han har lovat att höra oss. 120] Varest icke sådan tro finnes, där kan icke heller en rätt bön finnas.

121] Därför äro de fångna i en skadlig villfarelse, vilka bedja på sådant sätt, att de icke våga säga av hjärtat ja därtill och med visshet fastställa, att Gud hör, utan förbliva tvivlande och säga: "Huru skulle jag våga vara så djärv och berömma mig av att Gud hör min bön? Jag är ju dock blott en fattig syndare" och annat sådant.

122] Detta kommer därav, att de icke se på Guds löfte, utan på sina gärningar och sin egen värdighet. Men härmed förakta de Gud och beskylla honom för lögn. Därför få de heller icke något, 123] såsom S:t Jakob kap. 1:6f. säger: "Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit. En sådan människa må icke tänka, att hon skall få något från Herren." 124] Se, så angelägen är Gud därom, att vi skola vara vissa, på det att vi icke må bedja förgäves och på intet sätt akta vår bön ringa.