[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Fjärde delen: Om dopet

1] Vi hava nu genomgått den allmänneliga kristna lärans tre huvudstycken. Därutöver återstår ytterligare att tala om våra sakrament, som blivit av Kristus instiftade, om vilka varje kristen bör hava åtminstone en allmän, kort undervisning, då ingen dem förutan kan vara en kristen, fastän man tyvärr hittills ingenting har lärt om dem. 2] Först skola vi då behandla dopet, genom vilket vi allra först upptages i kristenheten. Men för att man skall kunna rätt fatta det, vilja vi genomgå allt i bestämd ordning och stanna blott vid det som är nödvändigt för oss att veta. Ty huru man skall upprätthålla och försvara denna lära emot kättare och sektandar, det vilja vi överlämna åt de lärde att utreda.

3] Först och framför allt måste man då väl känna de ord, varpå dopet är grundat och varpå allt som därom är att säga syftar, nämligen vad vår Herre Kristus säger i slutet av Mattei evangelium: 4] "Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn." (Matt. 28:19) Vidare i Markus' sista kapitel: 5] "Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd." (Mark. 16:16)

6] Vid dessa ord skall du nu för det första märka, att vi här ha att göra med en Guds befallning och instiftelse, på det att vi icke skola tvivla på, att dopet är något gudomligt och icke blott något av människor uttänkt eller uppfunnet. Ty lika som jag kan påstå, att de Tio buden, Tron och Fader vår icke blivit frambragta av någon människohjärna, utan äro av Gud själv uppenbarade och givna, lika visst kan jag också frimodigt betyga, att dopet icke är något människopåfund, utan av Gud själv instiftat, samt att det är av honom allvarligt och strängt påbjudet, att vi måste låta döpa oss eller eljest gå miste om saligheten. Vi skola alltså icke mena, att det är fråga om en så lättvindig sak som att taga på sig en ny rock. 7] Ty det ligger den högsta makt uppå, att man aktar dopet 8] som något förträffligt, härligt och stort. Detta framför allt gäller vår strid och kamp, alldenstund världen är så full av sekter, vilka högljutt förkunna, att dopet är något blott utvärtes och att utvärtes ting till intet gagna. Men låt det nu vara ett utvärtes ting huru mycket som helst, här står dock Guds ord och befallning, som instiftar, grundar och bekräftar dopet. Men vad Gud instiftar och befaller kan icke vara något onyttigt, utan är något alltigenom kostligt, vore det ock till utseendet ringare än ett halmstrå. 9] Har man hittills kunnat akta högt, när påven med brev och bullor utdelade avlat, invigde altaren och kyrkor, och detta blott för hans brevs och sigills skull, så böra vi väl anse dopet vara mycket högre och kostligare, emedan Gud har befallt det och det därtill sker i hans namn. Ty så lyda orden: "Gån ut", "döpen", men icke i edert, utan "i Guds namn".

10] Men att döpas i Guds namn, det är att döpas icke av människor, utan av Gud själv. Och fastän det sker genom en människas hand, är därför dopet i sanning Guds eget verk. Därav bör väl envar kunna förstå, att det är mycket högre än något verk, gjort av en människa eller ett helgon. Ty vad verk kan man väl göra, som är större än Guds verk? 11] Men här sätter djävulen in för att blända oss med falskt sken och föra oss från Guds verk till vårt eget verk. Ty det ter sig mycket kostligare, när en kartusianermunk gör en mängd svåra, stora verk; och alla skatta högre det som vi människor själva göra och förtjäna. 12] Men Skriften lär oss, att om man också samlade tillhopa alla munkars verk, de må te sig än så kostliga, så vore de dock icke något så ädelt och gott, som om Gud blott toge upp ett halmstrå från marken. Varför? Jo, därför att personen är ädlare och bättre. Och man måste här värdera icke personen efter gärningarna, utan gärningarna efter personen, från vilken dessa få all sin adel. 13] Men här tränger sig det galna förnuftet fram, och emedan nu dopet icke lyser i ögonen såsom de verk, som vi göra, så skall det icke hava något värde.

14] Genom det nu sagda må du nu få en riktig uppfattning av saken, så att du kan svara på frågan, vad dopet är, och det så, att det icke är blott och bart vatten, utan ett vatten, som är omslutet av Guds ord och befallning och helgat därigenom, så att det är ett sannskyldigt Guds vatten; icke emedan detta vatten i och för sig självt är ädlare än annat vatten, utan emedan Guds ord och befallning här tillkommer. 15] Därför är det ett bovstreck och djävulens gyckelspel, när nu våra moderna andar för att smäda dopet lämna åsido Guds ord och ordning och icke hålla det för mer än det vatten, som man öser ur brunnen, samt sedan försmädligt fråga: "Vad kan väl en handfull vatten hjälpa själen?" 16] Ja, min vän, vem vet icke, att vatten är vatten, om det kommer i fråga skilt från Guds ord? Men huru vågar du så mästra Guds ordning och från dopet rycka loss den värdefullaste klenod, som Gud därmed förbundit och däri infattat och som han icke vill hava skild därifrån. Ty kärnan i vattnet är just Guds ord eller befallning och Guds namn; och det är en skatt, som är större och ädlare än himmel och jord.

17] Lägg alltså märke till denna åtskillnad, att dopet är något helt annat än allt vatten i övrigt, icke för den naturliga beskaffenhetens skull, utan emedan här något ädlare kommer till. Ty Gud giver det del av sin egen ära och lägger in sin kraft och makt däri. Därför är det icke blott ett naturligt vatten, utan ett gudomligt, himmelskt, heligt och saligt vatten och allt, varmed man nu ytterligare må prisa det. Ty det innesluter i sig hela Guds rikedom och kraft. 18] Detta ger nu dopet dess egentliga väsen, så att det med rätta kallas för ett sakrament, såsom också S:t Augustinus har lärt: "accedat verbum ad elementum, et fit sacramentum", d.v.s. "när ordet kommer till elementet eller det naturliga stoffet, så bliver det ett sakrament därav", d.v.s. ett heligt, gudomligt ting och tecken.

19] Därför lära vi ock städse, att man i fråga om sakramenten och alla yttre ting, som Gud förordnar och instiftar, icke skall betrakta dem efter det grova yttre höljet, såsom man ser skalet på nöten, utan fastmer ihågkomma, att Guds ord däri är inneslutet. 20] Ty på samma sätt tala vi också om föräldraståndet och om den världsliga överheten. Om man vill betrakta dessa från den synpunkten, att de hava näsa, ögon, hud, hår, kött och ben, så se turkar och hedningar ut på samma sätt, och då kunde någon fara åstad och säga: "Varför skulle jag tänka högre om dessa än om andra?" Men emedan budet "Du skall hedra din fader och moder" kommer till, så ser jag en helt annan man, prydd och klädd med Guds majestät och härlighet. Och budet, säger jag, är den gyllene kedja, som denne bär om halsen, ja, kronan på hans huvud, vilken visar mig, varför jag skall hedra detta kött och blod. 21] Så, ja, ännu mycket mer bör du giva dopet heder och anse det såsom något härligt för ordets skull, då Gud ju själv har hedrat det både med ord och verk samt därtill bekräftat det med under från himmelen. Eller håller du det för ett blott skämt, att då Kristus lät döpa sig, himmelen öppnades och den Helige Ande nedfor i synlig gestalt och att allt var idel gudomlig härlighet och gudomligt majestät?

22] Fördenskull förmanar jag återigen, att man på intet sätt måtte skilja och söndra de båda, ord och vatten, från varandra. Ty om man skiljer ordet från vattnet, så är det icke något annat vatten än det, varmed pigan kokar, och man kunde då kalla dopet ett badaredop; men om ordet är med, såsom Gud har förordnat, så är det ett sakrament och kallas ett Kristusdop. – Detta må vara det första stycket om det heliga sakramentets väsen och värdighet.

23] För det andra, då vi nu veta, vad dopet är och vad vi böra anse därom, måste vi också lära oss, varför och vartill det är instiftat, d.v.s. vad dess gagn, gåva och verkan är. Detta kan man icke angiva bättre än med Kristi ovan anförda ord: "Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst (salig)."

24] Fatta därför saken helt enfaldigt så, att dopets kraft, uppgift, gagn, frukt och ändamål är att saliggöra. Ty man döper ingen därför, att han skall bliva en furste, utan, såsom orden lyda, för att han skall bliva salig. 25] Men att bliva salig betyder, såsom vi veta, ingenting annat än att, förlossad från synder, död och djävul, komma i Kristi rike och evigt leva med honom.

26] Här ser du återigen, huru dyrt och högt dopet bör skattas, då vi därigenom vinna en sådan outsäglig skatt. Detta borde väl också visa, att det icke kan rätt och slätt vara fråga om blott vatten, ty blott vatten kunde icke verka sådant. Men ordet och det ovan framhållna, att Guds namn är däri, hava denna verkan. 27] Men varest Guds namn är, där måste också liv och salighet vara, så att det med rätta må kallas ett gudomligt, saligt, fruktbart och nåderikt vatten. Ty genom ordet få dopet kraft att bliva ett bad till ny födelse, såsom Paulus benämner det i Tit. 3:5.

28] Men då våra små vismän, de moderna andarna, förebära, att tron allena gör salig, gärningarna åter och yttre ting därvid intet ha att betyda, så svara vi, att visserligen intet annat än tron uträttar något i oss, såsom vi ännu ytterligare skola höra. 29] Det vilja dessa blinda ledare icke inse, att tron måste hava någonting, som den tror, d.v.s. ett stöd att hålla sig till och ett fotfäste och en grund att stå på. Så håller sig tron till vattnet och tror, att dopet, vari är idel salighet och liv, har sin kraft icke – såsom redan tillräckligt är sagt – genom vattnet, utan därigenom att vattnet har blivit ett med Guds ord och stiftelse och därigenom att hans namn är därmed förenat. Om jag nu tror detta, vad gäller då min tro annat än Gud, såsom den som har infört och planterat sitt ord i dopet och framställer för oss detta utvärtes ting såsom medel att vinna den skatt, varom vi talat?

30] Nu äro de likväl så galna, att de skilja från varandra tron och det föremål, varvid tron är fästad och bunden, låt vara att detta är något utvärtes; ja, det bör och måste vara något utvärtes, på det att man med de yttre sinnena kunna fatta och begripa det och så bringa det in i hjärtat, såsom ju hela evangelium är en utvärtes muntlig predikan. Korteligen, vad Gud gör och verkar i oss, det vill han verka genom sådana yttre anordningar. Dit, bör tron vända sin blick, och till dem bör den hålla sig. 31] Här hava vi då de orden: "Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst." Varpå syfta väl dessa ord om icke på dopet, d.v.s. det vatten, som är förordnat genom Guds bud? Därav följer, att den som förkastar dopet, han förkastar Guds ord, tron och Kristus själv, som hänvisar oss till dopet och binder oss därvid.

32] För det tredje. Då vi nu hava lärt känna denna dopets stora nytta och kraft, så må vi nu vidare tillse, hurudan den person är, som blir delaktig av dopets gåva och gagn. 33] Det är återigen på bästa och klaraste sätt uttryckt just i orden: "Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst." D.v.s. tron ensam gör personen värdig att till gagn mottaga det frälsande gudomliga vattnet. Ty emedan det är i de till vattnet fogade orden, som denna gåva framställes och utlovas, kan den icke mottagas på annat sätt än så, att vi med hjärtat sätta tro därtill. 34] Utan tro är gåvan till intet nyttig, även om den i och för sig vore en översvinnelig gudomlig skatt. Därför förmår det enda ordet: "den som tror" så mycket, att det utesluter och tillbakavisar alla gärningar vi månde göra i tanke att därmed vinna och förtjäna salighet. Ty det står orubbligen fast, att det som icke är tro intet har att betyda för saligheten och ej heller kan mottaga något.

35] Men om de nu, såsom de pläga, invända: "Dopet är dock självt ett verk, och du säger ju, att verken ingenting betyda för saligheten; vad bliver det då av tron?", så svarar jag: "Ja, våra gärningar göra visserligen intet till saligheten, men dopet är icke ett vårt verk, utan Guds verk." (Ty du måste såsom sagt göra en stor skillnad mellan ett Kristusdop och ett badaredop.) Guds verk åter äro hälsosamma och nödvändiga för saligheten, och de utesluta icke, utan fordra fastmer tron, ty utan tro kan man icke fatta dem. 36] Ty därmed att du låter begjuta dig med vatten, har du ännu icke mottagit dopet på sådant sätt, att det är dig till någon nytta; men därigenom blir det dig till gagn, om du låter döpa dig i den övertygelsen, att det är Guds befallning och ordning, samt tillika i Guds namn, på det att du i vattnet må mottaga den utlovade saligheten. Nu kunna varken handen eller kroppen göra detta, utan hjärtat måste tro det.

37] Du ser alltså tydligt, att det vid dopet icke är fråga om något verk, gjort av oss, utan en skatt, som Gud giver och tron mottager, alldeles som Herren Kristus på korset icke är ett verk, utan en skatt, infattad i ordet samt oss tillbjuden och genom tron mottagen. Därför göra de oss orätt, när de skrika emot oss, likasom predikade vi emot tron, medan vi i själva verket lägga vikt allenast vid tron och säga densamma vara så nödvändig i samband med dopet, att vi tron förutan icke kunna mottaga eller åtnjuta dess gåvor.

38] Sålunda hava vi trenne stycken, som man måste veta om detta sakrament, framför allt att det är en Guds stiftelse och att det därför bör hållas i högsta ära. Det förra borde vara orsak nog till det senare, även om äran härvid skulle gälla ett blott utvärtes ting. Liksom budet "Du skall hedra din fader och din moder" har avseende allenast på lekamligt kött och blod, men man därvid dock icke ser på kött och blod, utan på Guds bud, vari detta lekamliga är inneslutet och för vars skull här talas om fader och moder, på samma sätt också här: om vi än icke hade mera än dessa ord "Gån ut och döpen" o.s.v., så måste vi dock mottaga och lyda dem såsom en Guds ordning. 39] Men nu hava vi icke allenast Guds bud och befallning, utan också löftet; och därför är dopet ännu mycket härligare än vad Gud eljest bjudit och förordnat, med ett ord så fullt av tröst och nåd, att himmel och jord icke kunna fatta det. 40] Men det vill ansträngning till att tro detta, ty felet ligger icke hos skatten, utan hos oss, som hava så svårt att fatta och fasthålla densamma.

41] Därför har envar kristen hela sitt liv nog att skaffa med att lära sig att förstå dopet och öva denna kunskap. Ty han måste beständigt fara efter att fast tro, vad dopet lovar och giver, nämligen seger över djävulen och döden, syndernas förlåtelse, Guds nåd, Kristus i hans fullhet och den Helige Ande med alla hans gåvor. 42] Korteligen, det är så oändligen stora ting, att om den svaga naturen betänker det, måste den väl tvivla på, om det kunde vara sant. 43] Ty tänk efter: om det funnes en läkare, som sutte inne med konsten att rädda människorna från att dö eller att, om de doge, låta dem snart åter bli levande igen och sedan leva evigt, huru skulle inte människorna då låta det snöa och regna penningar över honom, så att ingen för strömmen av rika kunde komma fram. Nu får var och en genom dopet för intet hem till sin egen dörr ett sådant oskattbart läkemedel, som uppslukar döden och bevarar alla människor vid liv.

44] På detta sätt måste vi betrakta dopet och göra det gagneligt för oss, på det att vi må därav stärka och trösta oss, när vår synd och vårt samvete besvära oss, så att vi då kunna säga: "Jag är likväl döpt; och är jag döpt, så har jag den försäkran, att jag skall bliva salig och undfå det eviga livet både till kropp och själ." 45] Ty därför ske vid dopet bägge dessa ting, både att kroppen begjutes – vilken icke kan mottaga annat än vattnet – och att därjämte ordet uttalas, på det att också själen må få sin del. 46] Emedan nu de båda, vatten och ord, äro ett enda dop, så måste också de båda, kropp och själ, bliva saliga och leva evigt, själen genom ordet, varpå den tror, kroppen åter, emedan den är förenad med själen och också mottager dopet på det sätt, som den kan mottaga det. Därför hava vi varken för själ eller kropp någon dyrbarare klenod: ty därigenom bliva vi i fullkomlig måtto heliga och saliga, vilket vi eljest icke kunna bliva genom någon levernets övning eller något verk på jorden.

Härmed är nu så mycket, som i detta sammanhang behöves, sagt om dopets väsen, gagn och bruk.

47] Härvid uppstår emellertid en fråga, varmed djävulen genom sina partier förvirrar världen, nämligen angående barnens dop, huruvida även de tro och bliva rätt döpta. Härpå svara vi i korthet: 48] den som är olärd må skjuta denna fråga ifrån sig och överlämna den åt de lärde. Men vill du giva ett svar, 49] så svara på följande sätt. Att barndopet behagar Kristus väl, framgår tillräckligt tydligt av hans eget verk, i det nämligen Gud bland dem som så blivit döpta helgat många och givit dem den Helige Ande; och ännu i dag äro de många, hos vilka man både av deras lära och deras liv märker, att de hava den Helige Ande, såsom det ju är givet även åt oss att kunna utlägga Skriften och känna Kristus, vilket icke är möjligt utan den Helige Ande. 50] Om däremot Gud icke bekände sig till barndopet, så skulle han icke åt någon som döpts på detta sätt giva den Helige Ande eller någon hans gåva. Korteligen, då skulle från äldsta tid intill denna dag ingen människa på jorden ha varit en kristen. Då nu likväl Gud bekräftar dopet genom att giva sin Helige Ande – såsom man väl märker hos somliga fäder, såsom S:t Bernhard, Gerson, Johan Hus och andra – och då den heliga kristna kyrkan skall bestå ända till världens slut, så måste våra motståndare bekänna, att barndopet är Gud välbehagligt. Ty Gud kan ju icke vara i strid med sig själv eller vara medhjälpare till lögn och bedrägeri, ej heller giva sin nåd och sin Ande till dess befrämjande. 51] Detta är nära nog den bästa och kraftigaste bevisning för de enfaldiga och olärda. Ty man skall dock aldrig kunna taga ifrån oss eller kullslå den artikeln: "Jag tror på en helig kristlig kyrka, de heligas samfund" o.s.v.

52] Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. 53] Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet. 54] Ty om här genast i dag komme en jude med skrymteri och argt uppsåt och vi med allt allvar döpte honom, så måste vi icke desto mindre säga, att detta dop är ett rätt dop. Ty där är vattnet jämte Guds ord, även om den som döpes icke mottager dessa ting, såsom han bör. På samma sätt mottaga de som ovärdigt går till nattvarden det rätta sakramentet, även om de icke tro.

55] Du ser alltså, att partiandarnas invändningar icke äro något värda. Ty även om, som sagt, barnen icke trodde, vilket dock icke – i enlighet med vad nu är visat – är fallet, så vore dopet ett rätt dop, och ingen bör på nytt döpa dem. På samma sätt sker inget intrång på altarets sakrament, om någon med ond avsikt går till detsamma, och det skulle icke kunna tillåtas, att nattvarden för missbrukets skull genast finge på nytt mottagas, liksom hade man förut icke verkligen undfått densamma. Det vore nämligen att på det högsta smäda och skända sakramentet. Huru kunna vi inbilla oss något sådant, som att Guds ord och ordning genom vårt missbruk skulle vara något oriktigt och ogiltigt?

56] Har du, säger jag fördenskull, hittills icke trott, så tro åtminstone nu och säg så: "Dopet har väl varit rätt, men jag har dessvärre icke rätt mottagit det." Ty även jag själv liksom alla, som låta döpa sig, måste inför Gud bekänna: "Jag träder fram med min tro och även andras; likväl kan jag icke bygga därpå, att jag tror och att många människor bedja för mig, utan därpå bygger jag, att det är ditt ord och din befallning." Och detta alldeles på samma sätt som jag, när jag går till nattvarden, bygger icke på min egen tro, utan på Kristi ord. Om jag är stark eller svag, det överlämnar jag åt Gud att sörja för. Det vet jag dock, att han bjuder mig att gå åstad, äta och dricka m.m. samt att han skänker mig sin lekamen och sitt blod; och uti detta skall jag icke bliva besviken eller bedragen.

57] På samma sätt göra vi nu också i fråga om barndopet. Barnet bära vi fram i den tanken och förhoppningen, att det tror, och bedja, att Gud måtte förläna det tro; men det är icke därför vi döpa det, utan blott och bart emedan Gud har befallt det. Varför det? Emedan vi veta, att Gud icke ljuger. Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel.

58] Därför är det förmätna, ofromma människor, som resonera och draga slutsatser på följande sätt: "Varest tron icke är rätt, där kan icke heller dopet vara rätt." Det är alldeles, som om jag ville draga slutsatsen: "Om jag icke tror, så är Kristus intet" eller: "Om jag icke är lydig, så äro föräldrar och överhet intet." Är månne det en riktig slutsats, att när någon icke gör vad han bör göra, saken i sig själv skulle vara intet och utan förbindande kraft? 59] Käre vän, vänd snarare om det och drag denna slutsats: Just därför är dopet någonting och ett rätt dop, emedan man kan ha mottagit det på orätt sätt. Ty om det i sig självt ej vore rätt, så kunde man icke missbruka det eller försynda sig däremot. Därför heter det: "Abusus non tollit, sed confirmat substantiam", d.ä. "missbruk upphäver icke väsendet, utan bekräftar detsamma". Ty guld förblir icke desto mindre guld, även om det med synd och skam bäres av en sköka.

60] Därför står det fast, att dopet alltid förblir ett rätt dop och bibehåller sitt väsen oförkränkt, även om blott en enda människa bleve döpt och denna dessutom icke hade en rätt tro. Ty Guds ordning och ord låta sig icke rubbas och förändras av människor. 61] Dessa åter, svärmeandarna, äro så förblindade, att de icke se Guds ord och befallning, utan likställa dopet med vattnet i en bäck eller kruka och överheten med en vanlig människa; och när de icke se någon tro eller lydnad, så skola dopet och överheten i och för sig intet ha att betyda. 62] Här är en hemlig, upprorisk djävul på färde, som gärna ville rycka kronan av överheten, för att man sedan skulle kunna trampa den under fötterna samt så förvända och göra om intet alla Guds verk och ordningar. 63] Därför måste vi vara vaksamma och rustade och icke låta oss lockas eller vändas bort från ordet, så att vi låta dopet vara ett blott och bart tecken, såsom svärmarna fantisera om.

64] Allra sist bör man ock veta, vad dopet betyder och varför Gud förordnat just ett sådant utvärtes tecken och förfarande till det sakrament, varigenom vi först upptages i kristenheten. 65] Men detta verk eller förfarande består däri, att man sänker oss ned i vattnet, som sköljer över oss, och därefter åter drager oss upp därur. Dessa båda ting, att nedsänkas under vattnet och åter tagas upp därur, känneteckna dopets kraft och verkan, som består just i den gamle Adams dödande och därefter den nya människans uppståndelse, vilka båda hela vårt liv igenom måste fortgå hos oss, så att en kristens liv icke är något annat än ett dagligt dop, en gång påbegynt och sedan beständigt fortsatt. Ty det måste oavlåtligen vara så beskaffat, att vad som tillhör den gamle Adam ständigt utränsas och i stället det framkommer, som hör till den nya människan.

66] Vad är då den gamla människan? Hon är den, som är oss medfödd från Adam, hon är fallen för vrede, hat, avund, okyskhet, girighet, lättja, högfärd, otro; hon är behäftad med allehanda laster och har av naturen intet gott i sig. 67] När vi nu komma i Kristi rike, bör sådant dagligen avtaga, så att vi bliva ständigt mera milda, tåliga och saktmodiga samt allt mer dämpa otro, girighet, hat, avund och högfärd.

68] Detta är dopets rätta bruk bland de kristna, sådant det antydes genom döpande med vatten. Varest nu detta icke sker, utan den gamle Adam får fria tyglar, så att han blott bliver starkare, där kan man icke tala om att dopet brukas, utan där strävar man emot detsamma. 69] Ty de som äro utanför gemenskapen med Kristus kunna icke annat än dagligen varda sämre, såsom ordspråket så sant lyder: "ständigt sämre, ju längre, desto värre". 70] Var någon i fjol högfärdig och girig, så är han i år ännu mycket girigare och mera högfärdig, så att alltså odygden växer och tilltager hos honom ända från barndomen. Ett litet barn har inga särskilda odygder, men när det växer upp, blir det otuktigt och okyskt. Kommer det sedan till sin fulla mannaålder, så framträda de riktiga synderna, ju längre, desto mera.

71] Därför fortskrider den gamla människan oavbrutet i överensstämmelse med sin natur, om man icke genom dopets kraft håller tillbaka och dämpar henne; när vi åter har blivit kristna, avtager den gamla människan dagligen, till dess att hon helt och hållet underkuvas. Detta är att på rätt sätt nedsänkas i dopet för att dagligen åter komma upp ur detsamma. 72] Så är det yttre tecknet instiftat, icke blott för att det skall öva en kraftig verkan, utan också för att det skall häntyda på något annat. 73] Varest nu tron är för handen med sina frukter, där hava vi icke blott en kraftlös häntydning, utan också en densamma åtföljande verkan; men där tron saknas, stannar det vid ett blott ofruktbart tecken.

74] Och här ser du, att dopet både i anseende till sin kraft och sin sinnebildliga betydelse omsluter jämväl det tredje sakramentet, som man har kallat boten 75] och som egentligen icke är något annat än dopet. Ty vad betyder väl bot annat än att med allvar angripa den gamla människan och börja ett nytt liv? Lever du alltså i bot, så vandrar du i dopet, som icke allenast sinnebildligt häntyder på detta nya liv, utan också verkar, uppväcker och framdriver detsamma. 76] Ty i dopet gives nåd, ande och kraft till att förkväva den gamla människan, så att den nya människan må framkomma och vinna styrka.

77] Fördenskull bliver dopet alltjämt bestående, och även om någon skulle falla därifrån och synda, så står dock alltid en återgång dit öppen för oss, så att vi åter kan vinna herravälde över den gamla människan. 78] Men med vatten behöver man icke mera begjuta oss; ty om man hundra gånger läte sig sänkas ned i vatten, så gives det dock icke mer än ett dop. Men dess verkan och betydelse fortfar och förbliver. 79] Sålunda är boten ingenting annat än en återgång och ett nytt tillträde till dopet, så att man upprepar och övar det, som man förut begynt men sedan upphört med.

80] Detta säger jag, för att man icke skall hängiva sig åt den föreställningen, som vi länge hyst, då vi menade, att dopet nu vore förlorat, så att man icke mera hade någon användning därför, sedan man åter fallit i synd. Orsaken härtill är, att man icke uppskattar dopet annat än efter det yttre verk, som en gång har skett. 81] Och detta låter härleda sig ur vad S:t Hieronymus skrivit: "Boten är den andra räddningsplankan, på vilken vi måste simma och rädda oss, sedan det skepp slagits sönder, på vilket vi stiga ombord och färdas, när vi inträda i kristenheten." 82] På så sätt, när detsamma icke mera tänkes vara oss till gagn, tager man likväl bort dopets övning. Det är därför icke riktigt talat: ty skeppet går icke sönder, emedan det såsom sagt är Guds stiftelse och icke vårt verk. Men det inträffar väl, att vi halka och falla därur. Faller dock någon ur, så må han se till, att han åter simmar till skeppet och håller sig fast där, till dess att han åter kan komma upp på skeppet och fortsätta färden, såsom han förut hade börjat.

83] Man ser härav, vilken hög och förträfflig sak dopet är. Ty det rycker oss ur djävulens gap och gör oss till Guds egendom, det dämpar och borttager synden, vidare stärker det dagligen den nya människan samt övar ständigt sitt verk och förbliver i kraft, till dess vi från detta elände komma till den eviga härligheten.

84] Därför skall var och en betrakta dopet såsom en daglig klädnad, vari han ständigt skall gå klädd, så att han alltid må befinnas leva i tron och dess frukter, underkuvande den gamla människan och tillväxande i den nya. 85] Ty om vi vilja vara kristna, så måste vi flitigt öva det verk, i kraft av vilket vi äro kristna. 86] Om någon åter faller från dopet, så må han åter komma dit. Ty liksom Kristus, nådastolen, icke övergiver oss eller hindrar oss att på nytt komma till honom, även om vi synda, på samma sätt förbliva ock alla hans skatter och gåvor sig ständigt lika. Såsom vi nu en gång i dopet hava fått syndernas förlåtelse, så förbliver denna förlåtelse ännu dagligen hos oss, så länge vi leva, d.v.s. så länge vi dragas med den gamla människan.