1] I staden Eisenach i Thüringen fanns för trettio år sedan en franciskanmunk vid namn Johannes Hilten, vilken av sitt brödraskap kastades i fängelse, därför att han riktat anmärkningar mot vissa kända missbruk. Vi hava nämligen sett hans skrifter, av vilka man kan förstå, hurudan hans lära var. Och de, som lärt känna honom, betyga, att han var en saktmodig och allvarlig gammal man utan småsinne. 2] Denne har förutsagt mycket, som dels redan inträffat, dels synes vara nära förestående, men vilket vi icke vilja angiva, för att det icke må tolkas som om vi gjorde det av hat till någon eller för att vinna någons gunst. Men då han slutligen antingen på grund av sin höga ålder eller på grund av fängelsets osundhet blev sjuk, kallade han till sig klosterföreståndaren för att tala med honom om sitt tillstånd. Då denne, upptänd av fariseiskt nit, började förebrå honom för hans lära såsom hinderlig för inkomsterna, lät han bli att tala om sin sjukdom och sade suckande, att han med jämnmod för Kristi skull ville fördraga den honom tillfogade oförrätten, då han icke skrivit eller lärt något, som kunde skada klosterväsendet, blott riktat anmärkningar mot vissa kända missförhållanden. 3] Men en annan, sade han, skall komma år 1516, vilken skall förgöra eder, och honom kunnen I icke motstå. Just denna hans mening om munkväsendets dalande och detta årtal hava hans vänner funnit av honom uppskrivna bland hans efterlämnade anteckningar i hans kommentarer till vissa ställen i Daniels bok. 4] Ehuru först händelserna själva kunna lära oss, huru mycken tilltro man bör sätta till dessa hans ord, så finnas andra icke mindre säkra tecken, som hotande båda en förändring av munkväldet. Ty känt är, huru mycket skrymteri, ärelystnad och girighet som finnes i klostren, huru mycken okunnighet och på okunnighet beroende grymhet där finnes, huru mycket tomt prat som förekommer i deras predikningar och i deras försök att uttänka nya sätt att locka till sig penningar. Och det finns även andra missförhållanden, som vi icke ens vilja nämna. 5] Ehuru klostren fordom voro skolor för undervisning i den kristna läran, hava de nu urartat och förvandlats liksom från guld till järn eller liksom den platonska harmonien går över i disharmonier, vilka enligt Platon båda undergång. De rikaste klostren uppföda endast en hop sysslolösa människor, som under den falska förevändningen att de leva ett fromt liv frossa på de allmosor, som i kyrkan offentligen uppbäras. 6] Men Kristus talar varnande om saltet, som mist sin sälta och som man brukar kasta ut och trampa ned. Därför sia munkarna själva genom sitt liv och leverne om sitt öde. 7] Härtill kommer även ett annat tecken, nämligen att de här och var äro upphov till att många rättskaffens män dräpas. Tvivelsutan skall Gud snarligen straffa dem för dessa mord. 8] Men vi anklaga icke alla, ty vi tro, att det här och var i klostren finnes rättsinniga män, som icke tänka alltför högt om dessa av människor föreskrivna seder och bruk, såsom vissa författare kalla dem, samt icke gilla den grymhet, som de skrymtaktiga bland dem öva.

9] Men vi avhandla här just den lära, som de, som avfattat vederläggningsskriften, försvara, och behandla icke frågan, huruvida löftena skola hållas. Ty vi mena, att tillåtliga löften skola hållas. De frågor, det här gäller, äro: Förtjäna munkarnas sätt att tjäna Gud syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse? Äro de tillfyllestgörelser för synd? Äro de likvärdiga med dopet? Äro de uppfyllelse av buden och de evangeliska råden? Utgöra de den evangeliska fullkomligheten? Medföra de överloppsförtjänster? Äro de förtjänster, som fullgjorda för andra frälsa dem? Äro de löften tillåtliga, som uppfyllas i detta syfte? Äro de löften tillåtliga, som under fromheten täckmantel avläggas blott för bukens och lättjas skull? Kan man verkligen anse sådana löften såsom verkliga löften, vilka avpressa dem, som äro motvilliga eller som på grund av sin ungdom icke kunna bedöma, vad slags liv det gäller och som av föräldrar och vänner sättas i kloster för att underhållas på allmän bekostnad, så att deras arv må sparas? Äro de löften tillåtliga, som uppenbarligen leda till synd, antingen på grund därav att vår svaghet icke gör det möjligt att hålla dem eller emedan de som tillhöra dessa sammanslutningar tvingas att godkänna och taga del i missbruket av mässan i den ogudaktiga helgondyrkan samt biträda besluten om att fara grymt fram mot redbara människor? 10] Dessa frågor ha vi att behandla. Och ehuru vi i vår bekännelse mestadels talat om sådana löften, som även de påvliga förordningarna förkasta, så yrka likväl motståndarna, att vi skola förkasta allt, som vi där framställt. Ty så ha de uttryckligen sagt.

Det är mödan värt att aktge på huru de söka slingra sig undan våra skäl samt vad de anföra till försvar för sin sak. Vi vilja därför i korthet genomgå några av våra argument och därvid under hand vederlägga motståndarnas spegelfäkterier. Men då hela denna fråga är noggrant och utförligt behandlad av Luther i skriften De votis monasticis, vilja vi anse denna bok såsom här åter upptagen.

14] Då Paulus förnekar, att människorna kunna genom Mose lag förtjäna syndernas förlåtelse, så frånkänner han i ännu högre grad människostadgarna denna ära, såsom han klart betygar i Kolosserbrevet. Om Mose lag, som var av Gud uppenbarad, icke förtjänade syndernas förlåtelse, huru mycket mindre då dessa tokiga stadgar, som strida mot borgerlig sed!

15] Motståndarna föregiva, att enligt Paulus Mose lag är avskaffad, men att Kristus efterträtt Moses för att giva oss syndernas förlåtelse icke av nåd, utan på grund av dessa laggärningar, som nu kunna uttänkas. Genom denna gudlösa och förryckta inbillning fördunkla de Kristi välgärning. 16] Därefter föregiva de, att bland dem, som hålla denna Kristi lag, munkarna äro de, som hålla den strängare än andra genom sitt hyckleri med fattigdom, lydnad och kyskhet, ehuru allt detta blott är förevändning och sken. De skryta med sin fattigdom, medan de ha överflöd på allt. De skryta med sin lydnad, då ingen sorts människor har större frihet än munkarna. Om celibatet vilja vi här icke tala. Gerson blottar, huru pass rena de äro, som bemöda sig om att vara återhållsamma. Och huru många göra det?

17] Med ett dylikt hyckleri leva munkarna – kantänka – på ett särskilt sätt i enlighet med evangeliet. Men Kristus har icke kommit i stället för Moses för att på grund av våra egna gärningar förlåta oss våra synder, utan för att för oss ställa sina förtjänster och sitt försoningsverk gent emot Guds vrede och av nåd förlåta oss. Men den som förbigår Kristi försoningsverk och ställer sina egna förtjänster gent emot Guds vrede och söker på grund av sina egna förtjänster förvärva syndernas förlåtelse, vare sig han härvid anför gärningar, föreskrivna av den mosaiska lagen eller dekalogen eller Benedictus', Augustinus' eller andra ordensregler, han utplånar Kristi löfte och har förkastat Kristus samt fallit ur nåden. Detta är Pauli mening.

18] Se, huldrike kejsar Karl, sen, I furstar, och sen, I alla ständer, huru stor motståndarnas fräckhet är. Då vi anfört Pauli ord i denna anda och mening, ha de tillagt: Vad som här anförts mot munkväsendet, är ogudaktigt. 19] Vad är månne mera visst och sant än att människorna få syndernas förlåtelse genom tron för Kristi skull? Och detta drista sig dessa skälmar kalla ogudaktighet. Vi tvivla ingalunda på att därest I blivit upplysta om detta ställe, I haden sörjt för att en så fräck smädelse utplånats ur vederläggningsskriften.

20] Men då vi ovan utförligt visat det vara en ogudaktig mening, att vi på grund av våra egna gärningar få syndernas förlåtelse, vilja vi i detta sammanhang fatta oss kortare. Ty varje förståndig läsare kan av det sagda draga den slutsatsen, att vi icke heller genom munklivets gärningar förtjäna syndernas förlåtelse. Därför bör man icke på något sätt fördraga den hädelse, som står att läsa hos Thomas, att munkväsendet är likvärdigt med dopet. Det är vanvett att jämställa en människostadga, som varken har sin grund i Guds bud eller löfte, med Kristi instiftelse, som har stöd i både Guds bud och löfte och som innesluter ett nådens och det eviga livets förbund.

21] För det andra äro lydnaden, fattigdomen och celibatet, så vitt detta icke är orent, övningar, som äro adiafora eller i och för sig varken goda eller onda. Därför kunna de heliga öva sig i dem utan att begå något orätt, såsom Bernhard, Franciscus och andra heliga män gjort. Och de ha gjort detta för den lekamliga nyttans skull för att bliva mera skickade till att undervisa och fullgöra andra fromma uppgifter, men icke därför att dessa gärningar i sig själva skulle innebära ett tjänande av Gud, vilket rättfärdiggör eller förtjänar det eviga livet. Här är med ett ord fråga om sådana gärningar, om vilka Paulus säger: Den lekamliga övningen gagnar föga. 22] Det är troligt, att det här och var i klostren också finnes rättfärdiga män, som tjäna i Ordets ämbete och utan ogudaktiga avsikter iakttaga dessa stadgar. 23] Men att mena att iakttagandet av nämnda stadgar är en gudstjänst, på grund varav man räknas såsom rättfärdig inför Gud och förtjänar det eviga livet, det strider mot evangeliet om trons rättfärdighet, som innebär, att rättfärdigheten och det eviga livet skänkes oss för Kristi skull. Det står också i strid mot Kristi ord: Fåfängt dyrka de mig med människobud. Likaledes strider det mot detta ord: Allt, som icke sker av tro, är synd. Men huru kunna de påstå, att dessa gärningar utgöra ett tjänande av Gud, som Gud godtager, såsom vore det en rättfärdighet inför honom, ehuru de icke hava något stöd i Guds ord?

24] Men given akt på motståndarnas fräckhet. De påstå icke blott att iakttagandet av munklivets föreskrifter är en gudstjänst, som rättfärdiggör, utan tillägga även, att det är en fullkomligare gudstjänst, d.v.s. en sådan, som i högre grad förtjänar syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen än övriga levnadskall. Och här samverka många falska och fördärvliga åsikter. De föregiva, att det innebär ett fullgörande både av buden och de evangeliska råden. Såsom frikostiga människor sälja de sedan åt andra de överloppsförtjänster, som de inbilla sig hava förvärvat. 25] Allt detta är fullt av fariseiskt skrymteri och fåfänglighet. Ty den högsta formen av ogudaktighet är att mena, att de så helt kan fullgöra dekalogen, att deras förtjänster överflöda, ehuru dessa Guds bud: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, och: Du skall icke hava begärelse, anklaga alla de heliga. Och profeten säger: Alla människor äro lögnare, d.v.s. de tänka icke rätt om Gud, de frukta honom icke tillräckligt och tro icke tillräckligt på honom. Med orätt berömma sig därför munkarna av att genom klosterlivet uppfylla buden och göra mer än buden kräva.

26] Vidare är även detta falskt, att munklivet innebär fullgörandet av de evangeliska råden. Ty evangeliet ger inga råd med avseende på olikheter i klädedräkt och mat samt avstående av egendom. Detta är människostadgar, om vilka det heter: Maten avgör icke vår ställning inför Gud. Därför utgör iakttagandet härav varken någon rättfärdiggörande gudstjänst eller någon fullkomlighet, utan är fastmer, om det utstyres med sådana benämningar, en de onda andarnas rena lära.

27] Att leva ogift tillråder Skriften, men blott dem, som hava den gåvan, såsom ovan sagts. Men det är en den mest fördärvliga villfarelse att mena, att den evangeliska fullkomligheten består i iakttagandet av människostadgar. Ty i så fall skulle även de mohammedanska munkarna kunna berömma sig av att äga den evangeliska fullkomligheten. Icke heller består denna fullkomlighet i iakttagandet av andra ting, som äro adiafora eller i och för sig varken goda eller onda, utan då Guds rike består i rättfärdighet och liv i hjärtana, innebär denna fullkomlighet att tillväxa i gudsfruktan, i förtröstan på den i Kristus utlovade barmhärtigheten och i trogen lydnad i kallelsen, såsom Paulus ju beskriver denna fullkomlighet: Vi skola förvandlas från härlighet till härlighet, såsom genom Herrens Ande. Han säger icke, att vi skola byta munkkåpor eller skor eller gördlar. Det är ömkligt, att man i kyrkan skall få läsa och höra sådana fariseiska, ja, mohammedanska åsikter som att evangeliets eller Kristi rikes fullkomlighet, som är evigt liv, skulle bestå i iakttagandet av dessa dåraktiga stadganden om kläder och annat dylikt lappri.

30] Dessutom tillfoga de Kristus smälek, då de säga, att människor genom munklivet kunna förtjäna det eviga livet. Gud tillskriver icke ens sin lag den äran, att vi genom den skulle förtjäna det eviga livet, såsom han tydligen säger hos Hesekiel i det 20:e kapitlet: Jag har givit dem bud, som icke voro till deras båtnad, och rätter, genom vilka de icke kunde bliva vid liv. 31] Först och främst är det visst och sant, att munklivet icke förtjänar syndernas förlåtelse, utan denna få vi av nåd genom tron, såsom vi ovan sagt. 32] Vidare skänkes genom Guds barmhärtighet för Kristi skull det eviga livet åt dem, som genom tron mottaga förlåtelsen och icke ställa egna förtjänster mot Guds dom, såsom även Bernhard uttryckligen säger: Först av allt är det nödvändigt att tro, att du icke kan få syndernas förlåtelse annat än genom Guds barmhärtighet; vidare att du icke kan göra någon som helst god gärning, om icke Gud själv giver dig även den; slutligen att du icke genom några goda gärningar kan förtjäna det eviga livet, om icke heller detta gives dig av nåd. Det, som här närmast följer i detta uttalande, hava vi ovan anfört. Till sist tillfogar Bernhard: Ingen må låta förleda sig, ty om han tänker väl efter, skall han otvivelaktigt finna, att han icke med tio tusen kan gå emot honom, som möter med tjugo tusen. 33] Men då vi icke genom den gudomliga lagens gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse eller evigt liv, utan måste fly till Guds barmhärtighet, som är utlovad i Kristus, huru mycket mindre bör då denna ära att förtjäna syndernas förlåtelse och evigt liv tillskrivas iakttagandet av munklivets bud, vilka äro idel människostadgar.

34] På detta sätt bortskymmes helt enkelt evangeliet om syndernas förlåtelse av nåd och om omfattandet av den i Kristus utlovade barmhärtigheten av dem, som lära, att munklivet förtjänar syndernas förlåtelse eller det eviga livet, och som överflytta den förtröstan, som tillkommer Kristus, på fullgörandet av dessa dåraktiga stadgar. I stället för Kristus dyrka de sina kåpor och sin smuts. Men då de själva äro i behov av Guds barmhärtighet, handla de gudlöst, då de inbilla sig äga överloppsförtjänster och kunna sälja dessa åt andra.

35] Vi fatta oss här kortare, emedan det av vad vi ovan sagt om rättfärdiggörelsen, boten och mämnniskostadgarna är tillräckligt tydligt och klart, att munklöftena icke kunna vara lösepenning, för vilken syndernas förlåtelse och det eviga livet gives oss. Och då Kristus kallar hållandet av människobuden en fåfäng gudsdyrkan, kan detta på intet vis representera den evangeliska fullkomligheten.

36] Men motståndarna synas på ett listigt sätt vilja rubba på den vanliga uppfattningen om fullkomligheten. De förneka, att munklivet självt är denna fullkomlighet, men säga, att det representerar det stånd, där denna fullkomlighet kan uppnås. Detta är vackert sagt, och vi draga oss till minnes, att denna korrigering finnes uttalad hos Gerson. Det är uppenbart, att förståndiga män tagit anstöt av det omåttliga lovprisandet av munklivet, och då de icke vågade helt frånkänna det berömmelsen att representera fullkomligheten, ha de tillagt denna rättelse, att det är det stånd, vari man kan uppnå fullkomligheten. 37] Men härav följer, att munkens liv icke i högre grad representerar fullkomlighetens stånd än åkerbrukarens eller hantverkarens. Ty dessa äro stånd, i vilka fullkomligheten kan förvärvas. Alla människor, i vilken kallelse de än stå, böra nämligen eftersträva fullkomligheten, d.v.s. tillväxa i gudsfruktan, tro och kärlek till nästan samt liknande andliga dygder.

38] Skildringarna av Antonius' och andra eremiters liv giva exempel på huru de olika levnadssätten kunna jämställas med varandra. Det heter om Antonius, att han bad, att Gud skulle visa honom, huru långt han framskridit i det levnadssätt, han gjort till sitt, och att han då i drömmen fick se en i Alexandria boende skomakare, med vilken han skulle jämföra sig. Följande dag begav sig Antonius till staden, gick till skomakaren och frågade honom, vilka övningar han företog sig och vilka gåvor han ägde, men fick genom samtalet med mannen höra, att denna varje morgon endast bad en kort bön för hela staden och sedan tog itu med sitt arbete. Härav förstod Antonius, att rättfärdiggörelsen icke vanns genom det levnadssätt, som han valt.

39] Men fastän motståndarna nu inskränka något på lovprisandet av fullkomligheten i munklivet, så mena de likväl i själva verket något annat. Ty de sälja förtjänsterna och låter dessa komma andra till del, under förevändningen att de iakttaga både buden och de evangeliska råden, varför de mena sig hava förtjänster till överlopps. Men vad är att för sig göra anspråk på fullkomlighet om icke detta? Vidare står det i vederläggningsskriften själv, att munkarna bemöda sig att leva strängare än andra i enlighet med evangeliet. Om nu munkarna anses leva strängare än andra efter evangeliet, därför att de icke hava privategendom, leva i celibat och lyda ordensregeln med avseende på klädedräkt, mat och dylikt lappri, så följer ju härav, att man tillskriver människostadgar fullkomlighet.

41] Detta övergivande kan nu vara av dubbel art. Det ena slaget sker utanför kallelsen och utan Guds bud, och det ogillar Kristus. Ty av oss självvalda gärningar äro fåfängt dyrkande av Gud. Härav framgår det emellertid än klarare, att Kristus icke gillar detta övergivande, ty han talar om att övergiva hustru och barn. Men vi veta, att Guds bud förbjuder att övergiva hustru och barn. Det finns ett annat slags övergivande, som sker på grund av Guds bud, nämligen då en tyrannisk härskarmakt tvingar oss att antingen avvika eller förneka evangelium. Här ålägger oss Gud att hellre lida oförrätt och hellre låta oss berövas icke blott ägodelar, hustru och barn, utan även livet. Detta övergivande gillar Kristus och tillägger: För evangeliets skull, för att därmed angiva, att han icke talar om sådana, som gör hustru och barn orätt, utan om dem, som lida oförrätt, därför att de bekänna evangelium. 42] Vi äro pliktiga att giva även vårt liv för evangeliets skull. Det skulle nu vara orimligt att mena, att det skulle vara ett rätt tjänande av Gud att taga sig själv av daga och så giva sitt liv utan någon Guds befallning. Lika orimligt är det att mena, att det skulle vara ett rätt tjänande av Gud att övergiva ägodelar, vänner, hustru och barn utan någon Guds befallning.

43] Det står sålunda fast, att motståndarna misstolka detta Kristi ord till att gälla munklivet. Dock inträffar det möjligen, att de få hundrafalt igen i detta livet. Ty de flesta bli munkar icke för evangeliets skull, utan för vällevnadens och sysslolöshetens skull, då de i stället för ett ringa fädernearv få del av de största rikedomar. 44] Men såsom hela munkväsendet är fullt av hyckleri, så anföra de under falskhet och skrymteri Skriftens vittnesbörd, varigenom de begå en dubbel synd, nämligen dels bedraga människor, dels bedraga dem under täckmantel av Guds namn.

45] De citera också ett annat bibelställe om fullkomligheten: Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt de fattiga, och kom sedan och följ mig. Detta bibelställe har föranlett många att inbilla sig, att fullkomligheten skulle bestå i att avstå ifrån gods och ägodelar. 46] Må filosoferna gärna prisa Aristippus, som kastade en stor mängd guld i havet. Sådana föredömen ha intet att skaffa med den kristna fullkomligheten. Ty att var och en äger sitt av gods och ägodelar hör till den borgerligt-världsliga ordningen, som Guds ord gillar enligt budet: Du skall icke stjäla. Men att avstå från sina ägodelar har intet stöd i något Skriftens bud eller råd. Ty den evangeliska fattigdomen består icke i att avstå från ägodelar, utan i att icke vara girig och icke förtrösta på sina ägodelar, såsom David var fattig mitt i sitt övermåttan rika konungarike.

47] Då sålunda avståendet från ägodelarna blott är en människostadga, utgör det intet annat än ett fåfängt sätt att tjäna Gud. Omåttligt lovprisas det i ett av de i Extrav. ingående påvliga dekreten, där det heter, att avståendet av våra ägodelar för Guds skull är förtjänstfullt och heligt och vägen till fullkomligheten. Det är högst fördärvligt att på ett så överdrivet sätt lovprisa något, som är oförenligt med vanlig borgerlig ordning. Kristus kallar det fullkomlighet, mena de. 48] Vi svarar: nej, ty de göra våld på texten, i det att de anföra den i stympat skick. Fullkomligheten består i det, som Kristus tillägger: Följ mig. Han framställer här ett exempel på lydnad i kallelsen. 49] Och då kallelserna äro olika, gäller icke denna kallelse för alla, utan endast den människa, med vilken Kristus vid detta tillfälle talar, såsom Davids kallelse till att vara konung och Abrahams kallelse att offra sin son icke böra efterhärmas av oss. Kallelserna äro individuella, såsom uppgifterna skifta under olika tider och olika personliga omständigheter, men exemplet på lydnad gäller alla. 50] Den ifrågavarande ynglingen skulle hava vunnit fullkomlighet, om han hade trott på och åtlytt den till honom riktade kallelsen. Så består fullkomligheten för oss däri, att var och en i sann tro lyder sin kallelse.

51] För det tredje ingår i munklöftena löftet om kyskhet. Men vi ha förut på tal om prästernas äktenskap sagt, att man icke med löften och föreskrifter kan upphäva den naturliga rätten. Och då icke alla hava återhållsamhetens gåva, komma många att på grund av sin svaghet på ett högst olyckligt sätt uppfylla detta löfte. Men varken några löften eller föreskrifter kunna upphäva den helige Andes bud: För att undgå otuktssynder må var och en hava sin egen hustru. Därför är detta löfte icke tillåtligt för dem, som icke hava återhållsamhetens gåva och på grund av sin svaghet icke bevara sin renhet. 52] Om hela denna sak ha vi förut talat tillräckligt, och det är i sanning förunderligt, att ehuru motståndarna inför sina ögon se det fördärvbringande och det förargelseväckande, de likväl försvara dessa sina stadgar i strid mot Guds uppenbara bud. Men icke rör dem Kristi ord, varmed han bestraffar fariséerna, vilka stiftat lagar i strid mot Guds ord.

53] För det fjärde hava de, som leva i kloster, frihet att utträda därur på grund av de där förekommande ogudaktiga gudstjänstbruken, t.ex. vanhelgandet av mässan, som för vinnings skull hålles för döda, och helgondyrkan, varvid man begår en dubbel synd, nämligen dels att helgonen sättas i Kristi ställe och dels att de på ett ogudaktigt sätt dyrkas, såsom dominikanerna uppfunnit den heliga Jungfruns rosenkrans, vilket blott är ett hopande av tomma ord, lika dåraktigt som gudlöst, i det att det framkallar en grundlös förtröstan. Vidare övas denna ogudaktighet blott för snöd vinnings skull. 54] Men evangeliet om syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull, om trons rättfärdighet, om den verkliga boten och om de verkliga gärningar, som Gud påbjuder, vilja de varken höra eller lära, utan de syssla med filosofiska utredningar och stadgar om ceremonier, vilka ställa Kristus i skuggan.

55] Vi vilja icke här tala om hela denna av ceremonier bestående gudstjänst med läsande, sjungande och dylikt, som kan fördragas, om det förehaves såsom övning, såsom föreläsandet i skolorna har till syfte att undervisa åhörarna och därjämte leda några till gudsfruktan och tro. Men nu föregiva de, att dessa yttre bruk äro gudstjänster, som förtjäna syndernas förlåtelse både åt dem själva och åt andra. Därför öka de dessa ceremoniers antal. Men om de färetogo dem för att undervisa och förmana åhörarna, så äro korta och på ett vårdat sätt framförda skriftläsningar vida mer gagnande än detta ändlösa hopande av tomma ord. 56] Så är hela munklivet uppfyllt av skrymteri och falska åsikter. Till allt detta kommer även den faran, att de, som leva i dessa klostersamfund, tvingas att instämma med dem, som förfölja sanningen. Det finnes sålunda stora och tungt vägande skäl för att befria rättsinniga människor från detta levnadssätt.

57] Slutligen befriar kyrkolagen själv de många, som utan omtanke avlagt munklöftet, lockade därtill genom munkarnas finter eller tvingade därtill av vänner. Icke ens kyrkolagen förklarar sådana löften såsom giltiga. Härav framgår tydligt, att en rad skäl föreligga för hävdandet av att munklöftena, sådana de hittills avlagts, icke äro verkliga löften, varför man tryggt kan lämna detta levnadssätt, som är så uppfyllt av skrymteri och falska föreställningar.

58] Här åberopa motståndarna gent emot oss nasirerna i Gamla testamentet. Men dessa avlade icke sina löften med de falska föreställningar, som vi hittills kritiserat med avseende på munklöftena. Nasirernas levnadssätt innebar en övning och en bekännelse av deras tro inför människorna, men avsåg icke att förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggöra inför Gud. Såsom vidare omskärelsen och slaktandet av offerdjur numera icke är en gudstjänst, så bör man icke heller nu framställa nasirernas levnadssätt såsom en gudstjänst, utan bedöma det rätt och slätt såsom ett adiaforon eller något i och för sig varken gott eller ont. Därför kan munklivet, som utan stöd av Guds ord uppfunnits för att vara en gudstjänst, som förtjänar syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen, icke rätteligen jämföras med nasirernas levnadssätt, som hade stöd i Guds ord och icke var inrättat för att förtjäna syndernas förlåtelse, utan för att vara en utvärtes övning i likhet med iakttagandet av andra i lagen föreskrivna yttre bruk. Detsamma kan sägas om andra i det gamla förbundet meddelade löften.

59] De åberopa också rekabiterna, vilka varken besutto egendom eller drucko vin, såsom Jeremia meddelar i 35:e kapitlet. Naturligtvis passar rekabiternas exempel väl in på våra munkar, vilkas kloster överträffa konungapalatsen och som leva i största överdåd! Och mitt under brist på allt levde dock rekabiterna i äktenskap. Men ehuru våra munkar ha överflöd på allehanda njutningar, föregiva de sig leva i celibat.

60] Emellertid måste alla exempel tolkas och förstås efter en fast norm, nämligen i enlighet med Skriftens otvetydiga och klara ord, och icke i strid emot denna norm eller mot Skriften. 61] Men det är i högsta grad fast och visst, att vi genom hållandet av människostadgar icke förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Därför – då rekabiterna få beröm i Skriften, ha de omöjligen iakttagit sina seder och bruk i den avsikten, att de därigenom skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller att deras verk skulle vara en rättfärdiggörande gudstjänst eller att de på grund därav skulle förvärva det eviga livet, men icke genom Guds barmhärtighet för den utlovade sädens skull. Men emedan de höllo sina fäders bud, berömmer Skriften deras lydnad, ty därom föreligger ett Guds bud: Hedra din fader och din moder.

62] Vidare hade deras levnadssätt ett särskilt syfte. Emedan de voro främlingar och icke israeliter, hade deras fader tydligen velat genom vissa tecken skilja dem från hedningarna, för att de icke skulle avfalla till deras avgudadyrkan. Han ville genom dessa tecken påminna dem om läran om tron och odödligheten. 63] Ett sådant ändamål är tillåtligt. Men munklivets ändamål äro helt andra. De föregiva, att detta liv är en gudstjänst och att det förtjänar syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Sålunda finnes det ingen likhet mellan munkväsendet och rekabiterna, all annan oegentlighet, som vidlåder det nuvarande munkväsendet, att förtiga.

64] De anföra också ur 1 Tim. 5 ordet om änkorna, som tjänade församlingen och underhöllos på allmän bekostnad. Där heter det: De vilja gifta sig och ådraga sig därmed en dom, emedan de hava brutit sin första tro. 65] Låtom oss först antaga, att aposteln talar om löften, så utgör detta bibelställe dock intet stöd för munklöftena, vilka avlägges i syfte att vara ett sätt att tjäna Gud och i tro att de förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Ty Paulus förkastar uttryckligen alla gudstjänster, lagar och gärningar, som göras i syfte, att vi därigenom skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller på grund av dem, men icke genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, få det eviga livet. Därför äro änkornas löften, om de verkligen avlagt några sådana, alldeles olika munklöftena.

66] För övrigt, om motståndarna icke avstå att förvränga detta bibelställe till att gälla munklöftena, så måste de göra detsamma med det ord, som förbjuder att antaga någon änka, som är under sextio år. 67] Sålunda äro de löften, som avlagts före denna ålder ogiltiga. Men kyrkan kände denna tid ännu alls icke till några munklöften. Därför uttalar Paulus sitt ogillande över änkorna, icke emedan de gifta sig – ty han bjuder de yngre änkorna att gifta sig – utan emedan de, allt under det att de underhöllos på allmän bekostnad, voro lättfärdiga och sålunda bortkastade sin tro. Detta kallar han den första tron, d.v.s. icke den som hörde till något munklöfte, utan till hela deras kristendom. Just på detta sätt använder han uttrycket "tro" i samma kapitel: Om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst sina närmaste, så har han förnekat sin tro. 68] Han talar nämligen på annat sätt om tron än sofisterna. Han tillskriver icke dem tro, vilka leva i dödssynd. Därför säger han, att de bortkasta sin tro, vilka icke draga försorg om sina närmaste. Och på samma sätt säger han om de lättfärdiga kvinnorna, att de bortkasta sin tro.

69] Vi hava nu genomgått några av våra argument och under tiden vederlagt våra motståndares invändningar. Och vi hava anfört detta icke blott för våra motståndares skull, utan än mera för gudfruktiga människors skull, för att de må hava för ögonen skälen till att de böra förkasta munkarnas skrymteri och uppdiktade gudstjänster, vilka alla fördömas av detta enda ord av Kristus: Fåfängt dyrka de mig genom människobud. Därför äro löftena själva och iakttagandet av stadgarna angående mat, böner, sånger, kläder, skor och gördlar onyttiga gudstjänster inför Gud. Så må ock alla gudfruktiga människor veta och vara förvissade om, att det helt enkelt är en fariseisk och fördömd villfarelse, att iakttagande av allt detta förtjänar syndernas förlåtelse och att vi på grund därav, men icke genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, räknas såsom rättfärdiga och få evigt liv. 70] Och de heliga män, som fört ett sådant liv, hava varit tvungna att frångå sin förtröstan på iakttagandet av dessa stadgar och hava måst lära sig, att de få syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull och att de genom Guds barmhärtighet för Kristi skull skola nå fram till det eviga livet, men icke för dessa gudstjänsters skull, och slutligen att Gud blott gillar sådana gudstjänster, som han förordnat genom sitt ord och som hava kraft och giltighet genom tron.