Forts. från föreg. sida

1] Här framställa våra motståndare mot oss ordet: Vill du ingå i livet, så håll buden, Likaså: Lagens görare skola förklaras rättfärdiga, och många andra dylika ord om lag och gärningar. Innan vi svara härpå, böra vi emellertid framsälla, vad som är vår mening om kärleken och lagens uppfyllelse.

2] Det är skrivet hos profeten: Jag skall giva min lag i deras hjärtan. Och i Rom. 3 säger Paulus: Lagen befästes, men göres icke om intet genom tron. Och Kristus säger: Vill du ingå i livet, så håll buden. Likaledes heter det: Om jag icke hade kärlek, så vore jag intet. 3] Dessa och liknande ord betyga, att vi böra påbörja och mer och mer söka fullborda lagens verk. Men vi tala härvid icke om ceremoniallagen, utan om den lag, som ger föreskrifter för vårt hjärtelag, d.v.s. dekalogen. 4] Då tron meddelar åt oss den helige Ande och föder ett nytt liv i våra hjärtan, kommer den också nödvändigtvis att föda andliga rörelser i hjärtana. Och vilka dessa rörelser äro, visar profeten med orden: Jag skall giva min lag i deras hjärtan. Ty sedan vi blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda, börja vi att frukta Gud, älska honom, bedja om och vänta hjälp av honom, tacka och lova honom och lyda honom under allt betryck. Vi börja också att älska vår nästa, enär nu våra hjärtan bestämmas av andliga och heliga rörelser.

5] Men detta kan komma till stånd först sedan vi genom tron blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda samt mottagit den helige Ande. Ty först och främst kan ingen fullgöra lagen utan Kristus. Vidare kan ingen hålla lagen utan den helige Ande. 6] Men den helige Ande mottaga vi genom tron i enlighet med detta ord av Paulus i Gal. 3: Så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden. 7] Huru skulle vidare ett människohjärta kunna älska Gud, så länge det erfar, att han vredgas fruktansvärt och låter timliga och eviga olyckor övergå oss? Men lagen anklagar oss alltid och visar alltid, att Gud vredgas. 8] Därför komma vi att älska Gud, först sedan vi med tron omfattat hans barmhärtighet. Först då blir Gud föremål för vår kärlek.

9] Ehuru de till det borgerliga livet hörande gärningarna, d.v.s. lagens yttre verk, till någon del kunna fullgöras utan Kristus och den helige Ande, så framgår likväl vad vi förut sagt, att det, som i egentlig mening hör till Guds lag, d.v.s. hjärteinställningen till Gud, som föreskrives i lagens första tavla, icke kan fullgöras utan den helige Ande. 10] Men våra motståndare äro sköna teologer: De fästa sig blott vid den andra tavlan och vid de utvärtes gärningarna, men de bekymra sig icke för den örsta, liksom hörde den icke hit, eller kräva blott en utvärtes Gudstjänst.Men de beakta alldeles icke den eviga lagen, som står högt över alla skapade varelsers sinne och förstånd: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta.

11] Men Kristus är given därtill, att vi för hans skull skola få syndernas förlåtelse och den helige Ande, som i oss föder ett nytt och evigt liv och en evig rättfärdighet. Fördenskull kunna vi fullgöra lagen, endast om vi genom tron mottagit den helige Ande. Därför säger Paulus, att lagen befästes, men icke göres om intet genom tron. Ty vi kunna fullgöra lagen, först då vi fått den helige Ande. 12] Och Paulus lär oss i 2 Kor. 3, att det täckelse, varmed Moses' ansikte var betäckt, kan borttagas blott genom tron på Kristus, varigenom den helige Ande mottages. Han säger nämligen: Ännu i dag, då Moses föreläses, hänger ett täckelse över deras hjärtan. Men när de en gång omvända sig till Gud, tages täckelset bort. Men Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 13] Med täckelset menar Paulus här den naturliga människans tanke om hela lagen, dekalogen och ceremoniallagen, nämligen då skrymtarna mena, att de utvärtes och till det borgerliga livet hörande gärningarna tillfyllestgöra Guds lag och att offer och gudstjänster, blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), rättfärdiggöra inför Gud. 14] Men då tages detta täckelse bort från oss, d.v.s. då undanröjes denna villfarelse, när Gud överbevisar våra hjärtan om vår orenhet och stora synd. Först då se vi, huru fjärran vi äro från att uppfylla lagen. Då se vi tillika, hurusom vårt kött i sin säkerhet och lättja icke fruktar Gud och icke är övertygat om att Gud vårdar sig om oss, utan att människor födas och dö av en slump. Då erfara vi, att vi icke tro, att Gud förlåter och bönhör. Men då vi förnummit evangeliet om syndernas förlåtelse och genom tron härpå vunnit ny styrka, mottaga vi den helige Ande, så att vi nu kunna tänka rätt om Gud, frukta honom, tro på honom o.s.v. Härav är uppenbart, att vi icke kunna fullgöra lagen utan Kristus och utan den helige Ande.

15] Vi erkänna därför, att det är nödvändigt, att vi böra påbörja och mer och mer söka fullborda lagens verk. Och vi innefatta i detta både de inre andliga rörelserna och de yttre goda gärningarna. 16] Falskeligen rikta motståndarna den anklagelsen mot oss, att de våra icke skulle lära något om goda gärningar, då de icke blott kräva sådana, utan även visa, huru dessa skulle komma till stånd. Resultatet övertygar de skrymtare, som av egna krafter söka fullgöra lagen, att de icke kunna utföra, vad de försöka. 17] Ty den mänskliga naturen är alltför svag att med egna krafter kunna motstå djävulen, som håller alla dem fångna, vilka icke äro frigjorda genom tron. 18] Vi behöva Kristi makt till skydd mot djävulen, d.v.s. det är av behovet påkallat, att vi, då vi veta, att Gud för Kristi skull bönhör oss och att vi hava löftet, bedja till Gud, att hans helige Ande må leda och försvara oss, på det att vi icke må förföras och fara vilse eller drivas att företaga oss något mot Guds vilja. Så heter det i psalmen: Han tog fångenskapen till fånga och gav människorna gåvor. Ty Kristus har besegrat djävulen och givit oss löftet och den helige Ande, på det att även vi med Guds hjälp må segra. Och i 1 Joh. 3: Just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra djävulens gärningar om intet. 19] Därjämte lära vi icke blott huru lagen skall fullgöras, utan även huru vår gärning behagar Gud, v.s.s. icke på grund därav att vi genom den tillfyllestgöra lagen, utan emedan vi, som göra den, äro i Kristus, såsom vi kort härefter skola visa. Det står sålunda fast, att de våra uppställa krav på goda gärningar. 20] Ja, de tillägga även, att det är omöjligt att skilja kärleken till Gud, huru ringa den än är, från tron, emedan vi genom Kristus ha tillträde till Fadern, och när vi mottagit syndernas förlåtelse, då ha vi blivit verkligen övertygade om att vi hava en Gud, d.v.s. att Gud har omsorg om oss, och då vi åkalla honom, tacka honom samt frukta och älska honom, såsom Johannes lär i sitt första brev: Vi älska, därför att han först har älskat oss, nämligen då han utgivit sin Son för oss och förlåtit oss våra synder. Så angiver han, att tron går före och att kärleken följer efter. 21] Den tro, varom vi tala, finnes i boten, d.v.s. den alstras under samvetets ångest och nöd, då detta förnimmer Guds vrede över synden och söker syndaförlåtelse och frihet från synden. Och under denna samvetsnöd och andra bedrövelser bör denna tro tillväxa och stärkas. 22] Därför kan den icke finnas hos dem, som leva efter köttet, finna behag i sina lustar och lyda dem. Därför säger Paulus: Så finnes nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus, dem, som icke vandra efter köttet, utan efter Anden. Likaledes: Vi hava ingen förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. Ty om I leven efter köttet, skolen I dö. Men om I genom ande döden kroppens gärningar, skolen I leva. 23] Denna tro, som i ett hjärta, som är förskräckt och undflyr synden, sålunda mottager syndernas förlåtelse, kan icke förbliva hos dem, som följa sina onda begärelser, och kan icke heller finnas tillsammans med dödssynd.

24] Av dessa trons verkningar uttaga motståndarna en enda, nämligen kärleken, och lära, att kärleken rättfärdiggör. Så är det tydligt och uppenbart, att de lära blott lagen. Men de lära icke, att man först måste mottaga syndernas förlåtelse genom tron. Och intet ha de att lära om medlaren Kristus och icke heller, att vi för hans skull hava en nådig Gud, utan blott att vi för vår kärleks skull ha det. Och likväl säga de icke eller kunna icke säga, hurudan denna kärlek är. 25] De berömma sig av, att de kunna fullgöra lagen, ehuru denna ära egentligen blott tillkommer Kristus. Och de ställa denna förtröstan på sina egna gärningar mot Guds dom, ty de hävda, att de på grund av värdighet kunna förtjäna nåden och det eviga livet. Detta är intet annat än en ogudaktig och falsk förtröstan. Ty i detta livet kunna vi icke tillfyllestgöra lagen, då vår köttsliga natur oupphörligt ger efter för de onda böjelserna, även om Anden i oss gör motstånd mot dem.

26] Nu frågar någon: Då även vi erkänna, att kärleken är ett verk av den helige Ande och då den utgör en rättfärdighet, enär den ju är uppfyllelse av lagen, varför lära vi då icke, att den rättfärdiggör? Härtill är från vår sida att svara: Det är för det första visst, att vi icke mottaga syndernas förlåtelse vare sig genom kärleken eller för kärlekens skull, utan för Kristi skull genom tron allena. 27] Det är tron allena, som ser på löftet och därför känner sig med visshet vara övertygad om att Gud förlåter, då ju Kristus icke dött förgäves o.s.v.; så besegrar den ångesten för synd och död. 28] Om någon tvivlar på huruvida hans synder äro honom förlåtna, så vanärar han Kristus, då han menar, att hans synd är större och mäktigare än Kristi död och hans löfte, ehuru Paulus säger, att nåden överflödar över synden, d.v.s. att Guds barmhärtighet är vida större än vår synd. 29] Om någon menar, att han mottager syndernas förlåtelse därför, att han bevisar kärlek, så vanärar han Kristus och skall i Guds dom få erfara, att denna förtröstan på egen rättfärdighet är ogudaktig och falsk. Det följer sålunda härav med nödvändighet, att tron försonar och rättfärdiggör. 30] Och liksom vi icke mottaga syndernas förlåtelse genom några andra av lagen påbjudna dygder eller för deras skull, såsom tålamod, kyskhet, lydnad mot överheten o.s.v., och dessa dygder likväl böra följa på tron, så mottaga vi icke heller syndernas förlåtelse på grund av vår kärlek till Gud, ehuru denna nödvändigtvis följer på tron. 31] Men det är ett känt språkbruk, att vi stundom genom synekdoke förbinda orsak och verkan i ett och samma ord. Så säger Kristus i Luk. 7: Hennes många synder äro henne förlåtna, ty hon har älskat mycket. Men Kristus tolkar ju sig själv, då han tillägger: Din tro har frälst dig. Därför har Kristus icke velat säga, att kvinnan genom sin kärleksgärning förtjänat syndernas förlåtelse. Ty han säger tydligt: Din tro har frälst dig. 32] Men det är tron, som av nåd på grund av Guds ord omfattar barmhärtigheten. Men om någon förnekar, att det är fråga om tro, så förstår han icke alls, vad tron är. 33] Och själva berättelsen visar, vad Kristus kallar kärlek. Kvinnan kommer med den övertygelsen om Kristus, att man hos honom skall söka syndernas förlåtelse. Detta är den högsta dyrkan av Kristus. Intet högre kunde hon tillerkänna Kristus. Detta var att i sanning känna Messias – att så hos honom söka syndernas förlåtelse. Att så tänka om Kristus, att så dyrka honom och omfatta honom är vidare att i sanning tro. Men Kristus brukade ordet kärlek icke inför kvinnan, utan gent emot fariséen, emedan han jämförde fariséens gudsdyrkan i dess helhet med hela den gudsdyrkan, som kvinnan visade. Han förebrår fariséen, att denne icke erkände honom såsom Messias, ehuru han fullgjorde dessa yttre tjänster mot honom såsom mot en gäst och mot en stor och helig man. Han visar på kvinnan och berömmer hennes dyrkan, smörjelse, tårar m.m., vilket allt utgjorde tecken på hennes tro och var ett slags bekännelse, nämligen att hon hos Kristus sökte syndernas förlåtelse. Detta är i sanning ett högt föredöme, vilket icke utan skäl driver Kristus att klandra fariséen, som var en vis och ärbar man, men saknade tro. Kristus förebrår honom denna ogudaktighet och förmanar honom genom kvinnans exempel, i det han framhåller, att det var en skam för honom, att medan den olärda kvinnan tror på Gud, han själv, ehuru han är en lärare i lagen, icke tror, icke erkänner Messias och icke hos honom söker syndernas förlåtelse och frälsning. 34] Därför berömmer han kvinnans gudsfruktan i dess helhet, såsom det ofta sker i Skriften, att mucket sammanfattas i ett enda ord, såsom vi i det följande ytterligare skola framhålla i fråga om liknande ställen, t. ex.: Given en allmosa, och allt skall bliva rent. Här kräver han icke blott allmosor, utan även trons rättfärdighet. På samma sätt säger han här: Hennes många synder äro henne förlåtna, ty hon har älskat mycket, d.v.s. ty hon har i sanning dyrkat mig med tron och dess utövning och synliga tecken. Han sammanfattar här hela hennes gudsdyrkan. Likväl lär han, att syndernas förlåtelse i egentlig mening mottages genom tron, ehuru kärlek, bekännelse och andra goda frukter böra följa. Därför vill han icke säga, att dessa frukter skola vara den lösepenning eller försoning, på grund varav syndaförlåtelse gives och som försonar oss med Gud. 35] Om höga ting orda vi här, nämligen om Kristi ära, och därom, var fromma själar skola söka en fast och viss tröst och huruvida vi böra sätta vår förtröstan till Kristus eller till våra egna gärningar. 36] Om vi sätta vår förtröstan till våra egna gärningar, så beröva vi Kristus äran att vara medlare och försonare. Men vi skola i Guds dom erfara, att denna vår förtröstan är fåfäng och att våra samveten därigenom råka i förtvivlan. Och om syndaförlåtelsen och försoningen icke komma till stånd av nåd för Kristi skull, utan på grund av vår kärlek, kommer ingen att äga syndernas förlåtelse, om han icke fullgjort hela lagen, enär lagen icke rättfärdiggör, så länge den kan anklaga oss. 37] Det är sålunda uppenbart, att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, vi rättfärdiggöras genom tron, emedan det är visst, att vi mottaga syndernas förlåtelse genom tron allena.

38] Vi vilja nu övergå till att besvara motståndarnas förut anförda invändningar. Det är av dem riktigt tänkt, att kärleken är lagens uppfyllelse. Lydnad för lagen är förvisso lika med rättfärdighet. Men de taga miste, då de mena, att vi rättfärdiggöras genom lagen. Då vi icke rättfärdiggöras genom lagen, utan mottaga syndernas förlåtelse och försoning genom tron för Kristi skull, men icke på grund av vår kärlek eller laguppfyllelse, följer med nödvändighet, att vi rättfärdiggöras genom tron på Kristus.

39] Det är vidare tydligt, att denna uppfyllelse av lagen eller denna lydnad för lagen förvisso är en rättfärdighet, om den är fullkomlig. Men hos oss är den ofullkomlig och oren. Därför kan den icke behaga Gud eller av honom godtagas för sin egen skull. 40] Men ehuru det av det ovan framhållna står fast, att rättfärdiggörelsen icke blott betecknar början till förnyelsen, utan utgör den försoning, varigenom vi även i fortsättningen äro Gud behagliga, så torde man likväl ännu klarare kunna inse, att denna påbörjade laguppfyllelse icke rättfärdiggör, emedan den endast för trons skull är Gud behaglig. Icke böra vi förlita oss på, att vi genom vår egen fullkomlighet och uppfyllelse av lagen räknas såsom rättfärdiga inför Gud, utan detta sker endast för Kristi skull.

41] Det sker först och främst, emedan Kristus icke upphör att vara vår medlare, sedan vi blivit förnyade. De fara vilse, som föregiva, att Kristus åt oss förvärvat endast den första nåden, men att vi därefter med vår egen laguppfyllelse skola behaga Gud och förtjäna det eviga livet. 42] Kristus förbliver vår medlare, och vi böra alltid hålla fast vid, att vi för hans skull hava en blidkad Gud, ehuru vi i oss själva äro ovärdiga, såsom Paulus tydligt lär, då han skriver: Jag vet visserligen intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad. Men han vet sig genom tron för Kristi skull räknas såsom rättfärdig enligt detta ord: Saliga äro de, vilkas överträdelser äro förlåtna. Men denna förlåtelse mottages alltid genom tron. Vidare är tillräknandet av denna evangeliets rättfärdighet i enlighet med löftet. Därför mottages den alltid genom tron. Och vi måste ständigt fasthålla vid, att vi räknas såsom rättfärdiga endast genom tron för Kristi skull. 43] Om de pånyttfödda därefter borde komma till insikt om, att de skulle bliva Gud behagliga på grund av sin egen laguppfyllelse, när skulle då vårt samvete bli visst, att det är Gud behagligt, då vi aldrig kunna tillfyllestgöra lagen? 44] Därför måste vi alltid taga vår tillflykt till Guds löfte och i detta söka stöd för vår svaghet samt vara övertygade om, att vi räknas såsom rättfärdiga för Kristi skull, vilken sitter på Faderns högra sida och ständigt manar gott för oss. Om någon menar, att han icke för Kristi löftes skull, utan på grund av sin egen laguppfyllelse är rättfärdig och Gud behaglig, så vanärar han denne vår överstepräst. Det är omöjligt att förstå, huru en människa kan inbilla sig, att hon utan försonaren och medlaren Kristus är rättfärdig inför Gud.

45] Men varför skulle ytterligare långa utredningar behövas? Hela Skriften och kyrkan betygar med kraft, att vi icke kunna tillfyllestgöra lagen. Och därför är icke denna påbörjade laguppfyllelse för sin egen skull, utan endast på grund av tron på Kristus Gud behaglig. 46] Ty vem älskar eller fruktar Gud tillräckligt? Vem uthärdar med tillräckligt tålamod de prövningar, som Gud pålägger? Vem råkar icke ofta i ovisshet om, huruvida människornas öden styras av Guds rådslut eller av slumpen? Vem kommer icke ofta att tvivla på huruvida Gud bönhör? Vem harmas icke ofta över, att det går de ogudaktiga bättre i händer än de fromma och att de förra förtrycka de senare? Vem fullgör sin kallelse? Vem älskar sin nästa såsom sig själv? Vem drives icke av den onda begärelsen? 47] Därför säger Paulus: Det goda, som jag vill, det gör jag icke, men det onda, som jag icke vill, det gör jag. Likaså: Med min håg tjänar jag Guds lag, men med kötet tjänar jag syndens lag. Här förklarar han tydligt, att han tjänar syndens lag. Och David säger: Gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig. Såsom en Guds tjänare ber han om förskoning från domen. Likaså: Salig är den människa, som Herren icke tillräknar synd. Synden, som kan tillräknas oss, vidlåder sålunda alltid vår mänskliga svaghet; med avseende på denna synd beder psalmisten strax efteråt: Därför skola alla heliga bedja till dig. Här visar han, att även de heliga böra bedja om syndernas förlåtelse. 48] Ännu mera blinda äro de, som mena, att de onda begärelserna i köttet icke äro synd, men om dessa säger Paulus: Köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet. 49] Köttet hyser misstro mot Gud, men sätter sin förtröstan till syndiga ting, söker i olyckan mänsklig hjälp till och med i strid mot Guds vilja och undfly de prövningar, som man i enlighet med Guds befallning bör fördraga, samt tvivlar om Guds barmhärtighet o.s.v. Mot dylika onda böjelser kämpar den helige Ande i våra hjärtan för att undertrycka och döda dem och framkallar hos oss nya andliga rörelser. 50] Men härom vilja vi i det följande anföra flera vittnesbörd, som eljest förekomma överallt, icke blott i Skriften utan även hos de heliga fäderna.

51] Augustinus säger förträffligt: Alla Guds bud fullgöras, när han förlåter oss allt det, som vi icke göra. Därför kräver han tro även i fråga om de goda gärningarna, för att vi må tro att vi äro Gud behagliga för Kristi skull och att icke våra gärningar i sig själva hava någon värdighet, så att de behaga Gud. 52] Och Hieronymus säger i sin skrift Adv. Pelagianos: Då äro vi sålunda rättfärdiga, när vi bekänna oss vara syndare, och vår rättfärdighet är icke grundad på vår egen förtjänst utan på Guds barmhärtighet. 53] Därför måste tron vara tillstädes vid den påbörjade upfyllelsen av lagen, och denna tro innebär övertygelsen om, att vi för Kristi skull hava en blidkad Gud. Ty Guds barmhärtighet kunna vi omfatta blott med tron, såsom vi ovan upprepade gånger sagt. 54] Då därför Paulus säger, att lagen befästes genom tron, är detta icke blott så att förstå, att de genom tron pånyttfödda mottaga den helige Ande och komma i besittning av rörelser i hjärtat, vilka stå i överensstämmelse med Gud lag, utan det är av högsta vikt att även tillägga, att vi böra vara medvetna om att hos oss mycket fattas i det att vi skulle uppfylla lagen. 55] Därför kunna vi icke vara övertygade om att vi räknas såsom rättfärdiga inför Gud på grund av vår laguppfyllelse, utan vi böra söka vår rättfärdighet på annat håll, för att vårt samvete skall få frid. Ty icke äro vi rättfärdiga inför Gud, så länge vi undfly Guds dom och förtörnas på Gud. 56] Fördenskull böra vi hålla före, att då vi genom tron för Kristi skull blivit försonade med Gud, vi räknas såsom rättfärdiga icke på grund av lagen eller våra gärningar. Men den hos oss påbörjade uppfyllelsen av lagen är Gud behaglig för trons skull, och för samma tros skull tillräknas oss icke det, som brister i vår laguppfyllelse, ehuru åsynen av vår orenhet förskräcker oss. Men om nu rättfärdiggörelsen är att söka på annat håll, så rättfärdiggöra vår kärlek och våra gärningar icke. 57] Kristi död och tillfyllestgörelse, som är oss given, böra ställas långt över vår renhet, ja, långt över själva lagen, så att vi må vara övertygade om att vi för denna Kristi tillfyllestgörelses skull, men icke för vår laguppfyllelses skull, hava en nådig Gud.

58] Detta lär Paulus i Gal. 3 med orden: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, då han blev en förbannelse för oss, d.v.s. lagen dömer alla människor, men emedan Kristus, som var utan synd, undergick syndens straff och blev ett offer för oss, berövade han lagen dess rätt, för satt den icke mera skulle anklaga och döma dem, som tro på honom, då han ju själv är försoningen för dem och de för dennas skull räknas såsom rättfärdiga.Men då de räknas såsom rättfärdiga, kan lagen icke mera anklaga och döma dem, ehuru de i själva verket icke gjort lagen tillfyllest. I samma anda skriver han i Kol.: I Kristus ären I fullkomnade, liksom skulle han säga: Även om I haven långt kvar till fullbordandet av lagen, så fördömer det, som är kvar av synden, likväl eder icke, emedan I för Kristi skull i tron haven en fast och viss försoning, ehuru synden vidlåder edert kött.

59] Ständigt böra vi hava det löftet i åtanke, att Gud för detta sitt löftes skull och för Kristi skull vill vara oss nådig och vill rättfärdiggöra oss, men icke för lagens eller våra gärningars skull. I detta löfte böra våra förskräckta samveten söka försoningen och rättfärdiggörelsen, med detta löfte böra de stärka sig och vara fast övertygade om att de för Kristi skull och på grund av hans löfte hava en nådig Gud. Så kunna aldrig gärningarna, utan blott löftet giva samvetet frid. 60] Men om rättfärdiggörelsen och samvetsfriden äro att söka annorstädes än i kärleken och gärningarna, följer därav, att icke kärleken och gärningarna rättfärdiggöra, ehuru de, så långt det innebär ett uppfyllande av lagen, utgöra dygder och rättfärdigheter inom lagens sfär. Och så till vida rättfärdiggör denna laglydnad med en lagens rättfärdighet. Men denna lagens ofullkomliga rättfärdighet är Gud välbehaglig blott för trons skull. Därför rättfärdiggör den icke, d.v.s. den varken försonar eller pånyttföder eller gör i och genom sig själv oss välbehagliga inför Gud.

61] Härav står fast, att vi rättfärdiggöras inför Gud genom tron allena, emedan vi genom tron allena mottaga syndaförlåtelsen och försoningen för Kristi skull, då försoningen och rättfärdiggörelsen är oss utlovad för Kristi skull, men icke för lagens skull. Därför mottaga vi rättfärdiggörelsen genom tron allena, ehuru sedan den helige Ande blivit oss given, uppfyllandet av lagen följer därefter.

Svar på de av motståndarna framställda argumenten

62] Sedan vi nu lärt känna grunderna till denna vår lära, nämligen skillnaden mellan lagen och löftena eller evangeliet, blir det lätt att vederlägga motståndarnas invändningar. De anföra nämligen utsagor om lagen och gärningarna, men förbigå orden om löftena. 63] Men med avseende på alla utsagor om lagen kan man en gång för alla svara, att ingen kan utan Kristus fullgöra lagen och att de yttre, till det borgerliga livet hörande gärningarna, som man gör utan Kristus, icke äro Gud behagliga. Då gärningarna berömmas, är det därför nödvändigt att tillfoga, att tron först kräves, att gärningarna berömmas endast för trons skull och att de äro frukter av och vittnesbörd om tron. Tvetydiga och farliga frågor leda till många olika svar. 64] Ty den gamle skalden säger med rätta: En orättfärdig och i sig själv sjuk sak måste på ett konstlat sätt utmålas. Men beträffande rätta och säkra ting kan ett eller annat svar, hämtat direkt från källorna, bringa allt till det rätta, som synes vålla svårigheter. Detta gäller beträffande vår här föreliggande fråga. Ty med den norm, som jag förut antytt, kan man tolka alla anförda utsagor om lagen och gärningarna. 65] Vi erkänna nämöligen, att Skriften på ett håll framställer lagen och på ett annat evangeliet eller det nådefulla löftet om syndernas förlåtelse för Kristi skull. Men våra motståndare göra helt enkelt det nådefulla löftet om intet, då de förneka, att tron rättfärdiggör, och då de lära, att vi mottaga syndaförlåtelsen och försoningen på grund av kärleken och våra gärningar. 66] Om syndaförlåtelsen berodde på våra gärningar, så vore den helt och hållet osäker. Därmed vore ock löftet gjort om intet. 67] Därför hänvisa vi alla fromma själar till att betrakta löftena och undervisa dem om den nådefulla syndaförlåtelsen och försoningen, som sker genom tron på Kristus. Därefter tillfoga vi ock läran om lagen. Och detta bör man rätt dela, såsom Paulus säger. Ty man må se till vad Skriften tilldelar lagen och vad den tilldelar löftena. Den berömmer nämligen gärningarna på sådant sätt, att den icke upphäver det nådefulla löftet.

68] Ty gärningarna göra vi av Guds befallning lika mycket för att öva tro som för att därmed bekänna vår tro och tacka Gud. Fördenskull böra vi nödvändigtvis göra goda gärningar. Ehuru vi göra dessa gärningar, medan vi leva i köttet, som ännu icke förnyats, och ehuru den helige Andes rörelser hos oss härigenom hindras och gärningarna själva härigenom förorenas, så äro de likväl för trons skull heliga och gudomliga och uttryck för Kristi offerliv, då han genom dem uppenbarar sitt rike inför världen. Ty genom dessa gärningar helgar han våra hjärtan och håller djävulen tillbaka. Och för att hålla sitt evangelium vid makt bland människorna ställer han mot djävulens välde de heligas bekännelse och förhärligar sin makt i vår svaghet. 69] De faror och vedermödor, som aposteln Paulus, Athanasius, Augustinus och andra kyrkans lärare hava utstått, och de predikningar, de hållit, äro heliga verk och sanna, Gud välbehagliga offer samt strider, som Kristus utkämpat och genom vlika han besegrat djävulen och drivit honom bort från de troende. 70] De vedermädor, som David utstod under sina krig och i den fredliga förvaltningen, äro heliga verk, sanna offer och Guds egna strider, genom vilka han gent emot djävulen försvarat sitt folk, som var i besittning av Guds ord, för att gudskunskapen icke skulle alldeles utplånas på jorden. 71] Detsamma mena vi också om varje enskilt gott verk, som utövas i de ringaste allmänna eller enskilda kallelserna. Genom dessa verk triumferar Kristus över djävulen: korintiernas sammanskott till en allmosa t.ex. var ett sådant heligt verk, ett offer och en Kristi kamp mot djävulen, som vill förhindra att något sker till Guds ära. 72] Att ringakta dylika verk, t.ex. lärans bekännelse, bedrövelser efter Guds sinne, kärlekens verk och köttets dödande, skulle i sanning vara att förakta Kristi synliga regemente bland människorna. 73] Men här ha vi ett tillägg att göra om belöningar och förtjänster. Vi lära, att för de troendes gärningar belöningar äro ställda i utsikt. Vi lära, att de goda gärningarna icke förtjäna syndaförlåtelsen, nåden eller rättfärdiggörelsen (ty detta mottaga vi blott genom tron), men väl andra lekamliga och andliga belöningar i detta livet och det tillkommande, ty Paulus säger: Var och en skall få mottaga sin lön efter sitt arbete. 74] Belöningarna skall sålunda vara olika efter de olika arbetena. Men syndaförlåtelsen är lika för alla och en och den samma, såsom Kristus är en, och den bjudes av nåd åt alla, som tro, att deras synder äro dem förlåtna för Kristi skull. Sålunda mottaga vi syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blott genom tron och icke på grund av några våra gärningar, såsom det i samvetsnöden är oss fast och visst, att vi icke kunna sätta några våra egna gärningar mot Guds verde, såsom Paulus klart säger: Då vi hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi i tron hava tillträde o.s.v. 75] Men då denna tro gör oss till Guds barn, gör den oss också till Kristi medarvingar. Och såsom vi icke med våra gärningar förtjäna rättfärdiggörelsen, varigenom vi göras till Guds barn och Kristi medarvingar, så förtjäna vi icke heller med våra gärningar det eviga livet. Tron uppnår nämligen detta, emedan den rättfärdiggör oss och äger en nådig Gud. Men det eviga livet tillkommer dem, som blivit rättfärdiggjorda, enligt ordet: Dem som han rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock. 76] Då Paulus anbefaller oss budet att hedra våra föräldrar, erinrar han om den belöning, som tillägges detta bud, men han vill härmed icke säga, att lydnaden mot föräldrarna rättfärdiggör oss inför Gud. Men då denna lydnad utövas av de rättfärdiggjorda, förtjänar den andra stora belöningar. 77] Dock prövar Gud de heliga på olika sätt och uppskjuter ofta belöningarna för deras rättfärdiga gärningar, för att de må lära sig att icke förtrösta på sin egen rättfärdighet samt att fråga efter Guds vilja mer än efter belöningar, varpå vi hava Jobs, Kristi och andra heligas exempel. Härom undervisa oss också många psalmer, som trösta oss med avseende på att det går de ogudaktiga väl, t.ex. Psalt. 36: Harmas icke. Och Kristus säger: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. 78] Detta pris, som tillägges de goda gärningarna, utgör tvivelsutan en drivkraft för de troende att göra vad gott är. 79] Samtidigt förkunnas läran om boten för de ogudaktiga, som gör det ont är, och visas på Guds verde, varmed han hotar alla, som icke göra bättring. 80] Vi hålla sålunda goda gärningar i ära och kräva sådana samt visa på de många orsaker, varför dessa böra göras.

Så lär även Paulus om gärningarna, att Abraham mottog omskärelsen icke för att han genom detta verk skulle rättfärdiggöras. Ty han hade redan genom tron kommit därhän, att han räknades som rättfärdig. Men omskärelsen tillkom, för att han på sin kropp skulle hava ett skrivet tecken, som skulle påminna honom att själv öva sin tro, inför andra bekänna sin tro och genom sitt vittnesbörd mana andra till tro. 81] Genom tron frambar Abel ett bättre offer. Ty då han genom tron var rättfärdig, var detta hans offer Gud välbehagligt, vilket han gjorde icke för att genom denna gärning förtjäna syndaförlåtelsen och nåden, utan för att därmed öva sin tro och visa andra sin tro och för att därmed mana andra till tro.

82] Ehuru goda gärningar på detta sätt böra följa på tron, betraktas de på ett helt annat sätt av sådana människor, som icke kunna tro och i sitt hjärta vara övertygade om att de för Kristi skull av nåd få förlåtelse och att de av nåd för Kristi skull hava en nådig Gud. När dessa se de heligas gärningar, anse de efter människors sed, att de heliga genom dessa gärningar förtjänat syndaförlåtelsen och nåden. Därför efterhärma de dem och mena, att också de genom liknande gärningar skola förtjäna sina synders förlåtelse och nåden, ja, de mena, att de genom dessa gärningar kunna blidka Guds vrede och komma därhän, att de på grund av dessa gärningar räknas såsom rättfärdiga. 83] Denna ogudaktiga mening om gärningarna fördöma vi. Först och främst därför att den fördunklar Kristi ära, i det att människorna framlägga dessa gärningar inför Gud såsom lösepenning eller försoning. Men härmed tillskrives åt våra gärningar den ära, som tillkommer Kristus ensam. För det andra emedan samvetena icke kunna vinna frid genom dessa gärningar, utan allt under det att de i verklig själanöd hopa de ena gärningarna på de andra, råka i förtvivlan, emedan de icke finna någon av sina gärningar tillräckligt ren. Lagen anklagar dem nämligen ständigt och framställer ständigt för dem Guds vrede. För det tredje emedan de, som så förhålla sig, aldrig kunna nå fram till verklig gudskunskap, utan förtörnas på Gud, fly Guds dom och de prövningar, som Gud pålägger, och aldrig få erfarenhet av att Gud bönhör dem. 84] Men tron visar, att Gud är nära de sina, sedan den blivit fast övertygad om, att Gud av nåd förlåter och bönhör.

85] Men en sådan ogudaktig mening om gärningarna vidlåder alltid världen. Hos hedningarna förekommo offer, som de övertogo från patriarkerna. Deras gärningar efterhärmade de, men deras tro hade de icke, utan de menade, att dessa gärningar utgjorde en försoning och lösepenning, på grund av vilken Gud blev försonad. 86] Det israelitiska folket kom i sin tur att efterhärma detta i den tron, att de för gärningars skull, d.v.s. blott därigenom att handlingen utfördes (ex opere operato), såsom vi säga, fingo en nådig Gud. Vi se, huru skarpt profeterna klandra folket i detta hänseende, t.ex. i Psalt. 49: Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig, eller Jer.: Jag gav icke några bud om brännoffer. Sådana skriftställen förkasta icke de gärningar, som Gud klart påbjuder såsom utvärtes gärningar i det borgerliga livet, utan här förkastas den ogudaktiga meningen, att människorna genom dessa gärningar skulle kunna behaga Gud och så åsidosätta tron. 87] Och då inga gärningar kunna skänka samvetet frid, uttänker man efter hand nya gärningar, som Gud icke påbjudit. Israels folk hade sett profeterna offra på höjderna. De heligas exempel göra i synnerligt hög grad intryck på människorna, i det att de hoppas att genom liknande gärningar vinna Guds nåd, såsom de heliga gjort. Därför tog sig folket före att med en förunderlig iver efterhärma sådana gärningar för att genom dem förtjäna syndaförlåtelsen, nåden och rättfärdigheten. Men profeterna hade offrat på höjderna icke för att genom dessa gärningar förtjäna syndernas förlåtelse och Guds nåd, utan emedan de brukade undervisa på dessa platser och där betyga sin tro. 88] Folket hade hört, att Abraham tänkt offra sin son. Därför offrade även de sina söner för att med en sådan brutal gärning söka blidka Guds vrede. Men Abraham tänkte icke offra sin son i den avsikten, att denna gärning skulle vara en lösepenning eller ett försoningsoffer, för vars skull han skulle räknas rättfärdig. 89] Så har i kyrkan Herrens nattvard instiftats för att genom påminnelsen om Kristi löften, varom vi erinras i detta sakrament, vår tro må stärkas och vi utåt må bekänna vår tro samt förkunna Kristi väkgärningar, såsom Paulus säger: Så ofta I gören det, förkunnen I Herrens död o.s.v. Men våra motståndare påstå, att mässan är en gärning, som rättfärdiggör blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och som borttager skuld- och straff-förpliktelsen från dem, för vilka den firas. Ty den meningen har Gabriel i skrift betygat.

90] Antonius, Bernhard, Dominicus, Franciscus och andra heliga fäder hava utvalt åt sig ett visst levnadssätt antingen för att få forska i Skriften eller för att ägna sig åt andra nyttiga övningar. Men de höllo före att de icke på grund av dessa självvalda övningar, utan genom tron för Kristi skull räknades såsom rättfärdiga och hade en nådig Gud. Men den stora hopen har sedan sökt efterlikna icke fädernas tro, men deras gärningar utan tro för att genom dem förtjäna syndaförlåtelsen, nåden och rättfärdigheten, och de hava icke förstått, att de skulle mottaga detta av nåd för försonaren Kristi skull. 91] Den meningen hyser världen om alla gärningar, att de utgöra en försoning, varigenom Gud blidkas, och att de utgöra förtjänster, på grund av vlika vi räknas såsom rättfärdiga. Men världen förstår icke, att Kristus är försonaren och att vi genom tron av nåd komma därtill, att vi för Kristi skull räknas såsom rättfärdiga. Då gärningarna likväl icke kunna skänka samvetet frid, utväljer man åt sig efter hand nya sådana, och så uppstå nya gudstjänstbruk, nya löften och nya munkordnar, allt vid sidan av Guds bud, för att därigenom åstadkomma något stort och märkvärdigt, som man kan ställa mot Guds vrede och dom. 92] Dessa ogudaktiga åsikter om gärningarna försvara våra motståndare i strid mot Skriften. Att tillskriva våra egna gärningar den innebörden att de skulle vara en försoning, att de skulle förtjäna syndaförlåtelsen och nåden och att vi för deras skull skulle räknas såsom rättfärdiga inför Gud, men icke för Kristi, försonarens, skull genom tron, vad annat är detta än att beröva Kristus hans ära såsom medlare och försonare? 93] Ehuru även vi mena och lära, att goda gärningar ovillkorligen böra göras (en begynnande laguppfyllelse bör nämligen följa på tron), så tillerkänna vi likväl Kristus den honom tillkommande äran. Vi hålla nämligen före och lära, att vi genom tron för Kristi skull räknas såsom rättfärdiga inför Gud, att vi däremot icke räknas såsom rättfärdiga på grund av våra egna gärningar utan Kristus såsom medlare, att vi icke genom våra egna gärningar förtjäna syndernas förlåtelse, nåd och rättfärdighet, att vi icke kunna ställa våra gärningar mot Guds vrede och dom och att våra gärningar icke kunna övervinna ångesten över synden, utan att denna kan övervinnas genom tron allena och att endast medlaren Kristus kan genom tron ställas mot Guds vrede och dom. 94] Om någon menar något annat, så giver han icke åt Kristus den honom tillkommande äran, ty Kristus är given oss såsom försonare, för att vi genom honom skola hava tillträde till Fadern. 95] Men vi tala nu om rättfärdigheten i vår ställning inför Gud och icke inför människor, den rättfärdighet, varigenom vi vinna nåd och frid i vårt samvete. 96] Ty icke kunna vi uppnå samvetsfrid inför Gud annat än genom tron allena, varigenom vårt samvete är fast övertygat om att vi för Kristi skull hava en nådig Gud, såsom det står skrivet: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda, hava vi frid. Ty rättfärdiggörelsen är endast något av nåd för Kristi skull utlovat, varför denna rättfärdighet inför Gud kan mottagas genom tron allena.

97] Nu gå vi att ge svar beträffande de skriftställen, som motståndarna anföra för att bevisa, att vi rättfärdiggöras genom kärleken och gärningarna. Från 1 Kor. anföra de: Om jag hade all tro o.s.v., men icke hade kärlek, så vore jag intet. Här triumfera de högeligen och säga, att Paulus försäkrar för hela kyrkan, att tron allena icke rättfärdiggör. 98] Att här giva svar på tal är lätt, sedan vi ovan visat, vad vi tänka om kärleken och gärningarna. Detta ställe hos Paulus fordrar kärlek, och detsamma göra även vi. Vi hava nämligen förut sagt, att en verklig förnyelse och en begynnande laguppfyllelse bör finnas hos oss i enlighet med detta ord: Jag skall lägga min lag i deras hjärtan. Om någon förkastar kärleken, så kan han, även om han har stor tro, likväl icke behålla den. 99] Ty han behåller icke den helige Ande. Men Paulus talar på detta ställe icke om huru rättfärdiggörelsen kommer till stånd, utan han skriver till dem, som blivit rättfärdiggjorda, men behövde uppmanas att bära goda frukter, för att de icke skulle förlora den helige Ande. 100] Men motståndarna gå här alldeles förvänt till väga: detta enda ställe, där Paulus lär om frukterna, anföra de, men de synnerligen många ställen, där han i vederbörlig ordning talar om huru rättfärdiggörelsen kommer till stånd, förbigå de. Om andra bibelställen, som tala om tron, tillägga de alltid den anmärkningen, att dessa böra förstås såsom gällande den genom kärleken formerade eller gestaltade tron (fides formata). Här tillägga de emellertid icke något beriktigande om att även den tron är nödvändig, vilken erfar, att vi räknas såsom rättfärdiga för försonaren Kristi skull. Så utesluta motståndarna Kristus från rättfärdiggörelsen och lära blott en lagens rättfärdighet. 101] Men låtom oss återgå till Paulus. Ingen kan från den nämnda texten sluta till något annat än att kärleken är nödvändig. Det tillstå vi. På samma sätt är det nödvändigt att avhålla sig från stöld. Men det vore icke någon riktig slutsats, om någon därav ville bevisa detta: att avhålla sig från stöld är nödvändigt, sålunda rättfärdiggör avhållsamheten från stöld. Rättfärdiggörelsen innebär nämligen icke ett godkännande av en enskild gärning, utan av hela personen. Detta Paulus-ställe är oss sålunda till intet men, bara motståndarna icke tillfoga vad som lyster dem. Ty Paulus säger här icke, att kärleken rättfärdiggör, utan han säger, att jag utan kärleken vore intet, d.v.s. att tron vore utsläckt, huru stor den än varit. Han säger icke heller, att kärleken övervinner ångesten över synden och dödsfruktan, att vi skulle kunna ställa vår kärlek mot Guds verde och dom, att vår kärlek skulle tillfyllestgöra Guds lag, att vi genom vår kärlek men åsidosättande av Kristus såsom försonade skulle hava tillträde till Gud eller att vi genom vår kärlek skulle få den utlovade syndaförlåtelsen. Intet av allt detta säger Paulus. Därför är icke hans mening den, att kärleken rättfärdiggör, ty vi rättfärdiggöras blott då, när vi omfatta försonaren Kristus och tro, att Gud för Kristi skull är oss nådig. Och icke bör man fantisera om någon rättfärdiggörelse, varvid försonaren Kristus åsidosatts. 102] Våra motståndare omintetgör löftet om Kristus och utplåna evangeliet, om – såsom de mena – Kristus icke är nödvändig och vi genom vår kärlek kunna övervinna döden och utan försonaren Kristus hava tillträde till Gud. 103] Motståndarna förvanska flera bibelställen, då de i stället för att från dem själva framdraga deras verkliga innebörd i dem inlägga sina egna meningar. Ty vad för oss opassande skulle detta Paulus-ställe hava, om vi borttaga den tolkningen därav, som motståndarna tillfogat, i det att de icke förstå, vad rättfärdiggörelsen är eller huru den kommer till stånd! Sedan korintierna blivit rättfärdiggjorda, hade de mottagit många förträffliga gåvor. De voro till en början fyllda av iver, såsom vanligt är. Därefter började split uppstå bland dem, såsom Paulus antyder, och de började förakta sina goda lärare. Därför klandrar Paulus dem och manar dem att återvända till kärlekens verk. Ehuru dessa äro nödvändiga, vore det likväl dåraktigt att inbilla sig, att fullgörandet av andra tavlans bud skulle göra oss rättfärdiga inför Gud, ty i dessa är det fråga om vårt förhållande till människor, men icke i egentlig mening om vårt förhållande till Gud. Men i rättfärdiggörelsen sker en uppgörelse med Gud, där blidkas Guds vrede och där kommer vårt samvete till frid med Gud. Men intet av allt detta sker genom fullgörandet av andra tavlans bud.

104] Men motståndarna invända nu, att kärleken sättes före tron och hoppet. Ty Paulus säger: Störst av dem är kärleken. Det är vidare följdriktigt tänkt, att den största och förnämsta dygden rättfärdiggör. 105] Visserligen talar Paulus på detta ställe egentligen om kärleken till nästan och framhåller, att kärleken är störst, ty den bär mest frukt. Tron och hoppet hava endast med Gud att göra, men kärleken utåt mot människorna har oändligt många verk att fullgöra. Likväl giva vi våra motståndare gärna det medgivandet, att kärleken till Gud och nästan är den största dygden, ty detta är det förnämsta budet: Du skall älska Herren, din Gud. Men på vad sätt kunna de härav draga den slutsatsen, att kärleken rättfärdiggör? 106] Den största dygden rättfärdiggör, säga de. Men såsom lagen även i dess egenskap av det högsta och främsta icke rättfärdiggör, så rättfärdiggör icke heller dess största dygd. Men den dygd rättfärdiggör, som omfattar Kristus och meddelar åt oss Kristi förtjänst och genom vilken vi mottaga nåd och frid från Gud. Men denna dygd är tron. Ty tron är, såsom vi ofta förut sagt, icke blott en kunskap, utan den består fasthellre i att vilja mottaga och omfatta det, som i löftet om Kristus erbjudes. 107] Men denna lydnad mot Gud att vilja mottaga löftet är icke mindre än kärleken en gudstjänst. Gud vill, att vi skola tro honom och att vi just av honom skola mottaga det goda, och detta förklarar han vara en sann gudstjänst.

108] Men motståndarna tillskriva kärleken rättfärdiggörelsen, emedan de överallt kräva och lära en lagens rättfärdighet. Vi kunna icke förneka, att kärleken är lagens förnämsta verk. Och den mänskliga visheten ser på lagen och söker i den rättfärdigheten. De skolastiska lärarna, som voro framstående och skickliga teologer, prisa därför lagens högsta verk och tillskriva densamma rättfärdiggörelsen. Men bedragna av mänsklig vishet sågo de i likhet med fariséerna, filosoferna och mohammedanerna icke Mose ansikte avtäckt, utan beslöjat. 109] Men vi prisa evangelii dårskap, vari en annan rättfärdighet är uppenbarad, nämligen att vi för frösonaren Kristi skull anses såsom rättfärdiga, då vi tro, att Gud för Kristi skull är oss nådig. Vi äro icke heller i okunnighet om huru radikalt denna lära strider mot förnuftets och lagens sätt att se och bedöma. Och icke heller äro vi okunniga om att lagens lära om kärleken är mycket mera behaglig. Ty den motsvarar mänsklig vishet. Men vi blyges icke för evangelii dårskap, utan försvara denna för Kristi skull och bedja Kristus, att han genom den helige Ande ville hjälpa oss att förklara och förhärliga den.

110] I sin vederläggningsskrift hava våra motståndare mot oss anfört även detta ställe ur Kolosserbrevet: Kärleken är fullkomlighetens sammanhållande band. Härav draga de den slutsatsen, att kärleken rättfärdiggör, emedan den gör oss fullkomliga. Ehuru här mycket skulle kunna genmälas beträffande frågan om fullkomligheten, vilja vi här blott helt enkelt återge Paulus' mening. Visst är, att Paulus här talar om kärleken till nästan. Man bör i sanning icke mena, att Paulus skulle vara mera benägen att låta vare sig rättfärdigheten eller fullkomligheten inför Gud följa av fullgörandet av andra tavlans bud än av uppfyllandet av den första tavlans. Men om kärleken gör oss fullkomliga, så skulle vi icke behöva Kristus såsom försonare. Ty tron omfattar blott Kristus såsom försonare. Men det nyss sagda är vitt skilt från Paulus' mening, ty han tillåter aldrig, att Kristus såsom försonare lämnas åsido. 111] Han talar här nämligen icke om fullkomligheten hos den enskilde, utan om kyrkans samfällda fullkomlighet. Ty han säger, att kärleken är ett band eller något, som sammanbinder, för att därmed angiva, att han talar om sammanbindandet och förenandet av kyrkans många medlemmar inbördes. Ty liksom i varje familj och i varje rike enigheten mellan medlemmarna måste underhållas genom ömsesidiga tjänster och friden blott kan bevaras därigenom, att människorna överse med och förlåta varandras fel, så bjuder Paulus, att det i kyrkan skall finnas kärlek, varigenom man kan bevara endräkten och där så kräves hava fördrag med brödernas ohyfsade uppträdande samt överse med en del mindre fel för att förhindra, att kyrkan splittras i olika partier, varav hat, partisinne och villfarelser uppstå.

112] Endräkten kommer nämligen att med nödvändighet upplösas, när biskoparna antingen pålägga alltför dryga bördor eller icke taga hänsyn till folkets svaghet. Och söndringar uppstå, när människorna döma alltför strängt om lärarnas liv eller på grund av några mindre oegentligheter förakta sina lärare, ty då söka de sig både en annan lära och andra lärare. 113] Däremot bevaras fullkomligheten, d.v.s. felfriheten i kyrkan, då de starka ha fördrag med de svaga, då folket överser med vissa brister i lärarnas liv och biskoparna hava försyn för folkets svaghet. 114] Alla visa mäns böcker äro fyllda med föreskrifter om att öva dylik billighet, för att vi i den dagliga umgängelsen må för den gemensamma fridens skull förlåta varandra mycket. Angående detta ger Paulus såväl på detta ställe som annorstädes ofta föreskrifter. Därför draga motståndarna av ordet "fullkomlighet" grundlöst den slutsatsen, att kärleken rättfärdiggör, medan Paulus här talar om felfriheten och friden i samfundslivet. Och på samma sätt tolkar Ambrosius detta ställe: På samma sätt säges en byggnad vara fulländad och utan brist, då alla dess delar äro med varandra väl sammanfogade. 115] Men det är en skam för motståndarna att så mycket framhäva kärleken, då de aldrig öva den. Vad göra de nu? De sönderspränga församlingarna, de skriva blodslagar och förelägga dessa för kejsaren, vår huldrike furste, för att han skall stadfästa dem, de dräpa präster och andra redliga män, om någon av dem på minsta sätt ger till känna, att han alls icke gillar något av deras uppenbara missbruk. Detta överensstämmer icke med deras lovprisande av kärleken, ty om motståndarna handlade i överensstämmelse därmed, skulle församlingarna hava lugn och riket fred. De nuvarande oroligheterna skulle nämligen snart lägga sig, om motståndarna icke med alltför stor hårdhet påyrkade vissa för fromheten skadliga stadgar, vilka de i flertalet fall själva icke iakttaga, medan de kraftigt försvara dem mot oss. De överse dock lätt med sig själva, men icke med andra, såsom det heter hos skalden: Mig själv förlåter jag, säger Maenius. 116] Men detta är något helt annat än de lovord över kärleken, som de här anföra från Paulus och som de icke förstå bättre än väggen fattar det ord, som den såsom eko återger.

117] Från Petrus anföra de också detta ord: Kärleken överskyler alla överträdelser. Det är emellertid tydligt, att Petrus här talar om kärleken till nästan, ty detta ord fogar han till budet och befallningen om att människorna skola älska varandra inbördes. Men icke har det kunnat falla någon apostel in, att vår kärlek skulle övervinna synd och död och vara en försoning, på grund varav Gud utan Kristus såsom medlare skulle försonas och att vår kärlek utan medlaren Kristus skulle vara rättfärdighet. Ty om någon sådan kärlek funnes, vore den en lagens, men icke en evangeliets rättfärdighet, då ju evangeliet lovar oss försoning och rättfärdighet, om vi tro, att Fadern för vår försonare Kristi skull är blidkad och att Kristi förtjänst skänkes oss. 118] Därför bjuder Petrus kort förut, att vi må komma till Kristus och uppbyggas på honom. Och han tillägger: Den som tror på honom, han skall icke komma på skam. Men vår kärlek befriar oss icke från att komma på skam, då Gud anklagar och dömer oss. Tron på Kristus däremot gör oss fria från samvetets förskräckelser, då vi veta, att vi för Kristi skull få förlåtelse.

119] Men nämnda ord om kärleken är hämtat från Ordspråksboken, där det antitetiska uttryckssättet klart visar, huru detta ord bör förstås: Hat uppväcker trätor, men kärlek överskyler alla överträdelser. 120] Petrus lär alldeles detsamma som Paulus i det förutnämnda, ur Kolosserbrevet hämtade ordet, nämligen att om oenigheter uppstå, dessa böra genom billighet och foglighet från vår sida biläggas och avgöras. Oenigheter – säger han – uppstå genom hat, såsom vi ofta se, att av de minsta misshälligheter de största tragedier uppstå. Så uppkom en ringa missämja mellan Caesar och Pompeius, och om den ene givit aldrig så litet vika för den andre, så hade icke medborgarkriget uppstått. Men då båda läto sig ledas blott av sitt hat, fick denna i sig ringa orsak de största verkningar. 121] Även många irrläror ha uppstått i kyrkan blott därigenom, att lärarna varit förbittrade på varandra. Därför talar Petrus icke om egna synder, utan om andras, då han säger: Kärleken överskyler överträdelser, d.v.s. andras synder, och detta människor emellan, ty även om misshälligheter uppstå, så överskyler kärleken dem och förlåter, giver efter och påyrkar icke allt med strängaste rätt. Petrus vill sålunda icke säga, att kärleken förtjänar syndernas förlåtelse inför Gud, att den med åsidosättande av Kristus såsom medlare utgör försoning och att den pånyttföder och rättfärdiggör, utan att den gent emot människor icke är egensinnig, hård och brutal, att den överser med vissa fel hos vänner, att den fördrager andras mera ohyfsade uppträdande, såsom en allmänt känd sentens säger: Du skall lära känna, men icke hata din väns seder. 122] Icke utan avsikt anbefalla apostlarna den kärlekens utövning, som filosoferna kalla måttfullhet. Ty denna dygd är nödvändig för att upprätthålla den allmänna endräkten, som icke kan bestå, om icke församlingsherdar och menigheter överse med mycket och förlåta varandra mycket.

123] Från Jakob anföra de: I sen alltså, att människan rättfärdiggöres av gärningar och icke av tro allena. Detta skriftställe anse de mer än något annat vara en instans mot vår mening. Men det är lätt och enkelt att svara härpå. Om motståndarna här icke tillfoga sina egna meningar om gärningarnas förtjänster, så skulle dessa Jakobs ord icke innehålla något för oss opassande. Men varhelst det är tal om gärningar, tillfoga motståndarna sin ogudaktiga åsikt om att vi genom goda gärningar förtjäna syndernas förlåtelse, att dessa goda gärningar utgöra en försoning och lösepenning, på grund varav Gud försonas med oss och att samma goda gärningar övervinna samvetets förskräckelser inför synden och döden och på grund av sin egen godhet äro välbehagliga inför Gud, men icke äro i behov av barmhärtigheten och försonaren Kristus. Intet av allt detta har fallit Jakob in, och likväl försvara motståndarna allt detta under förevändning av att det är Jakobs mening.

124] Först och främst bör man därför besinna, att detta bibelställe mera talar mot motståndarna än mot oss. Ty motståndarna lära, att människan rättfärdiggöres genom kärlek och gärningar, men om tron, varigenom vi omfatta försonaren Kristus, ha de intet att säga. Ja, de förkasta denna tro, och de göra det icke blott i sina uttalanden och skrifter, utan de söka också att med järn och straff utplåna den inom kyrkan. Huru mycket bättre lär då icke Jakob, som ju icke alls utelämnar tron och sätter kärleken i trons ställe, utan fasthåller tron, för att icke försonaren Kristus må utelämnas i rättfärdiggörelsen. På samma sätt kommer Paulus vid framställningen av det kristna livets huvudinnehåll att i 1 Tim. 1 sammanfatta tron och kärleken: Förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro.

125] För det andra framgår av själva sakförhållandet, att här är tal om de gärningar, som följa på tron och som visa, att tron icke är död, utan levande och verksam i hjärtat. Därför är det icke Jakobs mening, att vi genom goda gärningar förtjäna syndernas förlåtelse och nåden. Ty han talar om de goda gärningarna hos de rättfärdiggjorda, vilka redan äro försonade med Gud och honom behagliga samt hava uppnått syndernas förlåtelse. Därför taga motståndarna miste, då de härav draga den slutsatsen, att Jakob lär, att vi genom goda gärningar förtjäna syndaförlåtelsen och nåden och att vi genom våra gärningar utan försonaren Kristus hava tillträde till Gud.

126] För det tredje har Jakob strax förut sagt om pånyttfödelsen, att den sker genom evangelium. Han säger nämligen: Efter sin vilja födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara förstlingar av de varelser, som han skapat. Då han här säger, att vi blivit pånyttfödda genom evangelium, lär han, att vi pånyttfödas och rättfärdiggöras genom tron. Ty löftet om Kristus omfatta vi blott genom tron, då vi sätta detta löfte mot samvetets förskräckelser inför synden och döden. Sålunda menar Jakob icke, att vi pånyttfödas genom våra egna gärningar.

127] På grund härav är det uppenbart, att Jakob icke står i motsats mot oss, då han bestraffar de sömnaktiga och säkra, som inbilla sig, att de hava tron, ehuru de icke ha den, och gör en åtskillnad mellan död tro och levande tro. 128] Död – säger han – är den tro, som icke föder goda gärningar, men levande är den tro, som föder sådana goda verk. Vi hava vidare ofta framhållit, vad vi kalla tro. Ty vi tala icke om en overksam kunskap, sådan som även djävlarna ha, utan om den tro, som motstår samvetets förskräckelse och tröstar de förskräckta samvetena. 129] Sådan är tron, men den är icke en sådan lätt sak, som motståndarna inbilla sig, och det är icke genom mänsklig makt, utan genom gudomlig, som vi levandegöras och övervinna döden och djävulen. Så säger Paulus i Kolosserbrevet, att tron är verksam genom Guds kraft och övervinner döden: vari I ock haven blivit uppväckta genom tron på Guds kraft. Då denna tro är ett nytt liv, föder den med nödvändighet nya rörelser i hjärtat och gärningar. Därför förnekar Jakob med rätta, att vi rättfärdiggöras genom en sådan tro, som är utan gärningar. 130] Därmed att han säger, att vi rättfärdiggöras genom tro och gärningar, säger han förvisso icke, att vi pånyttfödas genom gärningar. Ock han säger icke, att Kristus delvis och våra gärningar delvis försona och bringa försoning. Han beskriver icke heller, huru rättfärdiggörelsen kommer till stånd, utan huru de rättfärdiga äro, sedan de blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda. 131] Detta: att rättfärdiggöras betecknar här icke detta: att från att vara ogudaktig göras rättfärdig, utan detta: att enligt forensiskt bruk förklaras såsom rättfärdig. I denna mening heter det: Lagens görare skola göras rättfärdiga. Såsom dessa ord: Lagens görare skola förklaras rättfärdiga, icke innehålla något för oss opassande, så mena vi detta vara fallet även med Jakobs ord: En människa bliver rättfärdig icke av tro allenast, utan även av gärningar, ty de människor, som hava tro och goda gärningar, förklaras förvisso såsom rättfärdiga. De heligas goda gärningar äro nämligen, såsom vi förut sagt, rättfärdiga och behaga Gud för trons skull. Jakob framhåller ju endast de gärningar, som verkas av tron, såsom han betygar, då han säger om Abraham: Tron samverkade med hans gärningar. I denna mening säges det, att lagens görare rättfärdiggöras, d.v.s. de, som av hjärtat tro på Gud och därför bära goda frukter, vilka för trons skull behaga Gud och därför äro lagens uppfyllelse, förklaras såsom rättfärdiga. 132] Dessa enkla och klara ord innehålla intet för oss olägligt, men de förvanskas av motståndarna, som till desamma foga sina egna ogudaktiga meningar. Av det sagda följer sålunda icke, att gärningarna förtjäna syndernas förlåtelse, verka hjärtats pånyttfödelse, hava försonande kraft, äro Gud behagliga utan försonaren Kristus och icke äro i behov av Kristus såsom försonare. Intet av allt detta säger Jakob, ehuru motståndarna skamlöst draga sådana slutsatser av Jakobs ord.

133] Mot oss anföra de även vissa andra ord, som handla om gärningar. Luk 6: Förlåten, och eder skall bliva förlåtet. Jes. 58: Bryt ditt bröd åt den hungrige, då skall du åkalla Herren och han skall svara. Dan 4: Friköp dig från dina synder genom allmosor. Matt. 5: Saliga äro de i anden fattiga, ty sådana hör himmelriket till. 134] Likaledes: Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet. Även dessa ord innehålla intet för oss olägligt, om motståndarna icke foga något till dem. Ty de innehålla två ting: Det ena är framhållandet av såväl lagen som bättringen, varigenom de, som göra vad ont är, anklagas och bjudas att göra gott. Det andra är löftet, som tillägges. Men här står icke ytterligare något skrivet om att synderna förlåtas utan tron eller att gärningarna i och för sig utgöra försoning. 135] Men vid framhållandet av lagen böra vi alltid förstå dessa två ting, dels att vi icke kunna fullgöra lagen, om vi icke blivit pånyttfödda genom tron på Kristus, såsom Kristus säger: Mig förutan kunnen I intet göra, dels att såsom vi på sin höjd kunna fullgöra vissa lagens yttre verk, vi böra fasthålla vid denna allmänna grundsats, som tolkar hela lagen: Utan tro är det omöjligt att täckas Gud, även som vid det evangeliska ordet, att vi genom Kristus hava tillträde till Fadern. 136] Ty det står fast, att vi icke rättfärdiggöras genom lagen. Vartill skulle eljest Kristus och evangeliet behövas, om det vore nog med att predika lagen? Så är det vid bättringspredikan icke nog att predika lagen eller det ord, som bestraffar synden. Ty lagen verkar endast vrede och lagen blott anklagar och förskräcker samvetena, enär dessa aldrig kunna komma till frid, om de icke få höra Guds ord, som klart utlovar syndernas förlåtelse. Därför är det nödvändigt, att evangelium tillkommer, nämligen att våra synder förlåtas för Kristi skull och att vi genom tron på Kristus få våra synders förlåtelse. Om motståndarna från bättringspredikan utesluta evangeliet om Kristus, så förtjäna de att dömas såsom smädare av Kristus.

137] När därför Jesaja i första kapitlet predikar bättring: Hören upp att göra vad ont är, lären att göra vad gott är, faren efter vad rätt är, hjälpen den förtryckte, skaffen den faderlöse rätt, försvaren änkans sak och kommen och gån till rätta med mig: Om edra synder vore såsom scharlakan, så kunna de bliva vita såsom snö, så både manar profeten till bättring och tillfogar löftet. Det hade ju varit dåraktigt att i ett sådant sammanhang omnämna blott sådana gärningar som att hjälpa den förtryckte och skaffa den faderlöse rätt. Men han säger i början: Hören upp att göra vad ont är, i vilka ord han bestraffar hjärtats ogudaktighet och kräver tro. Profeten säger icke, att man genom sådana gärningar som att hjälpa den förtryckte och att skaffa den faderlöse rätt blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) skulle kunna förtjäna syndernas förlåtelse, utan han föreskriver dessa gärningar såsom för det nya livet nödvändiga. Men han vill däremot, att syndernas förlåtelse skall mottagas med tron, och därför tillägger han löftet. 138] Så har man att förstå alla liknande bibelställen. Kristus predikar bättring, då han säger: Förlåten, och tillägger löftet: Och eder skall bliva förlåtet. Men icke säger han, att vi genom denna vår gärning, då vi förlåta, blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), såsom man kallar det, skulle förtjäna våra synders förlåtelse, utan han kräver ett nytt liv, vilket förvisso är nödvändigt. Men däremot vill han, att vi genom tron skola mottaga våra synders förlåtelse. Då Jesaja säger: Bryt ditt bröd åt den hungrige, kräver han på samma sätt ett nytt liv. Icke talar profeten här om denna enda gärning, utan, såsom sammanhanget visar, om hela bättringen. Likväl vill han, att syndernas förlåtelse skall mottagas genom tron. 139] Den grundsatsen, att det i bättringspredikan icke är nog med att förkunna lagen, är så viss, att inga helvetets portar kunna vara den övermäktig, ty lagen verkar vrede och är alltid anklagande. Men härtill måste komma förkunnelsen om evangelium, nämligen att syndernas förlåtelse skänkes oss, om vi tro, att våra synder förlåtas oss för Kristi skull. Vartill skulle eljest evangelium och vartill Kristus behövas? Denna lära bör man alltid hava för ögonen för att kunna ställa den mot dem, som förkasta Kristus, utplåna evangelium och förvränga Skriftens ord till att betyda mänskliga tankar, att vi skulle kunna köpa oss syndernas förlåtelse genom våra egna gärningar.

140] Så kräver även Daniel i sin predikan tro. Ty icke ville Daniel, att konungen blott skulle giva allmosor, utan han inbegriper hela bättringen, då han säger: Friköp dig från dina synder genom allmosor, d.v.s. friköp dig från dina synder genom en förändring av hjärta och gärningar. Men härtill kräves just tro. Och Daniel förkunnade för konungen mycket om dyrkan av Israels ende Gud, och han vände konungens sinne icke blott till att giva allmosor, utan ännu mer till tro. Ty det finns en utomordentlig bekännelse av konungen om Israels Gud: Icke någon annan Gud finnes, som kan hjälpa såsom denne. Daniels predikan består så av två delar. Den ena delen innehåller bud om det nya livet och det nya livets gärningar. Den andra delen består däri, att Daniel ger åt konungen löftet om syndernas förlåtelse. Och detta löfte är icke någon lagens predikan, utan i sanning ett profetiskt och evangeliskt ord, som Daniel vill skola mottagas genom tro. 141] Ty Daniel visste, att syndernas förlåtelse var i Kristus utlovad icke blott åt Israel, utan även åt alla hedningar. Eljest hade han icke kunnat lova konungen syndernas förlåtelse. Ty det är icke en människas sak att särskilt i syndanöden utan ett tydligt Guds ord beträffande Guds vilja vara övertygad om, att Gud upphör att vredgas. Såsom Daniels ord själva lyda, tala de ännu tydligare om hela bättringen och uttala ännu klarare löftet: Friköp dig från dina synder genom rättfärdighet och från dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga. Dessa ord giva föreskrifter om hela bättringen. Ty de påbjuda, att konungen skall bliva rättfärdig, och därefter, att han skall göra vad gott är och – vilket särskilt är en konungs uppgift – försvara de elända mot oförrätt. 142] Men rättfärdigheten är hjärtats tro. Och synderna utplånas för priset av bättringen, d.v.s. ansvaret och skulden upphäves, enär Gud förlåter dem, som göra bättring, såsom det står skrivet i Hes. 18. Men härav får man icke draga den slutsatsen, att Gud förlåter för de efterföljande gärningarnas och allmosornas skull, utan han förlåter för sitt löftes skull dem, som omfatta löftet. Och detta löfte omfatta blott de, som verkligen tro och genom tron övervinna synd och död. De pånyttfödda böra bära sådan frukt, som tillhör bättringen, såsom Johannes säger. Därför tillägges löftet: Se, du skall bliva botad från dina brister. 143] Hieronymus tillägger här partikeln "kanske", och i sina förklaringar påstår han alltför oförsiktigt, att syndernas förlåtelse är oviss. Men vi glömma icke, att evangeliet med visshet utlovar syndernas förlåtelse. Det skulle vara att fullständigt upphäva evangeliet, om man skulle förneka, att man bör vara viss om löftet om syndernas förlåtelse. Vi fästa därför i detta sammanhang intet avseende vid Hieronymus. För övrigt framgår löftet av själva ordet "friköpa". Ty det angiver, att syndaförlåtelsen är möjlig och att friköpande från synden kan ske, d.v.s. att ansvaret och skulden kan borttagas och Guds vrede blidkas. Men våra motståndare lämna alltid Guds löften åsido och se endast på buden och tilldikta den mänskliga meningen, att förlåtelsen kommer oss till del för gärningarnas skull, ehuru Skriftens ord icke säga detta, utan tvärtom kräva tro. Ty varhelst löftet uttalas, där erfordras tro. Löftet kan ju mottagas blott med tron.

144] Men gärningarna falla människorna mera i ögonen. Det är naturligt, att det mänskliga förnuftet beundrar dem. Och då det blott lägger märke till gärningarna, men icke fattar eller förstår vad tron är, inbillar det sig, att dessa gärningar kunna förtjäna syndaförlåtelsen och rättfärdiggöra. Denna uppfattning om lagen vidlåder på ett naturligt sätt människornas sinnen, och den kan icke utrotas, om vi icke bliva av Gud själv undervisade. 145] Men vårt sinne bör vändas från dylika köttsliga meningar till Guds ord. Då se vi, att evangeliet och löftet om Kristus är oss givet. Därför då lagen predikas och gärningarna föreskrivas, får icke löftet om Kristus undanskjutas. Utan vi måste först omfatta detta för att kunna göra vad gott är och för att med våra gärningar kunna behaga Gud, såsom Kristus säger: Mig förutan kunnen I intet göra. Om därför Daniel använt uttrycket: Friköp dig från dina synder genom bättring, så hade motståndarna förbigått detta ställe. Då han nu, såsom synes, utsäger samma sak med andra ord, förvränga motståndarna dessa ord i strid mot läran om nåden och tron, ehuru Daniel här i högsta grad velat inbegripa tron. 146] Med avseende på Daniels ord svara vi därför, att då han predikar bättring, han icke blott undervisar om gärningarna, utan även om tron, såsom själva den historiska situationen i texten betygar. För det andra, då Daniel klart framställer löftet, kräver han med nödvändighet tron, som tror, att Gud av nåd förlåter synderna. Ehuru Daniel sålunda vid bättringen omnämner gärningarna, säger han likväl icke, att vi genom dessa gärningar förtjäna syndernas förlåtelse. Daniel talar nämligen icke blott om ett efterskänkande av straffet, enär man förgäves skulle söka ett sådant efterskänkande, innan hjärtat omfattat efterskänkandet av skulden. 147] Men om motståndarna fatta Daniels ord såsom gällande blott efterskänkandet av straffet, så utgör detta bibelställe ingen instans gent emot oss, ty de nödgas själva erkänna, att syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen av nåd måste gå före. Vidare medgiva även vi, att de straff, varmed vi tuktas, kunna mildras genom våra böner och goda gärningar och slutligen genom hela bättringen i enlighet med följande ord: Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda av Herren. Och Jer. 15: Om du omvänder dig, skall jag omvända dig. Och Sak. 1: Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder. Och Psalt. 49: Åkalla mig i nöden.

148] Vid allt prisande av gärningarna och vid förkunnelsen av lagen må vi därför fasthålla den regeln, att lagen icke kan fullgöras utan Kristus. Så säger han själv: Mig förutan kunnen I intet göra. Likaledes heter det, att det utan tro är omöjligt att täckas Gud. Ty det är i högsta grad visst och sant, att lagens lära icke vill upphäva evangeliet eller borttaga försonaren Kristus. En skam är det för dessa fariséer, våra motståndare, att de tolka lagen, så att de tillskriva våra gärningar den ära, som tillkommer Kristus, nämligen att dessa skulle utgöra försoning och förtjäna syndernas förlåtelse. Sålunda följer härav, att gärningarna alltid prisas på detta sätt, därför att de för trons skull äro Gud behagliga, men icke kunna behaga Gud utan försonaren Kristus. Genom honom hava vi tillträde till Fadern, men icke genom våra gärningar med åsidosättande av medlaren Kristus. 149] Då det sålunda heter: Om du vill ingå i livet, så håll buden, så bör detta förstås så, att buden icke kunna hållas utan Kristus eller utan honom behaga Gud. Så tillägges i själva dekalogen vid det första budet ett det härligaste löfte till lagen: som gör nåd med tusenden, som älska mig och hålla mina bud. Men denna lag kan icke fullgöras utan Kristus. Ty den anklagar alltid vårt samvete, då vi icke tillfyllestgöra lagen, och fördenskull flyr samvetet förskräckt lagens dom och straff. Ty lagen kommer alltid vrede åstad. Men då först fullgöra vi lagen, när vi höra, att Gud för Kristi skull försonas med oss, ehuru vi icke kunna tillfyllestgöra lagen. Då vi med denna tro omfatta medlaren Kristus, kommer hjärtat till frid och börjar älska Gud och fullgöra lagen samt vet, att det redan nu för medlaren Kristi skull behagar Gud, ehuru denna laguppfyllelse är långt ifrån fullkomlig och högeligen oren. 150] Detta gäller även botpredikan. Ty ehuru de skolastiska teologerna icke haft någonting att säga om tron i läran om boten, anse vi likväl, att ingen av motståndarna är så förryckt, att han förnekar, att avlösningen är ett ord av evangelium. Vidare bör avlösningen mottagas med tro för att kunna giva det förskräckta samvetet nytt mod.

151] Då därför läran om boten icke blott föreskriver nya gärningar, utan även innehåller löftet om syndernas förlåtelse, kräver den med nödvändighet tro. Ty vi kunna blott genom tron mottaga syndaförlåtelsen. Vid alla de bibelställen, som handlar om boten, bör man förstå, att icke blott gärningar, utan även tro kräves, såsom i Matt. 6: Om I förlåten människorna deras synder, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder edra överträdelser. Här kräves sålunda en gärning och tillägges löftet om syndernas förlåtelse, som kommer oss till del icke på grund av vår gärning, utan för Kristi skull genom tron. 152] Detsamma betygar Skriften på många andra ställen. Apg. 10: Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga, att var och en, som tror på honom, skal få syndernas förlåtelse genom hans namn. Och 1 Joh. 2: Synderna äro eder förlåtna för hans namns skull. Ef. 1: I honom hava vi återlösning genom hans blod till syndernas förlåtelse. 153] Men varför skola vi här behöva anföra vittnesbörd? Detta är ju evangeliets egen röst, att vi för Kristi skull, icke på grund av våra egna gärningar, genom tron få våra synders förlåtelse. Denna evangeliets röst söka våra motståndare nedtysta, i det att de förvränga de ställen, som innehålla undervisning om lagen eller gärningarna. Ty det är sant, att i läran om boten gärningar krävas, emedan här ett uppenbart krav på nytt liv föreligger. Men här tillfoga motståndarna med orätt, att vi genom dylika gärningar förtjäna syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen. 154] Kristus binder väl ofta samman löftet om syndaförlåtelsen med de goda gärningarna, men han vill därmed icke säga, att de goda gärningarna utgöra en försoning – dessa följa nämligen på försoningen – utan han gör det av två orsaker. Den ena är, att goda frukter med nödvändighet böra följa på förlåtelsen, och därför framhåller han, att det är skrymteri och inbillad bot, om goda frukter icke följa. Den andra orsaken är den, att vi behöva hava synliga tecken på det stora löftet, ty det ängslade samvetet är i behov av tröst i mångahanda hänseenden. 155] Liksom dopet och nattvarden äro synliga tecken, som gång efter annan påminna, uppliva och stärka förskräckta sinnen, att de så mycket fastare må tro att deras synder förlåtas, så är samma löfte liksom skrivet och tecknat i de goda gärningarna, för att dessa gärningar må erinra oss att så mycket fastare tro. De som icke göra vad gott är, de uppliva sig icke till att tro, utan de förakta dessa löften. Men de gudfruktiga omfatta dem och glädja sig över att hava tecken på och vittnesbörd om ett så stort löfte. Fördenskull öva de sig i dessa tecken och vittnesbörd. Därför liksom nattvarden blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) icke rättfärdiggör utan tro, så rättfärdiggör icke heller allmosegivandet blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) utan tro.

156] Så bör även ordet i Tobias' avskedstal kap. 4 uppfattas: Allmosa friar från all synd och från döden. Vi säga icke, att detta är en överdrift. Likväl bör det uppfattas så, att det icke förringar den ära, som tillkommer Kristus, vilkens egentliga uppgift är att befria från synd och död. Men vi böra återgå till den grundsatsen, att lagens lära utan Krisrus är till intet gagn. 157] Därför äro de allmosor Gud behagliga, vilka följa efter försoningen och rättfärdiggörelsen, men icke de, som gå före. Därför befria de från synd och död icke därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), utan såsom vi förut sagt med avseende på boten att vi där böra sammanfatta tron och dess frukter, så böra vi här med avseende på allmosan säga, att det är det nya livet i dess helhet, som frälsar. Och allmosorna äro övningar av den tro, som mottager syndaförlåtelsen och övervinner döden, allt under det att den mer och mer övar sig och i och genom dessa övningar mottager mera kraft. Vi medgiva även, att allmosorna förtjäna många Guds välgärningar och mildra de straff, som vi gjort oss skyldiga till, så att vi skyddas i faror för synd och död, såsom vi kort förut sagt om bättringen i dess helhet. 158] Och Tobias' avskedstal, betraktat i dess helhet, visar, att tron kräves före allmosorna: Hav Gud för ögonen under alla ditt livs dagar. Och därefter heter det: Prisa alltid Gud och utbed av honom, att han må leda dina vägar. Men detta tillhör i egentlig mening den tro, om vilken vi tala, och som erfar, att den för Guds egen barmhärtighets skull har en nådig Gud, och som vill bliva rättfärdiggjord, helgad och renad av Gud. 159] Men våra motståndare, som äro intagande människor, utplocka ur Skriften lösryckta satser för att föra oerfarna människor bakom ljuset, och därför tillfoga de något av sina egna meningar. Därför bör man akta på skriftställena i deras sammanhang, ty det är ju enligt en allmän regel oriktigt att utan att taga hänsyn till hela lagen döma eller försvara med åberopande av ett lösryckt lagrum. Och om skriftställena framställes i sitt sammanhang, tolka de mestadels sig själva.

160] Lösryckt ur sitt sammanhang anföres av motståndarna även bibelstället Luk. 11: Given en allmosa, och se, allt är eder rent. Motståndarna äro fullständigt döva. Vi upprepa ofta, att till lagens predikan evangeliet om Kristus bör tillfogas – endast för hans skull äro nämligen de goda gärningarna Gud behagliga – men motståndarna utesluta överallt Kristus och lära, att vi förtjäna rättfärdiggörelsen genom lagens gärningar. 161] Om detta bibelställe framställes oavkortat, visar det, att tron kräves. Kristus anklagar här fariséerna, som menade, att de kunde renas inför Gud, d.v.s. rättfärdiggöras genom ofta företagna tvagningar. På samma sätt har en påve – jag vet icke vilken – sagt om det med salt bemängda vattnet, att det helgar och renar folket; och en förklaring av detta påvliga ord säger, att det renar från förlåtliga synder. Sådana voro ock fariséernas meningar, vilka Kristus bestraffar, och mot deras inbillade rening ställer han en dubbel rening, den ena av inre, den andra av yttre art. Han bjuder att de skulle renas till det inre, och tillägger om den yttre reningen: Given en allmosa av det som är över, och så skall allt vara eder rent. 162] Motståndarna göra icke den rätta tillämpningen av ordet "allt". Ty på två förutsättningar grundar Kristus slutsatsen: Då skall allt vara rent, om I invärtes ären rena och utåt given allmosor. Han angiver härmed, att den yttre renheten bör bestå i av Gud påbjudna gärningar, men icke i människostadgar, såsom de nämnda tvagningarna på den tiden och numera det dagliga bestänkandet med vatten, munkarnas klädedräkt, åtskillnad på mat, processioner m.m. Men motståndarna förvanska meningen, i det att de på sofistiskt vis hänföra ordet "allt" blott till det ena ledet och säga: Allt skall vara rent, om I given allmosor. 163] Men Petrus har sagt: Genom tron renar han hjärtana. Om vi betrakta detta ställe oavkortat, finna vi, att det meddelar en mening, som står i överensstämmelse med Skriften i övrigt, nämligen att om hjärtana blivit rena och sedan i det yttre allmosor, d.v.s. alla slags kärleksgärningar, tillkomma, så äro vi helt och hållet, d.v.s. icke blott i det inre, utan även till det yttre, rena. Men varför icke framställa denna förkunnelse i hela dess sammanhang? Den av Kristus framställda förebråelsen innefattar flera delar, av vilka somliga gälla tron, andra gärningarna. Det tillkommer icke en ärlig läsare att plocka fram buden om gärningarna, men lämna åsido de bibelställen, som handla om tron.

164] Slutligen bör läsaren erinras om att motståndarna ha dålig omsorg om de fromma, då de lära, att vi kunna förtjäna syndernas förlåtelse genom gärningar. Ty det samvete, som söker vinna förlåtelse genom gärningar, kan aldrig vara visst om att gärningen i fråga är tillfyllest för Gud. Därför ängslas det beständigt och uttänker efter hand andra gärningar och andra gudstjänstbruk, till dess det alldeles råkar i förtvivlan. Detta framhålles av Paulus i Rom. 4, där han visar, att löftet om rättfärdighet icke kommer oss till del för våra gärningars skull, enär vi då icke skulle kunna bli övertygade om, att vi hava en nådig Gud. Ty lagen anklagar alltid. Och löftet skulle vara kraftlöst och osäkert. Därför drar han den slutsatsen, att detta löfte om syndernas förlåtelse och rättfärdighet mottages av tron och icke för gärningarnas skull. Detta är Paulus' sanna, tydliga och riktiga mening, varigenom den högsta tröst kommer gudfruktiga samveten till del och Kristi ära förhärligas. Ty Kristus är oss given därtill, att vi genom honom skola hava nåd, rättfärdighet och frid.

165] Vi hava hittills granskat de förnämsta bibelställen, som motståndarna anföra mot oss i avsikt att visa, att tron icke rättfärdiggör och att vi förtjäna syndernas förlåtelse och nåd genom våra gärningar. Men vi hoppas, att vi för gudfruktiga samveten klart visat, att dessa bibelställen icke stå i strid med vår mening, att motståndarna förvränga Skriftens utsagor efter sina egna åsikter och anföra de flesta bibelställen stympade, att de förbigå de tydligaste bibelställena, som handla om tron, och ur Skriften framtaga blott sådana ställen, som handla om gärningar, samt förvanska dem, att de överallt till vad Skriften själv säger tillfoga varjehanda människomeningar och att de lära lagen på ett sådant sätt, att de fördunkla evangeliet om Kristus. 166] Om hela deras lära är nämligen det att säga, att den dels är hämtad från det mänskliga förnuftet, dels utgör en lagisk, men icke evangelisk lära. De framställa nämligen två sätt för huru rättfärdiggörelsen sker, varav det ena är hämtat från förnuftet, det andra från lagen, men icke från evangeliet eller från löftet om Kristus.

167] Det första sättet, varpå de tänka sig rättfärdiggörelsen, är att människorna genom goda gärningar förtjäna nåden, enligt vad de lära, dels av billighet (de congruo), dels av värdighet (de condigno). Detta är en från förnuftet hämtad lära, ty då förnuftet icke ser hjärtats orenhet, menar det, att det kan behaga Gud genom att i det yttre göra gott, och därför ha människorna efter hand under nödens tider uttänkt nya gärningar och nya sätt att tjäna Gud och ställt dem mot samvetsnöden. Hedningarna och Israels barn hava offrat människor och företagit sig många andra gruvliga ting för att blidka Guds vrede. Därefter har man uttänkt klosterordnar, och dessa hava tävlat om att iakttaga den strängaste observans för att sätta detta mot samvetets förskräckelser och Guds vrede. Ock då detta slag av rättfärdiggörelse härrör från förnuftet och helt och hållet rör sig inom de yttre gärningarnas område, kan man förstå det och i någon mån fullgöra det. Till att betyda detta hava representanterna för den kanoniska rätten förvrängt de av dem missförstådda kyrkliga stadgandena, vilka i helt annan avsikt stiftats av fäderna, nämligen icke för att vi genom dem skulle söka vinna rättfärdighet, utan för att en viss ordning för upprätthållande av friden mellan människorna skulle finnas i kyrkan. På samma sätt hava de även förvrängt sakramenten och i all synnerhet nattvarden, och söka genom det blotta fullgörandet av sakramentshandlingen (ex opere operato) förvärva rättfärdighet, nåd och salighet.

168] Det andra sättet för rättfärdiggörelsen framställes av de skolastiska teologerna, då de lära, att vi bli rättfärdiga genom en viss av gud ingjuten habitus, nämligen kärleken, och att vi genom denna habitus få hjälp till att både i inre och yttre avseende hålla Gudsa lag och att detta fullgörande av lagen är värdigt nåden och det eviga livet. Denna lära är alltigenom en lagisk lära. Ty det är dock sant, vad lagen säger: Du skall älska Herren din Gud o.s.v. Du skall älska din nästa. Därför är kärleken lagens uppfyllelse.

169] Det är lätt för en kristen människa att inse, att båda dessa sätt för rättfärdiggörelsen utesluta Kristus och därför böra förkastas. Det första sättet röjer en uppenbar ogudaktighet, då det lär, att våra gärningar utgöra försoning för synden. Det senare är ock i flera hänseenden högst opassande. Det lär nämligen icke, att vi behöva Kristus, då vi pånyttfödas, och icke heller, att rättfärdiggörelsen är det samma som syndernas förlåtelse. Det lär icke heller,att vi först måste få syndernas förlåtelse, innan vi kunna bevisa kärlek, utan uppdiktar, att vi kunna prestera kärlekens gärningar, varigenom vi förtjäna syndernas förlåtelse. Och icke heller lär det, att vi genom tron på Kristus övervinna samvetets förskräckelser inför synd och död. Det uppdiktar, att människan utan försonaren Kristus genom eget uppfyllande av lagen har tillträde till Gud och att vidare just denna laguppfyllelse utan försonaren Kristus utgör en rättfärdighet, som är värdig Guds nåd och det eviga livet, ehuru en svag och ringa laguppfyllelse knappast kan tillskrivas ens helgonen.

170] Men om man nu ville besinna, att evangeliet icke förgäves givits åt världen och att Kristus icke utan grund blivit utlovad och utgiven samt fötts, lidit och uppstått, så skulle man med lätthet inse, att vi icke rättfätdiggöras på grund av förnuftet eller lagen. Därför nödgas vi angående rättfätdiggörelsen tänka alldeles annorlunda än våra motståndare. Ty evangeliet visar ett annat sätt, evangeliet nödgar oss att i rättfärdiggörelsen hålla oss till Kristus och lär, att vi genom honom hava i tron tillträde till Gud, att vi böra sätta honom såsom medlare och försonare mot Guds vrede och att vi genom tron på Kristus mottaga syndernas förlåtelse och försoning samt övervinna samvetets förskräckelser inför synd och död. 171] Så säger Paulus, att rättfärdigheten icke kommer från lagen, utan från löftet, varigenom Fadern utlovat, att han vill förlåta och låta sig försonas för Kristi skull. Men detta löfte mottaga vi genom tron allena, såsom Paulus betygar i Rom. 4. Denna tro allena mottager syndernas förlåtelse samt rättfärdiggör och pånyttföder. Därefter följa kärleken och de övriga goda frukterna. Därför lära vi, såsom vi förut sagt, att människan rättfärdiggöres, då det genom botpredikan förskräckta samvetet upprättas och tror, att det för Kristi skull har en nådig Gud. Denna tro räknas till rättfärdighet inför Gud enligt Rom. 4. 172] Och när hjärtat på detta sätt upprättas och levandegöres genom tron, mottager det den helige Ande, som förnyar oss, så att vi kunna fullgöra lagen, älska Gud och hans ord, lyda Gud i prövningens stund, vara kyska, älska nästan o.s.v. Ehuru dessa gärningar på långt när icke motsvara det fullkomliga uppfyllandet av lagen, äro de likväl Gud behagliga för trons skull, varigenom vi räknas såsom rättfärdiga, då vi tro, att vi för Kristi skull hava en nådig Gud. Detta är enkelt och klart och i överensstämmelse med evangeliet och kan förstås av de oförvillade. 173] Av det sagda kan man även med lätthet inse, varför vi tillskriva tron och icke kärleken rättfärdiggörelsen, ehuru kärleken följer på tron, då kärleken är lagens uppfyllelse. Och Paulus lär, att vi rättfärdiggöras icke av lagen, utan på grund av löftet, som mottages blott genom tron. Vi ha nämligen icke tillträde till Gud utan medlaren Kristus, och icke mottaga vi syndernas förlåtelse på grund av vår kärlek utan för Kristi skull. 174] Vi kunna förvisso icke heller älska den vredgade Guden, och lagen anklagar oss oupphörligen och visar oss alltid den vrede Guden. Därför är det nödvändigt, att vi först med tron omfatta det löftet, att Fadern för Kristi skull är blidkad och förlåter. Därefter kunna vi börja fullgöra lagen. 175] Vi böra vända våra blickar helt bort från det mänskliga förnyuftet och från Moses och rikta dem mot Kristus, och vi böra tänka, att Kristus är oss given, för att vi för hans skull skola räknas såsom rättfärdiga. Aldrig kunna vi, så länge vi äro i köttet, göra lagen tillfyllest. Därför räknas vi såsom rättfärdiga icke för lagens skull, utan för Kristi skull, emedan hans förtjänster komma oss till del, om vi tro på honom. 176] Men om man sålunda betänkt dessa grundsatser, att vi icke rättfärdiggöras av lagen, emedan människan av naturen ej kan fullgöra Guds lag och älska Gud, utan att vi rättfärdiggöras på grund av löftet, varigenom försoning, rättfärdighet och evigt liv lovats oss för Kristi skull, så skall man med lätthet inse, att rättfärdiggörelsen med nödvändighet bör tillskrivas tron, om man blott vill besinna, att Kristus icke förgäves blivit utlovad och utgiven samt fötts, lidit och uppstått, och om man vidare vill besinna, att löftet om Guds nåd i Kristus, som jämte lagen och vid sidan av densamma gavs genast vid världens begynnelse, icke är förgäves, och om man slutligen vill betänka, att detta löfte måste mottagas med tron, såsom Johannes säger: Den som icke tror Gud, han har gjort honom till ljugare, emedan han icke tror på det vittnesbörd, som han har givit om sin Son. Och detta är vittnesbördet, att Gud givit oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Sonen, har icke livet. Och Kristus säger: Om Sonen gör eder fria, ären I verkligen fria. Och Paulus säger: Genom honom hava vi tillträde till Gud, och tillägger: genom tron. Genom tron på Kristus mottaga vi sålunda löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Men vi rättfärdiggöras icke inför Gud genom förnuftet eller lagen.

177] Detta är så tydligt och klart, att vi förundra oss över, att våra motståndares förryckthet är så stor, att de draga detta i tvivelsmål. Då vi icke rättfärdiggöras inför Gud på grund av lagen, utan på grund av löftet, är härmed tydligt ådagalagt, att rättfärdiggörelsen måste tillskrivas tron. Vad kan man anföra mot detta bevis, om man icke vill helt och hållet utplåna evangeliet och förkasta Kristus? 178] Kristi ära förhärligas, då vi lära oss att hålla oss till honom såsom medlare och försonare. Fromma själar se, att de i denna lära har den rikaste tröst, nämligen att de böra tro och vara fast övertygade om att de för Kristi skull, men icke på grund av egen rättfärdighet, ha en nådig Gud och att Kristus dock hjälper oss att kunna fullgöra lagen. Allt detta goda beröva motståndarna kyrkan, när de förkasta och söka utplåna läran om trons rättfärdighet. 179] Därför böra alla trogna själar taga sig till vara för att samtycka till våra motståndares ogudaktiga meningar. I deras lära om rättfärdiggörelsen omnämnes icke Kristus eller framhålles icke, huru vi böra sätta honom mot Guds vrede, alldeles som om vi skulle kunna övervinna Guds vrede genom kärleken eller älska Gud, som är vred. 180] Därjämte lämna de samvetena i ovisshet. Ty om de böra anse, att de hava en nådig Gud, emedan de älska och fullgöra lagen, så måste de alltid stanna i tvivel om huruvida de hava en blidkad Gud, ty antingen ha de ingen förnimmelse av denna kärlek, såsom våra motståndare själva erkänna, eller erfara de förvisso, att den är högeligen svag, och än oftare göra de den erfarenheten, att de förtörnas på Guds dom, som hemsöker den mänskliga naturen med mångahanda förskräckliga olyckor, vedermödor i detta livet och den eviga vredens fasor o.s.v. När skall under sådana förhållanden samvetet komma till ro och vinna frid? När skall det kunna älska Gud under detta tvivel och denna samvetsnöd? Vad är väl denna lagens lära annat än en lära, som leder till förtvivlan? 181] Må någon av motståndarna, som lär oss om denna kärlek, visa, huru han själv älskar Gud. De förstå vidare icke, vad de säga, utan liksom väggen återkastar ekot, så återgiva de blott ordet kärlek, utan att förstå det. Så virrig och dunkel är deras lära, att den dels överflyttar den ära, som tillkommer Kristus, på mänskliga gärningar och dels leder samvetena antingen till förmätenhet eller förtvivlan. 182] Men vi hoppas, att vår lära med lätthet skall förstås av alla fromma själar och att den skall bringa de förskräckta samvetena en god och hälsosam tröst. Ty beträffande tron, varom motståndarna hånfullt säga, att många ogudaktiga, ja, t.o.m. djävlarna hava tro, hava vi redan många gånger sagt, att vi tala om tron på Kristus, d.v.s. tron på syndernas förlåtelse och den tro, som i sanning och av hjärtat är övertygad om nådelöftet. Denna kommer icke till stånd utan mycken kamp i människornas hjärtan. Och de oförvillade människorna kunna lätt inse, att denna tro, att Gud har omsorg om oss, förlåter oss och bönhör oss, är något som står över naturen. Ty människans sinne kan icke av sig självt vara övertygat om något sådant beträffande Gud. Därför kan den tro, varom vi tala, varken finnas hos de ogudaktiga eller djävlarna.

183] Om därjämte någon spetsfundig människa ville hånfullt säga, att rättfärdigheten har sin plats i viljan, och att den därför icke kan tillskrivas tron, som har sitt säte i förståndet, så är det lätt att svara, att de själva i sina skolor erkänna, att viljan reglerar förståndet, så att det samtycker till Guds ord. Men vi säga ännu tydligare: Såsom samvetets förskräckelser inför synd och död icke endast äro förståndets tankar, utan även fruktansvärda rörelser i viljan, som flyr för Guds dom, så är tron icke blott en förståndets kunskap, utan även en viljans förtröstan, d.v.s. detta att vilja och att mottaga det, som erbjudes i löftet, d.v.s. försoningen och syndaförlåtelsen. 184] Så använder Skriften ordet "tro", såsom detta ord av Paulus betygar: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid med Gud. Att rättfärdiggöra betyder på detta ställe i enlighet med forensiskt språkbruk att frikänna den anklagade och förklara honom rättfärdig, men för en annans, d.v.s. Kristi, rättfärdighets skull, vilken främmande rättfärdighet kommer oss till del genom tron. 185] Då sålunda här vår rättfärdighet är lika med tillräknandet av en annans rättfärdighet, måste man sålunda här tala om rättfärdigheten på ett annat sätt än då vi i filosofien eller vid domstolen kräva rättfärdighet hos själva gärningen, en rättfärdighet, som förvisso har sin plats i viljan. Så säger Paulus i 1 Kor. 1: Hans verk är det att I ären i Kristus Jesus, som för oss har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse och förlossning. Och i 2 Kor. 5: Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bilva rättfärdighet från Gud. 186] Men emedan Kristi rättfärdighet kommer oss till del genom tron, är tron på imputativt sätt en rättfärdighet i oss, d.v.s. det, varigenom vi bliva Gud behagliga för Guds tillräknandes och förordnings skull, såsom Paulus säger: Tron räknas till rättfärdighet. 187] Likväl bör man för vissa pedantiska människors skull med användandet av tekniska termer säga: Tron är rätteligen lika med rättfärdighet, emedan den är lydnad för evangeliet. Ty det står fast, att lydnaden mot överhetens påbud är ett slags distributiv rättfärdighet. Och nämnda lydnad för evangeliet räknas till rättfärdighet på det sättet, att blott för dess skull, då vi genom densamma omfatta försonaren Kristus, de goda gärningarna eller lydnaden mot lagen äro Gud behagliga. Ty icke kunna vi tillfyllestgöra lagen, men denna brist efterskänkes oss för Kristi skull, såsom Paulus säger: Så finnes nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus etc. Denna tro giver Gud äran och giver honom, vad som tillkommer honom, just därigenom att den bevisar lydnad genom att mottaga löftena. 188] Så säger också Paulus i Rom. 4: Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev starkare i sin tro, i det att han gav Gud äran. Sålunda är det en evangelisk gudstjänst och gudsdyrkan att mottaga det goda från Gud. 189] Däremot är det en lagisk gudstjänst att taga fram och hembära till Gud det goda, som vi göra. Men vi kunna icke frambära något till Gud utan att först vara försonade med honom och pånyttfödda. Men den högsta tröst bringar oss det bibelordet, att den främsta evangeliska gudstjänst är att av gud vilja mottaga syndernas förlåtelse, nåd och rättfärdighet. Om denna gudstjänst säger Kristus i Joh. 6: Detta är min Faders vilja, som har sänt mig, att var och en, som ser Sonen och tror på honom, skall hava evigt liv. Och Fadern säger: Denne är min älskade Son, i vilken jag funnit behag; hören honom. 190] Motståndarna tala om lydnaden mot lagen, men hava intet att säga om lydnaden för evangeliet, ehuru vi icke kunna lyda lagen utan att vara pånyttfödda genom evangeliet och ehuru vi icke kunna älska Gud utan att hava mottagit syndernas förlåtelse. Ty så länge vi erfara Guds vrede mot oss, flyr den mänskliga naturen för Guds vrede och dom. 191] Om nu någon här ville gäckande säga: Om det är tron, som åstundar det, som erbjudes i löftet, så synes man sammanblanda kärlekens habitus, tron och hoppet, då det ju är hoppet, som bidar det som är utlovat, så svara vi härtill, att dessa rörelser i själen icke i verkligheten kunna så särskiljas, såsom man med onyttiga distinktioner brukar göra i skolorna. Ty även i Hebréerbrevet bestämmes tron som en tillförsikt om det som man hoppas. Men om någon vill skilja dem åt, så säga vi, att hoppets föremål är det tillkommande, men tron har avseende på både det tillkommande och det närvarande och mottager i det närvarande syndernas förlåtelse, erbjuden genom löftet.

192] Vi hoppas, att man av det sagda må tillräckligt kunna förstå både vad tron är och vad den nödgar oss att hävda, att vi rättfärdiggöras, försonas och pånyttfödas genom tron, om vi nämligen vilja lära en evangeliets och icke en lagens rättfärdighet. Ty de som lära, att vi rättfärdiggöras genom kärleken, de lära en lagens rättfärdighet, men de lära icke, att man vid rättfärdiggörelsen måste hålla sig till Kristus såsom medlare. 193] Men härav är uppenbart, att vi icke genom kärleken utan genom tron övervinna samvetets förskräckelser inför synd och död och att vi icke kunna ställa vår kärlek och laguppfyllelse mot Guds vrede. Ty Paulus säger: Genom Kristus hava vi tillträde till Gud genom tron. Detta ord inprägla vi så ofta för dess tydlighets skull. Ty det sprider ett klart ljus över vår frågas läge, och om man noggrant betraktar det, kan det giva en riklig undervisning om hela denna sak och skänka fromma själar tröst. Det är därför gagneligt att hava det i beredskap och för ögonen, icke blott med tanke på att vi kunna ställa det mot motståndarnas lära, vilka föregiva, att vi icke genom tron, utan genom kärleken och våra egna förtjänster utan medlaren Kristus hava tillträde till Gud, utan även med tanke därpå att vi genom nämnda ord kunna vinna nytt mod, då vårt samvete ängslas, samt därmed öva vår tro. 194] Även det är tydligt och klart, att vi utan Kristi hjälp icke kunna fullgöra lagen, såsom han själv säger: Mig förutan kunnen I intet göra. Därför måste våra hjärtan pånyttfödas genom tron, innan vi kunna fullgöra lagen.

195] Härav kan man även förstå, varför vi förkasta motståndarnas lära om en gärning, som på grund av värdighet har anspråk på lön (meritum condigni). Avgörandet är här från vår sida lätt, ty motståndarna omnämna icke alls tron, nämligen att vi genom tron för Kristi skull äro Gud behagliga, utan de föregiva, att de goda gärningar, som utförts med hjälp av den förut nämnda kärlekens habitus, är en fullvärdig rättfärdighet, som i sig själv behagar Gud, och är en rättfärdighet, som förtjänar det eviga livet, men icke har behov av medlaren Kristus. 196] Men vad är detta annat än att överföra den ära, som tillkommer Kristus, på våra egna gärningar, d.v.s. att vi för våra egna gärningars skull, men icke för Kristi skull, skulle vara Gud behagliga? Detta är också att beröva Kristus äran att vara medlare, vilket han helt igenom är och icke blott vid rättfärdiggörelsens begynnelse. Och Paulus säger, att om den, som blivit rättfärdiggjord i Kristus, har behov av att sedermera på annat håll söka sin rättfärdighet, han därmed tillskriver Kristus att vara en syndens tjänare, d.v.s. att icke fullständigt rättfärdiggöra. 197] Och det är i högsta grad orimligt, då motståndarna lära, att goda gärningar kunna på grund av sin egen värdighet göra anspråk på nåden som lön, liksom om, sedan rättfärdigheten tagit sin början, det skulle, i den händelse samvetet råkar i ångest, såsom ofta sker, vara möjligt att genom någon god gärning och icke genom tron på Kristus förvärva nåden.

198] För det andra. Denna motståndarnas lära lämnar samvetena i tvivel, så att de aldrig kunna få frid, ty lagen anklagar oss alltid t.o.m. i fråga om de goda gärningarna. Ty köttet har alltid begärelse mot Anden. Huru skall därför samvetet vinna frid utan tron, om det menar, att det bör vara Gud behagligt icke för Kristi skull, utan för sina egna gärningars skull? Vilken gärning skall det finna på, som med visshet är värdig det eviga livet, om det är så att hoppet bör grunda sig på förtjänster? 199] Mot sådana tvivel säger Paulus: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid. Vi böra med visshet vara övertygade om, att rättfärdigheten och det eviga livet gives oss för Kristi skull. Och om Abraham säger han: Där ingen förhoppning fanns, där trodde han i hoppet.

200] För det tredje. Huru skall samvetet kunna veta, när det under påverkan av den förut nämnda kärlekens habitus gjort en sådan gärning, att det kan vara visst om att det på grund av värdighet har att mottaga nåden såsom lön? Men just denna åtskllnad mellan sådana gärningar, varigenom människor på grund av billighet (de congruo) undfå lön, och sådana, varigenom de på grund av värdighet (de condigno) ha anspråk på lön, ha de uppdiktat för att komma undan Skriftens vittnesbörd. Ty, såsom ovan sagt, den, som handlar, har ingen tanke på att skilja mella olika slag av förtjänst, utan de säkra skrymtarna mena helt enkelt, att deras gärningar äro värdiga, att de för deras skull räknas såsom rättfärdiga. Å andra sidan råka de förskräckta samvetena i tvivel med avseende på alla gärningar, och så kräva de efter hand nya gärningar. Att göra något, som på grund av billighet kan undfå lön (de congruo mereri) är nämligen likvärdigt med att tvivla och göra gärning efter gärning utan tro, till dess förtvivlan inställer sig. Med ett ord: allt vad motståndarna lära i denna sak, är fyllt av farliga villfarlser.

201] För det fjärde. Hela kyrkan bekänner, att det eviga livet kommer oss till del genom Guds barmhärtighet. Ty så säger Augustinus i sin skrift De gratia et libero arbitrio, då han uttryckligen talar om de gärningar, som de heliga göra efter rättfärdiggörelsen: Icke på grund av våra förtjänster, utan i enlighet med sin barmhärtighet för Gud oss till det eviga livet. Och i nionde boken av sina Confessiones skriver han: Ve människornas liv, huru berömvärt det än må vara, om det skulle dömas utan barmhärtighet. Och Cyprianus framhåller i sin skrift De oratione dom.: För att icke någon må vara sig själv till behag, som om han vore oskyldig, och för att han icke genom att förhäva sig må hamna i ett så mycket djupare fördärv, undervisas och läres han, att han dagligen syndar, samtidigt som han uppfordras att dagligen bedja om syndaförlåtelse. 202] Detta är en känd sak, varom det finns talrika tydliga vittnesbörd i Skriften och hos kyrkans fäder, vilka alla med en mun framhålla, att även om vi göra goda gärningar, vi dock med avseende på dessa goda verk äro i behov av Guds barmhärtighet. 203] När tron ser på denna Guds barmhärtighet, upprättar och tröstar den oss. Dålig är därför motståndarnas lära, när de så framhåller gärningarna, att de intet ha att tillägga om tron, som omfattar Guds barmhärtighet. Ty såsom vi förut sagt, att löftet och tron stå i korrelationsförhållande till varandra och att löftet blott kan omfattas med tro, så säga vi nu, att den utlovade barmhärtigheten enligt denna ömsesidighet kräver tro och blott kan omfattas med tro. Därför förkasta vi med rätta läran om gärningar, som på grund av värdighet hava anspråk på lön (merita de condigno), emedan den intet har att lära om den rättfärdiggörande tron, utan fördunklar medlaren Kristi ära och ämbete. 204] Och icke bör man anse, att vi i detta stycke lära något nytt, då ju kyrkofäderna så tydligt lärt just detta, att vi även med avseende på de goda gärningarna behöva Guds barmhärtighet.

205] Och Skriften inpräglar oupphörligen detsamma. Så heter det i Psaltaren: Gå icke till doms med sin tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig. Här frånkänner psalmisten rätt och slätt t.o.m. alla heliga Guds tjänare rättfärdighetens ära, om icke Gud förläte dem, utan dömde och bestraffade deras hjärtan. Ty då David annorstädes prisar sin egen rättfärdighet, talar han där om sitt mellanhavande med dem, som förfölja Guds ord, men han talar icke om sin personliga oförvitlighet, och han beder om försvar för denna sak och Guds ära, såsom det heter i Psalt. 7: Skaffa mig rätt, Herre, efter min rättfärdighet och min ostrafflighet. Och i Psalt. 130 säger han ånyo, att ingen kan bestå inför Guds dom, om han vill tillräkna oss synderna: Om du, Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå. 206] Och i Job 9 heter det: Jag måste bäva för alla mina gärningar. Likaledes: Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer med lutsalt, så skall du dock sänka mig ned i pölen. Och i Ordspr. 20 står det: Vem kan säga: mitt hjärta är rent, jag är fri från synd? 207] Och i 1 Joh. 1 heter det: Om vi säga, att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss etc. Och i Herrens bön bedja de heliga om sina synders förlåtelse. Alltså hava även de heliga synd. 208] I 4 Mos. 14 heter det: Och den oskyldige skall icke vara oskyldig. Och i 5 Mos.: Din Gud är en förtärande eld. Och hos Sakarja står det: Allt kött vare stilla inför Herren. Och Jesaja säger: Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom blomstret på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, då Herrens andedräkt blåser därpå. Det betyder, att köttet och den utvärtes rättfärdigheten icke kan bestå inför Guds dom. 209] Och Jona säger i det andra kapitlet: De, som övergiva Guds barmhärtighet, iakttaga en fåfänglig gudstjänst. Det betyder, att all förtröstan vid sidan om förtröstan på Guds barmhärtighet är fåfäng och att allenast Guds barmhärtighet, men icke våra egna förtjänstfulla gärningar eller våra egna strävanden bevara oss. 210] Därför beder också Daniel i det nionde kapitlet: Icke i förlitande på vad rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet. O Herre, hör, o Herre, förlåt, akta härpå och utför ditt verk utan att dröja för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn. Så lär oss Daniel att i bönen omfatta Guds barmhärtighet, d.v.s. att förtrösta på Guds barmhärtighet, men icke att förtrösta på våra egna förtjänster inför Gud. 211] Vi undra, vad våra motståndare förehava i sina böner, om de såsom värdsligt sinnade människor över huvud någonsin bedja Gud om något. Om de åberopa sig på att de äro värdiga, emedan de hava kärlek och göra goda gärningar, och om de kräva nåden såsom något, som rätteligen tillkommer dem, så bedja de alldeles såsom fariséen i Lukas adertonde kapitel, då han säger: Jag är icke såsom andra människor. En sådan bön, som förlitar sig på egen rättfärdighet, men icke på Guds barmhärtighet, förorättar Kristus, vilken såsom vår överstepräst beder för oss. 212] Å andra sidan förlitar sig vår bön på Guds barmhärtighet, när vi tro, att Gud för Kristi, vår översteprästs, skull bönhör oss, såsom han själv säger: Vadhelst I bedjen Fadern om i mitt namn, det skall han giva eder. I mitt namn, säger han, ty utan denne vår överstepräst kunna vi icke hava tillträde till Fadern.

213] Hit hör även Kristi ord i Luk. 17: Då I haven gjort allt, som har blivit eder befallt, skolen I säga: Vi äro onyttiga tjänare. Dessa ord säga klart, att Gud frälsar oss genom sin barmhärtighet och för sitt löftes skull, men icke att han är skyldig därtill på grund av värdigheten hos våra gärningar. 214] Men våra motståndare leka här på ett besynnerligt sätt med Kristi ord. Först förändra de dem till att betyda det motsatta och vända dem mot oss. Fast hellre – säga de – kan man säga: Om I haven trott allt detta, så sägen: Vi äro onyttiga tjänare. Därefter tillägga de, att gärningarna äro utan nytta för Gud, men icke för oss. 215] Här ser man, huru motståndarna hava sin lust i barnsliga spetsfundigheter. Ehuru vi finna dessa orimligheter föga värda att vederlägga, vilja vi dock i korthet svara därpå. Deras sätt att förändra Kristi ord är en förfalskning. 216] Ty först ligger för motståndarna en fara i ordet "tro". Om detta nämligen för oss betyder blott en historisk kunskap, sådan den kan finnas även hos de ogudaktiga och djävlarna, så draga motståndarna med rätta slutsatsen, att tron är till ingen nytta, då de säga: När I haven trott allt detta, så sägen: Vi äro onyttiga tjänare. Men vi tala icke om någon historisk kunskap, utan om förtröstan på löftet och Guds barmhärtighet. Och denna förtröstan på löftet bekänner, att vi äro onyttiga tjänare, ja, denna bekännelse, att våra gärningar äro utan all värdighet, är själva trons tröst, såsom tydligt framgår av Daniels exempel, som vi kort förut anfört: Icke i förlitande på vad rättfärdigt vi ha gjort bönfalla vi o.s.v. Ty tron frälsar, emedan den omfattar barmhärtigheten eller nådeslöftet, ehuru våra gärningar sakna all värdighet. 217] I denna mening skadar oss icke alls det där sättet att förändra Kristi ord: Då I haven trott allt, så sägen: Vi äro onyttiga tjänare, då nämligen våra gärningar sakna all värdighet. Ty vi lära med hela kyrkan, att vi frälsas genom Guds barmhärtighet. 218] Om när det heter: Då du gjort allt, så förtrösta icke på dina gärningar, de härav vilja sluta: Då du trott allt, så förtrösta icke på Guds löfte, så är att märka, att här icke något sammanhang föreligger. Ty det är här fråga om olika ting. Olika äro grunderna och föremålen för förtröstan i det förra och i det senare påståendet. I det förra är det fråga om förtröstan på våra egna gärningar, i det senare på Guds löfte. Men Kristus förkastar förtröstan på våra egna gärningar, men icke förtröstan på det löfte, han givit. Han vill icke, att vi skola misströsta om Guds nåd och barmhärtighet. Han klandrar våra gärningar såsom saknande allt värde, men han klandrar icke löftet, som av nåd meddelar oss Guds barmhärtighet. 219] Klart och tydligt säger här Ambrosius: Vi måste känna nåden, men icke vara okunniga om vår natur. Vi skola förtrösta på nådelöftet, men icke på vår natur. 220] Men våra motståndare göra här, såsom de bruka: de förvränga de Skriftens ord, som tala för tron, till att stå i strid med läran om tron. Men sådana spetsfundigheter återförvisa vi till deras skolor. 221] Det är ock ett fullständigt barnsligt skämt, då de framställa den tolkningen, att tjänarna äro onyttiga, emedan deras gärningar äro utan nytta för Gud, men icke för oss. Men Kristus talar i så fall om en sådan nytta, som består däri, att Gud är skyldig oss nåd. Det är visserligen icke vår sak att tvista om "nyttigt" och "onyttigt". Ty "onyttiga tjänare" betyder här odugliga, emedan ingen fruktar och älskar Gud och tror på honom så mycket, som han bör. 222] Men vi må nu lämna dessa motståndarnas dumma ordstrider, ty alla förståndiga människor kunna lätt inse, vad man skall tänka om dem, om de en gång framdragas i ljuset. Beträffande de allra enklaste och klaraste ord ha de alltid funnit en undanflykt. Men var och en ser förvisso, att vi här förkasta förtröstan på våra egna gärningar.

223] Vi må därför fasthålla vid vad kyrkan bekänner, nämligen att vi frälsas genom Guds barmhärtighet. För att nu icke någon må tänka: om vi skola frälsas genom Guds barmhärtighet, så blir vårt hopp ovisst, om icke hos dem, som bli delaktiga av frälsningen, något först sker, vilket skiljer dem från de andra, som icke nå fram till frälsningen – så måste härpå givas ett tillfredsställande svar. Ty det synes, som om de skolastiska teologerna av detta skäl krävt en gärning, som på grund av värdighet har anspråk på lön (meritum condigni). 224] Detta är nämligen ett skäl, som högeligen förmår sätta människans sinne i rörelse. I korthet vilja vi därför giva följande svar. För att hoppet må vara visst och för att det på förhand må finnas en skillnad mellan dem, som bli delaktiga av frälsningen, och dem, som icke bli det, är det nödvändigt att fasthålla vid att vi frälsas genom Guds barmhärtighet. Då man utan förklaring framhåller detta, synes det orimligt. Ty inför värdslig rätt och mänsklig dom är rätten och förpliktelsen viss, men barmhärtigheten oviss. Men en annan sak är det med Guds dom. Ty här grundar sig barmhärtigheten på ett klart och visst löfte och på en befallning från Gud. Evangeliet i egentlig mening är nämligen det budet, som föreskriver, att vi skola tro, att Gud för Kristi skull är oss nådig. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. Den som tror på honom, han bliver icke dömd etc. Så ofta som man talar om barmhärtigheten, bör man tillfoga tron på löftet. 225] Och denna tro föder ett visst hopp, emedan det förlitar sig på Guds ord och befallning. Om hoppet skulle lita på gärningarna, så vore det osäkert, emedan gärningarna, såsom ovan ofta sagts, icke kunna bereda samvetet frid. 226] Och denna tro markerar skillnaden mellan dem, som bli delaktiga av frälsningen, och dem, som icke bli det. Tron skiljer sålunda mellen värdiga och ovärdiga, ty det eviga livet är utlovat åt de rättfärdiggjorda. Men tron är det som rättfärdiggör.

227] Men här skola motståndarna ånyo utropa, att goda gärningar icke äro av nöden, om de icke förtjäna det eviga livet. Sådana förvrängningar ha vi förut vederlagt. Det är förvisso nödvändigt att göra goda gärningar. Vi säga, att det eviga livet är utlovat åt de rättfärdiggjorda. Men de, som leva efter köttet, kunna icke behålla vare sig tron eller rättfärdigheten. Därför rättfärdiggöras vi, för att vi såsom rättfärdiggjorda skola börja göra goda gärningar och lyda Guds lag. 228] Därför pånyttfödas vi och mottaga den helige Ande, för att ur det nya livet nya gärningar, nya rörelser i hjärtat, gudsfruktan och kärlek till Gud och avsky för den onda begärelsen o.dyl. må framgå. 229] Den tro, varom vi tala, framträder i boten, och den bör stärkas och tillväxa under utövandet av goda gärningar och under kampen mot frästelser och anfäktelser, för att vi efter hand må bliva allt fastare övertygade om att Gud för Kristi skull har omsorg om oss, förlåter oss vår synd och bönhör oss. Detta lära vi oss icke utan mycken och hård kamp. Huru ofta gör icke samvetet invändningar, huru ofta driver det oss icke till förtvivlan, då det förehåller oss gamla eller nya synder eller vår naturs orenhet? Den där handskriften utplånas icke utan hård kamp, och härvid vittnar erfarenheten om, vilken svår sak tron är. 230] Och under det att vi under samvetets förskräckelser fatta nytt mod och vinna tröst, växa samtidigt andra andliga krafter, såsom gudskunskap, gudsfruktan, hopp och kärlek till Gud, och vi pånyttfödas, såsom Paulus säger, till kunskap om Gud, och skådande Herrens härlighet förvandlas vi till en avbild av honom, d.v.s. vi få en sann gudskunskap, så att vi rätt frukta honom och rätt förtrösta på att han har omsorg om oss och bönhör oss. 231] Denna pånyttfödelse är liksom en begynnelse till det eviga livet, såsom Paulus säger: Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden, men Anden lever etc. 232] Och på ett annat ställe: Vi längta att få överkläda oss, om vi eljest skola befinnas vara klädda och icke nakna. Av det sagda kan den ärlige läsaren finna, att vi i högsta grad kräva goda gärningar, då vi ju lära, att tron föreligger i boten och bör efter hand alltmera tillväxa i boten. Och häri anse vi den kristliga och andliga fullkomligheten bestå, att bot och tro samtidigt alltmera tillväxa under bättringen. De fromma kunna förstå detta bättre än det, som motståndarna lära om kontemplationen och fullkomliggörandet. 233] Och liksom rättfärdiggörelsen hör till tron, så hör också det eviga livet till densamma. Petrus säger även: I ären nu på väg att vinna eder tros mål eller frukt, edra själars frälsning. Motståndarna erkänna ju, att de rättfärdiggjorda äro Guds barn och Kristi medarvingar. 234] Därefter komma gärningarna, emedan de äro Gud behagliga för trons skull, att förtjäna andra lekamliga och andliga belöningar. Ty det kommer att finnas olika grader av de heligas härlighet.

235] Men här utbrista motståndarna, att det eviga livet betecknas ju såsom "lön", och att det därför måste förtjänas genom goda gärningar, vilka på grund av sin egen värdighet göra anspråk på lön (de condigno mereri per bona opera). Vi vilja kort och enkelt giva följande svar. Paulus kallar i Rom. 6 det eviga livet en gåva, emedan vi genom den för Kristi skull skänkta rättfärdigheten bliva på en gång Guds barn och Kristi medarvingar, såsom Johannes säger: Den som tror på Sonen, han har evigt liv. Och Augustinus och många hans efterföljare hava sagt: Gud kröner hos oss sina egna gåvor. Men på ett annat ställe står det skrivet: Eder lön skall vara stor i himmelen. Om nu detta synes våra motståndare motsägande, så må de själva utreda det. 236] Men de äro föga rättvisa domare, ty de utelämna ordet "gåva" och förbigå även hela denna frågas springande punkt samt uttaga ordet "lön" och uttrycka detta mycket dåligt i strid icke blott mot Skriften utan även mot vanligt språkbruk. Härav draga de den slutsatsen, att då lön omnämnes, våra gärningar äro ett slags salupris, för vilket det eviga livet rättsligen tillkommer oss. Sålunda äro de i sig själva värdiga nåden och det eviga livet, och icke äro de i behov av vare sig Guds barmhärtighet eller medlaren Kristus eller tron. 237] Alldeles ny är denna slags slutledningskonst: Vi höra ordet "lön", alltså finnes det intet behov av medlaren Kristus eller av tron, som för Kridsti skull, men icke för våra gärningars skull, har tillträde till Gud. Vem ser icke, att detta är en inkonsekvens? Vi tvista icke om ordet "lön". 238] Stridsfrågan gäller detta, huruvida de goda gärningarna i sig själva äro värdiga nåden och det eviga livet eller om de äro Gud behagliga blott för tros skull, som omfattar medlaren Kristus. 239] Motståndarna icke blott tillskriva gärningarna detta, att de äro värdiga nåden och det eviga livet, utan föregiva även, att de hava överflöd på förtjänster, vilka de kunna skänka åt andra för att rättfärdiggöra dem, såsom när munkarna sälja sina ordnars förtjänster åt andra. Enligt Chrysippus' sed hopa de denna galenskap, blott de hört detta enda ord "lön": Lön omnämnes; alltså hava vi gärningar, vilka utgöra ett salupris, för vilket lön rättsligen tillkommer oss; alltså äro gärningarna i sig själva och icke för medlaren Kristi skull Gud behagliga. Och då den ene har flera förtjänster än den andre, hava sålunda somliga överflöd på förtjänster. Och dessa, som åstadkomma förtjänster, kunna skänka av dessa förtjänster åt andra. 240] Men vänta, min läsare, du har ännu icke hört hela bedrägeriet. Det bör nämligen tilläggas, att det finns vissa sinnebildliga handlingar, som äro förbundna med överlåtelsen av dessa förtjänster: de döda iklädas en munkkåpa, o.s.v. Med hopandet av dylika ting bortskymmer man Kristi välgärning och trons rättfärdighet.

241] Vi vilja icke föra en tom ordstrid om ordet "lön". Om motståndarna medgiva, att vi genom tron för Kristi skull anses såsom rättfärdiga och att de goda gärningarna äro för trons skull Gud behagliga, så skola vi därefter icke alls tvista om ordet "lön". Vi erkänna, att det eviga livet är en lön, emedan det är något, som rättsligen tillkommer oss för löftets skull, men icke för våra förtjänsters skull. Ty rättfärdiggörelsen, som – såsom vi ovan visat – i egentlig mening är en Guds gåva, är oss given såsom löfte. Och med denna gåva är löftet om det eviga livet förenat i enlighet med detta ord: Dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock. 242] Hit hör vad Paulus på annat ställe säger: Till reds åt mig ligger rättfärdighetens segerkrans, vilken Gud, den rättfärdige domaren, skall giva mig. Denna rättfärdighetens segerkrans tillkommer oss nämligen med rätta för löftets skull. 243] Och detta löfte böra de heliga känna, icke för att de skola arbeta för sin egen vinnings skull – de böra ju arbeta för Guds äras skull –, utan för att de icke skola misströsta under prövningarna, böra de veta, att Guds vilja är att hjälpa, befria och bevara dem. Visserligen uppfatta de starkare på ett sätt och svagare på ett annat sätt ordet om straff och lön, ty de svaga möda sig för sin egen vinnings skull. 244] Och likväl är förkunnelsen om lön och straff nödvändig. I predikan om straff framställes Guds vrede, och därför tillhör detta botpredikan. I predikan om lön framställes Guds nåd. Och liksom Skriften ofta med ordet om goda gärningar förbinder tron, enär den vill förbinda hjärtats rättfärdighet med yttre frukter, så framställes där understundom, såsom i Jes. 58 och ofta eljest hos profeterna, nåden tillsammans med lön av annat slag. 245] Vi erkänna också – vilket vi ofta tidigare betygat – att ehuru rättfärdiggörelsen och det eviga livet tillhöra tron, våra goda gärningar likväl förtjäna andra lekamliga och andliga belöningar efter olika grader i enlighet med detta ord: Var och en skall mottaga sin lön efter arbete. Ty evangeliets rättfärdighet, som har avseende på nådelöftet, mottager av nåd rättfärdiggörelsen och levandegörelsen. Men fullgörandet av lagen, vilket följer på tron, har avseende på lagen, och härvid sker intet av nåd, utan lönen tillbjudes oss och tillkommer oss rättsligen för våra gärningar. Men de, som skola kunna förtjäna denna lön, måste vara rättfärdiggjorda, innan de kunna fullgöra lagen. Fördenskull måste de, såsom Paulus säger, vara försatta i Guds Sons rike och hava blivit Kristi medarvingar. 246] Men så ofta det är tal om förtjänst, hänföra motståndarna genast detta, som avser andra belöningar, till rättfärdiggörelsen, ehuru evangeliet av nåd tillbjuder oss rättfärdiggörelsen för Kristi, men icke för våra förtjänsters skull. Och Kristi förtjänster komma oss till del genom tron. Men våra gärningar och prövningar förtjäna icke rättfärdiggörelsen, utan en annan lön, så att i denna mening lön tillbjudes gärningarna: Den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt, men den som sår rikligt, han skall ock skörda rikligt. Här motsvara lönen och arbetets mått varandra. Hedra din fader och din moder, på det att du må länge leva i ditt land. 247] Även här utfäster lagen lön för ett visst arbete. Ehuru sålunda laguppfyllelsen förtjänar lön – ty i egentlig mening hör lönen lagen till – böra vi ihågkomma, att evangeliet av nåd tillbjuder oss rättfärdiggörelsen för Kristi skull. Och icke fullgöra vi lagen eller kunna göra det, innan vi äro försonade med Gud, rättfärdiggjorda och pånyttfödda. Ej heller skulle denna laguppfyllelse behaga Gud, om vi icke för trons skull vore honom behagliga. Men emedan människan för trons skull är Gud behaglig,behagar honom ock denna påbörjade laguppfyllelse och har den med sig lön i detta livet och i det tillkommande. 248] Om ordet "lön" kunde här ännu mycket mera sägas ut från synpunkten av lagens natur, men då det här skulle bli för vidlyftigt, bör det utredas i annat sammanhang.

249] Nu påstå våra motståndare, att de goda gärningarna i egentlig mening förtjäna det eviga livet, emedan Paulus säger i Rom. 2: Han skall vedergälla var och en efter hans gärningar. Vidare: Härlighet, ära och frid skall tillfalla var och en, som gör det goda. Joh. 5: De, som hava gjort vad gott är, skola uppstå till liv. Matt. 25: Jag var hungrig, och I gåven mig att äta o.s.v. 250] I dessa och alla liknande bibelställen, vari gärningarna prisas, är det nödvändigt att beakta icke blott de yttre gärningarna, utan även hjärtats tro, ty Skriften talar icke om skrymteri, utan om hjärtats rättfärdighet med dess frukter. 251] Men så ofta som lagen och gärningarna där omnämnas, bör man veta, att Kristus såsom medlare icke får uteslutas. Ty han är lagens ände, och han säger själv: Mig förutan kunnen I intet göra. Vi ha förut sagt, att alla bibelställen, som handla om lagen, äro att bedöma efter denna regel. När därför det eviga livet tillägges gärningarna, tillskrives det de rättfärdiggjorda, ty blott de rättfärdiggjorda, som drivas av Kristi Ande, kunna göra goda gärningar, men de goda gärningarna kunna icke utan medlaren Kristus och tron vara Gud behagliga i enlighet med detta ord: Utan tro är det omöjligt att täckas Gud. 252] Då Paulus säger: Han skall vedergälla var och en efter hans gärningar, så är detta att förstå icke blott om de yttre gärningarna, utan om hela rättfärdigheten och orättfärdigheten. På samma sätt har ordet: Härlighet skall tillfalla den, som gör det goda, betydelsen: tillfalla den rättfärdige. Ordet: I gåven mig att äta, anföres som en frukt av och ett vittnesbörd om trons och hjärtats rättfärdighet, och sålunda tillägges det eviga livet rättfärdigheten. 253] På detta sätt förbinder Skriften hjärtats rättfärdighet och rättfärdighetens frukter. Och ofta omnämner den frukterna, för att de oerfarna så mycket bättre må förstå och för att det må vara tydligt, att det här kräves ett nytt liv och pånyttfödelse, men icke skrymteri. Men pånyttfödelsen sker genom tron i boten.

254] Ingen människa med oförvillat omdöme kan tänka något annat. Och vi åsyfta icke här att komma med onyttiga skarpsinnigheter för att från hjärtats rättfärdighet skilja dess frukter, om våra motståndare velat medge, att frukterna äro Gud behagliga för trons och medlaren Kristi skull, men icke äro i sig själva värdiga nåden och det eviga livet. 255] Ty vi förkasta i motståndarnas lära, att de genom att tolka dylika bibelställen på filosofiskt eller rättsligt sätt utplåna trons rättfärdighet och åsidosätta medlaren Kristus. Av dessa bibelställen draga de slutsatsen, att dessa gärningar förtjäna Guds nåd, antingen såsom sådana gärningar, som på grund av billighet undfå lön (de congruo), eller sådana, som på grund av värdighet ha anspråk på lön (de condigno), när nämligen kärleken tillkommer, d.v.s. att de rättfärdiggöra och, då de själva utgöra rättfärdighet, äro värdiga det eviga livet. Denna villfarelse utplånar uppenbarligen rättfärdigheten av tro, som innebär, att vi hava tillträde till Gud icke för våra egna gärningars skull, utan för Kristi skull och att vi genom vår överstepräst och medlare Kristus föras fram till Fadern och hava en nådig Gud, såsom vi förut tydligt hava framhållit. 256] Och denna lära om trons rättfärdighet får icke försummas i Kristi kyrka, ty utan den kunna vi icke rätt fatta Kristi ämbete och utan den blir all annan lära om rättfärdiggörelsen blott en lagens lära. Men vi böra hålla fast vid evangeliet och läran om det för Kristi skull givna löftet.

257] Vi strida sålunda i denna lärofråga om en icke ringa sak med våra motståndare. Vi söka icke komma med onyttiga spetsfundigheter, då vi bestraffa dem, emedan de med åsidosättande av den tro, som omfattar medlaren Kristus, lära, att vi med våra gärningar förtjäna det eviga livet. 258] Ty om denna tro, som tror, att vi för Kristi skull hava en nådig Fader, finns icke en stavelse hos de skolastiska trologerna. Ty över allt hålla de före, att vi äro Gud behagliga och rättfärdiga för våra egna gärningars skull, som kommit till stånd antingen genom förnuftet eller genom den kärlekens böjelse, varom de tala. 259] Visserligen hava de i sin ägo vissa så att säga kanoniska uttalanden av de gamla författarna, men dessa fördärva de genom sin tolkning. 260] Det framhålles i deras skolor, att de goda gärningarna äro Gud behagliga för nådens skull och att man bör förtrösta på Guds nåd. Men härvid tolka de nåden såsom en habitus eller själslig beskaffenhet, varmed vi älska Gud, liksom de gamle velat säga, att vi böra förtrösta på vår egen kärlek, om vilken vi snart nog få erfara, huru ringa och oren den är. Det är förunderligt, huru dessa kunna ålägga oss att förtrösta på vår kärlek, då de samtidigt lära, att ingen kan veta, om han äger den. Varför framställa de här icke nåden såsom Guds barmhärtighet mot oss? Och så ofta man omnämner denna, bör man tillägga tron. Ty löftet om barmhärtigheten, försoningen och Guds kärlek mot oss omfatta vi blott med tron. I denna mening säga de med rätta, att vi böra förtrösta på Guds nåd och att de goda gärningarna äro Gud behagliga för nådens skull, varvid tron omfattar nåden. 261] Det framhålles även i deras skolor, att våra goda gärningar hava giltighet i kraft av Kristi lidande. Detta är riktigt talat. Men varför hava de intet att tillägga om tron? Ty Kristus är, såsom Paulus säger, ett försoningsmedel genom tron. När de förskräckta samvetena genom tron fatta nytt mod och komma till insikt om att våra synder äro utplånade genom Kristi död och att Gud är försonad med oss för Kristi lidandes skull, då är Kristi lidande i sanning oss till välsignelse. Men om man utelämnar läran om tron, då är det grundlöst att säga, att våra gärningar ha giltighet och betydelse i kraft av Kristi lidande.

262] Ännu många andra bibelställen förvanska de i sina skolor, därför att de ingenting ha att lära om trons rättfärdighet, och tron fatta de blott såsom en historisk eller dogmatisk kunskap, men icke såsom den kraft, varmed vi omfatta löftet om nåden och rättfärdigheten och som levandegör våra hjärtan under samvetets förskräckelser inför synd och död. 263] Då Paulus säger: Med hjärtat tror man till rättfärdighet och med munnen bekänner man till frälsning, så hålla vi före, att motståndarna här måste tillstå, att bekännelsen icke därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) rättfärdiggör och frälsar, utan att detta sker blott för hjärtats tros skull. Och Paulus säger här, att bekännelsen frälsar, för att visa, hurudan den tro är, som blir delaktig av det eviga livet, nämligen den starka och verksamma tron. 264] Men den tro är icke stark, som icke visar sig i bekännelse. Så äro andra goda gärningar Gud behagliga för trons skull, såsom man beder i vissa kyrkans böner, att allt må vara Gud behagligt för Kristi skull. Likaså utbeder man sig allt från Gud för Kristi skull. Faktum är ju, att man vid slutet av bönerna tillägger dessa ord: genom Kristus, vår Herre. 265] Därav draga vi den slutsatsen, att vi rättfärdiggöras inför Gud, försonas med honom och pånyttfödas genom tron, som i boten omfattar nådelöftet, i sanning levandegör det förskräckta hjärtat och förvissar oss om att gud är blidkad och oss nådig för Kristi skull. 266] Och genom denna tro bevaras vi, såsom Petrus säger, till den frälsning, som kommer att uppenbaras. Kunskap om denna tro är nödvändig för de kristna, och den giver den rikaste tröst under alla prövningar och framhåller för oss Kristi verk. De däremot, som förneka, att människan rättfärdiggöres genom tro, förneka även, att Kristus är medlare och försonare, och de förneka därmed ock nådelöftet och evangeliet. De ha att meddela blott antingen en förnuftets eller en lagens lära om rättfärdiggörelsen. 267] Så mycket som kunnat ske, hava vi sökt framhålla den springande punkten i denna fråga samt framställa motståndarnas invändningar. Denna sak skola ärbara människor lätt kunna avdöma, om de, så snart ett bibelställe om kärleken eller gärningarna anföres, betänka, att vi icke kunna fullgöra lagen utan Kristus, och att vi icke rättfärdiggöras genom lagen, utan på grund av evangeliet, d.v.s. genom löftet om nåden, som utlovats i Kristus. 268] Och vi hoppas, att denna kortfattade utredning skall gagna fromma människor till stärkande av deras tro, till undervisning och till tröst för deras samveten. Ty vi veta, att vad vi här framhållit står i överensstämmelse med de profetiska och apostoliska skrifterna, med de heliga fäderna, Ambrosius, Augustinus och många andra och med hela Kristi kyrka, som fast och visst bekänner, att Kristus är vår försonare och rättfärdiggörare.

269] Man må icke genast anse, att den romerska kyrkan tror allt vad påven, kardinalerna, biskoparna eller några teologer och munkar framhålla. Ty faktum är, att påvarna hava mer omsorg om sin makt än om Kristi evangelium. Och utrönt är, att många öppet visat sig vara njutningslystna människor. Visst är också, att teologerna inblandat mer än tillbörligt av filosofi i den kristna läran. 270] Och icke bör man tillmäta dem så stor myndighet, att man icke får avvika från deras meningar, ehuru hos dem många uppenbara villfarelser bevisligen föreligga, t.ex. att vi kunna av blotta naturliga krafter älska Gud över allting. Denna uppenbarligen falska lärosats har frambragt många andra villfarelser. 271] Den motsäges överallt av Skriften, de heliga fäderna och alla gudfruktiga människors mening. Ehuru sålunda påvarna och några teologer och munkar i kyrkan lärt, att vi genom våra gärningar och en del nya gudstjänstbruk, som fördunklat Kristi verk, förvärva syndernas förlåtelse, nåd och rättfärdighet, och av Kristus gjort icke vår försonare och rättfärdiggörare, utan blott en lagstiftare, så har dock ständigt hos några gudfruktiga människor en rätt kunskap om Kristus funnits kvar. 272] Vidare har Skriften förutsagt, att trons rättfärdighet på detta sätt skulle fördunklas genom människostadgar och gärningslära. Sålunda klagar Paulus ofta över, att också på hans tid sådana funnits, vilka i stället för trons rättfärdighet lärde, att människan kan försonas med Gud och rättfärdiggöras genom egna gärningar och gudaktighetsövningar, men icke genom tron för Kristi skull. Ty det ligger i människans natur att mena sig kunna behaga Gud genom egna gärningar. 273] Och förnuftet har icke blick för någon annan rättfärdighet än lagens rättsligt fattade rättfärdighet. Därför har det alltid i världen funnits sådana, vilka lärt denna köttsliga rättfärdighet, sedan de undertryckt trons rättfärdighet, och sådana lärare finnas ännu. 274] Det var på samma sätt i Israel. Största delen av folket menade sig genom sina egna gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse och hopade därför offer och gudstjänster. Men profeterna förkastade denna mening och lärde trons rättfärdighet. Och vad som skedde i Israel var en förebild till vad som skulle ske i kyrkan. 275] Därför skola de fromma icke oroas i sina sinnen över att motståndarna, som ogilla vår lära, äro så många. Det är lätt att bedöma, vilken ande som driver dem, ty i vissa punkter ha de förkastat en så uppenbar och klar sanning, att deras ogudaktighet tydligt framträder. 276] Ty Leo X:s bulla förkastar den ytterst nödvändiga trosartikel, som alla sant kristna tro och bevara, nämligen att vi icke skola förlita oss på att vi få avlösning för vår ångers skull, utan för detta Kristi ords skull: Allt vad du binder på jorden o.s.v. 277] Så hava nu vid detta möte de, som författat vederläggningsskriften, uttryckligen förkastat vårt hävdande av att tron är en del av boten, varigenom vi få syndernas förlåtelse, övervinna ångesten över synden och åter få frid i vårt samvete. Vem inser då icke, att denna artikel, att vi genom tron få syndernas förlåtelse, är för alla kristna den mest sanna, vissa och nödvändiga? Vem i framtiden, som får höra, att en sådan lära blivit förkastad, skall kunna tro, att de som givit upphov till ett sådant förkastande ägt någon som helst kunskap om Kristus?

278] Och om den ande, som driver dem, kan man draga slutsatser av den oerhörda grymhet, som de bevisligen hittills utövat mot flera rättskaffens människor. Vi hava vid detta möte hört, att en av de vördnadsvärda fäderna i rikets råd skulle hava yttrat, när utlåtanden om vår bekännelse skulle avgivas, att intet syntes honom rådligare och nyttigare än att med blod besvara den bekännelse, som vi skrivit med bläck och framlagt. Kunde Phalaris säga något grymmare? Några av furstarna ha ock ansett detta yttrande, fällt vid en sådan sammankomst, vara ovärdigt. 279] Ehuru våra motståndare för sig själva göra anspråk på namnet kyrka, så veta vi dock, att Kristi kyrka är hos dem, som lära Kristi evangelium, icke hos dem, som i strid mot evangeliet försvara falska åsikter, såsom Herren säger: Mina får höra min röst. Och Augustinus säger: Frågan är: Var är kyrkan? Vad skola vi göra? Skola vi söka henne i våra ord eller i hans ord, som är hennes huvud, vår Herre Jesus Kristus? Jag menar, att vi böra söka henne i hans ord, som är sanningen och som bäst känner sin kropp. Därför må vi icke låta motståndarnas tankar oroa oss, då de i strid mot evangeliet, mot myndigheten hos de kyrkans heliga fäder, vilka avfattat skrifter, och mot gudfruktiga människors vittnesbörd blott försvara människomeningar.