Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. IV (1/2)
Den augsburgska bekännelsens apologi

[Filip Melanchton hälsar läsaren]
[I. Om Gud, II. Om arvsynden, III. Om Guds Son]
[IV. Om rättfärdiggörelsen:
Vad den rättfärdiggörande tron är
Att tron på Kristus rättfärdiggör
Att vi mottaga syndernas förlåtelse allenast genom tron på Kristus
Om kärleken och lagens uppfyllelse
Svar på de av motståndarna framställda argumenten]
[VII och VIII. Om kyrkan, IX. Om dopet, X. Om Herrens nattvard, XI. Om bikten]
[XII. Om boten]
[XIII. Om sakramentens antal och bruk, XIV. Om det andliga ståndet]
[XV. Om människostadgarna i kyrkan, XVI. Om det världsliga regementet,
XVII. Om Kristi återkomst till domen, XVIII. Om den fria viljan,
XIX. Om syndens orsak, XX. Om tro och goda gärningar]
[XXI. Om åkallandet av helgonen] [XXII. Om nattvarden under båda gestalterna]
[XXIII. Om prästernas äktenskap]
[XXIV. Om mässan]
[XXVII. Om munklöftena] [XXVIII. Om den andliga makten]

[Art. IV.] Om rättfärdiggörelsen (1/2)

1] I den fjärde, femte, sjätte och längre fram i den tjugonde artikeln förkasta motståndarna vår lära och bekännelse, att människorna få sina synders förlåtelse icke på grund av egna förtjänster, utan av nåd för Kristi skull genom tron på Kristus. De förkasta såväl det ena som det andra, både vårt förnekande av att människorna få sina synders förlåtelse på grund an egna förtjänster och vårt hävdande av att människorna genom tron få syndernas förlåtelse och genom tron på Kristus rättfärdiggöras. 2] Då det i denna meningsmotsättning är fråga om vår kristna läras främsta artikel, som, rätt förstådd, upphöjer och förhärligar Kristi ära och giver åt alla troendes samveten en välbehövlig och rik tröst, så bedja vi, att Hans Maj:t Kejsaren ville i nåder höra oss angående så viktiga saker. 3] Ty då motståndarna varken förstå vad syndaförlåtelsen eller tron eller nåden eller rättfärdigheten är, besudla de erbarmligt denna lära, fördunkla Kristi ära och välgärningar och beröva fromma samveten den i Kristus utlovade trösten. 4] Men för att stödja vår egen bekännelse och vederlägga motståndarnas invändningar böra vi först förutskicka ett och annat, så att vi kunna förstå, varifrån både motståndarnas och vår egen lära härflyter.

5] Hela Skriften bör uppdelas i dessa två huvuddelar: lagen och löftena. Än framställer Skriften lagen, än meddelar den löftet om Kristus, i det att antingen där utlovas, att Kristus skall komma, och för hans skull löftet om syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelse och evigt liv gives, eller Kristus själv, sedan han kommit, i evangeliet lovar oss syndaförlåtelsen, rättfärdiggörelsen och det eviga livet. 6] I denna utredning mena vi med lagen Tio Guds bud, varhelst dessa stå att läsa i Skriften. Om ceremoniallagen och den borgerliga rätten tala vi för närvarande icke.

7] Av dessa båda delar uttager nu våra motståndare lagen, emedan människan av naturen med sitt förnuft i någon mån kan fatta lagen (ty samma lag är genom gudomlig ingivelse skriven i hennes hjärta), och genom lagen söka de förvärva syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse. 8] Men Tio Guds bud kräva icke blott till det yttre borgerliga livet hörande gärningar, som förnuftet i någon mån kan fullgöra, utan även andra, som vida övergå förnuftets förmåga, nämligen att rätt frukta, älska och åkalla Gud, att vara rätt förvissad om att Gud hör vår bön och att förbida Guds hjälp i döden och i allehanda trångmål; slutligen kräva de lydnad mot Gud i döden och alla prövningar, på det att vi må rätt mottaga dem, när Gud pålägger oss dem.

9] Här följa de skolastiska teologerna filosoferna och lära blott om förnuftets rättfärdighet, d.v.s. om den utvärtes borgerliga rättfärdigheten, samt uppdikta därjämte, att vårt förnuft utan den helige Andes bistånd kan älska Gud över allting. Ty så länge människosjälen är i ostörd ro och icke känner Guds vrede eller Guds dom, kan den inbilla sig, att den vill älska Gud och för hans skull göra vad gott är. På detta sätt lära de, att människorna förtjäna syndernas förlåtelse, om de göra vad på dem ankommer, d.v.s. om förnuftet sörjer över synden och framlockar en gärning av kärlek till Gud eller för Guds skull gör något gott. 10] Då en sådan åsikt naturligtvis smickrar människorna, har den givit upphov till många gudstjänstbruk inom kyrkan, klosterlöften och missbruk av mässan, och så ha andra kommit och med stöd av samma åsikt uttänkt nya gudstjänster och annan observans. 11] Och för att alltmer understödja och öka förtröstan på sådana gärningar ha de påstått, att Gud med nödvändighet giver sin nåd åt dem, som göra dessa gärningar, icke såsom vore Gud av någon annan nödgad därtill, men på grund av nödvändigheten av sitt oföränderliga väsen.

12] Med denna åskådning sammanhänger många stora och farliga villfarelser, vilka det skulle vara alltför långrandigt att här uppräkna. Så mycket bör den erfarne läsaren dock förstå: Om det sagda betecknar den kristna rättfärdigheten, vad är det då för skillnad mellan filosofien och Kristi lära? Om vi kunna förtjäna syndernas förlåtelse med dessa våra egna gärningar, vad gör då Kristus? Om vi kunna rättfärdiggöras genom förnuftet eller förnuftets gärningar, vartill behöva vi då Kristus eller pånyttfödelsen? 13] Och på grund av nämnda åsikt har det redan gått så långt, att många håna oss, emedan vi lära, att man måste söka en annan rättfärdighet än den filosofiska. 14] Vi hava hört sådana, som i predikan alldeles lämnat evangeliet åsido och förklarat Aristoteles' Ethica. Och dessa skulle ju icke förfara oriktigt, om det som motståndarna försvara vore sant. Ty Aristoteles har skrivit så kunnigt om det i yttre mening ärbara livet, att man icke kan begära något bättre. 15] Vi veta också, att böcker finnas, vari vissa Kristi ord jämföres med uttalanden av Sokrates, Zeno och andra, precis som om Kristus skulle ha kommit för att meddela lagar, genom vilka vi skulle förtjäna syndernas förlåtelse, och som om vi icke skulle mottaga den av nåd för hans egen förtjänsts skull. 16] Om vi sålunda här antaga motståndarnas lära, att vi förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen genom förnuftets gärningar, så föreligger ingen skillnad mellan den filosofiska eller i varje fall den fariseiska rättfärdigheten och den kristna.

17] Visserligen kräva motståndarna för att icke alldeles förbigå Kristus en viss historisk kunskap om honom och mena, att vi genom hans förtjänst få en viss habitus eller själslig beskaffenhet eller – såsom de kalla den – den första nåden, varmed de mena en böjelse att lättare älska Gud. Det är dock mycket ringa betydelse de tillmäta denna habituella eller själsliga böjelse, ty de mena, att viljans verk äro av precis samma slag såväl före som efter mottagandet av denna habitus eller själsliga beskaffenhet. De föregiva, att viljan i sig själv kan älska Gud, men denna habitus eggar den att göra detta mera glatt och villigt. De kräva, att man först skall förtjäna denna habitus genom föregående förtjänstfulla gärningar och att man sedan genom lagens gärningar skall förtjäna dess tillväxt och det eviga livet. 18] På detta sätt begrava de Kristus, för att människorna icke skall hålla sig till honom såsom medlare och mena sig för hans skull av nåd mottaga syndaförlåtelse och försoning, utan i stället inbilla sig, att de genom att själv fullgöra lagen förtjäna sina synders förlåtelse och anses såsom rättfärdiga inför Gud, ehuru ingen någonsin kan fullgöra lagen och förnuftet blott kan utföra vissa till det yttre borgerliga livet hörande gärningar, men varken kan frukta Gud eller tro, att Gud har omsorg om oss. Och ehuru de tala om denna habitus eller själsliga beskaffenhet, så kan utan trons rättfärdighet varken någon kärlek till Gud finnas hos människan eller någon förstå, vad denna kärlek till Gud är.

19] Då de vidare uppdikta en skillnad mellan en gärning, som på grund av billighet undfår lön (meritum congrui eller meritum de congruo), och en gärning, som på grund av värdighet gör anspråk på lön (meritum condigni eller meritum de condigno), leka de blott med ord, för att icke deras pelagianska tänkesätt skall klart framträda. Ty om Gud för en gärning, som på grund av billighet undfår lön (meritum de congruo), med nödvändighet giver sin nåd, så är denna icke längre en sådan gärning, utan en gärning, som på grund av värdighet gör anspråk på lön (meritum de condigno), ehuru de själva icke veta, vad de säga. Sedan människan mottagit denna habitus eller själsliga böjelse att älska Gud, föregiva de, att människan kan prestera förtjänster, vilka på grund av värdighet göra anspråk på lön. Och likväl låta de henne vara i tvivelsmål om huruvida hon har denna habitus eller själsliga beskaffenhet. På vad sätt kunna de då veta, huruvida de prestera förtjänster, vilka på grund av värdighet göra anspråk på lön (merita de condigno), eller blott sådana, som på grund av billighet undfå lönen (merita de congruo)? 20] Men allt detta är uppdiktat av andligen sovande människor, vilka icke veta, huru syndaförlåtelsen kommer till stånd och huru inför Guds dom och i samvetets ångest förtröstan på gärningar helt utrensas från oss. Säkra skrymtare anse alltid, att de kunna prestera förtjänstfulla gärningar, som på grund av egen värdighet göra anspråk på lön, vare sig den habituella själsliga beskaffenheten hos dem finnes eller icke. Ty av naturen förtrösta alltid människor på sin egen rättfärdighet. Men de förskräckta samvetena äro ovissa och tvivlande och eftersträva och hopa därefter andra gärningar för att komma till ro. Dessa mena sig aldrig prestera förtjänstfulla gärningar, som på grund av egen värdighet göra anspråk på lön, utan de råka i förtvivlan, om de icke utom lagens lära få höra evangeliet om syndaförlåtelsen av nåd och trons rättfärdighet.

21] Så lära motståndarna blott förnuftets eller i varje fall lagens rättfärdighet, som de betrakta på samma sätt som judarna betraktade Moses' beslöjade ansikte. Hos de säkra skrymtarna, som anse sig fullgöra lagen, uppväcka de därigenom en inbillad och fåfäng förtröstan på gärningar och förakt för Kristi nåd. De förskräckta samvetena åter driva de till förtvivlan, ty då människorna göra allt under tvivel, kunna de icke erfara, vad tron är och vad den förmår verka. Så drivas de till slut helt och hållet till förtvivlan.

 
 2 Mos. 34:30ff.
 2 Kor. 3:13

22] Men vi mena angående förnuftets rättfärdighet, att Gud kräver den och att det på Guds befallning är nödvändigt att göra ärbara gärningar, som dekalogen föreskriver, enligt detta ord: Lagen är vår tuktomästare, ävensom: Lagen är till för ogärningsmän. Ty Gud vill genom detta medel till yttre tukt tygla de köttsliga människorna, och för att upprätthålla denna yttre ordning har han givit lagar, förordningar, undervisning, överhet och straff. 23] Denna rättfärdighet kan förnuftet med egna krafter i någon mån fullgöra, ehuru det ofta kommer att ligga under för en egen naturlig svaghet och för djävulen, som driver till uppenbara laster. 24] Men ehuru vi gärna tillskriva förnuftets rättfärdighet det beröm, som tillkommer densamma – ty denna vår fördärvade natur äger intet högre gott än denna rättfärdighet, och Aristoteles säger med rätta, att varken aftonstjärnan eller morgonstjärnan är skönare än denna, och Gud tilldelar den också lekamliga belöningar – så får den likväl icke prisas på det sättet, att Kristi ära förringas.

25] Ty det är falskt, att vi genom egna gärningar förtjäna syndernas förlåtelse.

26] Även det är falskt, att människorna på grund av förnuftets rättfärdighet anses vara rättfärdiga inför Gud.

27] Falskt är även det antagandet, att förnuftet av egna krafter kan älska Gud över allting och fullgöra Guds lag, d.v.s. rätt frukta Gud, vara rätt övertygad om att Gud hör vår bön, villigt lyda Gud in i döden och, under alla Guds skickelser, icke hava begärelse till det som tillhör en annan o.s.v., ehuru förnuftet visserligen kan göra till det yttre, borgerliga livet hörande gärningar.

28] Falskt och skymfligt mot Kristus är även påståendet, att människorna icke synda, då de utan nåden söka fullgöra Guds bud.

 
 
 Gal. 3:24
 1 Tim. 1:9

29] För denna vår mening kunna vi åberopa icke blott Skriftens utan även fädernas vittnesbörd. Ty Augustinus behandlar detta utförligt och hävdar gent emot pelagianerna, att nåden icke gives oss på grund av våra förtjänster. I sin skrift De natura et gratia säger han: Om vi genom den fria viljan hade en naturlig förmåga både att veta, huru vi böra leva, och att leva rätt, då har Kristus dött förgäves och korsets förargelse är borttagen. Varför skulle icke även jag här högt utropa? 30] Jag skall sannerligen ropa och med kristen smärta förebrå dem: I haven kommit bort från Kristus, I som i naturen vilja bliva rättfärdiga; I haven fallit ur nåden. Då I icke kännen Guds rättfärdighet, utan viljen upprätta en eder egen rättfärdighet, böjen I eder icke under Guds rättfärdighet. Ty såsom lagen fått sin ände i Kristus, så är Kristus även den fördärvade mänskliga naturens frälsare. 31] Och i Joh. 8 heter det: Om Sonen gjort eder fria, så ären I verkligen fria. Icke kunna vi sålunda genom förnuftet befrias från synderna och förtjäna syndernas förlåtelse. Och i Joh. 3 står det skrivet: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike. Om det sålunda är nödvändigt att pånyttfödas genom den helige Ande, så gör förnuftets gärningar oss icke rättfärdiga inför Gud, liksom den icke heller fullgör lagen. 32] Likaledes heter det i Rom. 3: Alla äro i saknad av härligheten från Gud, d.v.s. alla sakna den från Gud stammande visheten och rättfärdigheten, varigenom vi känna Gud och förhärliga honom. Likaså i Rom. 8: Köttets sinne är fiendskap mot Gud, ty det är icke Guds lag underdånigt och kan icke vara det. Men de, som äro i ett köttsligt väsende, de kunna icke behaga Gud. 33] Dessa vittnesbörd äro så klara, att de icke kräva något skarpare förstånd, utan – för att använda de ord, som Augustinus brukar i detta sammanhang – blott en uppmärksam åhörare. Om köttets sinne är fiendskap mot Gud, så älskar det förvisso icke Gud. Och om köttets sinne är fiendskap mot Gud, så kan det icke älska Gud. Om det icke kan vara Guds lag underdånigt, så syndar köttet även, då det gör yttre, till det borgerliga livet hörande goda gärningar. Om det icke kan vara Guds lag underdånigt, så syndar det förvisso, även om det gör i människors ögon utmärkta och lovvärda gärningar. 34] Motståndarna se endast på den andra tavlans bud, som innehålla den utvärtes borgerliga rättfärdighet, som förnuftet kan fatta. Nöjda härmed anse de, att de fullgöra Guds lag. Emellertid aktge de icke på den första tavlan, som föreskriver, att vi skola älska Gud och att vi i sanning skola vara övertygade om att Gud vredgas över synden, vidare att vi skola rätt frukta Gud och i sanning vara övertygade om att Gud hör vår bön. 35] Men utan den helige Ande kommer människans själ antingen att i säkerhet förakta Guds dom eller att fly straffet och hata den dömande Guden och lyder sålunda icke den första tavlan. Då sålunda förakt för Gud och tvivel på hans ord, hotelser och löften vidlåder den mänskliga naturen, syndar människan även när hon utan den helige Ande gör hedervärda gärningar, emedan hon gör dessa med ett ogudaktigt hjärta – detta i enlighet med ordet: Allt som icke sker av tro, det är synd. De, som så göra, handla nämligen med förakt för Gud såsom Epicurus, vilken icke hade någon förnimmelse av att Gud hade omsorg om honom, frågade efter honom eller bönhörde honom. Detta förakt fördärvar de till synes ärbara gärningarna, emedan Gud ser till hjärtat.

 
 
 
  
 
 
 Gal. 5:4
 jfr. 2:21
 
 Rom. 10:3, 4
 Joh. 8:36
 
 Joh. 3:5
 
 
 
 Rom. 3:23
  
 Rom. 8:7, 8
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Rom. 14:23

36] Slutligen påstå motståndarna en sådan orimlighet som att människorna, som äro skyldiga till Guds vrede, kunna förtjäna syndernas förlåtelse genom en framplockad kärlekens gärning, ehuru det är omöjligt att älska Gud, om man icke först genom tron mottagit syndernas förlåtelse. Ty icke kan det hjärta, som verkligen förnimmer Guds vrede, älska Gud, om det icke vet, att Gud är blidkad. 37] Så länge han förskräcker oss och synes utlämna oss till den eviga döden, kan den mänskliga naturen icke uppliva sig till att älska den vredgade, dömande och straffande Guden. De andligen sovande kunna med lätthet inbilla sig sådana drömmar som att en människa, som är skyldig till dödssynd, kan älska Gud över allting, ty dessa ha ingen erfarenhet av vad Guds vrede eller dom är. Men i samvetets kval och strid erfar det fåfängligheten av dessa filosofiska spekulationer. 38] Paulus säger: Lagen verkar vredesdomen. Men han säger icke, att människorna genom lagen förtjänar syndernas förlåtelse. Ty lagen anklagar och förskräcker alltid samvetet. Sålunda rättfärdiggör den icke, emedan det genom lagen förskräckta samvetet flyr Guds dom. Därför fara de vilse, som förtrösta på att genom lagen och dess gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse. 39] Detta må vara nog angående den förnuftets och lagens rättfärdighet, som motståndarna lära. Strax härefter, då vi skola framlägga vår mening om trons rättfärdighet, måste vi för sakens skull framställa ännu flera vittnesbörd, vilka även skola tjäna till att kullkasta motståndarnas här omnämnda villfarelser.

 
 
Rom. 4:15

40] Då människorna sålunda icke kunna av egna krafter fullgöra Guds lag och alla äro under synden och skyldiga till Guds eviga vrede och till döden, kunna vi alltså icke genom lagen befrias från synden och rättfärdiggöras, men löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen är oss givet för Kristi skull, som är utgiven för oss för att tillfyllestgöra för världens synd och som för oss är satt till en medlare och försonare. 41] Och detta löfte har icke sin betingelse i våra förtjänstfulla gärningar, utan det tillbjuder oss syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen av nåd, såsom Paulus säger: Om det vore på grund av gärningar, så är det icke av nåd. Och på ett annat ställe: Nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, d.v.s. syndernas förlåtelse tillbjudes oss av nåd. Och icke heller är försoningen beroende av våra förtjänstfulla gärningar. 42] Men om syndaförlåtelsen berodde på våra förtjänster och försoningen vore av lagen, så vore den till intet nyttig. Ty då vi icke kunna fullgöra lagen, skulle av det sagda följa, att löftet om försoningen aldrig skulle komma oss till del. Detta bevisar Paulus i Rom. 4: Om vår arvedel vore av lagen, så vore tron till intet nyttig och löftet gjort om intet. Ty om löftet såsom villkor krävde våra förtjänstfulla gärningar och hållandet av lagen, så skulle, då vi aldrig kunna fullgöra lagen, därav följa, att löftet vore till intet nyttigt.

43] Men då rättfärdiggörelsen kommer till stånd genom löftet av nåd, så följer därav, att vi icke själva kunna rättfärdiggöra oss. Vartill behövs i annat fall löftet? Och då löftet blott kan mottagas genom tron, förkunnar evangeliet, som i egentlig mening är löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen för Kristi skull, den rättfärdighet av tron på Kristus, som lagen icke lär och som icke heller är någon lagens rättfärdighet. 44] Ty lagen fordrar av oss, att vi med våra gärningar skola vara fullkomliga. Men löftet tillbjuder oss, som äro tyngda av synd och död, försoning av nåd för Kristi skull, och denna mottaga vi icke genom gärningar utan genom tron allena. Denna tro frambär till Gud icke en förtröstan på egna förtjänstfulla gärningar, utan endast en förtröstan på löftet eller på den i Kristus utlovade barmhertigheten. 45] Denna särskilda tro (fides specialis), med vilken var och en tror, att hans synder äro för Kristi skull förlåtna och att Gud för Kristi skull är blidkad och nådig, mottager syndaförlåtelsen och rättfärdiggör oss. Och emedan denna tro i boten, d.v.s. i samvetsnöden, tröstar och upprättar våra hjärtan, pånyttföder den oss och meddelar åt oss den helige Ande, så att vi därefter kunna fullgöra Guds lag, d.v.s. älska Gud, rätt frukta honom, vara rätt övertygade om att gud hör vår bön och lyda Gud i alla prövningar, varjämte denna tro dödar den onda begärelsen o.s.v. 46] Sådan är tron, som av nåd mottager syndernas förlåtelse, emedan den mot Guds vrede ställer icke våra egna förtjänster eller vår kärlek, utan medlaren och försonaren Kristus. Denna tro är en rätt kunskap om Kristus, den utnyttjar Kristi välgärningar, pånyttföder hjärtana och föregår lagens uppfyllelse. 47] Om denna tro innehåller våra motståndares lära icke en stavelse. Därför förebrå vi våra motståndare, att de blott lära lagens rättfärdighet, som evangeliet inrymmer, då det förkunnar rättfärdigheten av tro på Kristus.

 
 
 
 
 
 
 
 Rom. 11:6
 Rom. 3:21
 
 
  
 
 Rom. 4:14

Vad den rättfärdiggörande tron är

48] Motståndarna föregiva, att tron blott är en historisk kunskap, och därför lära de, att den kan finnas samtidigt med en dödssynd. Därför ha de ingenting att säga om den tro, varigenom – enligt vad Paulus upprepade gånger säger – människorna rättfärdiggöras. Ty de som räknas såsom rättfärdiga inför Gud, leva icke i dödssynd. Men den tro, som rättfärdiggör, är icke endast en historisk kunskap, utan en övertygelse om sanningen av Guds löfte, vari han av nåd för Kristi skull tillbjuder oss syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen. Och för att ingen skall misstänka den vara blott en kunskap, vilja vi ytterligare tillägga: den består i att med viljan mottaga det erbjudna löftet om syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen.

49] Det är lätt att bestämma skillnaden mellan denna tro och lagens rättfärdighet. Tron är en gudstjänst, som av Gud mottager de välgärningar, som han erbjuder. Lagens rättfärdighet är en gudstjänst, som åt Gud hembjuder våra förtjänstfulla gärningar. På det sättet vill Gud dyrkas genom tron, att vi av honom mottaga det, som han utlovar och skänker.

50] Men att tron betyder icke blott en historisk kunskap, utan en sådan tro, som är övertygad om sanningen av löftet, därom vittnar Paulus tydligt, då han säger: Därför måste rättfärdigheten bero på tro, för att löftet må stå fast. Ty han vet, att löftet kan mottagas blott genom tron. 51] Därför kommer han att correlative jämställa och förbinda löftet och tron. Det torde emellertid vara ännu lättare att avgöra, vad tron är, om vi aktge på trosbekännelsen, där en bestämd artikel om syndernas förlåtelse framställes. Därför är det icke tillräckligt att tro, att Kristus är född, har lidit och är uppstånden, om vi icke tillägga denna artikel om syndernas förlåtelse, som är ändamålet eller syftet med vad som historiskt föreligger. Till denna artikel måste allt det övriga hänföras, nämligen att syndernas förlåtelse gives oss för Kristi skull, men icke på grund av våra förtjänstfulla gärningar. 52] Ty varför skulle Gud behöva utgiva Kristus för våra synder, om vi med våra förtjänstfulla gärningar kunna tillfyllest göra för dem?

53] Så ofta vi tala om den rättfärdiggörande tron, må man veta, att dessa tre ting äro för handen: först löftet, vidare att detta gives av nåd och slutligen Kristi förtjänst såsom lösepenning och försoning. Löftet mottages av tron. Nådegåvan utesluter våra förtjänster och framhäver, att välgärningen tillbjudes oss endast av Guds barmhärtighet. Och Kristi förtjänst är lösepenningen, emedan en säker och tillräcklig försoning kräves för våra synder. 54] I Skriften bedes ofta om barmhärtighet. Och de heliga fäderna framhålla gång efter annan, att vi frälsas genom Guds barmhärtighet. 55] Så ofta barmhärtigheten kommer på tal, bör man därför veta, att här också fordras tro, som mottager löftet om barmhärtighet. Och vidare, så ofta vi tala om tron, inbegripa vi dess föremål, nämligen den utlovade barmhärtigheten. 56] Ty tron rättfärdiggör och frälsar icke därför, att den skulle vara ett i sig förtjänstfullt verk, utan endast därför att den mottager den utlovade barmhärtigheten.

 
 
 Rom. 4:16

57] Att på detta sätt dyrka och tjäna Gud prisas på ett särskilt sätt genomgående i profeterna och psalmerna, medan lagen icke lär något om syndaförlåtelse av nåd. Men patriarkerna kände löftet om Kristus, nämligen att Gud för Kristi skull ville förlåta synderna. Då de sålunda förstodo, att Kristus skulle bliva lösepenningen för våra synder, visste de, att våra gärningar icke skulle kunna vara en lösepenning för något så stort. 58] Därför mottogo de genom tron den nådefulla barmhärtigheten och syndernas förlåtelse, alldeles såsom de heliga i nya förbundet. Härmed sammanhänger att orden om barmhärtighet och tro så ofta upprepas i psalmerna och profeterna, t.ex.: Om du, Herre, ville tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Här bekänner psalmisten sina synder, men han åberopar sig icke på sina förtjänstfulla gärningar. Och han tillägger: Dock hos dig är ju förlåtelse. Här fattar han mod genom förtröstan på Guds barmhärtighet. Och så omnämner han löftet: Min själ har bidat Herrens ord, min själ har hoppats på Herren. D.v.s. emedan du har utlovat syndernas förlåtelse, uppehålles jag genom detta ditt löfte. 59] Därför rättfärdiggjordes patriarkerna icke genom lagen, utan genom löftet och tron. Och det är förvånansvärt, att motståndarna kunna så förringa tron, då de se, att den överallt prisas såsom den förnämsta gudstjänsten, såsom i den 49:e psalmen: Åkalla mig i nöden, så skall jag hjälpa dig. 60] Så vill Gud vara känd och så vill han dyrkas, att vi av honom mottaga hans välgärningar, och mottaga dem för hans barmhärtighets skull, men icke på grund av våra egna förtjänster. Detta är den rikaste tröst i alla anfäktelser. Men denna tröst tillintetgöra motståndarna, i det att de förringa och nedsätta tron och blott lära människorna att medelst sina gärningar och förtjänster rättsligt förhandla med Gud.

 Psalt. 130:3ff.
  
 
 
 
 
 
 
 Psalt. 50:15
 
 
 
 
 
 

Att tron på Kristus rättfärdiggör

61] För att ingen må mena, att vi tala om tron såsom en overksam historisk kunskap, böra vi först redogöra för huru tron uppstår. Därefter skola vi visa, att tron fättfärdiggör och hur detta är att förstå, varjämte vi skola vederlägga motståndarnas invändningar. 62] I Lukas' sista kapitel befaller Kristus att predika bättring och syndernas förlåtelse i hans namn. Ty evangeliet överbevisar alla människor, att de stå under synden och att de alla äro skyldiga till den eviga vreden och döden, och tillbjuder för Kristi skull syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen, som mottages genom tron. Bättringspredikan, varigenom vi bestraffas, förskräcker våra samveten med en uppriktig och djup ånger. Därvid är det nödvändigt, att vårt hjärta åter hämtar tröst. Detta sker, om vi med vårt hjärta tror på Kristi löfte, att vi för hans skull få våra synders förlåtelse. Denna tro, som under samvetsångesten upprättar och tröstar oss, mottager syndaförlåtelsen samt rättfärdiggör och levandegör oss. Ty denna tröst är ett nytt andligt liv. 63] Detta är enkelt och klart, kan av alla gudfruktiga människor förstås och har för sig kyrkans samfällda vittnesbörd. Men motståndarna kunna aldrig säga, på vad sätt den helige Ande förlänas. De föregiva, att sakramenten meddela den helige Ande blott på grund av att sakramentshandlingen utföres, även om inga goda rörelser finnas hos mottagaren, alldeles såsom skänkandet av den helge Ande vore något betydelselöst.

 

 
 
 
 Luk. 24:47

64] Men då vi tala om en sådan tro, som icke är en overksam tanke, utan som befriar från döden och föder nytt liv i hjärtana och är den helige Andes verk, kan den icke finnas tillsammans med någon dödssynd, utan så länge den finns, frambringar den goda frukter, såsom vi i det följande skola framhålla. 65] Kan något enklare och klarare sägas om huru en ogudaktig människa omvändes eller huru pånyttfödelsen kommer till stånd? Må våra motståndare ur den stora skaran av skriftställare anföra en enda förklaring till sentenserna, som framhållit något om huru pånyttfödelsen sker. 66] Då de tala om kärlekens habitus eller själsliga beskaffenhet, föregiva de, att människorna kunna förtjäna denna genom sina egna gärningar, men i likhet med vederdöparna under innevarande tid ha de intet att lära om att den mottages genom Ordet. 67] Men med Gud kan man icke förhandla på rättsligt sätt. Man kan endast genom Ordet lära känna Gud. Därför sker rättfärdiggörelsen genom Ordet, såsom Paulus säger: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaledes: Tron kommer av predikan. Även här finna vi ett bevis för att tron rättfärdiggör, ty om rättfärdiggörelsen blott sker genom Ordet och Ordet blott gripes genom tron, så följer, att tron rättfärdiggör. 68] Men det finns andra ännu starkare grunder. Vi ha framhållit det hittills sagda för att visa, huru pånyttfödelsen sker, och för att göra begripligt, hurudan den tro är, varom vi tala.

69] Nu vilja vi visa, att tron rättfärdiggör. Här vilja vi först erinra våra läsare om att lika nödvändigt som att värna om det ordet, att Kristus är vår medlare, lika nödvändigt är det att försvara detta, att tron rättfärdiggör. Ty huru skulle Kristus vara vår medlare, om vi icke i rättfärdiggörelsen hölle oss till honom såsom medlare och om vi icke av hjärtat menade, att vi för hans skull räknas såsom rättfärdiga? Men detta är att tro: att förtrösta på Kristi förtjänst, att Gud för hans skull vill vara oss nådig. 70] Lika nödvändigt som det vidare är att hävda att vi utom lagen behöva Kristi löfte, lika nödvändigt är det att förfäkta, att tron rättfärdiggör. Ty lagen lär icke något om syndaförlåtelsen av nåd. Likaså kunna vi icke fullgöra lagen utan att först hava mottagit den helige Ande. Därför är det nödvändigt att hävda, att vi behöva Kristi löfte. Men detta kan mottagas blott genom tron. De, som förneka, att tron rättfärdiggör, de göra evangeliet och Kristus om intet och lära blott lagen.

71] Då vi säga, att tron rättfärdiggör, förstå några detta måhända så, att tron är själva utgångspunkten för eller begynnelsen till rättfärdiggörelsen eller förberedelsen därtill, så att icke tron själv, utan de efterföljande gärningarna äro det, varigenom vi äro Gud väkbehagliga. Så inbilla de sig, att tron prisas så högt, emedan den är begynnelsen. Ty stor vikt ligger på början, såsom ordspråket säger, att god början är halvgjort arbete, liksom ville någon säga, att språkkunskapen frambringar doktorer i alla vetenskaper, emedan den förbereder till de övriga vetenskaperna, ehuru varje vetenskap för sig måste utbilda sin mästare. Detta är icke vår mening om tron, utan vi hävda däremot detta, att vi i egentlig och sann mening genom själva tron för Kristi skull räknas såsom rättfärdiga och äro Gud välbehagliga. 72] Och då att rättfärdiggöras betecknar både att från att vara orättfärdiga göras rättfärdiga eller pånyttfödas och att förklaras för eller räknas såsom rättfärdiga – ty Skriften använder båda uttryckssätten – så vilja vi först visa, att tron allena av en orättfärdig gör en rättfärdig, d.v.s. mottager syndernas förlåtelse.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 Rom. 1:16
 Rom. 10:17

73] Några stöta sig på ordet "allena" (sola), ehuru Paulus säger: Vi hålla före, att människan bliver rättfärdig genom tro utan gärningar. Likaledes i Ef. 2: Guds gåva är det, icke av eder själva, ej heller av gärningar för att ingen skall berömma sig. Likaledes i Rom. 3: Rättfärdiggjorda utan förskyllan. Om det allt uteslutande ordet "allena"(sola) misshagar dem, så må de också från Paulus utmönstra sådana allt uteslutande uttryckssätt som "utan förskyllan", "icke av gärningar", "Guds gåva är det" o.s.v., ty också dessa utesluta allt annat. Men vi utesluta förtjänsttanken. Däremot utesluta vi icke Ordet och sakramenten, såsom motståndarna falskeligen föregiva. Ty vi hava förut sagt, att tron alstras av Ordet, och vi hålla Ordets ämbete på det högsta i ära. 74] Även kärleken och gärningarna böra följa på tron. Därför uteslutas de icke i den meningen, att de icke skulle följa efter tron, men däremot uteslutes i rättfärdiggörelsen förtröstan på kärlekens eller gärningarnas förtjänst. Detta skola vi särskilt uppvisa.

 Rom. 3:28
 Ef. 2:8, 9
 
 Rom. 3:24

Att vi mottaga syndernas förlåtelse allenast genom tron på Kristus

75] Vi hålla före, att motståndarna nödgas tillstå, att i rättfärdiggörelsen syndernas förlåtelse först och främst är nödvändig. Ty alla stå vi under synden. Härav kunna vi dra följande slutsats:

76] Att mottaga syndernas förlåtelse är att rättfärdiggöras enligt detta ord: Sälla äro de, vilkas överträdelser äro förlåtna. 77] Allenast genom tron på Kristus, icke genom kärleken och ej heller för kärlekens och gärningarnas skull mottaga vi syndernas förlåtelse, ehuru kärleken följer på tron. 78] Sålunda rättfärddiggöras vi genom tron allena, varvid vi med rättfärdiggörelsen förstå detta att från att vara orättfärdig göras rättfärdig eller pånyttfödas.

 
 Psalt. 32:1

79] Nämnda slutlednings undersats kan lätt förklaras, om vi besinna, huru sundaförlåtelsen kommer till stånd. Motståndarna orda högst enfaldigt om huruvida syndaförlåtelsen och nådens ingjutande utgöra en och samma akt hos oss. Såsom andligt sovande människor ha de ingenting att säga härom. Genom syndaförlåtelsen måste i hjärtat den ångest, som synden och den eviga döden injaga, övervinnas, såsom Paulus betygar i 1 Kor. 15: Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Det innebär, att synden förskräcker samvetet, vilket sker genom lagen, som uppenbarar Guds vrede emot synden, men vi komma att vinna seger genom Kristus. På vad sätt? Jo, genom tron, då vi få ny styrka genom förtröstan på den för Kristi skull utlovade barmhärtigheten. 80] Därför bevisa vi nämnda undersats på följande sätt: Guds vrede kan icke blidkas, om vi mot den ställa våra gärningar, ty Kristus är oss given som försonare, för att Fadern för hans skull skall bliva oss nådig. Men Kristus kan av oss omfattas såsom medlare blott genom tron. Därför mottaga vi syndaförlåtelsen genom tron allena, då vi i hjärtat vinna ny styrka genom förtröstan på den för Kristi skull utlovade barmhärtigheten. 81] Paulus säger sammalunda i Rom. 5: Genom honom hava vi tillträde till Fadern, och därvid tillägger han: genom tron. På detta sätt försonas vi med Fadern och mottaga syndernas förlåtelse, då vi hämta ny styrka genom förtröstan på den för Kristi skull utlovade barmhertigheten. Men våra motståndare mena, att Kristus på det sättet är medlare och försonare, att han åt oss förtjänat en kärlekens habitus eller själsliga beskaffenhet men de uppfordra oss icke att hålla oss till honom såsom medlare, utan sedan de helt och hållet begravt Kristus, föregiva de, att vi hava tillträde till Fadern genom våra egna gärningar på det sättet, att vi genom dessa gärningar själva förtjäna nämnda kärleks-habitus och sedan genom denna kärlek kunna nalkas Gud. Är detta icke att helt och hållet begrava Kristus och upphäva läran om tron? Paulus däremot lär, att vi hava tillträde till Fadern,d.v.s. försoning, genom Kristus. Och för att visa, huru detta sker, tillägger han, att vi hava detta tillträde genom tron. Vi mottaga alltså syndernas förlåtelse genom tron för Kristi skull. Vi kunna icke mot Guds vrede ställa vår kärlek och våra gärningar.

 
 
 
 
 
 1 Kor. 15:56f.
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 Rom. 5:2

82] För det andra är det visst, att synderna förlåtas för försonaren Kristi skull, vilken Gud enligt Rom. 3 ställt fram som ett försoningsmedel. Paulus tillägger även här: genom tron. Därför blir denne försonare oss till gagn, då vi genom tron omfatta den i honom utlovade barmhärtigheten och ställa denna mot Guds vrede och dom. Samma tanke står att finna i Hebr. 4: Då vi nu hava en överstepräst ... låtom oss då gå fram med förtröstan. Här bjudes nämligen att vi skola gå fram med förtröstan icke på egna förtjänster, utan på vår överstepräst Kristus, och därför erfordras tron.

 
 Rom. 3:25
 
 
 Hebr. 4:14, 15

83] För det tredje säger Petrus i Apg. 10: Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga, att alla, som tro på honom, skola mottaga syndernas förlåtelse genom hans namn. Huru kunde han uttrycka sig tydligare? Vi mottaga syndernas förlåtelse, säger han, d.v.s. för hans skull, sålunda icke på grund av våra förtjänster, ej heller på grund av vår djupare eller ytligare ånger, vår kärlek, gudstjänst eller våra gärningar. Och han tillägger: då vi tro på honom. Han kräver alltså tro. Och vi kunna blott genom tron omfatta Kristi namn. Därjämte åberopar han alla profeternas samfällda mening. Detta är i sanning att åberopa kyrkans auktoritet. Denna läropunkt komma vi emellertid att åter behandla i det följande vid frågan om boten.

 Apg. 10:43

84] För det fjärde är syndernas förlåtelse något, som är utlovat för Kristi skull. Därför kan den mottagas blott genom tron allena. Ty ett löfte kan man mottaga endast och allenast genom tro. Det heter i Rom. 4: Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd och löftet skulle bliva beståndande, såsom aposteln ville säga: om saken berodde på våra förtjänster, så skulle löftet vara ovisst och till ingen nytta, då vi ju aldrig kunde fastställa, när vi hade tillräckligt med förtjänster. Detta kan varje samvete med någon erfarenhet lätt förstå. Därför säger Paulus i Gal. 3: Gud har inneslutit allt under synd, för att löftet av tro på Jesus Kristus skulle komma dem till del, som tro. Här frånkänner aposteln oss varje förtjänst, då han säger, att alla äro skyldiga och inneslutna under synd. Därefter tillägger han, att löftet, nämligen om syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen, är oss givet, och tillfogar, huru vi kunna mottaga detta löfte, nämligen genom tron. Och denna grund, som härledes från själva löftets natur, är hos Paulus den förnämsta och upprepas ofta. Man kan icke heller uttänka eller uppdikta något, varigenom denna Pauli argumentering kan upphävas. 85] Därför må alla själar icke låta sig rubbas från denna övertygelse, att vi blott genom tron för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse. Häri ha de en fast och viss tröst mot syndaångesten, den eviga döden och helvetets alla portar.

 
 
 Rom. 4:16
 
 
 
 
 Gal. 3:22

86] Men då vi genom tron allena mottaga syndernas förlåtelse och den helige Ande, är det tron allena, som rättfärdiggör, ty de, som äro försonade, räknas som Guds rättfärdiga barn, icke på grund av sin egen renhet, utan genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, och denna barmhärtighet omfattas med tron. Därför betygar Skriften, att vi genom tron räknas såsom rättfärdiga. Vi vilja därför tillfoga en del vittnesbörd, som klart betyga, att tron är själva den rättfärdighet, varigenom vi räknas såsom rättfärdiga inför Gud, d.v.s. icke emedan den är ett i och för sig förtjänstfullt verk, utan emedan den mottager det löfte, varigenom Gud lovat att för Kristi skull vara nådig mot dem, som tro på honom, eller emedan den är medveten om att Kristus blivit oss till visdom från Gud, till rättfärdighet, helgelse och förlossning.

 
 
 
 
 Rom. 3:26
 
 
 
 
 
 1 Kor. 1:30

87] I Romarbrevet behandlar Paulus företrädesvis denna läropunkt och framhåller, att vi rättfärdiggöras av nåd genom tron, då vi tro, att Gud för Kristi skull är oss nådig. Och den tes, som sammanfattar hela brevets innehåll, framställer han i det tredje kapitlet: Vi hålla före, att människan bliver rättfärdig genom tro utan lagens gärningar. Detta tolka motståndarna såsom avseende ceremoniallagen. Men Paulus talar icke blott om denna utan om hela lagen. Ty i det följande anför han ur dekalogen: Du skall icke hava begärelse. Och om av morallagen föreskrivna gärningar skulle förtjäna syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen, så vore Kristus och löftet icke behövliga och störtade allt det, som Paulus framhållit om löftet, samman. Illa skulle han i så fall hava skrivit till efesierna: Av nåden ären I frälsta, Guds gåva är det, icke på grund av gärningar. Likaså åberopar Paulus Abraham och David. Men dessa hade ett bud om omskärelsen. Om därför några gärningar skulle rättfärdiggöra, så skulle dessa gärningar nödvändigtvis ha rättfärdiggjort, då de voro av Gud befallda. Men med rätta säger Augustinus, att Paulus här talar om hela lagen. Detta utreder han utförligt i sin skrift De spiritu et litera, där han till slut säger: Sedan vi efter den förmåga, som Herren värdigats giva oss, övervägt och skärskådat detta, hava vi kommit till den slutsatsen, att människan icke rättfärdiggöres genom några bud angående en rättskaffens vandel, utan genom tron på Jesus Kristus.

 
 
 
 Rom. 3:28
 
 
 Rom. 7:7
  
 
 Ef. 2:8
 Rom. 4:1, 6

88] Och för att vi icke skola mena, att Paulus oavsiktligt låtit undfalla sig denna tanke, att tron rättfärdiggör, stadfäster och bekräftar han den genom en längre utredning i det fjärde kapitlet av Romarbrevet och upprepar den sedan i alla sina brev. 89] Så säger han i nämnda fjärde kapitel av sitt brev till romarna: Den, som håller sig till gärningar, bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. Men den, som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom, som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Här säger han tydligt och klart, att själva tron räknas till rättfärdighet. Tron är sålunda det, som Gud förklarar vara rättfärdighet, och han tillägger, att denna rättfärdighet tillräknas av nåd, samt bestrider, att den skulle kunna tillräknas av nåd, om den tillkomme på grund av våra gärninghar. Fördenskull utesluter han även de av morallagen föreskrivna gärningarnas förtjänst. Ty om rättfärdiggörelse inför Gud hör samman med dem, så skulle icke tron utan gärningarna räknas oss till rättfärdighet. 90] Därefter framhåller han: Vi säga ju, att tron räknas Abraham till rättfärdighet. 91] I femte kapitlet heter det: Då vi hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud, d.v.s. ett lungt och glatt samvete införGud. 92] I Rom. 10 står det: Med hjärtat tror man till rättfärdighet. Här tillkännager han, att tron är hjärtats rättfärdighet. 93] Gal. 2: Vi hava satt vår tro på Kristus Jesus, för att vi skola bli rättfärdiga av tro på Kristus och icke av lagens gärningar. Ef. 2: Ty av nåden ären I frälsta genom tro, och detta icke av eder, Guds gåva är det, icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.

 
  
 
 Rom. 4:5
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Rom. 4:9
 Rom. 5:1
 Rom. 10:10
 
 Gal. 2:16
 Ef. 2:8

94] Joh. 1: Han gav åt dem makt att bliva Guds barn, åt dem, som tro på hans namn och vilka äro födda icke av blod, ej heller av köttslig vilja, utan av Gud. 95] Joh. 3: Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en, som tror på honom, icke skall förgås. 96] Likaså: Icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. Den, som tror på honom, han bliver icke dömd.

 Joh. 1:12, 13
 
 Joh. 3:14f.
 
 Joh. 3:17

97] Apg. 13: Så må ni nu veta, mina bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder ävensom frihet från allt, varifrån I icke under lagen kunden rättfärdiggöras. I honom bliver var och en, som tror, rättfärdig. Huru skulle någon tydligare och klarare kunna tala om Kristi ämbete och om rättfärdiggörelsen? Lagen, heter det, rättfärdiggjorde icke. Därför är Kristus oss given, att vi skola tro, att vi rättfärdiggöras för hans skull. Tydligt och klart frånkännes lagen förmågan att rättfärdiggöra. Därför räknas vi rättfärdiga för Kristi skull, då vi tro, att Gud är oss nådig för Kristi skull. 98] Apg. 4: Han är den sten, som av byggningsmännen, av eder, blivit förkastad, men som har blivit en hörnsten. Och i ingen annan finnes frälsning, ty icke finnes under himmelen något annat namn åt människor givet, i vilket vi skola bliva frälsta. Men Kristi namn omfattas blott genom tron. Alltså bliva vi frälsta genom förtröstan på Kristi namn, men icke genom förtröstan på våra egna gärningar. Namnet betecknar nämligen här den grund, som påkallas och i kraft varav frälsningen kommer till stånd. Och att påkalla Kristi namn är att sätta sin förtröstan till Kristi namn såsom den grund eller lösepenning, för vars skull vi undfå frälsningen. 99] Apg. 15: Renande deras hjärtan genom tron. Sålunda är den som tro, varom apostlarna tala, icke en passiv kunskap, utan något, som mottager den helige Ande och rättfärdiggör oss.

 Apg. 13:38f.
 
 
 
 
 
 
 Apg. 4:11f.
 
 
 
 
  
 
 
 Apg. 15:9

100] Hab. 2: Den rättfärdige skall leva av tro. Här säges först, att människorna bliva rättfärdiga genom tron, i det att de tro, att Gud är nådig. Sedan tillägges, att denna tro levandegör, emedan den i hjärtat föder frid, glädje och evigt liv.

 Hab. 2:4

101] Jes. 53: Genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga. Men vad är kunskap om Kristus om icke att känna Kristi välgärningar och de löften, som han i evangeliet utdelat i hela världen? Och att känna dessa välgärningar är att i egentlig och sann mening tro på Kristus och att tro, att vad Gud för Kristi skull lovat, det skall han ock säkert hålla.

102] Men skriften är fylld av sådana vittnesbörd, då den på ett håll framställer lagen och på ett annat håll löftena om Kristus, om syndernas förlåtelse och om accepationen av nåd för Kristi skull.

 Jes. 53:11

103] Hos kyrkofäderna finnas ock här och var liknande vittnesbörd. Ambrosius skriver nämligen i Epist. 73 till Irenaeus: Men världen är genom lagen gjord Gud underdånig, enär alla anklagas av lagens bud, men ingen rättfärdiggöres genom lagens gärningar, d.v.s. enär vi genom lagen lära känna synden, men icke befrias från skulden. Lagen, som gjort oss alla till syndare, kunde tyckas vara oss till skada, men Herren Jesus har kommit och tillgivit alla den synd, som ingen kunde undvika, och har med utgjutandet av sitt blod utplånat den handskrift, som var emot oss. Det är just detta, som aposteln säger: Synden blev större genom lagen, men nåden överflödade genom Jesus. Ty sedan hela världen blivit gjord Gud underdånig, har han borttagit hela världens synd, såsom Johannes betygar och säger: Se, Guds lamm, som borttager världens synd. Därför må ingen berömma sig av sina gärningar, emedan ingen rättfärdiggöres genom vad han själv gjort. Men den som är rättfärdig har detta sig givet, enär han genom dopet är gjord rättfärdig. Det är sålunda tron, som frigör oss genom Kristi blod, ty säll är den, vilken synden är förlåten och vilken nåden är beskärd. 104] Dessa äro Ambrosius' ord, som tydligen stödja vår mening. Han frånkänner gärningarna förmågan att rättfärdiggöra och tilldelar tron denna förmåga, emedan den frigör oss genom Kristi blod. 105] Man må taga tillsammans alla sentenslärare, som man hedrat med ståtliga titlar och av vilka man kallat somliga änglalika, andra skarpsinniga och åter andra oemotsägliga, och man må läsa dessa om och om igen, så skall man finna, att dessa icke bidraga till att förstå Paulus så mycket som detta ställe hos Ambrosius.

106] I samma anda har Augustinus skrivit en hel del mot pelagianerna. I sin skrift De spiritu et litera säger han: 'Just i det syftet är lagens rättfärdighet, som innebär, att den, som fullgjort den, skall leva i och genom den, framställd, att då var och en lär känna sin svaghet, han icke genom sina egna krafter eller genom lagens bokstav – enär han icke kan fullgöra den – utan genom tron må komma till honom, som rättfärdiggör, och på detta sätt leva och verka i den. Ett rätt och rättfärdigt verk, varigenom den, som fullgör det, kan leva, kommer tillstånd blott hos den rättfärdiggjorde. Men rättfärdiggörelsen vinna vi genom tron.' Här säger han tydligt och klart, att den, som rättfärdiggör, försonas genom tro och att rättfärdiggörelsen vinnes genom tro. Och strax efteråt säger han: 'Genom lagen frukta vi för Gud, genom tron hoppas vi på honom. Men för dem, som frukta för straffet, är nåden fördold, men när själen våndas o.s.v. under denna fruktan, må den genom tron fly till Guds barmhärtighet, för att han må giva, vad han kräver.' Här lär han, att hjärtat förskräckes genom lagen, men hämtar tröst genom tron, ävensom att vi må först med tron omfatta Guds barmhärtighet, innan vi försöker fullgöra lagen. Vi skola strax härefter anföra även andra vittnesbörd.

107] Det är sannerligen märkvärdigt, att motståndarna icke låta sig rubbas ur sin position genom så många skriftställen, vilka uppenbarligen tillerkänna tron, men frånkänna gärningarna rättfärdiggörelsen. 108] Mena de månne, att dessa upprepats så ofta utan grund? Eller anse de att dessa ord undfallit den helige Ande utan att han uppmärksammat det? 109] De ha emellertid hittat på en spetsfundighet, varmed de söka undkomma. De säga, att dessa skriftställen äro att förstå såsom gällande den formerade tron (fides formata), d.v.s. de tillskriva tron rättfärdiggörelsen blott för kärlekens skull. Ja, i grunden tillskriva de icke alls tron, utan blott kärleken rättfärdiggörelsen, då de inbilla sig, att tron kan finnas samtidigt med en dödssynd. 110] Varthän syftar väl detta om icke till att åter göra löftet om intet och återvända till lagen? Om tron mottager syndernas förlåtelse för kärlekens skull, skall syndaförlåtelsen alltid vara oviss, då vi aldrig älska så mycket, som vi böra. Ja, vi kunna icke alls älska, om icke våra hjärtan blivit vissa om att syndernas förlåtelse är oss given. Då motståndarna såsom betingelse för syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen kräva, att man skall förtrösta på sin egen kärlek, göra de evangeliet om syndaförlåtelsen av nåd allena helt och hållet om intet. Likväl kunna de varken utöva denna kärlek eller förstå vad den innebär, om de icke tro, att de av nåd mottagit syndernas förlåtelse.

 
 
 
 
 
 
 
 Rom. 5:20
  
 Joh. 1:29
 
 
 
 Psalt. 32:1

111] Även vi hävda, att kärleken bör följa på tron, såsom även Paulus säger: I Kristus Jesus betyder varken omskärelse eller förhud något, utan allt beror på tro, som är verksam genom kärlek. 112] Likväl bör man icke därför mena, att vi genom förtröstan på denna kärlek eller för denna kärleks skull mottaga syndernas förlåtelse och försoning, liksom vi icke heller mottaga syndernas förlåtelse på grund av andra tron efterföljande gärningar, utan genom tron allena – och "tro" här fattad i sin egentliga betydelse – mottaga vi syndernas förlåtelse, enär löftet blott kan mottagas genom tron. 113] Tron i ordets egentliga mening innebär övertygelse om löftets sanning. Om denna tro talar Skriften. 114] Och då den mottager syndernas förlåtelse och försonar oss med Gud, räknas vi genom denna tro såsom rättfärdiga för Kristi skull, innan vi kunna bevisa kärlek och fullgöra lagen, ehuru kärleken nödvändigtvis följer på tron. 115] Men denna tro är icke någon passiv kunskap, ej heller kan den finnas samtidigt med en dödssynd, utan den är ett verk av den helige Ande, varigenom vi befrias från döden och våra förskräckta hjärtan hämta ny styrka och få nytt liv. 116] Och då denna tro allena mottager syndernas förlåtelse, gör oss välbehagliga inför Gud och meddelar den helige Ande, kunde den med större rätt än den efterföljande verkan, n&a;ckligt utförligt visat, att vi genom tron allena mottaga syndernas förlåtelse för Kristi skull och att vi genom tron allena rättfärdiggöras, d.v.s. från att vara orättuml;mligen kärleken, kallas en nåd, som gör oss välbehagliga inför Gud (gratia gratum faciens).

117] Härmed hava vi, för att saken skall framstå så mycket klarare, både med Skriftens egna vittnesbörd och med argument, som hämtats från Skriften, tillräfärdiga göras vi till rättfärdiga eller pånyttfödas. 118] Man kan emellertid lätt bedöma, huru nödvändig kunskapen om denna tro är, ty endast genom denna tro öppnas våra ögon för Kristi verk, endast genom den mottaga vi Kristi välgärningar och den allena meddelar en fast och viss tröst åt fromma hjärtan. 119] Och i kyrkan bör denna lära finnas, genom vilken de gudfruktiga kunna vinna ett fast hopp om saligheten. Ty motståndarna äro dåliga själasörjare för människorna, då de bjuda dem vara tveksamma om huruvida vi skola få syndernas förlåtelse. Huru skola de kunna bestå i döden, vilka ingenting hört om denna tro, utan mena, att de böra tvivla om att de skola mottaga syndernas förlåtelse? 120] Vidare är det nödvändigt att i kyrkan fasthålla vid evangeliet, d.v.s. löftet att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull. Detta evangelium göra de helt och hållet om intet, vilka ingenting ha att lära om denna tro, varom vi tala. 121] Men de skolastiska teologerna meddela icke ett enda ord om denna tro. Dem efterfölja våra motståndare, i det de förkasta denna tro. Men de inse icke, att de genom att förkasta tron helt utplåna löftet om syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet.

Forts. på nästa sida

 Gal. 5:6

Föregående sida | Till sidans början | Nästa artikel

Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. IV (1/2)

20.3.2010