Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis Luthers Akillesspjut (2 / 2)
Vad »Diatribe» inte kan utföra för sin positiva ståndpunkt, det skall jag göra, fastän jag inte alls är skyldig att bevisa mitt nej. Med argumentens kraft skall jag framtvinga medgivandet, att »intet» på detta ställe inte endast kan utan måste förstås efter sin ordagranna betydelse, inte som »föga». Jag skall göra det utöver och oberoende av de oövervinneliga argument, varmed jag redan vunnit seger, nämligen att orden måste bevaras i sin naturliga betydelse och användning, om inte motsatsen blivit bevisad, något som »Diatribe» varken gjort eller kan göra. Detta medgivande avtvingar jag den först enligt sakens egen natur. Ty genom skriftställen, som varken är dunkla eller tvetydiga, är det klart bevisat, att Satan är den allra mäktigaste och slugaste fursten i världen, såsom jag sagt. Där han härskar är den mänskliga viljan inte mer fri eller självständig utan en träl under synd och Satan. Den kan inte heller vilja annat än vad denne furste vill. Men denne lär inte tillåta, att den vill något gott. Likväl skulle själva synden, vars träl människan är, belasta den tillräckligt, även om Satan inte härskade över den, så att den inte skulle kunna vilja det goda. Samma medgivande framtvingas av textens eget sammanhang, som »Diatribe» helt och hållet underlåter att akta på, fastän jag i mina »Assertationes» utförligt påpekat saken. Ty Kristus utför det i Joh.15 på följande sätt: »Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut som en avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.» Detta, säger jag, har »Diatribe» i all sin retorik gått förbi. Han har väl hoppats, att de obildade lutheranerna inte skulle märka språnget. Du ser emellertid, att Kristus själv utlägger sin liknelse om grenen och vinträdet, och att han tydligt nog ger tillkänna, vad han vill ha förstått med ordet »intet». Det säger nämligen, att människan utan Kristus kastas ut och förtorkas. Vad kan emellertid orden »kastas ut» och »förtorkas» betyda annat än att lämnas i djävulens våld och alltjämt bli sämre? Att bli sämre är inte att förmå något eIler sträva efter något. Den gren som förtorkar blir mer och mer färdig för elden, ju mer den förtorkar. Om inte Kristus på detta sätt utvidgat tillämpningen av liknelsen, skulle ingen vågat göra det. Det står alltså fast, att »intet» på detta ställe måste tas i egentlig mening, såsom ordets natur anger. Låt oss nu också se på de exempel, med vilka »Diatribe» söker bevisa, att »intet» på något ställe betyder »föga». Så skall vi också i denna del visa, att »Diatribe» ingenting är och ingenting uträttar. Även om den åstadkom någonting därmed, skulle den dock intet uträtta; till den grad är »Diatribe» i allt och på alla sätt ingenting. Allmänt säges, heter det, att den ingenting uträttar, som inte uppnår vad han åsyftar. Likväl når den ofta ett stycke på väg, som gör ett försök. Härpå svarar jag: Jag har aldrig hört, att man allmänt säger så. Du finner på det till stöd för din frihet. Orden måste som det heter granskas efter innehållet, som ligger till grund, och med tanke på den talandes avsikt. Ingen kallar det för »intet», som han i handling eftersträvar. Den som talar om »intet», talar inte om strävan utan om verkan. Härpå syftar den som säger: Han får ingenting gjort, han utför intet, dvs. han har inte nått, inte uppnått det. Vidare, även om exemplet ägde giltighet, vilket det inte har, så skulle det tala mera för min ståndpunkt. Det är nämligen vad jag förfäktar och vill ha på ett avgörande sätt klargjort, att den fria viljan bedriver mycket, som dock ingenting är inför Gud. Vad kan det gagna den att sträva, om den inte uppnår vad den åsyftar? Vart än »Diatribe» vänder sig, stöter den emot och vederlägger sig siälv. Så plägar det ju också gå var och en som förfäktar en dålig sak. På samma sätt är det ett olyckligt valt exempel från Paulus: »Varken den som planterar eller den som vattnar är något utan Gud som giver växten.»*154 Vad som är av mycket ringa vikt, heter det, och i och för sig onyttigt, kallar han för »intet». Vem? Förklarar du, goda diatrib, ordets ämbete i och för sig vara utan nytta och av mycket ringa vikt, detta som Paulus överallt upphöjer med sådana lovord? Särskilt sker det i 2 Kor. 3, där han kallar det ett livets och härlighetens ämbete. Återigen tänker du varken på det grundläggande innehållet eller på den talandes avsikt. När det gäller att ge växten, är den som planterar och den som vattnar intet. Men när det gäller att plantera och vattna, är han inte alls ingenting. Ty det är Andens högsta verk i Guds kyrka att lära och förmana. Detta vill Paulus säga, och det ger också hans ord tydligt nog tillkänna. Men låt så vara! Må också detta opassande exempel få äga giltighet! Det talar åter igen för min ståndpunkt. Ty det är detta jag avser, att den fria viljan ingenting är, dvs. utan nytta i och för sig inför Gud, såsom du framställer det. Det är ju om denna form av vara vi talar, i det vi väl vet, att en ogudaktig vilja någonting är och Inte rena intet. Så förhåller det sig också med stället i 1 Kor. 13: »Om jag icke hade kärlek, så vore jag intet.» Varför »Diatribe» anför detta ställe förstår jag inte, om den inte sökt efter en väldig mängd ställen eller trott att jag saknade vapen med vilka den av mig kunde nedkämpas. Inför Gud är i sanning och egentlig mening den människa intet, som saknar kärlek. Så lär jag också beträffande den fria viljan, varför även detta exempel talar för mig och mot »Diatribe», om den nu ännu är okunnig om varom vi strider. Jag talar nämligen inte om naturens vara utan om nådens vara *155, såsom man säger. Jag vet väl att den fria viljan enligt naturen kan göra något, t.ex. äta, dricka, avla eller regera - detta sagt för att »Diatribe» inte skall håna mig med sin galenskap som har sken av skarpsinne. Annars skulle det väl heta, att man inte kunde synda utan Kristus, om vi pressade ordet »intet», fastän Luther ju medgett, att den fria viljan inte duger till annat än att synda. Ty till den grad har »Diatribe» sin lust i att prata dumheter i en sak som är djupt allvarlig. Jag säger nämligen, att människan utanför Guds nåd inte desto mindre förblir i Guds allmänna allmakt. Gud är den som gör, driver och rycker allt med sig, i ett nödvändigt och ofelbart lopp. Men vad en människa som så rycks med utför, är ingenting, dvs. gäller inte alls inför Gud och räknas endast såsom synd. Så är den som är utan kärlek ingenting i nåden. Då nu »Diatribe» själv tillstår, att vi på detta ställe talar om evangeliets frukt, som inte kommer oss till del utan Kristus, varför vänder den sig då strax bort från huvudsaken, börjar en främmande visa och gycklar om naturligt verk och mänsklig frukt? Men det är väl så, att den som är berövad sanningen aldrig är ense med sig själv. Samma sak gäller ordet i Joh. 3: »En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.» Johannes talar om människan, som i varje fall redan var något. Han förnekar, att denna människa kan taga något, nämligen Anden med dess gåvor. Ty därom talade han, inte om naturen. Han behövde inte heller »Diatribe» som läromästare för att lära sig, att människan redan har ögon, näsa, öron, mun, händer, själ, vilja, förnuft och annat som finns i henne. »Diatribe» tror väl ändå inte, att Johannes Döparen var så galen, att han, då han nämnde människan tänkte på Platons kaos, Leukippus tomma rum, Aristoteles oändlighet*156 eller något annat ingenting, som blev till något först genom en gåva från himmelen? Det är kantänka att hämta exempel ur skriften att skämta med flit i en så viktig angelägenhet! Varför denna mångordighet, som vill lära oss att elden, flykten från vad ont är, strävan till det goda och allt annat stammar från himmelen, liksom om någon vore okunnig därom eller förnekade det? Jag talar om nåden och, som »Diatribe» själv säger, om Kristus och evangeliets frukt. Under tiden pratar »Diatribe» om naturen, slösar bort tid och drar ut på saken och slår blå dunster i ögonen på den obildade läsaren. »Diatribe» underlåter emellertid inte endast att anföra något exempel, där »intet» betyder »föga», såsom den hade för avsikt. Den förråder också öppet, att den inte alls förstår eller bryr sig om, vad Kristus eller nåden är, eller på vad sätt nåden skiljer sig från naturen. Det har ju annars till och med de okunnigaste sofister vetat. I sina skolor har de pluggat in denna skillnad genom att ständigt göra bruk av den. Under tiden märker »Diatribe» inte heller, att alla dessa exempel talar för mig och mot den siälv. Ty Johannes Döparens ord, att »människan intet kan taga, om det icke bliver henne givet från himmelen», går ut på, att den fria viljan ingenting är. Så besegras min Akilles, i det vapen räckes honom av »Diatribe», varigenom den själv blottad och värnlös hugges ned! Så går det till, då med ett enda ord undanröjes de skriftbevis, med vilka den halsstarrige tesmakaren Luther tränger på!
154 »Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar», kyrkobibeln. 155 Lat. »esse gratiae». 156 Här åsyftas de nämnda filosofernas läror om hur världen kommit till. - Leukippos var en föregångare till Demokrit, atomlärans skapare. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001