Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis Luthers Akillesspjut (1 / 2)
Sedan »Diatribe» förklarat, att sådana vittnesbörd, som Luther samlat ur denna bok, kan samlas i stor myckenhet, men att de är sådana, som med lämplig utläggning kan tala såväl för som emot den fria viljan, anför han slutligen Luthers oundvikliga Akillesspjut ur Joh. 15: »Mig förutan kunnen I intet göra.» Även jag prisar en förträfflig talare för den fria viljan, som lär oss lägga till rätta skriftens vittnesbörd med lämpliga tolkningar efter eget behag, så att de faktiskt talar för den fria viljan. Det betyder förstås att de uträttar, vad de inte borde men vad som kan behaga oss. Må han gärna dessutom förege sig frukta så för detta Akillesställe, på det att den oförståndige läsaren efter dess besegrande skall betrakta det andra som helt föraktligt! Jag skall emellertid syna denna stortaliga, hjältemodiga diatrib för att se efter på vad sätt han övervinner min Akilles! Hittills har den inte dödat en enda simpel soldat, inte ens en Thersites*153, utan ömkligt sårat sig med sina egna vapen. »Diatribe» griper alltså det lilla ordet »intet». Genom många ord och exempel försöker den göra slut på det. Genom lämplig utläggning får den det därhän, att »ingenting» kan vara samma sak som »föga» eller »ofullkomligt». Med andra ord framställer den nämligen vad sofisterna hittills lärt beträffande detta ställe. »Utan mig kunnen I intet göra», nämligen fullkomligt. Denna utläggning är redan för länge sedan föråldrad och vederlagd. »Diatribe» framför den åter som ny med hjälp av sin retorik. Det sker med en iver, som om Erasmus vore den förste som kommit med den, och som om den aldrig någonsin förr vore hörd. Det är, liksom ville han erbjuda oss den som ett under. Under tiden är han fullständigt säker, tänker inte alls på själva texten, det följande eller föregående, med vars hjälp förståelsen skall vinnas. Jag förbigår att »Diatribe» med så många ord och exempel söker bevisa, att ordet »intet» här kan tas i betydelsen »föga» eller »ofullkomligt». Som om vi strider om möjlighet! Det måste dock klargöras och bevisas, om texten är att fatta så. Därför uträttar denna storståtliga utläggning, om den överhuvud uträttar något, inte något annat än att Johannesstället blir osäkert och tvetydigt. Det är inte heller att undra på, då »Diatribe» framför allt driver satsen, att den heliga skrift överallt är tvetydig. Därigenom skall den slippa att använda den. Fädernas ord däremot ter sig säkra. Så skall det stå fritt att missbruka dem. En i sanning underlig religion! Guds ord är onyttiga, människors ord är nyttiga! Men allra skönast är att betrakta, hur väl »Diatribe» stämmer överens med sig själv. »Intet» kan fattas som »föga», närmare bestämt i den betydelsen, heter det, att det är fullkomligt sant, att vi utan Kristus intet kan göra. Ty Kristus talar om evangeliets frukt, och den kommer inte andra till del än dem, som förblir i vinträdet, som är Kristus osv. Här erkänner »Diatribe» själv, att frukten endast kommer den till del, som förblir i vinträdet, och den gör det just i den lämpliga utläggning, varigenom den bevisar, att »intet» är detsamma som »föga» och »ofullkomligt». Kanske bör man emellertid också på lämpligt sätt utlägga adverbet »icke», så att det anger, att evangeliets frukt kan komma oss till del utan Kristus på något sätt eller föga eller ofullkomligt. Så skulle vi predika, att de ogudaktiga, i vilka Satan härskar och kämpar mot Kristus, utan Kristus kan bringa något av livets frukt. Det skulle betyda att Kristi fiender gjorde något för Kristus. Låt oss emellertid lämna detta! I detta sammanhang skulle jag emellertid vilja få en upplysning om hur man skall stå emot kättarna, då de kommer att använda denna lag överallt i skriften. De kommer alltså att påstå, att »intet» och »icke» betyder »ofullkomligt». Så t.ex.: »Utan det har intet blivit till», dvs. föga. »Dåren säger i sitt hjärta: Det finnes icke någon Gud», dvs. det finns en ofullkomlig Gud. »Han har gjort oss och icke vi själva», dvs. föga, till ringa del har vi gjort oss siälva. Vem kan ur skriften räkna upp alla de ställen, där det står »intet» och »icke»? Eller skall vi här säga, att vi måste se oss om efter en lämplig utläggning? För varje kättare är emellertid hans egen lämplig. Är det att lösa knutarna att öppna fönstret på vid gavel för så stort självsvåld till förmån för förförda sinnen och bedrägliga andar? För dig, som inte alls aktar den heliga skrifts visshet, är väl, skulle jag tro, detta självsvåld i utläggningen bekvämt. Vad gäller oss, som strävar att befästa samvetena, kan inte något mera olämpligt, skadligt och fördärvligt ske än detta s.k. Iämpliga tillvägagångssätt. Hör alltså, du mäktige besegrare av Luthers Akilles! Om du inte leder i bevis, att »intet» på detta ställe inte endast kan utan måste fattas som »föga», har du inte med din väldiga rikedom av ord och exempel uträttat annat, än om du kämpat med torr halm mot elden. Vad bryr jag mig om ditt »kan», då det krävs att du bevisar ett »måste»? Om du inte Iyckas med det, står jag kvar vid ordets naturliga och med språkbruket överensstämmande betydelse och ler både åt dina härskaror och åt dina segrar. Vad blir det nu av den rimliga meningen, som påstod, att den fria viljan inte kunde vilja något gott? Kanske kommer emellertid här till sist en lämplig utläggning, så att »intet gott» betecknar »något gott». Det vore visserligen mot all grammatik och logik, att »intet» betydde detsamma som »något». Enligt dialektikerna skulle det vara omöjligt, eftersom fråga är om motsatser. Vad blir det då av vår tro, att Satan är världens furste, som enligt Kristi och Pauli vittnesbörd regerar i människors vilja och sinnelag, som är hans fångar och trälar? Skall han, detta rytande lejon, denne oförsonlige och outtröttlige fiende till Guds nåd och människors frälsning, tillåta att människan, som är hans träl och del av hans rike, strävar efter det goda med ett slags kraft med vars hjälp hon kan komma undan hans tyranni? Skall han inte tvärtom egga och ansätta henne att av alla krafter vilja och handla rakt emot nåden? Honom kan ju knappast de rättfärdiga och de som handlar i Guds Ande, stå emot, så som han rasar emot dem. Du som föreställer dig, att den mänskliga viljan är något som har sin plats i en fri rymd emellan och är överlämnad åt sig själv, du kan samtidigt lätt föreställa dig, att det finns en viljans strävan åt båda hållen. Du föreställer dig nämligen, att både Gud och djävul är långt borta, som om de endast vore åskådare av denna föränderliga och fria vilja. Att de driver på och eggar en trälbunden vilja, att de är i häftig strid mot varandra, det tror du inte. Tror man endast det, står min mening fast tillräckligt, och den fria viljan ligger där slagen till marken, såsom jag också förut visat. Antingen är Satans rike bland människorna ingenting, och då blir Kristus en lögnare. Eller också är hans rike sådant som Kristus beskriver det. Då blir den fria viljan ingenting annat än ett Satans fängslade dragdjur. Det kan inte befrias, förrän djävulen drives ut med Guds finger. Härav förstår du nog, min Diatrib, hur mycket som står på spel och vad det betyder, som din författare i avsky för halsstarrigheten i Luthers påståenden brukar säga, nämligen att Luther hårt driver sin sak med skriften och skriftbevis, som dock kan tillintetgöras med ett enda litet ord. Ty vem vet inte, att hela skriften kan göras om intet genom ett enda litet ord? Det visste jag nogsamt innan jag ännu hört Erasmus' namn. Men detta är just frågan, om det är tillräckligt att behandla skriften så. Om det sker med rätta, och om man får gå så tillväga, därom står diskussionen. Därpå må nu uppmärksamheten koncentreras, så får man se, hur lätt det är att omintetgöra skriften och hur avskyvärd Luthers halsstarrighet är! Då skall man få se, att inte blott de små orden ingenting förmår utan lika litet helvetets alla portar.
153 Den fege men fräcke demagogen i grekernas här vid Troja. Jfr Iliadens andra sång. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001