1] Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. Och vi bibehålla de övliga offentliga kyrkliga bruken, ordningen för textläsning, böner, skrudar och dylikt.

2] Motståndarna komma med ett långt föredrag om användningen av det latinska språket i mässan, varvid de intagande skämta om huru gagneligt det är för en olärd åhörare att med kyrkans tro lyssna till en mässa, som han icke förstår. De föregiva naturligtvis, att själva gärningen att lyssna är en gudstjänst och att den gagnar utan att man förstår. 3] Detta vilja vi icke på ett närgånget sätt nagelfara, utan överlämna det åt våra läsares eget bedömande. Vi omnämna det för att i förbigående erinra om att även hos oss läsandet av texter och böner på latin bibehålles.

Då emellertid de kyrkliga bruken böra iakttagas, dels för att människorna skola få undervisning i Skriften, dels för att de genom Ordets upplysning må komma till tro och gudsfruktan och så även lära sig bedja – ty detta åsyfta de kyrkliga bruken – behålla vi hos oss det latinska språket för deras skull, som lära sig och förstå latin, och blanda in sånger på tyska språket, för att även menigheten må få undervisning och härigenom uppliva sin tro och gudsfruktan. 4] Detta bruk har alltid funnits i församlingarna. Ty även om somliga församlingar oftare, andra mera sällan inblandat i gudstjänsten sånger på tyska, så har likväl nästan överallt menigheten sjungit något på sitt eget språk. 5] Men det står förvisso ingenstädes skrivet, att människorna skulle hava gagn av att höra det läsas, som de icke förstå, och att de kyrkliga bruken skulle vara till gagn, icke emedan de undervisa eller förmana och varna, utan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och de kyrkliga handlingarna framställes till beskådande. Må en sådan fariseisk gärningslära dra så långt vägen räcker.

6] Detta att hos oss blott en offentlig eller allmän mässa hålles står icke i strid med den allmänneliga kyrkans ordning. Ty i de grekiska församlingarna hållas ännu i dag inga privatmässor, utan blott en enda offentlig mässa, och detta blott på söndagar och högtidsdagar. I klostren håller man mässa dagligen, men blott offentligen. Detta bär vittne om bruket hos de gamla. Ty ingenstädes hos de gamla författarna före Gregorius finnas antydningar om privatmässor. 7] Huru dessa uppkommit lämna vi åsido, men faktum är, att sedan tiggarmunkarna började få ledningen, hava privatmässorna på grund av falska inbillningar och av vinstbegär så ökats, att alla rättsinniga människor redan länge önskat deras inskränkning. Visserligen har den helige Franciscus velat förekomma detta, i det att han stadgat, att varje enskilt kloster skulle låta sig nöja med en enda offentlig mässa dagligen. Men detta har sedermera ändrats antingen på grund av skrymteri eller för vinnings skull. 8] På detta sätt ändra de själva, så snart det är passande för dem, fädernas stadgar, men åberopa gent emot oss deras auktoritet. Epiphanius meddelar, att han i Asien celebrerat mässan tre gånger i veckan, men icke hållit dagliga mässor. Och han säger, att denna sed övertagits från apostlarna. Hans ord lyda nämligen så: Apostlarna hava förordnat, att Herrens nattvard skall firas på fjärde dagen i veckan, på dagen före sabbaten och på Herrens dag.

9] Men fastän motståndarna beträffande denna fråga samla många bevis för sin uppfattning om mässan såsom ett offer, så torde deras bullersamma ordande härom kunna bringas till tystnad genom detta enda svar: Deras utförliga sammanställning av auktoriteter, skäl och vittnesbörd ådagalägger icke alls, att mässan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) meddelar nåd eller att den, fullgjord för andra, förtjänar åt dessa förlåtelse för förlåtliga synder och dödssynder samt efterskänkande av skuld och straff. Detta enda svar kullkastar allt, som motståndarna ha att invända icke blott i sin vederläggningsskrift, utan även i alla av dem utgivna skrifter om mässan.

10] Och det är just detta, som frågan gäller, och härom hava vi att påminna läsaren på samma sätt, som Aeschines påminde domarna, att liksom boxarna med varandra kämpade om att behålla sin ställning, dessa i kamp med motståndaren skulle behålla i sikte det, som striden gäller, och icke tillåta honom att avvika från själva saken. På samma sätt ha vi att tvinga motståndarna att hålla sig till den sak, det här är fråga om. Och sedan man fått kännedom om vad striden gäller, blir det lätt att döma om de skäl, som från den ena eller andra sidan framställas.

11] Vi ha nu i vår bekännelse framhållit vår övertygelse, att Herrens nattvard icke meddelar nåd blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och att den icke såsom ett offer för andra människor, levande och döda, åt dem förtjänar syndernas förlåtelse och skuldens och straffets efterskänkande därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). 12] Det klara och säkra beviset för denna vår uppfattning är detta, att det är omöjligt att få syndernas förlåtelse på grund av vår egen gärning därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), utan vi måste genom tron övervinna ångesten för synd och död, då vi genom kunskapen om Kristus fatta nytt mod och veta, att Gud förlåter oss för Kristi skull och vi få del av Kristi förtjänst och rättfärdighet, Rom. 5: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid med Gud. Detta är så fast och visst, att det skall bestå gent emot alla dödsrikets portar.

13] Om här bort sägas vad som är nödvändigt, så är det redan sagt. Ty ingen rättänkande människa kan godtaga den fariseiska och hedniska åsikten om tillräckligheten av att den utvärtes gärningen fullgöres (de opere operato). Men denna övertygelse är inrotad hos människorna och har i oändlighet ökat mässornas antal. De köpa sig nämligen mässor för att blidka Guds vrede och avse att härigenom få skulden och straffet efterskänkta och att utverka åt sig själva allt, vad de i livet behöva, ja, t.o.m. att befria de döda ur skärselden. Denna fariseiska lära hava munkar och sofister förkunnat i kyrkan.

14] Visserligen är saken härmed redan avgjord. Men då motståndarna på ett taktlöst sätt förvränga många utsagor i Skriften till försvar för sina villfarelser, vilja vi här tillägga några ord. I sin vederläggningsskrift orda de mycket om offer, ehuru vi i vår bekännelse avsiktligt undvikit detta uttryck på grund av dess mångtydighet. Vi hava i sak framställt, vad offer betyder hos motståndarna, och ogilla deras missbruk därav. Men för att nu kunna förklara de av dem misstolkade bibelorden är det till en början nödvändigt att giva en framställning av vad offer verkligen är. 15] Under tio års tid ha motståndarna utgivit en nära nog ändlös rad skrifter om offret utan att någon av dem angivit, vad offer verkligen är. De hämta blott ordet offer från Skriften eller från fäderna, och sedan uppdikta de sina egna godtyckliga meningar, liksom om offer i verkligheten skulle betyda, vad dem lyster.

16] Sokrates säger i Platons Phaidros, att han är mycket mån om att göra indelningar, ty utan dem kan man varken klart framställa eller förstå något, och om han tilläventyrs skulle finna någon förfaren i konsten att göra indelningar, honom – säger han – skulle han ständigt vilja följa och i hans fotspår skulle hann vilja träda såsom i en guds. Och han ålägger den, som företager sig att göra indelningar, att dela lemmarna (membra) i själva lederna (articuli), på det att han icke på en oskicklig kocks maner må krossa och sönderslå någon lem. Men sådana föreskrifter förakta motståndarna högeligen, och de äro i sanning i Platons mening "dåliga kockar", i det att de fördärva de membra, som falla under begreppet offer, såsom man skall finna, när vi granskat de olika slagen av offer. 17] Teologerna bruka med rätta skilja mellan sakrament (sacramentum) och offer (sacrificium), låt vara att de höra under samma genus eller släktbegrepp: gudstjänstbruk (ceremonia) eller helig handling (opus sacrum). 18] Sakramentet (sacramentum) är en helig handling, vari Gud giver oss det, som tillbjudes oss i det med denna handling förbundna löftet. Så är dopet icke ett verk, som vi gör åt Gud, utan ett verk, vari Gud genom sin tjänare, som handlar i Guds ställe, döper oss, och här tillbjuder och giver Gud oss syndernas förlåtelse m.m. i enlighet med löftet: Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst. Däremot är offret (sacrificium) en helig handling, som vi göra åt Gud för att bevisa honom ära.

19] Nu finnes det närmast två slags offer och icke flera. Det ena slaget är försoningsoffer (sacrificium propitiatorium), d.v.s. ett verk, som tillfyllestgör för skuld och straff eller som försonar Gud och blidkar hans vrede, m.a.o. ett verk, som förtjänar syndernas förlåtelse för andra. Det andra slaget är tackoffer (sacrificium, ) vilket icke förtjänar syndernas förlåtelse eller försoning, utan fullgöres av dem, som äro försonade med Gud, för att tacka och prisa Gud för den mottagna syndaförlåtelsen och andra Guds välgärningar.

20] Det är av största vikt, att vi hava dessa två slag av offer för ögonen såväl i denna lärostrid som vid många andra utredningar och med största noggranhet undvika att sammanblanda dem. Om det icke fölle utanför denna skrifts ram, skulle vi anföra grunderna för denna indelning. Den har dock tillräckligt många stöd i Hebréerbrevet och på andra ställen. 21] Alla levitiska offer kunna hänföras till dessa slag av offer. I Mose lag kallades nämligen somliga offer försoningsoffer, emedan de betecknade eller sinnebildligt framställde försoningen, icke så att de förtjänade syndaförlåtelse inför Gud, utan så att de förtjänade syndaförlåtelse i enlighet med lagens rättfärdighet, för att de, för vilka dessa offer fullgjordes, icke skulle uteslutas från Israels folk. Därför kallas de försoningsoffer för synden och brännoffer för överträdelsen. Men till tackoffren höra spisoffer, dryckesoffer, återbäringsoffer, förstling och tionde.

22] Men i sanning har det i hela världen funnits blott ett enda försoningsoffer, nämligen Kristi död, såsom Hebréerbrevet lär oss, där det heter: Det är omöjligt, att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder. Och kort därefter säges det om Kristi vilja: I denna vilja hava vi blivit helgade, därigenom att Kristi kropp en gång för alla har blivit offrad. 23] Och Jesaja har förklarat Mose lag, så att vi veta, att Kristi död verkligen är en tillfyllestgörelse för våra synder eller en försoning, men icke ett verk enligt ceremoniallagens föreskrifter, i det att han säger: När han givit sitt liv som ett skuldoffer, skall han få se avkomlingar och länge leva. Ty ordet , som han här använder, betecknar skuldoffer, vilket i gamla förbundets tid hänsyftar på att ett offer skulle komma att fullgöras, vilket skulle tillfyllestgöra för våra synder och försona Gud, så att vi skulle veta, att Gud vill låta sig försonas med oss icke på grund av vår rättfärdighet, utan för en annans, nämligen Kristi, förtjänsts skull. Paulus återgiver detta uttryck i Rom. 8 med "synd": Med synden fördömde han synden, d.v.s. han straffade synden genom synd, nämligen genom offret för synden. Detta ords betydelse kan lättare förstås, om man aktger på hedningarnas seder, vilka – enligt vad vi se – hos dem uppkommit på grund av missuppfattning av fädernas ord. Skuldoffer (piaculum) kallades av romarna det offer, som under stora hemsökelser, då Gud syntes synnerligen vred, frambars för att blidka Guds vrede, varvid de stundom offrade människor, då de sannolikt hört, att ett människooffer en gång skulle göra Gud blid mot hela människosläktet. Grekerna kallade detta offer än reningar , än avtagningar . 24] Så mena Jesaja och Paulus, att Kristus har blivit gjord till ett skuldoffer, ett "piaculum", för att Gud skulle försonas genom – icke våra – utan hans förtjänster. Vi må därför här fasthålla vid att Kristi död allena verkligen är ett försoningsoffer. Ty de förutnämnda levitiska försoningsoffren kallades så endast för att häntyda på det kommande skuldoffret (piaculum). Därför voro de på ett förebildande sätt tillfyllestgörelser, som förvärvade en lagens rättfärdighet, för att icke de, som syndat, skulle uteslutas från Israels folk. Men de måste träda tillbaka efter uppenbarelsen av evangelium. Och då de måste träda tillbaka vid uppenbarelsen av evangelium, voro de verkligen inga försoningsoffer, då ju evangeliet utlovats för att bringa försoning.

25] Så återstår tackoffren (sacrificia ), vilka ock kallas lovoffer (sacrificia laudis), och dessa äro predikan av evangelium, tron, åkallan, tacksägelsen, bekännelsen, de heligas prövningar, ja, de heligas alla goda verk. Dessa offer äro icke tillfyllestgörelser för dem, som fullgöra dem, och icke heller för andra, så att de redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) skulle förtjäna syndaförlåtelse och försoning. Ty de fullgöras av redan försonade. 26] Och sådana äro det nya förbundets offer, såsom Petrus lär oss i 1 Petr. 2: I mån bliva ett heligt prästerskap för att frambära andliga offer. Men de andliga offren ställas i motsats icke blott till offren av djur, utan även till människans gärningar, vilka offras såsom en i det yttre fullgjord gärning (ex opere operato), ty "andligt" betyder den helige Andes verkande i våra hjärtan. Detsamma lär oss Paulus i Rom 12: Frambären edra kroppar till ett levande och heligt offer, eder andliga tempeltjänst. Men "den andliga tempeltjänsten" betecknar den gudstjänst, vari vi känna Gud och med hjärtat omfatta honom, vilket sker, då vi frukta Gud och sätta vår förtröstan till honom. Denna tempeltjänst står icke blott i motsats till den levitiska gudstjänsten, där man offrade boskapsdjur, utan även till den gudstjänst, vari man inbillar sig att såsom offer kunna frambära en gärning, som har värde därigenom att handlingen i det yttre fullgöres (ex opere operato). Det samma lär oss Hebréerbrevet i kapitel 13: Så låtom oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovets offer, varvid han som förklaring tillägger: en frukt från läppar, som bekänna hans namn. Han bjuder, att vi skola frambära lovoffer, d.v.s. åkallan, tacksägelse, bekännelse och dylikt. Dessa offer hava betydelse icke därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), utan de hava det för trons skull. Därom erinra orden: låtom oss offra genom honom, d.v.s. genom tron på Kristus.

27] Det nya förbundets gudstjänst är med andra ord andlig, d.v.s. den är trons rättfärdighet i hjärtat och trons frukter. Och därför avskaffar den den levitiska gudstjänsten. Kristus säger nämligen i Joh. 4: Sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Gud hava. Gud är ande, och de, som tillbedja honom, böra tillbedja i ande och sanning. Detta ord förkastar tydligt och klart en sådan mening, som föregiver att offret har värde redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), men hävdar att vi böra tillbedja i ande, d.v.s. av hjärtat och med tro. 28] Så förkasta även profeterna i det gamla förbundet folkets mening om offrets värde redan därigenom att handlingen utföres (de opere operato) samt lära om andlig rättfärdighet och andliga offer, t.ex. Jer. 7: På den tid, då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land, gav jag dem icke något bud eller någon befallning om brännoffer och slaktoffer, utan detta var det bud jag gav dem: Hören min röst, så vill jag vara eder Gud o.s.v. Huru tro vi, att judarna upptogo denna förkunnelse, som synes stå i rak strid mot Moses? Ty det var känt, att Gud givit fäderna befallning angående brännoffer och slaktoffer, men Jeremia förkastar deras falska föreställningar om offer, som icke härrörde från Gud, nämligen att dessa offer behagade Gud redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). Men om tron tillägger han, att Gud befallt: Hören mig, d.v.s. tron på mig, att jag är er Gud, att jag vill vara känd, då jag är barmhärtig och hjälper, och att jag icke har behov av edra slaktoffer, förtrösten på att jag vill vara Gud – rättfärdiggöraren och frälsaren, icke på grund av edra gärningar, utan för mitt ords och löftes skull, utbedjen eder uppriktigt och av hjärtat och vänten eder hjälp av mig.

29] Den falska meningen om offrets värde redan därigenom att handlingen utföres (de opere operato) förkastas också i den 49:e psalmen, där slaktoffren avvisas och åkallan kräves: Skulle jag äta edra tjurars kött o.s.v.? Åkalla mig i nöden, och jag skall hjälpa dig och du skall prisa mig. Om vi av hjärtat åkalla Gud, betygas detta vara en sann gudstjänst och ett verkligt ärande av Gud.

Likaså i den 39:e psalmen: Till offer och spisoffer har jag icke behag, men mina öron har du öppnat, d.v.s. du har framställt för mig ditt ord, att jag må lyssna därtill, och du fordrar, att jag skall tro ditt ord och ditt löfte, att du verkligen vill förbarma dig och hjälpa o.s.v. Så även i den 50:e psalmen: Till brännoffer har du icke lust. Det offer, som behagar Gud, är en förkrossad ande, och ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, o Gud, icke förakta. Likaledes i den 4:e psalmen: Offren rättfärdighetens offer och hoppens på Herren. Han bjuder oss att hoppas på Herren och säger, att det är ett rätt offer, därmed betygande att de andra offren icke äro sanna och rätta offer. Och i den 115:e psalmen: Dig vill jag offra lovets offer, och Herrens namn vill jag åkalla. Här benämnes åkallandet av Herren ett lovets offer.

30] Hela Skriften är full av dylika vittnesbörd, som lära oss, att offret icke därigenom att gärningen utföres (ex opere operato) försonar Gud. Sedan de levitiska offren avskaffats i det nya förbundet, lär oss Skriften att frambära nya och rena offer, nämligen tro, åkallan, tacksägelse, bekännelse, förkunnelse av evangelium, prövningar för evangeliets skull med mera sådant.

31] Och om dessa offer talar Malaki: Från solens uppgång till dess nedgång är mitt namn stort bland folken, och överallt frambäras rökoffer och rena offer åt mitt namn. Detta skriftord vantolka motståndarna till att gälla mässan och åberopa därvid fädernas auktoritet. Men det är lätt att här framställa det svaret, att även om det skulle tala om mässan, därav dock icke följer, att mässan rättfärdiggör redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) eller att den med tillämpning på andra skulle åt dem förtjäna syndernas förlåtelse o.s.v. Profeten säger ingenting av det, som munkarna och sofisterna skamlöst uppdikta. 32] För övrigt framgår av profetens egna ord, vad han menar. Ty först säga de oss, att Herrens namn skall vara stort. Detta sker genom förkunnelsen av evangelium, ty därigenom blir Kristi namn känt och därigenom blir löftet om Faderns barmhärtighet i Kristus kunnigt. Förkunnelsen av evangelium föder tro hos dem, som mottaga det. Dessa åkalla Gud, tacka honom, bära under martyrium sina prövningar och göra vad gott är för Kristi äras skull. Så blir Guds namn stort bland folken. "Rökoffer" och "rena offer" betyda därför icke en gudstjänsthandling med värde redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), utan alla de offer, genom vilka Guds namn blir stort, nämligen tro, åkallan, förkunnelse av evangelium, bekännelse o.s.v. 33] Om någon häri vill innefatta ceremonierna i mässan, ha vi intet häremot, blott man härvid icke tänker på den yttre gudstjänsthandlingen ensam och lär, att denna är till gagn redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). Ty såsom vi till lovoffren, d.v.s. lovprisningarna av Gud, räkna Ordets förkunnelse, så kan även mottagandet av Herrens nattvard vara lovprisning eller tacksägelse, dock utan att detta tänkes kunna rättfärdiggöra blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) eller meddelas åt andra för att åt dem förtjäna syndernas förlåtelse. Strax härefter skall vi förklara, huru även ceremonierna i mässan äro ett offer. Men då Malaki talar om det nya förbundets alla gudstjänsthandlingar och icke blott om Herrens nattvard och då han icke försvarar den fariseiska meningen om kulthandlingens värde redan därigenom att den utföres (de opere operato), så utgör hans ord icke en instans emot oss, utan för oss. Ty han kräver den hjärtats gudstjänst, varigenom Guds namn i sanning blir stort.

34] Från Malaki anföres av motståndarna även ett annat ställe: Och han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver, och de skola frambära åt Herren offer i rättfärdighet. Detta ställe kräver uppenbarligen offer av dem, som äro rättfärdiga, och det kan därför icke andragas såsom stöd för åsikten om offrets värde redan därigenom att handlingen utföres (de opere operato). Men Levi söners offer, d.v.s. deras offer, som i det nya förbundet predika evangelium, äro förkunnelsen av evangelium och denna förkunnelses goda frukter, såsom Paulus säger i Rom. 15: Jag skall förrätta Guds evangeliums offertjänst, på det att hedningarna må bliva ett Gud välbehagligt offer, helgat genom den helige Ande, d.v.s. på det att hedningarna må bliva ett Gud välbehagligt offer genom tron o.s.v. Ty det förutnämnda slaktandet av offerdjuren i det gamla förbundet hänsyftade både på Kristi död och förkunnelsen av evangelium, varigenom vårt gamla köttsliga liv bör dödas och ett nytt evigt liv bör taga sin början hos oss.

Men motståndarna hänföra överallt uttrycket "offer" enbart till ceremonierna i mässan. De förbigå alldeles förkunnelsen av evangelium, tron, åkallandet av Gud och dylika ting, ehuru ceremonierna i mässan äro inrättade för dessa skull och det nya förbundets offer nödvändigtvis äro hjärtats offer, men icke sådana utvärtes offer, som de levitiska prästerna hade att utföra för folkets synder.

35] De åberopa också det dagliga offret (iuge sacrificium) och mena, att liksom det i det gamla förbundet fanns ett dagligt offer, mässan på samma sätt skulle vara det nya förbundets offer. Motståndarna skulle ha framgång, om vi läte oss övertygas av liknelser. Men det är känt, att liknelser icke kunna läggas till grund för provhålliga bevis. För vår del medgiva vi gärna, att mässan fattas såsom ett dagligt offer, blott man därvid tar hela mässan med, d.v.s. de i mässan ingående akterna med förkunnelsen av evangelium, tron, åkallandet och tacksägelsen. Ty detta tillsammans utgör det nya förbundets dagliga offer, enär ceremonierna i mässan äro inrättade för dettas skull, och de böra icke skiljas därifrån. Därför säger Paulus: Så ofta I äten detta bröd och dricken Herrens kalk, förkunnen I Herrens död. Men även den levitiska förebilden till det dagliga offret följer på intet sätt, att mässan är ett verk, som redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) rättfärdiggör och som bör tillägnas andra för att åt dem förtjäna syndernas förlåtelse.

36] Förebilden till det dagliga offret framställer på ett träffande sätt icke blott ceremonierna i mässan, utan även förkunnelsen av evangelium. I 4 Mos. 28 angives tre delar såsom hörande till det dagliga offret, nämligen brännoffret av ett lamm, drickoffret av vin och spisoffret av ett bröd av vete. Det gamla förbundet hade avbilder eller liksom skuggor av det tillkommande. Så avbildas här Kristus och det nya förbundets hela gudstjänst. Brännoffret av lammet hänsyftar på Kristi död. Drickoffret hänsyftar på att de troende överallt i hela världen genom förkunnelsen av evangelium bestänkas med detta lamms blod, d.v.s. heliggöras, såsom Petrus säger: Till helgelse i anden, till lydnad och till bestänkelse med Jesu Kristi blod. Spisoffret av brödet hänsyftar på tron, åkallandet och tacksägelsen i de troendes hjärtan. 37] Såsom vi sålunda i det gamla förbundet urskilja skuggorna av det tillkommande, så böra vi i det nya förbundet söka de ting, som åsyftades, men icke en ny förebild, som skulle gälla som ett offer.

38] Ehuru ceremonierna i mässan äro en åminnelse av Kristi död, så utgöra likväl icke dessa ensamma det dagliga offret, utan själva minnet är detta offer, d.v.s. förkunnelsen av evangelium och tron, som innebär en fast övertygelse om att Gud genom Kristi död är försonad. Erforderligt är även här drickoffret, d.v.s. verkan av evangelieförkunnelsen, att vi genom evangeliet bestänkas med Kristi blod och helgas, i det att vår gamla människa dödas och den nya människan hos oss väckes till liv. Även spisoffret är nödvändigtvis med, d.v.s. tacksägelsen, bekännelsen och lidandet under prövningar.

39] Vi förkasta sålunda den fariseiska åsikten om att offret har värde redan genom att handlingen utföres (de opere operato) och förstå med det dagliga offret hjärtats andliga och dagliga offer, ty i det nya förbundet böra vi eftersöka (icke skuggorna av det tillkommande goda utan) det goda självt förkroppsligat och förverkligat, d.v.s. den helige Ande med dödandet av det gamla väsendet och uppväckandet av det nya. 40] Härav framgår med full tydlighet att förebilden i det gamla förbundet om det dagliga offret icke utgör en instans mot oss, utan fastmer för oss, ty vi fordra alla delar, som där betecknas av det dagliga offret. Men motståndarna inbilla sig med orätt, att detta betecknar uteslutande ceremonierna i mässan, men icke tillika förkunnelsen av evangelium, dödandet av köttet och levandegörandet av hjärtat o.s.v.

41] Sålunda kunna nu rättskaffens män lätt inse, att det är en alldeles falsk beskyllning, att vi skulle avskaffa det dagliga offret. Erfarenheten visar, vilka som äro Antiochus' gilikar, vilka som tyrannisera kyrkan och under religionens täckmantel tillvälla sig det världsliga väldet samt utan att fråga efter tron och förkunnelsen av evangelium regera och föra krig liksom världsliga furstar, ja, vilka som infört nya gudstjänstbruk i kyrkan. 42] Ty motståndarna bibehålla i mässan endast de yttre ceremonierna, och dessa bruka de offentligen för att skaffa sig gudlös vinning. Sedan föregiva de, att detta verk kan tillägnas andra och åt dem förtjäna nåden och allt gott. 43] I sina predikningar förkunna de icke evangelium, trösta icke samvetena och framhålla icke, att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull, utan de förkunna helgondyrkan, mänskliga tillfyllestgörelser och människostadgar och påstå, att människorna genom iakttagandet av dessa rättfärdiggöras inför Gud. Ehuru några av dessa äro uppenbarligen ogudaktiga, försvara de dem med våld. De predikanter, som vilja visa sig lärdare, framställa filosofiska frågor, som varken menigheten eller de själva begripa. De drägligare bland dem slutligen predika lagen, men hava intet att säga om trons rättfärdighet.

44] I sin vederläggningsskrift sjunga motståndarna ömkliga klagosånger över templens ödeläggelse hos oss, nämligen att altarena stå utan prydnader, ljus och bilder. Sådant lappri anse de vara kyrkornas prydnad. 45] Men Daniel syftar på en helt annan ödeläggelse, nämligen okunnigheten om evangelium. Ty överhopad av en massa olika stadgar och meningar har menigheten på intet sätt kunnat fatta den kristna lärans huvudstycken. 46] Ty vem av folket har någonsin kunnat förstå motståndarnas lära om boten? Och likväl är läran om boten den kristna trons huvudartikel.

Motståndarna ha plågat människornas samveten med påbudet att uppräkna synder och prestera tillfyllestgörelser. Men om tron, genom vilken vi av nåd få syndernas förlåtelse, ha motståndarna icke ett ord att säga. Och om trons övning, då den kämpar med förtvivlan, och om syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull tiga motståndarna i alla sina böcker och predikningar. 47] Härtill kommer det fruktansvärda vanhelgandet av mässorna jämte många andra gudlösa bruk i templen. Detta är den ödeläggelse, som Daniel beskriver.

48] Hos oss däremot stå genom Guds nåd prästerna i Ordets tjänst, förkunna evangeliet om Kristi välgärningar och predika, att syndernas förlåtelse kommer oss till del av nåd för Kristi skull. Denna förkunnelse skänker samvetena en säker tröst. De undervisa också om sådana goda gärningar, som Gud befaller, och tala om sakramentens bruk och betydelse.

49] Om nu firandet av nattvarden skulle betecknas såsom det dagliga offret, så måste sägas, att det är mera i bruk hos oss än hos motståndare, ty hos dem hålla prästerna mässan för betalning. Hos oss firas nattvarden flitigare och med större andakt. Ty innan menigheten går till nattvarden, undervisas och förhöres den. Människorna undervisas nämligen om nattvardens rätta bruk, nämligen att den är instiftad till att vara ett insegel på och ett vittnesbörd om syndernas förlåtelse av nåd och att den därför vill mana ängslade samveten att vara fast övertygade om och tro, att synderna förlåtas dem av nåd. Då vi sålunda bibehålla såväl förkunnelsen av evangelium som sakramentens rätta bruk, är det dagliga offret kvar hos oss.

50] Om vi nu skola tala om yttre förhållanden, så är antalet kyrkobesökare hos oss större än hos våra motståndare. Ty hos oss få åhörarna lyssna till nyttiga och begripliga predikningar. Men motståndarnas lära ha varken menigheten eller lärarna själva förstått. 51] Och kyrkans sanna prydnad är en rätt, nyttig och klar lära, sakramentens rätta bruk, en brinnande bön med mera sådant. Ljus, gyllene kärl och dylika prydnader hövas väl, men utgöra icke kyrkans egentliga prydnad. Om motståndarna låta gudstjänsten bestå i dylika ting, men icke i förkunnelsen av evangelium, i tron och trons kamp, så äro de att räkna bland dem, som Daniel beskriver så, att de dyrka sin Gud med guld och silver.

52] De åberopa också följande ur Hebréerbrevet: Varje överstepräst uttages bland människor och tillsättes för människor i de ting, som röra Gud, för att frambära gåvor och offer för synder. Härav draga de den slutsatsen, att då det i det nya förbundet finnes biskopar och präster, det även må finnas ett offer för synderna. Detta bibelställe gör ett synnerligen starkt intryck på de olärda, särskilt då prästernas och offrens prakt i det gamla förbundet utbredes inför deras ögon. Hänvisningen härtill bedrager de okunniga, så att de mena, att det även hos oss liksom i det gamla förbundet bör finnas ett med ceremonier utstyrt offer, som kan komma andra till del för deras synder. Denna påvliga gudstjänst med mässor och påvens hela övriga ordning och styrelse är ingenting annat än en missuppfattad levitisk gudstjänstordning och styrelse.

53] Oaktat vår mening har det starkaste stöd i Hebréerbrevet, så använda motståndarna stympade och misstolkade ställen ur detta brev för att vederlägga oss, såsom just det nyss anförda stället, där det heter, att översteprästen tillsättes för att frambära offer för människornas synder. Men Skriften själv tillfogar strax efteråt Kristus som överstepräst. De föregående orden tala om det levitiska prästämbetet och beteckna det levitiska översteprästerliga ämbetet såsom en förebild till Kristi översteprästerliga ämbete. Ty de levitiska offren för synder förtjänade icke syndernas förlåtelse inför Gud, utan de voro endast en förebild till Kristi offer, och detta allena var det försoningsoffer, som skulle komma, såsom vi ovan sagt. 54] Därför går dettas brev till stor del ut på att visa, att det gamla översteprästerliga ämbetet och de gamla offren icke voro inrättade till att förtjäna syndernas förlåtelse inför Gud eller försoning, utan blott till att syfta på det offer, som skulle fullgöras av Kristus allena. 55] Ty även de heliga i det gamla förbundet måste rättfärdiggöras av tro på grund av det löfte om syndernas förlåtelse, som skulle givas för Kristi skull, alldeles på samma sätt som de heliga i det nya förbundet rättfärdiggöras. Alla heliga alltifrån världens begynnelse måste veta, att offret och tillfyllestgörelsen för synden var den utlovade Kristus, såsom Jesaja lär i det 53:e kapitlet: Då han givit sitt liv som ett offer för synden o.s.v.

56] Då sålunda offren i det gamla förbundet icke förtjänade försoningen annat än på ett förebildande sätt (ty de förtjänade endast den utvärtes försoningen, att syndaren ej uteslöts från Israels folk), utan då de endast hänsyftade på det kommande offret, så följer härav, att det enda verkliga offret är Kristi offer, som frambäres för andras synder. I det nya förbundet finnes sålunda intet annat offer, som kan frambäras för andras synder, än Kristi enda offer på korset.

57] De fara fullständigt vilse, vilka föregiva, att de levitiska offren förtjäna syndaförlåtelse inför Gud, och som med stöd härav i det nya förbundet vid sidan av Kristi död söka andra offer, som kunna frambäras för andras synder. En sådan inbillning bortskymmer alldeles Kristi lidandes förtjänst och trons rättfärdighet, vanställer Gamla och Nya testamentets lära och insätter i stället för Kristus såsom medlare och försonare åt oss påvar och offerpräster, vilka dagligen för betalning erbjuda sin tjänst i templen.

58] Om därför någon vill göra gällande, att det i det nya förbundet måste finnas en överstepräst, som frambär offer för synderna, så medgives detta gälla endast om Kristus. Detta bestyrkes också av hela Hebréerbrevet. Det vore vidare att insätta andra medlare vid sidan av Kristus, om vi vid sidan av Kristi död sökte någon annan tillfyllestgörelse, som kunde komma andra till del för deras synder och försona Gud. 59] Då vidare det nya förbundets prästämbete är ett Andens ämbete, såsom Paulus lär oss i 2 Kor. 3, så har det nya förbundet intet annat offer än Kristi tillfyllestgörande offer, som kommer andra till del för deras synder. Men det har icke några offer liknande de levitiska, vilka förmenas kunna redan igenom att handlingen utföres (ex opere operato) komma andra till del, utan det tillbjuder dem evangeliet och sakramenten, för att härigenom må undfå tron och den helige Ande och den gamla människan hos dem må dödas och den nya göras levande, ty Andens ämbete står i strid mot att ett verk skulle genom att blott utföras komma andra till del. Ty Andens ämbete är det, varigenom den helige Ande är verksam i hjärtana, och därför är hans ämbete sådant, att det är andra till gagn, när han verkar i dem samt pånyttföder och levandegör dem. Men detta sker icke så, att den enes verk kommer andra till del blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato).

60] Vi hava härmed uppvisat grunden till att mässan icke rättfärdiggör blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och att den icke heller såsom avsedd för andra åt dem förtjänar syndaförlåtelsen, ty bådadera strider mot trons rättfärdighet. Ty det är omöjligt att uppnå syndernas förlåtelse och besegra ångesten för synden och döden genom någon gärning eller över huvud något annat än genom tron på Kristus i enlighet med det ordet: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid.

61] Därjämte hava vi visat, att de Skriftens ord, som anföras mot oss, minst av allt kan åberopas till försvar för motståndarnas gudlösa mening om ett verks värde redan därigenom att det utföres (de opere operato). Detta kunna alla rättrådiga människor, vilket folk de än tillhöra, inse. 62] Därför måste man förkasta Thomas' villfarelse, då han skriver: Herrens lekamen, som en gång offrades på korset för arvsynden, offras dagligen på altaret för de dagliga synderna, så att kyrkan härigenom har ett offer att åt sig blidka Gud. 63] Även de övriga allmänt förekommande villfarelserna böra förkastas, vilka innebära, att mässan skulle bringa nåd åt den, som förrättar den, redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), ävensom att den, om den hålles för andra, även ogudaktiga människor, åt dem – om de blott icke göra motstånd – förtjänar syndernas förlåtelse och efterskänkande av skulden och straffet. Allt detta är falskt och ogudaktigt samt nyligen uppdiktat av olärda munkar och fördunklar Kristi lidandes ära och trons rättfärdighet.

64] Av dessa villfarelser har en oändlig mängd andra uppstått, såsom den frågan, huru mycket mässorna gälla, då de på en gång hållas för flera, och huru mycket de förmå, då enskilda mässor hållas för enskilda personer.Sofisterna hava uppdelat förtjänsterna i olika grader, såsom silversmederna angiva olika karat och lödighet för guld och silver. Därefter sälja de mässan åt olika personer såsom en värdeanvisning på utbekommande av vad var och en önskar, såsom åt köpmännen för att affärerna skola gå bra eller åt jägarna för att jakten skall lyckas, o.s.v. i oändlighet. Slutligen hålla de mässan också för de avlidna för att genom att låta dem få del av sakramentet befria själarna från skärseldens straff, ehuru mässan icke är till gagn ens för de levande, om de icke hava tro. 65] Men till försvar för sådana inbillningar, som de med stor myndighet lära i kyrkan, kunna motståndarna icke anföra en enda stavelse ur Skriften eller åberopa något vittnesbörd vare sig från den gamla kyrkan eller fäderna.

66] Sedan vi nu förklarat de bibelställen, som anförts mot oss, är det tillbörligt att svara med aktgivande på fädernas mening. Vi äro icke okunniga om att mässan av fäderna kallats ett offer, men de hava härmed icke åsyftat, att mässan skulle meddela oss nåd redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) eller att den skulle kunna hållas för andra för att åt dem förtjäna syndernas förlåtelse samt skuldens och straffets efterskänkande. Var stå sådana vidunderligheter att läsa hos fäderna? De betyga ju tydligt och klart, att de tala om tacksägelsen. Därför använda de också benämningen eucharisti. 67] Men det eucharistiska offret eller tackoffret förtjänar icke försoning, såsom vi ovan sagt, utan fullgöres av dem, som redan äro försonade, på samma sätt som prövningarna icke förtjäna försoning, utan äro eucharistiska offer eller tackoffer, när de, som äro försonade, utstå dem.

Med hänsyn till fädernas uttalanden är detta svar tillräckligt såsom försvar för oss gent emot motståndarna. Ty säkert är, att de förutnämnda påhitten om att en handling har värde redan därigenom att den utföres icke finnas någonstans hos fäderna. Men för att bringa större klarhet i hela denna fråga vilja vi även tala om nattvardens bruk och framhålla det, som med visshet står i överensstämmelse med fäderna och den heliga Skrift.

68] Några självkloka människor föregiva, att Herrens nattvard är instiftad för två tings skull. För det första för att den skulle vara ett tecken på och vittnesbörd om bekännelsen (professio), såsom ett visst snitt på munkkåpan är tecknet på en viss orden (professio). Vidare mena de, att Kristus funnit behag i företrädesvis ett sådant kännetecken, nämligen en högtidsmåltid såsom tecken på det ömsesidiga sambandet och vänskapen mellan de kristna, emedan gästabud äro tecken på förbund och vänskap. Men detta är en världslig uppfattning och markerar icke den specifika nyttan av det, som Gud givit. Det talar blott om utövandet av kärleken, som världsliga människor i någon mån kunna förstå, men icke om tron, som blott få förstå.

69] Sakramenten äro tecken på Guds vilja gent emot oss och icke blott tecken på människornas inbördes förhållanden, och med rätta kan man säga, att sakramenten i det nya förbundet äro nådens tecken. Och emedan sakramentet består av två delar, tecknet och brödet, så är i nya förbundet ordet lika med det med tecknet förbundna löftet om nåd. Löftet i det nya förbundet åter är löftet om syndernas förlåtelse, såsom Skriftens ord i fråga om nattvarden betyga: Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 70] Ordet tillbjuder oss sålunda syndernas förlåtelse. Och den åtföljande handlingen är liksom en bild av ordet eller – såsom Paulus säger – ett insegel, som bekräftar löftet. Såsom löftet är utan nytta, om det icke mottages i tro, på samma sätt är själva handlingen eller ceremonien i nattvarden oss till intet gagn, om icke tron är med, vilken är fast övertygad om att syndernas förlåtelse här tillbjudes oss. Och denna tro giver förkrossade hjärtan nytt mod. Och liksom ordet är givet för att uppväcka denna tro, så är sakramentet instiftat för att förnimmelsen härav må ingå i våra ögon och röra hjärtat till tro. Ty genom dessa två, ordet och sakramentet, verkar den helige Ande.

71] Ett sådant bruk av nattvarden, då tron levandegör förskräckta hjärtan, är det nya förbundets gudstjänst, ty till detta hör det andliga livet, dödandet av den gamla människan och levandegörandet av den nya. Och till ett sådant bruk instiftade Kristus nattvarden, då han bjöd oss att fira den till hans åminnelse. 72] Ty firandet av Kristi åminnelse är icke det passiva njutandet av ett skådespel eller en fest instiftad för exemplets skull, såsom man i de grekiska tragedierna firade minnet av Hercules och Odysseus, utan det är att minnas Kristi välgärningar och omfatta dem med tron för att genom dem levandegöras. Så heter det i psalmen: Han har låtit sina under vara i åminnelse; barmhärtig och nådig är Herren. Han giver mod åt dem, som frukta honom. Här hänsyftar psalmen på att vi i nattvardens ceremoni och handling böra lära känna Guds vilja och barmhärtighet. 73] Denna tro åter, som känner Guds hjärtelag, levandegör oss. Och detta är nattvardens främsta bruk, varav framgår, vilka som äro bereda att gå till Herrens nattvard, nämligen de ängslade samvetena, och huru de böra bruka detta sakrament.

74] Härtill kommer också offret. Ty en och samma sak kan hava flera sidor. Sedan samvetet genom tron fått nytt mod och erfarit, från vilken ångest det blivit befriat, tackar det sant och uppriktigt för Kristi lidande och välgärning och deltager i nattvardens ceremoni för att prisa Gud, även därmed bevisande sin tacksamhet, samt betygar, att det högt aktar Guds gåvor. Så blir nattvardens firande ett lovoffer.

75] Även fäderna tala om nattvardens tvåfaldiga verkan, nämligen dels tröst för samvetena, dels tack och pris till Gud. Den förstnämnda verkan hör till nattvarden såsom sakrament, den senare till nattvarden såsom offer. Om trösten säger Ambrosius: Gån till honom och mottagen avlösning, ty han är syndernas förlåtelse. Vem är då denne? frågen I. Hören honom själv tala: Jag är livets bröd. Den, som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den, som tror på mig, han skall aldrig någonsin törsta. Här betygar han, att syndernas förlåtelse tillbjudes oss i sakramentet och att den bör av oss mottagas med tron. Man finner hos fäderna en ändlös rad vittnesbörd i samma anda, men dessa förvrängas av motståndarna till att åsyfta, att en gärning har värde redan därigenom att den utföres (opus operatum) och att den kan komma andra till del, ehuru fäderna uppenbarligen kräva tron och tala om verklig tröst för var och en, men icke om att människans gärning kan komma andra till del.

76] Dessutom finna vi hos fäderna även sådana uttalanden om tacksägelsen som detta sköna ord av Cyprianus om dem, som på ett rätt sätt mottaga nattvarden: Det fromma hjärtat ser dels på det Gud giver, dels på det han tillgiver, och tackar så givaren av den överflödande välgärningen. Detta betyder, att det fromma hjärtat betraktar vad Gud giver och vad han förlåter eller m.a.o. jämför myckenheten av Guds välgärningar med vårt elände, synd och död, och tackar o.s.v. Och härav har nattvardens benämning eucharisti uppkommit i kyrkan. 77] Men icke är själva ceremonien eller den liturgiska aktionen i nattvarden en tacksägelse, som redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) kan komma andra till del för att åt dem förtjäna syndernas förlåtelse o.s.v. och befria de dödas själar. Detta är oförenligt med trons rättfärdighet, liksom om ceremonien eller den liturgiska aktionen i nattvarden skulle utan tro hos prästen eller andra kunna vara dem till gagn.

78] Motståndarna hänvisa oss även till språkläran och hämta sina bevis från de olika benämningarna på mässan, vilket icke tarvar någon längre utredning. Ty även om mässan kallas ett offer, så följer icke därav, att den är ett verk, som medför nåd redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) eller fullgjort för andra förtjänar åt dem syndernas förlåtelse o.s.v. 79] Ordet (liturgi), säga de, betecknar ett offer, och grekerna kallade mässan liturgi. Men varför förbigå de här den gamla benämningen synaxis, som angiver, att mässan fordom fattats som en gemenskap av många personer? Men vi vilja stanna vid benämningen liturgi. 80] Detta ord betyder egentligen icke offer, utan fasthellre offentlig tjänst, och detta passar väl till vår mening, att en enda tjänsteförrättande fullgör konsekrationen och framräcker åt menigheten Herrens lekamen och blod, alldeles såsom en enda Ordets tjänare förkunnar evangelium för församlingen, såsom Paulus säger: Man må anse oss såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter, d.v.s. av evangelium och sakramenten. Och i 2 Kor. 5: I Kristi ställe äro vi sändebud, liksom förmanade Gud genom oss. Vi bedja i Kristi ställe: Låten försona eder o.s.v. 81] På detta sätt passar uttrycket liturgi väl till denna tjänst. Det är nämligen ett gammalt uttryck, brukat om offentlig borgerlig tjänst, och betyder hos grekerna allmänna pålagor, t.ex. skatter för att utrusta en flotta eller dylikt, såsom Demosthenes betygar i sitt tal till Leptines, vilket helt och hållet handlar om offentliga skyldigheter och privilegier. Han säger här:

, vilket betyder, att en del ovärdiga människor, som fått vissa privilegier, undandraga sig de offentliga pålagorna (liturgierna). Samma språkbruk använde man på romarnas tid, såsom framgår av kejsar Pertinax' förordning om skattefrihet, där det heter:

vilket betyder: dock befriar icke ett stort antal barn föräldrarna från alla offentliga pålagor (liturgier). En uttolkare av Demosthenes skriver, att liturgia är en slags skatt eller pålaga, såsom omkostnader på spel, utrustning av skepp, ombesörjande av gymnasier och dylika offentliga angelägenheter. 82] Paulus använder detta ord för att beteckna sammanskottet till de fattiga i 2 Kor. 9: Tjänsten med detta sammanskott (liturgia) fyller icke blott de heligas brist, utan åstadkommer ock, att många på ett överflödande sätt tacka Gud. Och i Fil. 2 kallar han Epaphroditus tjänare () eller en, som tjänade honom i hans behov, och här kan ordet säkerligen icke förstås i betydelsen offerpräst. 83] Men flera vittnesbörd äro icke av nöden, då de, som läsa grekiska författare, överallt finna belägg för att ordet liturgia () användes om allmänna borgerliga pålagor och tjänster. Och på grund av diftongen () härleda språkmännen ordet icke från , som betyder böner, utan från , som betyder det allmänna bästa, så att verbet betyder: jag ombestyr eller handhar det allmänna bästa.

84] Löjeväckande är deras motivering, att altaret omnämnes i den heliga Skrift och att mässan därför nödvändigtvis är ett offer, då Paulus i en liknelse anför bilden av ett altare. De uppdikta också, att ordet »mässa» kommer från det hebreiska ordet för altare: misbeach. 85] Varför vore det nödvändigt att göra en så långsökt härledning av ordet, om de icke ville visa sin kunnighet i det hebreiska språket? Varför skall man vara tvungen företaga en så långsökt härledning, då det latinska ordet för mässa, missa, förekommer i 5 Mos. 16, där det betecknar menighetens sammanskott eller gåvor, men icke prästens offer. Ty alla enskilda, som kommo för att fira påskhögtiden, skulle medföra gåvor och göra så att säga ett sammanskott. 86] Denna sed bibehöllo även de kristna till en början. Till sammankomsterna medförde de bröd, vin och annat, såsom Can. Apost. betygar. Härav togs en del, som konsekrerades, och det övriga utdelades bland de fattiga. Med detta bruk bibehöllo de även ordet sammanskott, mässa (missa). Och det är tydligt, att mässan på grund av sådana sammanskott här och var även kallades kärleksmåltid (), om man icke hellre vill antaga, att den kallades så, emedan den var en gemenskapsmåltid. Men låtom oss lämna dessa oväsentliga ting. 87] Det är löjeväckande, att motståndarna i en så viktig sak komma med så lösaktiga förmodanden. Ty även om mässan kallas ett offer, huru kan ordet eller benämningen ge stöd åt de förutnämnda inbillningarna om att mässan verkar redan därigenom att handlingen utföres (de opere operato) och att den, fullgjord för andra, åt dem förtjänar syndernas förlåtelse? Den kan kallas ett offer även därför, att där offras böner och tacksägelser och vad i övrigt till gudstjänsten hör, såsom den ju ock benämnes eucharisti. Men utan tro gagna varken ceremonierna eller bönerna blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). Dock avhandla vi icke här bönerna, utan Herrens nattvard i egentlig bemärkelse.

88] Den grekiska gudstjänstordningen talar också mycket om offret, men det är uppenbart, att den härvid icke egentligen talar om Herrens lekamen och blod, utan om hela gudstjänsten, om bönerna och tacksägelserna. Här heter det nämligen

Rätt förstått innebär detta intet anstötligt. Ty det är en bön om att vi må bliva värdiga att offra böner och förböner och blodiga offer för folket. Själva bönerna kallas här ju oblodiga offer. Så heter det ock kort efteråt:

d. v. s. vi offra åt dig denna andliga och blodiga gudstjänst. Galet är att hellre vilja tolka orden såsom »ett andligt offer» och hänföra dem till Kristi lekamen, då nämnda liturgi talar om hela gudstjänsten och Paulus talar om »en andlig gudstjänst» i motsats till den utvärtes gärningen, d.v.s. om hjärtats gudstjänst, om gudsfruktan, tron, åkallan och tacksägelsen m.m.

89] Det finns icke några Skriftens vittnesbörd eller någon Guds befallning till stöd för våra motståndares försvar av att hålla mässor för att befria de avlidnas själar, varigenom de göra sig en ofantlig inkomst. Det är dock icke någon ringa synd att utan stöd av någon Guds befallning eller något exempel i Skriften i kyrkan införa dylika gudstjänster och att giva de döda del av Herrens nattvard, som är instiftad till en åminnelse och en förkunnelse av Kristus bland de levande. Detta är att i strid mot andra budet missbruka Guds namn.

Först och främst är det en smädelse mot evangeliet att mena, att firandet av mässan redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) utan tro är ett offer, som försonar Gud och tillfyllestgör för synderna. Det är en förskräcklig åsikt att vilja tilldela prästens handling lika stor verkan som Kristi död. Vidare kunna synd och död icke övervinnas annat än genom tron på Kristus, såsom Paulus lär: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid. Därför kan icke prästens gärning åt en annan befria denne från skärseldens straff.

90] Vi skola nu förbigå, hurudana motståndarnas bevis för skärselden äro, huru de föreställa sig skärseldsstraffen, vilka grunder de hava för för sin lära om tillfyllestgörelsen, som vi förut visat vara fullständigt falsk. Gent emot detta vilja vi endast hävda, att det är visst och sant, att Herrens nattvard är instiftad för att vi skola få förlåtelse för skulden. Ty då den meddelar syndernas förlåtelse, är det nödvändigt att förstå detta såsom gällande skulden. Och likväl tillfyllestgör den icke för skulden, ty eljest vore ju mässan likvärdig med Kristi död. Och skuldens förlåtelse kan blott mottagas med tron. Därför är mässan icke en tillfyllestgörelse, utan ett löfte och ett sakrament, som fordrar tro.

91] I sanning måste alla gudfruktiga människor känna bitter smärta, om de skulle tänka, att mässan till största delen vore avsedd för de döda såsom tillfyllestgörelse för skärseldsstraffen. Detta är att ur kyrkan borttaga det dagliga offret. Och det är likvärdigt med Antiochus' tyranni att på detta sätt förvandla de frälsningsbringande löftena om skuldens utplånande och tron till de grundlösa inbillningarna om tillfyllestgörelserna, och det är även att besudla evangeliet och fördärva sakramentens rätta bruk. De, om vilka Paulus sagt, att de försynda sig på Herrens lekamen och blod, äro just dessa, som undertryckt läran om tron och använt syndaförlåtelsen och Herrens lekamen och blod till skamlig vinning under förevändning av att här är fråga om tillfyllestgörelser. För detta helgerån skola de en gång straffas. Därför böra vi och alla andra, som frukta Gud, akta oss för att godtaga motståndarnas missbruk.

92] Men låtom oss återgå till saken. Då mässan utan tro blott därigenom att den utvärtes handlingen fullgöres (ex opere operato) icke kan vara någon tillfyllestgörelse vare sig för straffet eller skulden, följer därav, att den, om den hålles för döda, är alldeles gagnlös. Detta behöver icke utförligare behandlas. Ty faktum är, att detta hållande av mässan för döda icke har stöd i Skriftens vittnesbörd. Och det är icke rådligt att i kyrkan införa några gudstjänstbruk utan stöd i Skriften. Om det en gång skulle vara av behovet påkallat, skola vi utförligare tala om hela denna sak. Men varför skulle vi nu tvista härom med våra motståndare, vilka varken förstå vad offer, sakrament, syndaförlåtelse eller tro är?

93] Den grekiska gudstjänstordningen framställer icke mässan såsom en tillfyllestgörelse för de döda, ty den låter den likaledes gälla alla de saliga patriarkerna, profeterna och apostlarna. Därav framgår tydligt, att grekerna i mässan offrade så att säga tacksägelse, men icke lät den gälla såsom tillfyllestgörelse för straff. Likväl tala de icke blott om offrandet av Herrens lekamen och blod, utan om mässans övriga delar, bönerna och tacksägelserna. Ty efter konsekrationen bedja de, att sakramentet må gagna dem, som mottaga det, men de nämna icke några andra. Därefter tillägga de: Vidare offra vi dig denna andliga gudstjänst för de i tron avsomnade förfäderna, fäderna, patriarkerna, profeterna och apostlarna o.s.v. Uttrycket »denna andliga gudstjänst» betecknar icke själva nattvardselementen, utan bönerna och allt övrigt, som här förehaves. 94] Vad det beträffar, att motståndarna åberopa fäderna till stöd för mässans hållande för de döda, veta vi, att de gamla tala om bön för de döda, som icke heller vi förbjuda, medan vi däremot förkasta, att Herrens nattvard hålles för de döda och anses verka redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). För en sådan åsikt ha motståndarna intet stöd hos de gamla. Låt vara att de hava stöd hos Gregorius och nyare författare, så kunna vi däremot ställa Skriftens klara och tydliga ord. 95] Det råder stor olikhet mellan fäderna. De voro människor och kunde falla och fara vilse. Men om de åter blevo levande och finge se sina ord användas såsom täckmantel för dessa motståndarnas uppenbara lögner om mässans verkan redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), så skulle de ge en helt annan förklaring av sina utsagor.

96] Med orätt anföra motståndarna även mot oss förkastelsedomen över Aërius, vilken enligt deras mening fördömdes, emedan han förnekade, att i mässan ett offer förrättades för levande och döda. Ofta använda de denna metod: de hänvisa till gamla kätterier och jämställa med orätt vår lära därmed för att på detta sätt framställa beskyllningar mot oss. Epiphanius betygar, att Aërius ansett böner för avlidna vara utan nytta. Detta lägger han honom till last. Icke heller vi taga Aërius i försvar, men vi bekämpa eder, som på ett skändligt sätt försvaren ett mot profeterna, apostlarna och de heliga fäderna uppenbarligen stridande kätteri, nämligen att mässan rättfärdiggör redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), och att den förtjänar skuldens och straffets efterskänkande åt dem, för vilka den hålles, även om de äro orättfärdiga, blott de icke ställa något hinder i vägen. Vi förkasta dessa fördärvliga villfarelser, som kränka Kristi lidandes ära och fullständigt bortskymma läran om trons rättfärdighet. 97] De ogudaktiga i det gamla förbundet hade en liknande mening, att de förtjänade syndernas förlåtelse icke av nåd genom tron, utan genom offer därigenom att handlingen utfördes (ex opere operato). Därför ökade de antalet av sina gudstjänster och offer, de inrättade en kyrka av Baal i Israel, och i Juda offrade de även i heliga lundar. Därför förkastade profeterna denna falska övertygelse och kämpade icke blott med baalsdyrkarna, utan även mot de andra prästerna, som i denna ogudaktiga tro förrättade de av Gud förordnade offren. Men den falska övertygelsen vidlåder och skall ständigt vidlåda denna världen, att gudstjänster och offer hava försonande karaktär. De köttsligt sinnade människorna kunna icke fördraga, att äran att vara försoning tillskrives Kristi offer allena, enär de icke kunna fatta trons rättfärdighet, utan tillskriva andra offer och gudstjänster lika stor ära. 98] Liksom den falska meningen om offer vidlådde de ogudaktiga prästerna i Juda och liksom baalsdyrkan blev kvar i Israel, ehuru där även fanns Guds menighet, som ogillade avgudatjänsten, på samma sätt finnes i påvedömet en baalsdyrkan kvar, d.v.s. ett missbruk av mässan, bestående däri, att man förrättar mässan för de ogudaktiga för att åt dem förtjäna skuldens och straffets efterskänkande. Och det synes, som om denna baalsdyrkan skulle vara lika länge som påvedömet, intill den dag, då Kristus kommer åter till doms och vid sin härliga tillkommelse förgör antikrists välde. Men alla, som i sanning tro på evangelium, måste förkasta denna avgudatjänst, som uttänkts i strid mot Guds bud för att fördunkla Kristi ära och trons rättfärdighet.

99] Detta hava vi nu i all korthet framhållit om mässan, för att alla rättskaffens människor, vilket folk de än må tillhöra, skola kunna förstå, att vi med allt nit försvara mässans betydelse och värdighet, framhålla dess rätta bruk och hava de mest bärande skäl att avvika från våra motståndares mening. Och vi vilja också mana alla rättsinniga människor att icke bistå motståndarna i deras försvar för mässans vanhelgande, på det att de icke må ådraga sig skuld genom delaktighet i andras synd. Detta är en betydelsefull fråga och en viktig sak, icke mindre än profeten Elias sak, då han förkastade baalsdyrkan. På det mest hovsamma sätt hava vi nu framställt denna viktiga sak, och utan att använda smädelser hava vi avgivit vårt svar. Men om motståndarna skulle driva oss till att uppräkna alla slags missbruk av mässan, kommer frågan icke att kunna behandlas så milt.