Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis Erasmus' omöjliga liknelser
Därnäst räknar »Diatribe» upp en massa liknelser, varmed den intet vinner utom att den enligt sin vana drar med sig en enfaldig läsare till vad som inte gäller saken. Under tiden glömmer den helt sakfrågan. Så bevarar t.ex. Gud skeppet. Skepparen för det emellertid i hamn; därför gör skepparen något. Liknelsen tillskriver Gud och skepparen skilda verk: Gud bevarar, skepparen styr. Om den vidare visar någonting, så visar den att allt som gäller bevarandet hör Gud till, allt som gäller skeppets manövrerande hör skepparen till. Det är allt en vacker och passande liknelse! - Lantmannen samlar ihop grödan, men Gud har gett den. Återigen tillskrives Gud och människan skilda verk, försåvitt liknelsen nu inte gör lantmannen också till skapare, som givit grödan. Även om man tilldelar Gud och människan samma verk, vad åstadkommer man med dessa liknelser? Endast att det skapade samverkar med den Gud som verkar. Men inte diskuterar vi väl nu samverkan i allmänhet? Talar vi inte fastmer om den fria viljans särskilda kraft och verkan? Vart tar egentligen den vältalare vägen, som skulle hålla föredrag om en palm men endast ordar om en pumpa? En amfora skulle det bli från början; varför blir det ett simpelt krus? *157 Jag vet väl, att Paulus samverkar med Gud då han undervisar korintierna. I det yttre är det han som predikar, i det inre är det Gud som talar och lär, även i skilda verk. På liknande sätt samverkar han med Gud, då han talar i Guds Ande, och det är samma verk. Vad jag gör gällande och hävdar är att Gud, då han verkar utan Andens nåd, verkar allt i alla. Han verkar också i de ogudaktiga, i det att han ensam med sin allmakts kraft sätter i rörelse, driver och rycker med sig allt, som han ensam skapat. Det är denna kraft, som det skapade inte kan undandraga sig eller ändra. Det måste nödvändigtvis följa och Iyda, varje ting efter måttet av sin kraft, given åt det av Gud. Så samverkar med honom även allt som är ogudaktigt. Då Gud med nådens Ande verkar i dem, som han rättfärdiggjort, dvs. i sitt rike, då driver han och sätter dem i rörelse på liknande sätt. Dessa, som ju då utgör en ny skapelse, följer och samverkar med honom, eller drives fastmer, såsom Paulus säger. Men dem gällde frågan inte denna gång. Vi diskuterar inte, vad vi förmår utföra genom Guds verkande, utan vad vi själva förmår. Frågan gäller om vi, som skapats av ingenting, kan göra eller företa oss något i kraft av denna allmaktens allmänna rörelsekraft för att bereda oss för Andens nya skapelse. Det är detta spörsmål som måste bevaras; att vända sig åt annat håll är att blanda bort korten. Här svarar nu jag på följande sätt. Innan människan blir skapad till människa, gör eller företar hon sig ingenting för att bli en skapad varelse. Efter tillblivelsen och skapelsen gör eller företar hon heller ingenting för att fortvara som skapad varelse, utan bägge sakerna sker blott och bart genom Guds allsmäktiga kraft och godhets vilja. Utan något vårt åtgörande skapar den och uppehåller oss, fastän verket inte sker utan någon aktivitet från vår sida. Han har ju skapat oss och uppehåller oss för det syftet, att han skulle verka i oss och vi samverka med honom, antingen detta nu sker utanför hans rike genom hans allmänna allmakt eller inom hans rike genom hans Andes särskilda kraft. Nu tillägger jag: Innan människan förnyas till ny skapelse i Andens rike, gör hon ingenting, företar sig ingenting för att förbereda sig för denna förnyelse och detta rike. Efter nyskapelsen gör hon ingenting, företar sig ingenting för att förbliva i detta rike. Anden allena utför i oss bådadera. Utan vårt åtgörande nyskapar den oss och bevarar oss efter nyskapelsen. Jakob säger också: »Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sin krafts ord*158, för att vi skulle vara en förstling av de villfarelser, han har skapat.» Han talar om den förnyade skapelsen. Men Gud verkar inte utan vår aktivitet, då han ju nyskapar och bevarar oss för detta syfte, att han skulle verka i oss och vi samverka med honom. Så predikar han genom oss, förbarmar sig över de arma och tröstar de bedrövade. Vad tillskrives emellertid till följd härav den fria viljan? Vad lämnas kvar åt den annat än ingenting? I sanning, ingenting! Läs alltså här en fem sex sidor av »Diatribe»! Med liknelser av detta slag, med sköna språk och parabler, som anföres från evangeliet och Paulus, åsyftar den intet annat än att lära mig, att det i skriften, såsom den säger, finns otaliga ställen, som berättar om Guds samverkan och bistånd. Av dem sluter jag: Människan förmår ingenting utan bistånd av Guds nåd; alltså är inga människans verk goda. »Diatribe» sluter å andra sidan tvärtom med en retorisk omvändning: Tvärt emot, heter det, människan kan allt med bistånd av Guds nåd; alltså kan alla verk av människan vara goda. Så många ställen i den heliga skrift som påminner om nådens bistånd, så många finns också som fastslår den fria viljan. Ställena ifråga är otaliga. Alltså har jag segrat, om saken bedömes efter vittnenas antal. Så resonerar »Diatribe». Tror du, att den var fullt nykter eller vid sina sinnens fulla bruk, då den skrev detta? Jag vill nämligen inte skriva detta på elakhetens eller ondskans konto. Men kanske ville den ta död på mig genom ständig leda. Överallt är den sig ju lik, alltid behandlar den något annat än den tagit sig för att diskutera. Om det emellertid berett den nöje att i en så viktig angelägenhet prata dumheter, så bereder det också mig nöje att offentligen driva gäck med de dumheter den frivilligt gett sig in på. För det första diskuterar vi ju inte därom. Jag är inte heller okunnig om att alla människans verk kan vara goda, om de sker med bistånd av Guds nåd. Vidare vet jag, att människan förmår allt med bistånd av Guds nåd. Jag kan emellertid inte upphöra att förundra mig över din nonchalans. Du skriver om Guds nåds kraft, då du tagit dig före att skriva om den fria viljans kraft. Som om varje människa vore stock och sten dristar du dig vidare att offentligen säga, att den fria viljan bekräftas genom ställen i skriften, vilka prisar Guds nåd. Inte bara det vågar du; du sjunger också en lovsång som en högst ärorik segrare och triumfator. Av dina ord och av vad du gör vet jag nu vad den fria viljan är och förmår: att vara förryckt. Vad i dig kan det vara som så talar, undrar jag, om inte just den fria viljan? Lyssna emellertid på dina slutsatser! Skriften prisar Guds nåd; alltså bevisar den den fria viljan. Den prisar Guds nåds bistånd, alltså bekräftar den den fria viljan. Av vad slags dialektik har du lärt dig sådana slutsatser? Varför inte tvärtom? Nåden förkunnas, alltså upphäves den fria viljan. Nådens bistånd prisas, alltså tillintetgöres den fria viljan. Ty vartill ges nåden? Inte är det väl för att den högmodiga fria viljan, som i och för sig är kraftig nog, skall pråla och leka med den som en överflödig prydnad på karnevalsdagarna? Därför skall jag vända på slutledningen och använda starkare retorik än du, fastän jag inte är någon vältalare. Så många ställen i den heliga skrift, som påminner om nådens bistånd, så många finns också, som upphäver den fria viljan. Men dessa ställen är otaliga. Alltså har jag segrat, om saken bedöms efter vittnenas antal. Ty därför behövs nåden, därför ges nådens bistånd, att den fria viljan i och för sig ingenting förmår. Såsom »Diatribe» själv sagt enligt den rimliga meningen, kan den icke vilja det goda. Om därför nåden prisas och nådens bistånd predikas, så predikas den fria viljans vanmakt. Detta är en sund slutledning och en giltig slutsats, som inte ens helvetets portar skall omstörta. Här vill jag avsluta försvaret av de skriftställen jag anfört och vilka »Diatribe» sökt vederlägga, för att boken inte skall svälla till det orimliga. Övrigt, som så förtjänar, skall bemötas, då jag framställer min åskadning. Erasmus upprepar i sin epilog, att om min ståndpunkt är giltig, blir alla bud, hotelser och löften ändamålslösa. Det finns då varken plats för förtjänst eller för motsatsen, inte heller för belöningar eller straff. Vidare hävdas, att det då blir svårt att försvara Guds barmhärtighet, ja hans rättvisa, om Gud fördömer dem, som med nödvändighet syndar. Andra olägenheter skulle också följa, som gjort starkt intryck på högst betydande män och bragt dem på fall. Beträffande allt detta har jag gett svar i det föregående. Inte heller gillar eller accepterar jag medelvägen, som i välmening, menar jag, tillråder, att vi medger den fria viljan något obetydligt för att motsägelsen i skriften och de förut nämnda olägenheterna lättare skall undanröjas. Ty saken är inte avhjälpt med denna medelväg, och intet är därmed uträttat. Om man inte vill tillskriva den fria viljan det hela och allt efter pelagianernas exempel, kvarstår inte desto mindre motsägelsen i skriften. Förtjänst och belöning upphäves, Guds barmhärtighet och rättvisa avlägsnas, och kvar står alla olägenheter, som vi vill undvika genom den fria viljans obetydliga, overksamma kraft, såsom jag i det föregående tillräckligt har uppvisat. Därför måste man löpa linan ut och helt förneka den fria viljan och hänföra allt till Gud. Då finns ingen motsägelse i skriften, och olägenheterna kan bäras, om de inte upphäves. Men det ber jag dig, käre Erasmus, att du inte tror, att jag driver denna sak mera med iver än med omdöme. Jag tål inte, att man skyller mig för hyckleri att tänka ett och skriva ett annat. Inte heller har jag i försvarets hetta, såsom du skriver om mig, låtit mig ryckas med att först nu helt och hållet förneka den fria viljan, medan jag tidigare tillskrivit den något. Du kan inte heller någonstans i mina böcker påvisa det, det vet jag. I behåll finns mina teser och skrifter. I dem har jag ständigt ända till denna stund gjort gällande, att den fria viljan ingenting är och en sak, som endast består till namnet. Så uttryckte jag mig en gång.*159 Övervunnen av sanningen, utmanad och driven genom disputation har jag tänkt och skrivit på det sättet. Att jag gått för häftigt till väga, erkänner jag som mitt fel, om det nu är ett fel. Ja, jag gläder mig i högsta grad att detta vittnesbörd ges mig i världen i en Guds sak. O att Gud själv på den yttersta dagen ville bekräfta det vittnesbördet! Vem vore då mera salig än Luther, som får av sin tid ett kraftigt vittnesbörd, att han inte fört sånningens sak med tröghet eller svek utan med mycken häftighet eller fastmer för stor häftighet? Då skall jag lyckligen ha undgått ordet hos Jeremia: »Förbannad vare den, som försumligt utför Herrens verk.» Om jag tycks vara alltför skarp mot din »Diatribe», så får du förlåta mig. Jag gör det inte i illvilia. Det upprörde mig emellertid, att du med din auktoritet så starkt sökte skada Kristi sak, även om du inte hade full kännedom om den och i själva verket inte hade någonting att komma med. Vem kan för övrigt behärska sin penna hela tiden, så att han inte på någon punkt blir het och förgår sig? Du, som strävar efter att hålla måtta och blir nästan kylig i din argumentering, slungar inte sällan heta och bittra vapen. Om inte läsaren är mycket billig och välvilligt inställd, synes du full av gift. Men detta gör ingenting till saken. Vi bör ju ömsesidigt gärna förlåta varandra det, då vi är människor och ingenting mänskligt är oss främmande.*160
157 Avkortat citat från Horatius' De arte poetica, v. 21 f. 158 Kyrkobibeln har »genom sanningens ord». 159 I »Assertio» samt i Heidelbergteserna (n:r 13). 160 Fri användning av ett ord i Terentius' Heautontimorumenos 77. »Homo sum; humani nil a me alienum puto.s [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001