1] I den tolfte artikeln gilla motståndarna dess förra del, där vi framhålla, att de, som efter dopet fallit i synd, kunna undfå syndernas förlåtelse, närhelst och så ofta de omvända sig. Men den senare delen, vari vi säga, att botens huvudmoment äro ånger och tro, förkasta de. De förneka nämligen, att tron är en del av boten. 2] Vad hava vi då härvid att göra, oövervinnelige kejsar Karl? Just detta att vi genom tron mottaga syndernas förlåtelse är evangeliets eget ord. Men detta uttryckliga evangeliska ord förkastas av dem, som avfattat vederläggningsskriften. Därför kunna vi i intet hänseende samtycka till denna skrift. Vi kunna nämligen icke förkasta evangeliets saliggörande och tröstefulla ord. Och att förneka, att vi genom tron mottaga syndernas förlåtelse, vad annat är detta än att skymfa Kristi blod och död? 3] Vi bedja dig därför, oövervinnelige kejsar Karl, att du ville tålmodigt och uppmärksamt lyssna på oss i denna högviktiga sak, som rör huvudpunkten av evangeliet, den sanna kunskapen om Kristus och den sanna dyrkan av Gud. Ty alla rättskaffens män skola inse, att vi i denna sak först och främst hava lärt det, som är sant, rätt och för hela Kristi kyrka hälsosamt och nödvändigt. De skola se, att genom våra skrifter ett klart ljus kastats över evangeliet och att många fördärvliga villfarelser, vilka uppkommit genom de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas meningar och tidigare fördunklat läran om boten, blivit rättade.

4] Innan vi emellertid gå att försvara vår mening, vilja vi förutskicka följande. Alla rättskaffens män, av vad stånd de vara må, och alla rättsinniga teologer erkänna utan tvekan, att före utgivandet av Luthers skrifter den största förvirring rådde med avseende på läran om boten. 5] Skrifter av sentensutläggare förekomma, vilka framställa en ändlös rad frågor, som inga teologer någonsin kunnat tillfredsställande förklara. Menige man har aldrig kunnat fatta själva saken eller inse, vad man företrädesvis söker i en bot, där samvetsfrid står att vinna. 6] Må någon av motståndarna framträda och säga oss, när syndernas förlåtelse gives. Gode Gud, huru stort är icke mörkret! Man hyser tvekan om huruvida syndaförlåtelsen gives åt den, som känner en blott lägre och ofullkomlig ånger (attritio), eller åt den, som känner den djupa och fullkomliga ångern (contritio). Och om syndaförlåtelsen gives på grund av denna ånger (contritio), vartill behöves då avlösningen, och om synden redan är förlåten, vad uträttar då nyckelmakten? Här gör man sig stor möda och nedsätter på ett skändligt sätt nyckelmakten. 7] Somliga fantisera om att skulden icke förlåtes genom nyckelmakten, utan att härigenom de eviga straffen förändras till timliga. Så skulle denna högst saliggörande makt vara icke ett livets och andens ämbete, utan blott ett vredens och straffets. Andra åter, nämligen de mera försiktiga, föregiva, att genom nyckelmakten synderna förlåtas inför församlingen, men icke inför Gud. Även detta är en fördärvlig villfarelse. Ty om vi icke genom nyckelmakten vinna tröst inför Gud, vad kan då giva samvetet frid? 8] De lära även – vilket är än mera befängt – att vi förtjäna nåden genom ångern (contritio). Här kan nu någon tilläventyrs fråga, varför icke Saul Judas och deras gelikar vunno nåden, ehuru de känt en fruktansvärd ånger och förkrosselse. Här hänvisa vi till tron på evangeliet och svara, att Judas icke hade någon tro och icke sökte upprättelse genom evangeliet och Kristi löfte. Ty tron markerar skillnaden mellan Judas' och Petrus' ånger. Men våra motståndare svara med att hänvisa till lagen och säga, att Judas icke älskade Gud, utan fruktade för straffet. 9] Men när skall det förskräckta samvetet, särskilt under sådana allvarliga, verkliga och djupa kval, som tecknas i psalmerna och hos profeterna och som de sant omvända förvisso få erfara, kunna avgöra, om det fruktar Gud för hans egen skull eller ryggar tillbaka för de eviga straffen? Dessa djupa rörelser i själen kunna väl åtskiljas med ord och beteckningar, men äro i själva verket icke så åtskilda, som dessa intagande sofister inbilla sig. 10] Här påkalla vi alla rättskaffens och insiktsfulla mäns omdöme. De skola utan tvivel öppet tillstå, att utredningarna härom bland motståndarna äro synnerligen invecklade och trassliga. Och likväl är det här fråga om den viktigaste sak, själva huvudpunkten i evangeliet: syndernas förlåtelse. Hela denna lära om de frågor, för vilka vi förut redogjort, är hos våra motståndare full av villfarelser och skrymteri och fördunklar Kristi välgärning, nycklarnas makt och trons rättfärdighet.

11] Sådant är förhållandet med avseende på det första momentet i boten. Och huru är det, när vi komma till det andra, bekännelsen? Huru mycket bryderi föreligger icke där med detta ändlösa uppräknande av synderna, ehuru dessa till största delen bestå i brott mot mänskliga förordningar. Och för att så mycket mera plåga rättsinniga människor föregiva de, att detta uppräknande är ett Guds bud. 12] Och under det att de kräva detta uppräknande under förevändning av att det är av Gud påbjudet, tala de understundom likgiltigt om avlösningen, vilken dock i sanning är av Gud befalld. De föregiva, att botens sakrament blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) medför nåden utan att någon god själslig rörelse förekommer hos den, som brukar sakramentet. Men om tron, som omfattar avlösningen och tröstar samvetet, nämna de ingenting. Detta är i sanning – såsom man brukar säga – att vända sig bort från sakramentet.

13] Nu återstår det tredje momentet i boten, tillfyllestgörelserna. Behandlingen härav inrymmer hos dem de mest förvirrade meningar. De föregiva, att de eviga straffen förändras till skärseldens straff; en del av dessa efterskänkas – så lära de – genom nyckelmakten, från en annan del måste man friköpa sig genom tillfyllestgörelser. 14] De tillägga vidare, att dessa tillfyllestgörelser böra vara överloppsgärningar (opera supererogationis), och dessa bestå i iaktagandet av de mest dåraktiga ting, såsom pilgrimsfärder, rosenkransar och dylikt, vilka icke hava något stöd i Guds bud. 15] Såsom de genom tillfyllestgörelserna vilja friköpa sig från skärselden, så hava de vidare uttänkt det mest inkomstbringande sätt att friköpa sig från dessa tillfyllestgörelser. De sälja nämligen avlat, som de förklara såsom efterskänkande av nämnda tillfyllestgörelser. Och denna inkomst förvärva de icke blott från de levande, utan ännu mycket mera från de döda. Och icke blott genom avlat utan även genom mässoffer friköpa de de döda från de tillfyllestgörelser, som dessa i livet borde ha gjort. 16] Så blir det med ett ord en ändlös handel med dessa tillfyllestgörelser. Bland dessa skandalösa påfund – vi kunna nämligen icke uppräkna dem alla – och bland dessa onda andars läror ligger läran om rättfärdigheten genom tron på Kristus och om Kristi välgärning fullständigt begraven. Därför måste alla rättskaffens människor förstå, att gendrivandet från vår sida av sofisternas och kyrkorättslärarnas lära om boten är gagneligt och befogat. Ty följande lärosatser äro uppenbarligen falska och avvikande icke blott från den heliga Skrift utan även från kyrkofäderna:

17] 1. Att vi genom goda gärningar, gjorda utanför nåden, kunna på grund av ett gudomligt fördrag förtjäna Guds nåd.

18] 2. Att vi genom den lägre och ofullkomliga ångern (attritio) kunna förtjäna Guds nåd.

19] 3. Att blotta avskyn för det begångna brottet är tillräcklig till att utplåna synden.

20] 4. Att vi på grund av den fullkomliga ångern (contritio), men icke genom tron på Kristus få syndernas förlåtelse.

21] 5. Att nyckelmakten icke förmår meddela syndaförlåtelsen inför Gud, utan blott inför församlingen.

22] 6. Att genom nyckelmakten synderna icke förlåtas inför Gud, utan att nyckelmakten är inrättad för att förändra de eviga straffen till timliga, pålägga samvetena vissa tillfyllestgörelser, inrätta nya gudstjänster och förplikta samvetena till dylika tillfyllestgörelser och gudstjänstbruk.

23] 7. Att uppräknandet av synderna i bekännelsen, varom motståndarna giva föreskrifter, är nödvändigt i enlighet med vad Gud förordnat.

24] 8. Att de i kyrkolagen föreskrivna tillfyllestgörelserna äro nödvändiga för att friköpa från skärseldens straff eller tjäna såsom ett slags ersättning till skuldens utplånande. Så uppfattas nämligen saken av de olärda.

25] 9. Att man genom mottagandet av botens sakrament blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) utan förefintligheten av någon god själslig rörelse hos den, som brukar sakramentet, mottager nåden.

26] 10. Att i kraft av nyckelmakten själarna befrias genom avlat från skärselden.

27] 11. Att under vissa förbehåll icke blott de av kyrkolagen föreskrivna straffen, utan även skulden (culpa) bör anses kvarstå hos den, som verkligen omvänder sig.

28] För att kunna leda fromma samveten ut ur dessa sofistiska irrgångar lära vi för vår del, att boten består av två delar, nämligen ånger (contritio) och tro (fides). Om någon därtill vill lägga en tredje del, nämligen botens goda frukter, d.v.s. en förändring till det bättre av hela livet och vandeln, så invända vi intet däremot. 29] I fråga om ångern (contritio) avklippa vi tvärt de där ändlösa onyttiga tvisterna om när vi sörja över synden på grund av kärlek till Gud eller på grund av fruktan för straff. Men vi säga, att ångern (contritio) är de sanna förskräckelserna hos det samvete, som känner Guds vrede över synden och sörjer över att det syndat. Och denna ånger kommer då till stånd, när Guds ord överbevisar oss om synd, ty huvudsumman av evangeliets predikan är att överbevisa om synd, meddela syndaförlåtelse, rättfärdighet för Kristi skull, den helige Ande och det eviga livet och har som syfte att vi såsom pånyttfödda må göra vad gott är. 30] Så sammanfattar Kristus evangeliets huvudsumma, då han i Lukas' sista kapitel säger, att bättring och syndernas förlåtelse skall i hans namn predikas bland alla folk. 31] Och om dessa samvetets förskräckelser talar Skriften t.ex. i Psalm 37: Ty mina missgärningar gå mig över huvudet, såsom en svår börda äro de mig för tunga o.s.v. Jag är förkrossad och till övermått förödmjukad. Jag brast av hela mitt hjärta ut i jämmerlig klagan. Och i Psalm 6: Var mig nådig, Herre, ty jag är svag. Hela mig, Herre, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt, och min själ är storligen förskräckt; ack Herre, huru länge. Och i Jes. 38: Jag sade i mina bästa dagar: Jag går in genom dödsrikets portar. Jag hoppades ända till morgonen. Såsom ett lejon sönderkrossade han alla mina ben. 32] I sådana förskräckelser känner samvetet Guds vrede över synden , men synden känna icke de säkra människor, som leva efter köttet. Samvetet ser syndens vederstygglighet och sörjer allvarligen över att hava syndat. Det flyr understundom även för Guds förskräckliga vrede, ty en människa kan icke, om hon icke uppehålles av Guds ord, fördraga Guds vrede. 33] Så säger Paulus: Genom lagen har jag dött bort från lagen. 34] Ty lagen blott anklagar och förskräcker samvetena. Men till en människa i sådan samvetsnöd hava motståndarna intet att säga om tron, utan framhålla endast det ord, som överbevisar om synd. Då blott detta framställes, föreligger ju här en lagens och icke en evangeliets lära. Genom dessa samvetskval förtjäna människorna enligt deras mening nåden, om de blott älska Gud. Men huru skola väl människorna under verkliga samvetskval kunna älska Gud, när de erfara Guds förskräckliga vrede, som icke med ord kan uttryckas? Vad annat lära de än förtvivlan, då de under dessa samvetskval blott visa på lagen?

35] Vi tillägga därför tron på Kristus såsom den andra delen av boten, ty under dessa kval bör evangeliet om Kristus framställas för samvetena, då däri löftet är givet om syndaförlåtelse genom Kristus. De böra därför tro, att synderna förlåtas dem av nåd för Kristi skull. Denna tro ingiver de förkrossade nytt mod samt uppehåller och levandegör dem enligt det ordet: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid. 36] Denna tro tillägnar sig syndernas förlåtelse, och den rättfärdiggör inför Gud, såsom samma skriftställe betygar: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro. Denna tro visar skillnaden mellan Judas' och Petrus', Sauls och Davids ånger. Judas' och Sauls ånger gagnade till intet, därför att till densamma icke den tro kom, som omfattar syndernas förlåtelse som är oss given för Kristi skull. Men Davids och Petrus' ånger var gagnelig, emedan till densamma den tro kom som omfattar syndernas förlåtelse, som är oss given för Kristi skull. 37] Vidare kan icke kärleken föreligga, innan försoningen genom tron kommit till stånd. Lagen kan nämligen icke fullgöras utan Kristus i enlighet med det ordet: Genom Kristus hava vi tillträde till Fadern. Och denna tro tillväxer så småningom, och hela livet igenom har den att kämpa med synden för att övervinna synd och död. Men på tron följer kärleken, såsom vi ovan sagt. 38] Därför kan man på ett klart sätt bestämma den barnsliga fruktan såsom en sådan fruktan, som är förbunden med tro, d.v.s. en sådan, där tron tröstar och uppehåller det förskräckta samvetet. Men en slavisk fruktan är en sådan, där tron icke gör detta.

39] Vidare förvaltar och meddelar nyckelmakten evangeliet genom avlösningen, där evangeliets egen röst ljuder. Därför inbegripa vi även avlösningen när vi tala om tron, då ju tron kommer av predikan, såsom Paulus säger. Ty då samvetet får höra evangeliet predikas och avlösningen förkunnas, fattar det nytt mod och undfår tröst. 40] Och då Gud i sanning levandegör genom Ordet, meddelar nyckelmakten verkligen inför Gud syndaförlåtelse i enlighet med det ordet: Den som hör eder, han hör mig. Därför böra vi tro dens ord, som meddelar avlösningen, alldeles såsom vore det ett ord, som kommer från himmelen. 41] Och avlösningen kan sägas utgöra botens sakrament, såsom även de mera insiktsfulla skolastiska teologerna säga. 42] Emellertid får denna tro under frästelserna på mångahanda sätt näring genom evangeliets ord och genom bruket av sakramenten. Ty dessa äro det nya förbundets tecken, d.v.s. tecken till syndernas förlåtelse. De meddela sålunda syndernas förlåtelse, såsom instiftelseorden till Herrens nattvard klart betyga: Detta är min lekamen, som utgivits för eder. Detta är det nya förbundets kalk. Så undfå vi tron och stärkas i den genom avlösningen samt genom att höra evangeliet och bruka sakramenten, på det att vi icke må duka under i kampen mot ångesten för synd och död. 43] Denna vår utredning av boten är klar och tydlig, den framhåller starkare betydelsen av nyckelmakten och sakramenten, sprider ljus över Kristi välgärning och lär oss att hålla oss till vår medlare och försonare Kristus.

44] Men då vederläggningsskriften förkastar vårt hävdande av att boten består av dessa två delar, hava vi här att påvisa, att Skriften räknar företrädesvis med dessa delar i boten eller i den ogudaktiga människans omvändelse. Kristus säger nämligen i Matt 11: Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederkvicka eder. Här hava vi två led. Arbetet och bördan beteckna här ångern, bävan och förskräckelsen för synd och död. Att komma till Kristus är att tro, att synderna förlåtas oss för Kristi skull. Då vi tro, levandegöres våra hjärtan av den helige Ande genom Kristi ord. 45] Här äro sålunda de två förnämsta delarna av boten, ångern och tron. Och i Markus' första kapitel säger Kristus: Gören bättring tron evangelium. Så snart han i första delen överbevisat oss om synd, tröstar han oss i senare delen och visar på syndaförlåtelsen. Ty att tro evangelium innebär icke den tro i allmänhet (fides generalis), som även djävlarna hava, utan det är i egentlig mening att tro på syndernas förlåtelse, som är oss given för Kristi skull. Ty denna är oss uppenbarad i evangeliet. I sen, att även här två delar äro förenade: ångern, då vi överbevisas om synd, och tron, då det heter: tron evangelium. Om någon nu säger, att Kristus även inbegriper botens frukter eller hela det nya livet, så äro vi icke av annan mening. För oss är det dock tillräckligt, att botens båda förnämsta delar nämnas: ångern (contritio) och tron (fides).

46] Nästan överallt, där Paulus beskriver omvändelsen eller förnyelsen, framställer han dessa två delar, dödandet och levandegörandet, t.ex. i Kol. 2: I honom haven I blivit omskurna med en omskärelse, som icke skedde med händer, d.v.s. genom ett tillintetgörande av eder köttsliga syndakropp. Och vidare: I honom haven I på samma gång blivit uppväckta genom tron på Guds kraft. Här föreligga de två delarna. Den ena är tillintetgörandet av syndakroppen, den andra uppväckandet genom tron. Och icke äro dessa ord: dödandet, levandegörandet, tillintetgörandet av syndakroppen, uppväckandet att på platonskt vis fatta såsom gällande en blott skenbar förändring, utan dödandet betecknar verkligen sådana samvetskval, som de döende ha att utstå och som människonaturen icke kan uthärda, om den icke får kraft genom tron. Och syndakroppens tillintetgörande kallar han det, som vi bruka kalla ånger (contritio), emedan under dess kval och smärta den naturliga onda begärelsen (concupiscentia) utrensas. Och levandegörandet är att förstå icke såsom en platonisk inbillning, utan såsom den tröst, som verkligen uppehåller det liv, som i ångern viker bort. 47] Sålunda föreligga även här de två delarna: ångern (contritio) och tron (fides). Ty då samvetet kan få frid blott genom tron, följer därav, att tron allena levandegör i enlighet med ordet: Den rättfärdige skall leva av tro.

48] Vidare säger han i Kolosserbrevet, att Kristus utplånat den handskrift, som genom lagen stod oss emot. Här föreligga också två delar, handskriften och utplånandet av densamma. Men handskriften är vårt samvete såsom anklagande och dömande oss. Vidare är lagen det ord, som överbevisar om och dömer synd. Det ordet: Jag har syndat mot Herren, såsom David säger, är sålunda handskriften. Men det oerdet uttala icke de ogudaktiga och säkra människorna på allvar. Ty de se icke och läsa icke den lagens dom, som är skriven i deras hjärtan. Men under verklig samvetsnöd och verkliga samvetskval erfar man denna lagens dom. Därför är handskriften just den ånger, som dömer oss. Att utplåna handskriften är lika med att avskaffa den lagens dom, varigenom det utslaget fälles att vi skola bliva fördömda, och att inrista den dom, varigenom vi få erfara, att vi äro befriade från förutnämnda fördömelse. Men tron är denna nya dom,som utplånar den förra och giver hjörtat frid och liv.

49] Men varför behövs det att anföra flera vittnesbörd, då sådana möta överallt i den heliga Skrift? Så i Psalm 117: Hårt tuktade mig Herren, men han överlämnade mig icke åt döden. Och i Psalm 118: Min själ tvinade bort av bedrövelse, upprätta mig med ditt ord. Här angives i det första skedet ångern, och i det andra beskrives klart det sätt, varpå vi i ångern få ny kraft, nämligen genom Guds ord, som tillbjuder oss nåden. 50] Detta uppehåller och levandegör hjärtana. Och i 1 Sam. 2: Herren dödar och gör levande, han för ned i dödsriket och upp därifrån. 51] Det ena ledet betecknar här ångern, det andra tron. Och i Jes. 28: Herren skall vredgas för att sedan utföra sitt eget verk. Hans främmande verk är till för att han skall utföra sitt eget verk. Han kallar det ett Guds främmande verk, då Gud förskräcker, medan Guds eget verk är att levandegöra och trösta. Men Herren förskräcker, säger han, för att det må bliva plats för trösten och levandegörelsen, ty de hjärtan, som äro säkra och icke känna Guds vrede, försmå trösten. 52] På detta sätt brukar Skriften förena dessa två, samvetets förskräckelser och trösten, för att lära oss, att de förnämsta leden i boten äro ångern och den tröstande och rättfärdiggörande tron. Och icke kunna vi se, på vad sätt botens väsen kan klarare och enklare läras.

53] Ty Guds två förnämsta verk i människan äro att dels förskräcka, dels rättfärdiggöra och levandegöra de förskräckta. Hela Skriftens innehåll är ock indelat efter dessa två verk. Den ena delen är lagen, som påvisar, överbevisar om och fördömer synd. Den andra delen är evangeliet, d.v.s. löftet om den i Kristus givna nåden. Detta löfte upprepas hela Skriften igenom. Först gavs det åt Adam, sedan åt patriarkerna, och sedan förklarades det av profeterna, och slutligen förkunnades och frambars det av Kristus bland judarna och spriddes av apostlarna i hela världen. 54] Ty genom tron på detta löfte hava alla heliga blivit rättfärdiggjorda, men icke på grund av sin egen ytligare eller djupare ånger.

55] Exempel ur livet visa likaledes på dessa botens två delar. Efter syndafallet förebråddes Adam och blev förskräckt. Detta var ångern. Därefter lovade Gud sin nåd och ställde den säd i utsikt, varigenom djävulens rike, döden och synden skulle tillintetgöras. Här tillbjuder han syndernas förlåtelse. Dessa äro de förnämsta delarna. Ty även om straff därefter tillkommer, få vi likväl icke syndernas förlåtelse på grund av detta straff. Om detta slags straff skola vi strax härefter tala.

56] På samma sätt förebråds David av Natan och säger förskräckt: Jag har syndat mot Herren. Detta är ångern. Sedan hör han avlösningen: Herren har tillgivit dig din synd; du skall icke dö. Detta ord ingiver David nytt mod, och genom tron uppehåller, rättfärdiggör och levandegör det honom. 57] Även här tillkommer straff, men syndernas förlåtelse meddelas icke på grund av detta straff. Icke alltid tillkomma särskilda straff, men dessa två, ångern och boten, måste alltid finnas i boten, såsom framgår av Luk. 7. Synderskan kommer gråtande till Kristus. Av dessa tårar känner man hennes ånger. Därefter hör hon avlösningen: Dina synder äro dig förlåtna, din tro har frälst dig, gå i frid. Detta är den andra delen av boten, tron, som ingiver henne nytt mod och tröstar henne. 58] Av allt detta torde det vara uppenbart för den rättsinnige läsaren, att vi för boten hava hävdat de delar, som i egentlig mening höra till omvändelsen eller pånyttfödelsen och syndaförlåtelsen. De goda frukterna följa på pånyttfödelsen och syndaförlåtelsen. Fördenskull hava vi hävdat dessa två delar, för att man så mycket tydligare må se den tro, som vi fordra i boten. Och man kan så mycket klarare inse, vad den tro innebär, som evangeliet förkunnar, därigenom att vi ställa den gent emot ångern och dödandet.

59] Men emedan motståndarna uttryckligen förkasta vårt hävdande av att människan undfår syndernas förlåtelse genom tron, vilja vi tillägga några bevis, varigenom man kan förstå, att syndaförlåtelsen icke kommer till stånd på grund av ångern blott därigenom att ångerns verk utföres (ex opere operato), utan genom den särskilda tro (fides specialis), varigenom var och en tror, att hans synder äro honom förlåtna. Ty denna artikel är den förnämsta, varom vi kämpa med våra motståndare, och insikten i denna artikel anse vi vara i högsta grad nödvändig för alla kristna. Men då vi förut på tal om rättfärdiggörelsen synas hava tillräckligt ordat om denna sak, skola vi här fatta oss kort. Ty dessa två läropunkter, läran om boten och läran om rättfärdiggörelsen, äro med varandra synnerligen nära besläktade.

60] Då motståndarna tala om tron och säga, att den föregår boten, förstå de med tron icke den rättfärdiggörande tron, utan den, som i allmänhet tror, att det finnes en Gud, att straff äro bestämda för de ogudaktiga o.s.v. Men utan denna tro fordra vi, att var och en tror, att hans synder äro honom förlåtna. Det är om denna särskilda tro, striden står. Och den sätta vi mot den mening, som ålägger oss förtrösta icke på löftet om Kristus utan på att ångerns, bekännelsens och tillfyllestgörelsens verk utföras. Denna tro följer på samvetskvalen, så att den besegrar dessa och giver samvetet frid. Denna tro tillskriver vi förmågan att rättfärdiggöra och pånyttföda, i det att den befriar oss från samvetets förskräckelser och i hjärtat bereder frid, glädje och ett nytt liv. Denna tro hävdar vi vara nödvändig för syndaförlåtelsen. Därför räknar vi den bland botens förnämsta delar. Och Kristi kyrka hyser icke någon annan mening, ehuru våra motståndare bestrida det.

61] Till en början vilja vi fråga våra motståndare, om avlösningen utgör en del av boten eller icke. Om de nu skilja den från bekännelsen, såsom de ju bruka göra hårfina distinktioner, kunna vi icke förstå, vartill bekännelsen utan avlösningen skulle tjäna. Men om de icke skilja mottagandet av avlösningen från bekännelsen, så måste de mena, att tron är en del av boten, emedan avlösningen icke kan mottagas utan tro. Att avlösningen mottages blott genom tron kan bevisas med stöd av Paulus, som lär i Rom. 4, att löftet kan mottagas blott genom tron. Men avlösningen är just ett löfte om syndernas förlåtelse. 62] Därför kräver den nödvändigtvis tro. Vi kunna icke förstå, huru den kan sägas mottaga avlösningen, som icke är övertygad om sanningen av densamma. Vad annat är detta, att icke vara övertygad om sanningen av avlösningen, än att anklaga Gud för lögn? Om hjärtat tvivlar, så menar det, att det, som lovar Gud, är ovisst och grundlöst. Så heter det i 1 Joh. 5: Den som icke tror Gud, han gör honom till en lögnare, emedan han icke tror på Guds vittnesbörd om sin Son.

63] För det andra mena vi, att motståndarna erkänna, att syndaförlåtelsen är antingen en del av boten eller dess mål eller – för att använda deras eget talesätt – dess slutliga gräns (terminus ad quem). Därför måste det, varigenom vi mottaga syndaförlåtelsen, med rätta räknas som en del av boten. Även om alla helvetets portar resa sig däremot, är det vissaste av allt, att vi kunna mottaga syndernas förlåtelse blott genom tron allena, som tror, att synderna förlåtas för Kristi skull i enlighet med ordet i Rom. 3: Honom som Gud ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro i hans blod. Likaså i Rom. 5: Genom vilken vi hava fått tillträde genom tron till nåden o.s.v. 64] Ty det förskräckta samvetet kan icke mot Guds vrede sätta några våra egna gärningar eller vår kärlek, utan först då kommer det till frid, när det omfattar medlaren Kristus och tror på de för hans skull giovna löftena. Ty vad syndaförlåtelsen är eller på vad sätt den kommer oss till del, förstå icke de, som inbilla sig, att hjärtat kan få frid utan tron på Kristus. 65] Petrus anför från Jesaja: Den som tror på honom, skall icke komma på skam. Men skrymtarna komma nödvändigtvis på skam, då de förlita sig på, att de mottaga syndernas förlåtelse på grund av sina egna gärningar, men icke för Kristi skull. Och Petrus säger i Apg. 10: Om honom bära alla profeterna det vittnesbördet, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Icke kunde det uttryckas tydligare än då han säger: genom hans namn, och tillägger: var och en som tror på honom. Sålunda mottaga vi syndernas förlåtelse blott genom Kristi namn, d.v.s. för Kristi skull, icke på grund av några våra egna förtjänster eller gärningar. Och det sker verkligen så, när vi tro, att synderna förlåtas oss för Kristi skull.

66] Våra motståndare skria väl om att de utgöra kyrkan och följa kyrkans samfällda mening. Men Petrus åberopar sig i här föreliggande fråga just på kyrkans samfällda mening. Om honom – säger han – bära alla profeterna det vittnesbördet, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Man måste anse, att profeternas fullständigt enhälliga mening är hela kyrkans enhälliga mening. Vi medgiva varken påven eller kyrkan makt att avgöra något i strid mot denna profeternas samfällda mening. 67] Men Leos bulla förkastar uppenbarligen denna artikel om syndernas förlåtelse, och även motståndarna avvisa den i sin vederläggningsskrift. Härav framgår, hurudan deras kyrka måste anses vara, vilka icke blott genom offentliga dekret förkasta den trossatsen, att vi genom tron, icke på grund av våra egna gärningar, utan för Kristi skull få syndernas förlåtelse, utan även låta med svärd och våld utrota den, ja, med allt slags grymhet förgöra de rättsinniga män, som hysa denna trosåskådning.

68] Men de mena sig på sin sida hava namnkunniga auktorer, såsom Scotus, Gabriel m.fl., ävensom uttalanden av fäderna, vilka i stympat skick anföres i de kyrkliga dekreten. Om man skulle räkna antalet vittnesbörd, skulle motståndarna förvisso ha övervikten. 69] Ty det finns en stor hop dåraktiga sentensutläggare, vilka liksom sammansvurit sig att försvara vad man uppdiktat om det förtjänstfulla i ångern (attritio) och gärningarna och det övriga, som vi förut framhållit. Men för att man icke må taga intryck av mängden, må man besinna, att stor vikt icke är att lägga vid dessa nyare skribenter, vilka icke själva författa sina skrifter, utan blott gjort sammanställningar från äldre och överflyttat där förekommande meningar från vissa böcker till andra. De hava icke lagt i dagen något omdöme, utan såsom senatorer, vilka icke hava någon egen mening, utan ansluta sig till andras, ha de stillatigande godtagit de föregåendes villfarelser, som de icke förstått. 70] Därför tveka vi icke att ställa nämnda Petri ord, som återger profeternas samfällda mening, mot huru många legioner sentensutläggare som helst. 71] Och till detta Petri ord kommer den helige Andes vittnesbörd. Ty det heter i texten: Medan Petrus talade dessa ord, föll den helige Ande på alla dem, som hörde hans tal. 72] Därav må alla rättsinniga samveten veta, att Gud bjudit dem tro, att vi få förlåtelse av nåd för Kristi skull, icke på grund av våra egna gärningar. Och med detta Guds bud må de hålla sig uppe i kampen mot förtvivlan och ångesten för synd och död. 73] Och de må veta, att denna lära omfattats från världens begynnelse av de heliga i kyrkan. Ty Petrus återger tydligt och klart profeternas samfällda mening, och apostlarnas skrifter betyga, att de omfatta samma lära. Icke heller saknas här vittnesbörd från fäderna. Ty Bernhard säger detsamma med klara ord: Först av allt är det nödvändigt att tro, att du endast genom Guds nåd kan hava dina synders förlåtelse, men lägg därtill, att du tror även detta, att synderna förlåtas dig genom honom. Detta är det vittnesbörd, som den helige Ande avlägger i ditt hjärta, då han säger: Dina synder äro dig förlåtna. Aposteln håller nämligen före, att människan rättfärdiggöres av nåd genom tron. 74] Dessa Bernhards ord belysa på ett utomordentligt sätt vår fråga, ty han icke blott kräver den tro i allmänhet, att synder förlåtas genom Guds barmhärtighet, utan han fordrar därtill den speciella tro, varigenom vi tro, att synderna förlåtas just oss, och lär, på vad sätt vi kunna bli vissa om syndernas förlåtelse, nämligen då våra hjärtan genom tron få nytt mod samt frid genom den helige Ande. Vilka vittnesbörd kunna våra motståndare mera begära? Våga de månne alltfort förneka, att vi genom tron få syndernas förlåtelse eller att tron är en del av boten?

75] För det tredje säga motståndarna, att synden förlåtes, emedan den, som på ett ytligare eller djupare sätt känner ånger (attritus seu contritus), frambringar en akt av kärlek till Gud, genom vilken han gör sig förtjänt av att mottaga syndaförlåtelsen. Detta är intet annat än att lära lagen samt utplåna evangeliet och åsidosätta löftet om Kristus. De kräva nämligen blott lagen och gärningarna, emedan lagen fordrar kärleken. Dessutom lära de, att vi skola förtrösta på att få syndernas förlåtelse för ångerns och kärlekens skull. Vad är detta annat än att förtrösta på egna gärningar, men icke på Guds ord och löfte om Kristus? Men om lagen är tillräcklig för uppnåendet av syndernas förlåtelse, vartill behöva vi då evangeliet, och vartill behöva vi Kristus, om vi på grund av våra egna gärningar få syndernas förlåtelse? 76] Vi å vår sida visa samvetena bort från lagen hän till evangeliet och bort från förtröstan på egna gärningar till förtröstan på löftet och på Kristus, emedan evangeliet för oss framställer Kristus och utlovar syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull. Genom detta löfte bjudas vi att förtrösta på att vi för Kristi skull, men icke på grund av vår egen kärlek, äro försonade med Fadern. Ty vi hava icke någon annan medlare eller försonare än Kristus. Icke heller kunna vi fullgöra lagen, förren vi genom Kristus blivit försonade med Gud. Om vi skulle kunna fullgöra något av lagen, så böra vi likväl icke mena, att vi för dessa gärningars skull, utan blott för Kristi, vår medlares och försonares, skull få syndernas förlåtelse.

77] Ja, det är en smädelse mot Kristus och ett upphävande av evangeliet att mena, att vi skulle undfå syndernas förlåtelse på grund av lagens gärningar eller på annat sätt än genom tron på Kristus. Grunden härtill ha vi förut behandlat i samband med frågan om rättfärdiggörelsen, i det vi angivit, varför vi bekänna, att människan rättfärdiggöres genom tron och icke genom kärleken. 78] Då motståndarna lära, att människan genom sin ånger och kärlek får syndernas förlåtelse och att hon kan förtrösta på denna ånger och kärlek, är det rätt och slätt en lagens lära, och därtill en lag, som de icke förstått, såsom judarna sågo på Mose beslöjade ansikte. Även om vi inbilla oss, att vi hava kärlek och goda gärningar, så kunna varken kärleken eller gärningarna utgöra försoning för synd. Ej heller kunna de ställas mot Guds vrede och dom i enlighet med det ordet: Gå icke till rätta med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig. Och icke får heller Kristi ära överflyttas på våra gärningar.

79] Av dessa skäl hävdar Paulus, att vi icke rättfärdiggöras på grund av lagen, och mot lagen ställer han löftet om syndernas förlåtelse, vilket gives oss för Kristi skull, samt lär, att vi mottaga syndaförlåtelsen av nåd för Kristi skull genom tron. Paulus visar oss bort från lagen hän till detta löfte. På detta löfte bjuder han oss att se, men det skulle förvisso vara fåfängt, om vi rättfärdiggjordes genom lagen och icke genom löftet eller om vi på grund av vår egen rättfärdighet undfinge syndaförlåtelsen. 80] Men nu står det fast, att löftet är oss givet dörför och Kristus utgivits för oss därför att vi icke kunna fullgöra lagen. Fördenskull måste vi först bliva försonade genom löftet, innan vi kunna fullgöra lagen. Men löftet mottaga vi blott genom tron. Därför är det nödvändigt, att de ångerfulla med tron omfatta löftet om syndernas förlåtelse, som givits oss för Kristi skull, och äro övertygade om att de för Kristi skull hava en blidkad Fader. 81] Detta är innebörden i Pauli ord i Rom. 4, där det heter: Därför måste det bero på tro, för att löftet i enlighet med nåden skulle stå fast. Och i Gal. 3: Därför har Skriften inneslutit alltsammans under synd, för att löftet skulle av tro på Jesus Kristus komma dem till del, som tro. D.v.s. alla äro under synden och kunna icke befrias på annat sätt än att de med tron omfatta löftet om syndernas förlåtelse. 82] Därför måste vi först genom tron mottaga syndernas förlåtelse, innan vi kunna fullgöra lagen, ehuru, som ovan sagts, kärleken följer på tron, emedan de pånyttfödda mottaga den helige Ande och så börja fullgöra, vad lagen bjuder.

83] Vi skulle anföra än flera vittnesbörd, om icke varje rättsinnig läsare själv lätt kunde finna sådana överallt i Skriften. Och vi vilja i någon mån begränsa oss, för att denna sak lättare må kunna uppfattas. 84] Det råder icke heller något tvivel om att det är Paulus' mening, som vi försvara, nämligen att vi för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse och att vi böra genom tron ställa medlaren Kristus och icke våra egna gärningar mot Guds vrede. Och icke må de fromma oroas, även om våra motståndare vanställa Paulus' mening. Ingenting kan uttryckas så enkelt, att det icke genom förvrängning kan vanställas. Vi veta, att det är Paulus' sanna och riktiga mening, som vi uttalat, och vi veta, att denna vår mening skänker gudfruktiga samveten den säkra tröst, utan vilken ingen kan bestå i Guds dom.

85] Fördenskull avvisa vi dessa våra motståndares fariseiska meningar, att vi icke genom tron få syndernas förlåtelse, utan att vi böra förtjäna oss den genom vår kärlek och våra gärningar och att vi böra ställa denna vår kärlek och dessa våra gärningar mot Guds vrede. Detta är en lagens, men icke en evangeliets lära, att människan kan rättfärdiggöras genom lagen,innan hon genom Kristus blivit försonad med Gud, medan Kristus säger: Mig förutan kunnen I intet göra, ävensom: Jag är det sanna vinträdet, I ären grenarna. 86] Men motståndarna föregiva, att vi äro grenar icke i Kristus, utan i Moses. Ty de vilja rättfärdiggöras genom lagen och frambära kärlek och goda gärningar, innan de genom Kristus blivit försonade med Gud och blivit grenar i Kristus. Paulus däremot hävdar, att vi icke kunna fullgöra lagen utan Kristus. Därför måste vi först mottaga löftet, så att vi genom tron för Kristi skull försonas med Gud, innan vi kunna fullgöra lagen. 87] Detta mena vi vara tillräckligt tydligt framställt för de fromma. Och härav förstå de, varför vi förut bekänt, att människan rättfärdiggöres genom tron, men icke genom kärleken, enär vi icke böra ställa vår kärlek eller våra gärningar, utan medlaren Kristus mot Guds vrede och icke heller sätta vår tillit till vår egen kärlek och våra gärningar. Och vi böra först omfatta löftet om syndernas förlåtelse, innan vi kunna fullgöra lagen.

88] Slutligen – när skall samvetet få frid, om vi mena oss mottaga syndernas förlåtelse på grund därav, att vi hava kärlek eller fullgöra lagen? Ty lagen skall alltid anklaga oss, emedan vi aldrig göra Guds lag tillfyllest. Så säger Paulus: Lagen kommer vrede åstad. Chrysostomus frågar på tal om boten, vad som gör oss förvissade om att våra synder förlåtas oss. Motståndarna framställa samma fråga angående denna sak i sina utlåtanden. Härpå kan intet svar givas och icke heller kunna samvetena få frid, om de icke veta, att det är Guds befallning och evangeliet självt, att de skola vara fast och visst övertygade om att synderna förlåtas dem av nåd för Kristi skull och icke tvivla på att de få förlåtelse. Om någon tvivlar, så beskyller han Gud för att med sitt löfte tala osanning, såsom Johannes säger. Vi lära, att evangeliet innehåller fordran på denna trons visshet. Men motståndarna lämna samvetena i ovisshet och tvivel. 89] Och samvetena kunna icke göra något av tro, då de ständigt tvivla om huruvida de hava förlåtelse. Huru kunna de i ett sådant tvivel åkalla Gud, huru kunna de vara övertygade om att han bönhör? På detta sätt blir hela deras liv ett liv utan Gud och utan sann gudsdyrkan. Det är härom Paulus säger: Allt som icke sker av tro, det är synd. Och då de ständigt vandra i ett sådant tvivel, ha de ingen erfarenhet av vad tro är. Så kommer det sig, att de till sist störta i förtvivlan. Sådan är motståndarnas lära: en lagens lära, ett upphävande av evangeliet, en förtvivlans lära. 90] Nu överlämna vi gärna åt alla rättsinniga människor att säga sin mening om denna vår lära om boten, ty den innehåller icke något dunkelt, och må de säga ifrån, huruvida vi eller motståndarna lärt det, som är riktigast och för samvetena mest frälsningsbringande. Vi finna sannerligen intet nöje i dessa meningsskiljaktigheter inom kyrkan, varför vår högsta önskan skulle vara att tiga, om vi icke hade så starka och nödvändiga skäl att framhålla vår från motståndarnas avvikande mening. Då dessa nu förkasta den uppenbara sanningen, vore det icke rätt av oss att svika denna sak, som ju icke är vår, utan Kristi och kyrkans sak.

91] Vi hava framhållit, av vad skäl vi framställt ångern och tron såsom botens två huvuddelar. Detta hava vi så mycket mera funnit oss föranledda att göra, som många uttalanden om boten äro i svang, vilka i stympat skick anföras från kyrkofäderna och som våra motståndare hava förvrängt för att ställa tron i skuggan. T.ex. detta: Boten består i att sörja över begångna onda gärninmgar och icke ånyo begå det, som man sörja över. Och: Boten är en sörjandes hämnd, då han hos sig själv bestraffar det, som han sörjer över att hava begått. I dessa uttalanden omnämnes icke alls tron. Och icke ens, när de i skolorna förklaras, har man att tillägga något om tron. 92] För att man så mycket mera må aktge på läran om tron, hava vi räknat tron såsom en av botens huvuddelar. Ty det är uppenbart, att dessa uttalanden, som kräva ånger och goda gärningar, men icke omnämna den rättfärdiggörande tron, äro till stor fara. 93] Och med rätta kan man kräva något förstånd hos dem, vilka hopflickat dessa lapptäcken av lösryckta satser och föreskrifter. Ty då fäderna annorstädes tala om den andra delen av boten och icke blott om den första, utan om båda, d.v.s. ångern och tron, så hade det varit till gagn att taga fram och förbinda dessa uttalanden.

94] Så talar Tertullianus på ett utomordentligt sätt om tron, i det att han prisar den ed, som står hos profeten: Så sant jag lever, säger Herren, har jag ingen lust till syndares död, utan fastmer därtill att han omvänder sig och får leva. Då nu Gud med ed bedyrar, att han icke har lust till syndarens död, visar han därmed, att han kräver tro, för att vi må tro honom, som med ed bedyrar detta, och för att vi må vara fast och visst övertygade om att han förlåter oss. Guds löften böra ju i och för sig hava stor giltighet hos oss. Men detta särskilda löfte har han med ed betygat. Om någon därför icke är övertygad om att han får förlåtelse, så förnekar han, att Guds ed är sann, och en grövre smädelse mot Gud kan man icke tänka. Därför säger Tertullianus: Gud inbjuder och lockar oss till frälsningen och bedyrar det med ed. "Så sant jag lever", säger han och åstundar, att vi skola tro honom. O, huru saliga äro icke de, för vilkas skull Gud avlägger denna ed, men osaliga vi, om vi icke tro Herren, som svurit denna ed. 95] Men här bör man veta, att denna tro innebär medvetande om att Gud förlåter oss av nåd för Kristi och sitt löftes skull, men icke på grund av våra gärningar, vår ånger, vår bekännelse eller våra tillfyllestgörelser. Ty om tron förlitar sig på dessa gärningar, blir den snart oviss, emedan det förskräckta samvetet ser, att nämnda gärningar äro utan värde. 96] Därför säger Ambrosius klart och tydligt på tal om boten: Därför tillkommer det oss att tro både att vi skola göra bot och att vi få förlåtelse, dock så att vi förvänta förlåtelsen liksom av tron, men denna förlåtelse uppnår tron liksom på grund av en skriftlig försäkran. Likaledes: Det är tron, som övertäcker våra synder. 97] Sålunda finnas hos fäderna uttalanden icke blott om ångern och gärningarna, utan även om tron. Men då motståndarna varken förstå botens väsen eller fädernas framställning, taga de ut uttalanden blott om en sida av boten, nämligen gärningarna, men uttalanden på andra ställen om tron förbigå de, då de icke förstå dem.

Forts. på nästa sida