1] Den tjugoförsta artikeln förkasta motståndarna utan vidare, emedan vi icke kräva åkallandet av helgonen. Om ingen annan fråga utveckla de mera frikostigt sin talekonst. Och likväl åstadkomma de intet annat än uppvisandet av att helgonen böra äras och att de heliga under livstiden bedja för sina medmänniskor. Fördenskull skall åkallandet av de avlidna helgonen vara nödvändigt! 2] De åberopa Cyprianus, emedan denne bett Cornelius, medan han ännu levde, att han vid sin bortgång skulle bedja för sina bröder. Med detta exempel söka de bevisa det berättigade i åkallandet av de döda. De anföra även Hieronymus' skrift mot Vigilantius. I denna strid, säga de, att Hieronymus, för elva hundra år sedan besegrat Vigilantius. Så triumfera motståndarna, liksom om striden redan vore avgjord. Men dessa åsnor se icke, att det i Hieronymus' skrift mot Vigilantius icke finnes en enda stavelse om åkallande. Han talar icke om att åkalla helgonen, utan om att ära dem. 3] Ej heller ha de övriga gamla författarna före Gregorius omnämnt ett sådant åkallande. Säkert är, att detta åkallande av helgonen jämte vad motståndarna lära om tillägnandet av helgonens förtjänster icke har några stöd hos de gamla författarna.

4] I vår bekännelse bestrida vi icke, att helgonen böra äras. Här tillerkänna vi dem nämligen en tredubbel ära. För det första tacksägelse. Ty vi böra tacka Gud för att han för oss framställt exempel på sin barmhärtighet och visat, att han vill frälsa människor, samt givit åt sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Och dessa gåvor böra vi prisa såsom de högsta, och helgonen själva, vilka troget brukat dessa gåvor, böra vi ära, såsom Kristus prisar de goda och trogna tjänarna. 5] För det andra innebär ärandet av helgonen stärkandet av vår egen tro. Då vi se, att Petrus får förlåtelse för sin förnekelse, upprättas även vi till att så mycket fastare tro, att där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer. 6] Det tredje ärandet av helgonen är efterföljelsen först och främst av deras tro och sedan av deras övriga dygder, vilka var och en bör efterlikna i sin kallelse. 7] Detta sanna ärande av helgonen efterfråga icke motståndarna. De tvista blott om åkallandet av dem, vilket även om det icke innebure någon fara, likväl icke är nödvändigt.

8] Dessutom medgiva vi även, att änglarna bedja för oss. Ty det finnes ett vittnesbörd i Sak. 1, där ängeln beder: Härskarornas Herre, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem o.s.v.? 9] Även om vi beträffande helgonen medgiva, att såsom de här på jorden bedja för hela kyrkan, de även i himmelen göra det, så finnes likväl i Skriften intet vittnesbörd om att de döda bedja, med undantag av en dröm, som står i 2 Mack.

10] Vidare – låt vara att helgonen bedja för kyrkan, så följer dock icke därav, att de böra åkallas. Och vår bekännelse påstår också blott detta, att Skriften intet lär om att vi skola åkalla helgonen eller bedja dem om hjälp. Men då varken något bud eller löfte om eller exempel på åkallandet av helgon kan anföras ur den heliga Skrift, följer därav, att samvetet icke kan hava någon visshet om ett sådant åkallande. Och då all bön bör framgå ur tro, huru kunna vi då veta, att Gud har behag till detta åkallande av helgonen? Huru kunna vi utan något Skriftens vittnesbörd veta, att helgonen uppfatta de enskildas böner? 11] Somliga tillskriva rent av helgonen den gudomliga förmågan att kunna läsa våra hjärtans hemliga tankar. De avhandla frågan, huruvida helgonen hava en övernaturlig s.k. morgonkunskap eller en naturlig s.k. aftonkunskap, måhända därför att de äro i tvivelsmål om huruvida de höra dem om morgonen eller om aftonen. Detta uppdikta de icke för att hedra helgonen, utan för att försvara den inkomstbringande helgondyrkan.12] Motståndarna ha intet att andraga mot det av oss anförda argumentet, att då åkallandet icke har något stöd i Skriften, man icke kan med säkerhet påstå, att helgonen uppfatta vårt åkallande av dem eller – även om de skulle göra det – Gud har behag till det. 13] Därför borde motståndarna icke tvinga oss till något så ovisst, emedan en bön utan tro icke är någon bön. Med hänsyn till att de åberopa bruket inom kyrkan, är det en känd sak, att detta bruk är nytt, ty ehuru de gamla bönerna omnämna helgonen, innehålla de likväl icke något åkallande av dem. Dock är även detta nyligen uppkomna åkallande av helgonen något helt annat än åkallandet av enskilda helgon.

14] Motståndarna kräva vidare vid helgondyrkan icke blott åkallandet av dem, utan de låta även helgonens förtjänster komma andra till del och göra av helgonen icke blott förebedjare utan även försonare. Detta bör på intet sätt fördragas. Ty härigenom överföres på helgonen den ära, som tillkommer Kristus allena. De göra dem nämligen till medlare och försonare, och ehuru de skilja mellan förebedjande medlare och försonande medlare, göra de likväl tydligen av helgonen försonande medlare. 15] Och även detta deras påstående är utan stöd i den heliga Skrift, att helgonen äro förebedjande medlare, vilket – huru försynt det än säges – ställer Kristi verk i skuggan och överflyttar på helgonen den förtröstan om Guds barmhärtighet, som vi böra ställa till Kristus allena. De inbilla sig nämligen, att Kristus är strängare, men helgonen mildare, och de sätta mera sin förtröstan till helgonen än till Kristi barmhärtighet och undvika Kristus men taga sin tillflykt till helgonen. Så göra de i själva verket helgonen till försonande medlare.

16] Därför vilja vi visa, att de verkligen göra helgonen icke blott till förebedjare utan även till försonare, d.v.s. frälsande medlare. Vi tala här icke om det missbruk, som folket gör härav, utan blott om lärarnas meningar. Om missbruken kunna även de oerfarna döma.

17] Till en försonare höra två ting. För det första måste det finnas ett Guds ord, varigenom vi med visshet veta, att Gud vill förbarma sig över och bönhöra dem, som genom denne försonare åkalla honom. Ett sådant löftesord finnes om Kristus: Vadhelst I bedjen Fadern om i mitt namn, det skall han giva eder. Men om helgonen finnes icke något sådant löftesord. Därför kunna samvetena icke vara fast och visst övertygade om att vi genom att åkalla helgonen få bönhörelse. 18] Därför sker icke åkallandet av helgonen av tro. Vidare hava vi även ett direkt budord att åkalla Kristus i enlighet med denna utsaga: Kommen till mig, I alla som arbeten o.s.v., vilket förvisso är sagt även till oss. Och Jesaja säger i det elfte kapitlet: På den dagen skall telningen från Jesse rot stå såsom ett tecken för folken, och hedningarna skola i bön vända sig till honom. Och i Ps. 43 heter det: Alla de rika i folket tillbedja dig, samt i Ps. 71: Alla jordens konungar skola tillbedja honom, och kort därefter: De skola ständigt bedja inför honom. I Joh. 5 säger Kristus själv: På det att alla skola ära Sonen, såsom de ära Fadern. Och i 2 Tess. 2 säger Paulus bedjande: Vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, hugne edra hjärtan och styrke eder o.s.v. Men vilket bud och vilket exempel kunna motståndarna andraga ur Skriften angående åkallandet av helgonen? 19] – Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avse att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande komma andra till del, så att dessa räknas såsom rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles såsom, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt komma Kristi förtjänster oss till del, så att vi räknas såsom rättfärdiga genom vår förtröstan på Kristi förtjänster, då vi tro på honom, alldeles såsom hade vi egna förtjänster.

20] Ur båda dessa moment, nämligen löftet om och meddelandet av Kristi förtjänster, framgår förtröstan på Guds barmhärtighet. Denna förtröstan på Guds löfte och Kristi förtjänster måste vara med i bönen. Ty vi böra i sanning vara övertygade om både att vi för Kristi skull få bönhörelse och att vi genom hans förtjänster hava en blidkad Fader.

21] Nu påbjuda motståndarna för det första åkallandet av helgonen, ehuru de varken hava ett Guds löftesord eller budord därom eller exempel därpå ur Skriften. Likväl åstadkomma de därmed att människorna sätta större tillit till helgonens barmhärtighet än till Kristi, ehuru Kristus bjudit oss att komma till sig, men icke till helgonen. 22] För det andra överflytta de helgonens i likhet med Kristi förtjänster på andra och ålägga människorna att sätta sin tillit till dem, liksom skulle vi räknas rättfärdiga genom helgonens förtjänster, såsom detta verkligen sker genom Kristi förtjänster. Här uppdikta vi icke någonting. 23] De påstå, att de genom avlaten kunna överflytta på andra människor helgonens förtjänster. Vid tolkningen av mässordningen säger Gabriel öppet ifrån: Enligt en av Gud instiftad ordning böra vi taga vår tillflykt till helgonens hjälp, på det att vi må frälsas genom deras förtjänster och förböner. Dessa äro Gabriels egna ord. Och likväl kan man överallt i motståndarnas skrifter och predikningar läsa sådant, som är än mera befängt. Vad är att göra helgonen till försonare om icke detta? Vidare jämställas de med Kristus, om vi böra förtrösta på att bliva frälsta genom deras förtjänst.

24] Var månne står det, att den av Gabriel omtalade ordningen, att vi böra taga tillflykt till helgonens förtjänster, är instiftad av Gud? Må han anföra ett exempel ur Skriften eller ett budord. Möjligen har han hämtat denna ordning från de kungliga hoven, där det är tillbörligt att använda vänner såsom förespråkare. Men om konungen förordnat en viss förespråkare, så vill han icke att ärendena skola föredragas genom andra. Då nu Kristus är förordnad till förebedjare och överstepräst, varför söka vi då andra?

25] Rätt allmänt använder man denna avlösningsformel: Vår Herres Jesu Kristi lidande och den högt saliga jungfrun Marias och alla helgons förtjänster vare dig till syndernas förlåtelse. Här meddelas avlösningen, emedan vi bliva försonade och räknade såsom rättfärdiga icke blott genom Kristi förtjänster utan även helgonens. 26] Några av oss ha bevittnat, huru en lärare i teologi, som låg för döden, en munk, som även var teolog, kallats till tröst. Denne bad ideligen för den döende blott denna bön: Nådens moder, skydda oss för fienden, och upptag oss i dödens stund.

27] Även om vi kunna medgiva, att den saliga Maria beder för kyrkan, så fråga vi: upptager hon själarna i dödens stund, besegrar hon döden, levandegör hon? Vad gör Kristus, om den saliga Maria gör detta? Ehuru hon är värd den största ära, så vill hon likväl icke jämställas med Kristus, utan hon önskar, att vi skola betrakta och följa hennes exempel. 28] Det är nu en känd sak, att enligt en allmänt utbredd mening den saliga jungfrun vidare blivit satt i Kristi ställe. Henne hava människorna åkallat, hennes barmhärtighet ha de satt sin förtröstan till, genom henne ha de velat blidka Kristus, liksom han icke vore försonare, utan blott en fruktansvärd domare och hämnare. 29] Men vi veta, att vi icke böra förtrösta på att helgonens förtjänster överflyttas på oss och att Gud för dessas skull försonas med oss eller räknar oss såsom rättfärdiga och frälsar oss. Ty blott genom Kristi förtjänst få vi våra synders förlåtelse, då vi tro på honom. Om de övriga heliga heter det: Var och en skall få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete, d.v.s. de kunna icke dela med sig av sina förtjänster åt varandra, såsom munkarna sälja sina klosterordnars förtjänster. 30] Och Hilarius säger om de fåvitska jungfrurna: Emedan de fåvitska jungfrurna, sedan deras lampor slocknat, icke kunde gå brudgummen till möte, bådo de de visa, att de skulle låna dem olja, men de svarade dem, att de icke kunde giva dem någon, emedan den törhända icke räckte till åt alla, d.v.s. ingen kan få hjälp genom en annans gärningar och förtjänster, emedan var och en måste skaffa sig olja till sin lampa.

31] Då motståndarna sålunda lära, att vi skola förtrösta på åkallandet av helgonen, då de till stöd härför varken hava något Guds ord eller något exempel ur Skriften, då de överflytta helgonens förtjänster, på andra och överföra den ära, som tillkommer Kristus, på helgonen, kunna vi icke godkänna vare sig deras åsikter om helgondyrkan eller deras sed att åkalla helgonen. Ty vi veta, att vi böra sätta vår förtröstan till Kristi förbön, emedan Guds löfte gäller endast denna. Vi veta, att endast Kristi förtjänster utgöra försoning för oss. För Kristi förtjänsters skull räknas vi såsom rättfärdiga, då vi tro på honom, såsom Skriftens ord lyder: Alla, som tro på honom, skola icke komma på skam. Men icke böra vi lita till att räknas såsom rättfärdiga på grund av den heliga Jungfruns eller andra helgons förtjänster.

32] Även den villfarelsen vidlåder de lärda, att olika uppdrag äro givna åt varje enskilt helgon, så att Anna giver rikedom, Sebastian avvänder farsot, Valentin botar fallandesjuka och Georg är beskyddare av ryttare. Dessa vidskepliga åsikter härröra tydligen från hedniska förebilder. Ty hos romarna ansågos på samma sätt Iuno giva rikedom, Febris avvända febersjukdomar, Castor och Pollux beskydda ryttare o.s.v. 33] Och även om vi inbilla oss, att man på ett synnerligen måttfullt sätt lär om åkallandet av helgonen, så fråga vi oss likväl, då detta åkallande är ett mycket fördärvligt föredöme, varför man nödvändigtvis skall försvara detsamma, då det icke är av Gud påbjudet eller har något stöd i Guds ord, ja, inte ens i de gamles skrifter. 34] Ty då, såsom jag ovan framhållit, man vid sidan av Kristus söker andra medlare och sätter sin förtröstan till dessa, kommer först och främst den oavkortade kunskapen om Kristus att fördunklas. Detta visar erfarenheten. Till en början synes omnämnandet av helgonen, sådant detta förekommer i de gamla bönerna, ha skett i ett gott syfte. Sedermera följde åkallandet av helgonen och på åkallandet följde varjehanda vidunderliga och värre än hedniska missbruk. Från detta åkallande av helgonen gick man att göra bilder av dem. Även dessa bilder dyrkade man, och dem ansåg man besitta en viss kraft, såsom trollkarlar och mager uppdikta, att det finns kraft i de avbildningar av stjärnbilder, som man vid en viss tidpunkt framställt. Vi hava i ett kloster någonstädes sett en bild av den heliga Jungfrun, vilken på konstgjort sätt sattes i rörelse, liksom rörde den sig själv, så att den tycktes antingen vända sig bort från de bedjande eller nicka bifall till dem.

35] Men vidskepelsen i samband med alla bilder och målningar av helgonen överträffas av helgonlegenderna, som man med stor myndighet offentligen förkunnar. Barbara begär, medan hon torteras, den lönen, att ingen, som åkallar henne, skall dö, innan han mottagit nattvarden. En annan uppläste dagligen hela Psaltaren, stående på en fot. Någon förståndig man har en gång tecknat en bild av Kristoffer för att därigenom angiva, att det fordras stor själsstyrka hos dem, som skola bära Kristus, d.v.s. hos dem, som skola predika eller bekänna evangeliet, ty de måste utstå stora faror. Sedan ha de dåraktiga munkarna tagit sig före att lära folket åkalla Kristoffer, liksom hade en dylik Polyfem någonsin funnits. 36] Men ehuru helgonen utfört storverk både till det allmänna bästa och till föredöme i det enskilda och omnämnandet härav skulle kunna vara tjänligt såväl till trons stärkande som till föredöme, huru vi böra handla, så har ingen framdragit detta ur dras verkliga livshistoria. Men det är gagneligt att höra, huru heliga män biträtt i rikenas styrelse, i vilka lägen och faror de stått, huru de varit konungar till hjälp i stora faror, huru de förkunnat evangelium och vilka strider de haft att utkämpa med kättare. Gagneliga äro exemplen på huru de undfå barmhärtighet, såsom då vi se, huru Petrus fått förlåtelse för sin förnekelse och huru det tillgivits Cyprianus att han övat trolldom och huru Augustinus, som under sjukdomen erfarit trons kraft, med visshet betygar, att Gud verkligen hör de troendes böner. Sådana exempel, som röra tron eller gudsfruktan eller samhällets styrelse, vore till gagn att omtala. 37] Men en del gycklare, som icke äga någon kännedom om tron eller samhällets styrelse, hava med skaldeverk såsom mönster hopdiktat legender, som blott innehålla med vidskepelse bemängda exempel på böner och fastor jämte en del inkomstbringande ting, såsom uppdiktade underverk med rosenkransar och dylikt. Här är icke nödvändigt att ange ytterligare exempel. Ty det finnes legender, såsom de kallas, och förebildsspeglar och skrifter, kallade rosarier, i vilka det mesta icke är olikt Lucianus' "sanna berättelser".

38] Biskopar, teologer och munkar giva dessa vidunderliga och gudlösa legender sitt bifall, ty dessa äro inkomstbringande, men oss kunna de icke tåla, emedan vi, för att Kristi ära och verk må bliva mera uppenbar, icke kräva åkallandet av helgonen, utan kritisera missbruken vid helgondyrkan. 39] Ehuru alla rättsinniga människor önska dessa missbruks avskaffande genom biskoparnas myndighet och predikanternas klokhet, så låtsas likväl våra motståndare i vederläggningsskriften icke alls om till och med de uppenbara bristerna, liksom ville de tvinga oss att efter antagandet av vederläggningsskriften godkänna även de mest kända missbruken.

40] På detta försåtliga sätt är vederläggningsskriften avfattad icke blott på denna punkt, utan nära nog överallt. Ingenstädes göra de någon åtskillnad mellan sina lärosatser och de uppenbara missbruken. Likväl erkänna några bland dem, som till äventyrs äro förståndigare, att många falska meningar vidlåda de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas lära, och att många missbruk vunnit insteg i kyrkan genom prästernas stora oförstånd och liknöjdhet. 41] Ty Luther var icke den förste, som klagade över de allmänt förekommande missbruken. Många lärda och framstående män hava långt före denna tid klagat över missbruken med mässan, förlitandet på klosterväsendets stadgar, den inkomstbringande helgondyrkan och förvirringen i läran om boten, som bör vara högst klar och tydlig i kyrkan. Vi hava själva hört framstående teologer uttala önskemål om en modifiering av den skolastiska läran, som innehåller mycket mera av filosofiska resonemang än av fromhet. Och dock stå bland dessa de äldre närmare Skriften än de nyare. Efter hand har deras teologi alltmera urartat. Orsaken till att många hedervärda människor börjat fatta kärlek till Luther har icke varit någon annan än att de sett honom frigöra människornas sinnen från denna härva av de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas förvirrade dispyter utan ände samt lära människorna det, som befrämjar gudsfruktan.

42] Därför ha motståndarna icke handlat öppet och ärligt, då de i syfte att vi skulle samtycka till vederläggningsskriften icke låtsade om missbruken. Och om de ville kyrkans bästa, så borde de synnerligast på denna plats vid detta tillfälle anhålla hos Hans Maj:t Kejsaren, att han ville sörja för att avskaffa missbruken, då vi ju tydligt förmärkt, att han är i hög grad angelägen om god och hälsosam ordning i kyrkan. Men motståndarna handla icke så, att de bistå kejsaren i hans mycket hedervärda och heliga uppsåt, utan åsyfta blott att undertrycka oss. 43] Många tecken visa, att de äro föga bekymrade om kyrkans tillstånd. De möda sig icke att låta folket lära känna huvudstyckena av kyrkans lära. De försvara uppenbara missbruk med en förut icke känd eller brukad grymhet. De tåla icke några skickliga lärare i kyrkan. Rättsinniga människor kunna lätt avgöra, varthän de syfta med detta. Men på detta sätt tillgodose de varken rikets eller kyrkans bästa. Ty sedan de rätta lärarna röjts ur vägen och den sunda läran undertryckts, komma svärmandar att uppstå. Och dem äro motståndarna ur stånd att hålla tillbaka, då de med sina gudlösa läror bringa förvirring i kyrkan och vända upp och ned på hela den kyrkliga ordningen, vilken vi för vår del i synnerlig grad önska bevara.

44] Fördenskull bedja vi dig, stormäktige kejsar Karl, för Kristi äras skull, som du – enligt vad vi äro förvissade om – önskar öka och utbreda, att du icke må giva ditt samtycke till motståndarnas våldsplaner, utan söka andra medel att upprätta endräkten på sådant sätt, att gudfruktiga samveten icke må bliva betungade och ingen grymhet, såsom hittills skett, må förövas mot oskyldiga människor och den sunda läran icke må undertryckas i kyrkan. Ty först och främst av allt är du skyldig Gud att bevara och till efterkommande fortplanta den sunda läran och försvara de rätta lärarna. Ty då Gud hedrar konungarna med sitt eget namn och kallar dem gudar, i det att han säger: Jag har väl sagt, att I ären gudar, så fordrar han, att de skola sörja för att det, som hör Gud till, d.v.s. Kristi evangelium, bevaras och fortplantas på jorden och att de såsom Guds ställföreträdare skola skydda oskyldigas liv och välfärd.