Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis

»Allt kött är gräs» (2 / 2)

Kanske är det nu någon, som finner en fråga övrig. Även om hela människan och det bästa i människan kallas kött, måste väl därför genast allt vad kött heter kallas ogudaktigt? Vi kallar envar ogudaktig, som är utan Guds Ande. Ty skriften säger, att Anden ges för att rättfärdiggöra den ogudaktige. Då Kristus skiljer anden från köttet och säger: »Det som är fött av kött, är kött», och tillägger, att den som är född av kött inte kan se Guds rike, följer uppenbarligen, att vad som är kött är också ogudaktigt och under Guds vrede, främmande för Guds rike. Om det emellertid är främmande för Guds rike och för hans Ande, följer med nödvändighet, att det är under Satans rike och hans ande, eftersom det inte finns något rike mitt emellan Guds rike och Satans. De två ligger ständigt i strid med varandra. Detta är vad som klargör, att de högsta dygder hos hedningarna, det bästa hos filosoferna, det förträffligaste hos människorna visserligen inför världen kan sägas vara och synas hedervärt och gott och likväl inför Gud i sanning är kött. Fråga är om trältjänst i Satans rike, dvs. något som är ogudaktigt och skändligt och i alla avseenden ont.

Låt oss emellertid anta, att den mening som »Diatribe» förfäktar äger giltighet! Inte varje begär eller böjelse skulle alltså vara kött, dvs. vara ogudaktiga. Böjelsen hos en del, som kallas ande, skulle vara redbar och god. Se hur mycken orimlighet som följer härav, låt vara inte inför det mänskliga förnuftet, men i hela den kristna religionen och när det gäller de främsta trosartiklarna! Om det förträffligaste hos människan inte är ogudaktigt eller fördärvat och fördömt utan endast köttet, dvs. grövre och lägre begär, vad blir det då för en återlösare av Kristus? Skall vi akta värdet av hans blod så ringa, att han endast skulle ha återlöst det värdelösaste hos människan, medan det förträffligaste hos människan har ett värde i sig självt och inte behöver Kristus? Skall vi då i framtiden predika Kristus som återlösare inte av hela människan utan för den värdelösaste delen av henne, nämligen köttet, medan människan själv skall sägas vara sin återlösare i sin förnämligare del?

Välj vilket du vill! Om den förnämligare delen av människan är sund, behöver den inte Kristus som återlösare. Om den inte behöver Kristus, så triumferar den över Kristus och har större ära än han. Den botar ju då sig själv, den förnämligare delen, medan Kristus endast botar den ringare delen. Vidare gör man Satans rike till intet. Det härskar ju endast i människans ringare del. Det behärskas emellertid snarast av den förnämligare delen av människan. Så blir följden av denna lära om den förnämsta delen av människan, att människan upphöjes över Kristus och djävulen, dvs. blir en gudarnas Gud och en herrarnas Herre. Vart tog nu den rimliga meningen vägen, enligt vilken den fria viljan inte kunde vilja något gott? Här heter det ju, att den förnämligaste delen är sund och redbar, att den inte ens behöver Kristus. Tvärtom förmår den mer än Gud själv och djävulen tillsammans.

Detta säger jag för att du skall inse, hur farligt det är att gripa sig an med heliga och gudomliga ting utan Guds Ande driven av det mänskliga förnuftets förmätenhet. Om nu Kristus är Guds lamm, som borttager världens synd, följer därav, att hela världen är under synd, fördömelse och djävul. Att skilja mellan förnämliga och icke förnämliga delar tjänar ingenting till. Ty »världen» betecknar människorna, som till alla sina delar är världsligt sinnade.

Nu kommer emellertid en ny invändning. Om hela människan, heter det, även den genom tron pånyttfödda, ingenting annat är än kött, var är då anden, som är född av ande? Var är Guds barn? Var är den nya skapelsen? Om detta vill jag höra. Så långt »Diatribe».

Varthän driver du, kära Diatribe? Vad drömmer du om? Du önskar höra hur ande, född av ande, kan vara kött. Hur glatt och tryggt hånar du mig inte här i ditt segerjubel, som om det vore omöjligt, att jag kunde hålla stånd! Under tiden missbrukar*147 du fädernas auktoritet. Hos dem heter det ju, att vissa frön till redbarhet och hederlighet blivit nedlagda i människornas sinnen.

För det första: vad mig anbelangar får du gärna bruka eller missbruka fädernas auktoritet. Du får själv se till vad du tror, du som tror på människor, som förkunnar egna läror utan Guds ord. Kanske plågar dig inte heller mycket omsorgen om religionen, vad man skall tro, du som så lätt sätter tro till människor utan att bekymra dig om vad de säger, om det är säkert eller osäkert inför Gud. Jag skulle verkligen vilja få närmare upplysningar, när jag någonsin lärt ut vad du så fritt och offentligen lägger mig till last. Vem är så galen, att han gör gällande, att den som är född av ande, endast är kött?

Jag skiljer tydligt mellan kött och ande såsom mot varandra stridande ting. Jag säger med det gudomliga ordet, att den människa, som inte är född på nytt genom tron, är kött. Vidare säger jag, att den som blivit pånyttfödd inte mer är kött, än vad avser de rester av köttet, som strider mot förstlingen av anden, som han undfått. Jag tror inte att du velat hitta på detta för att väcka ovilja mot mig.

Vad kunde du annars hitta på som vore skändligare? Antingen förstår du ingenting av vad jag lär. Eller också förefaller du inte vuxen dessa stora ting. Du kanske blir så nedtryckt och förvirrad av dem, att du inte riktigt kommer ihåg, vad du anför emot mig till försvar för dig själv. Ty att du på fädernas auktoritet tror, att vissa frön till redbarhet och hederlighet blivit nedlagda i människornas sinnen, det beror åter igen på någon form av glömska. Förut har du ju hävdat, att den fria viljan inte kan vilja något gott. Jag förstår inte hur detta, att inte kunna vilja något gott, kan vid sidan av sig tåla några frön till redbarhet. Så tvingas jag ständigt påmnna dig om huvudpunkten i diskussionen. Ständigt glömmer du vad det är fråga om och gör något annat än vad du avsåg.

Ett annat ställe är Jer. 10: »Jag vet det, Herre, människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.» Detta ställe, heter det, syftar mer på utgången av lyckosamma händelser än på den fria viljans makt. Åter kommer »Diatribe» här i tillförsikt med en utläggning efter eget behag. Det är, som om skriften helt och hållet stode under dess makt. Att ge akt på profetens mening och avsikt, inte är väl det nödvändigt för en man av så stort anseende? Det är nog att Erasmus säger det. Då förhåller det sig så. Om vi åt våra motståndare medger ett sådant självsvåld i utläggningen, vad blir då kvar, som de inte kan uppnå? Om denna utläggning ledes i bevis utifrån sammanhanget, skall jag sätta tro till den. Jag för min del klargör emellertid just med hänsyn till sammnhanget, att profeten, då han såg, att han trots stor iver och ihärdighet förgäves sökte lära de ogudaktiga, också förstod, att hans ord intet förmådde, om inte Gud själv lärde den invärtes människan. Han förstod alltså, att det inte ligger i människans makt att höra och vilja det goda. Då profeten märkt detta, ber han, förskräckt inför Guds dom, att Gud skall visa honom till rätta genom sin dom, om han måste visas till rätta, och inte lämna honom under sin vrede jämte de ogudaktiga, som Gud låter förhärdas och förbli otrogna.

Låt oss emellertid anta, att stället syftar på utgången av sorgliga och lyckosamma händelser! Vad skall du säga, om just en sådan utläggning på det kraftigaste strider mot den fria viljan? Denna nya undanflykt hittas på för att okunniga och slöa människor skall bedragas och tro, att kraven är uppfyllda. Det är, som man gör med den bekanta undanflykten med den betingade nödvändigheten. Man ser nämligen inte, att man genom dessa undanflykter blir ännu mer insnärjd och fången. Genom den nya terminologin lyckas man till den grad glömma ämnet.

Om alltså utgången av dessa händelser inte ligger i vår makt, dessa som ändå är timliga och över vilka människan enligt 1 Mos. göres till herre, hur kan då, frågar jag, den himmelska angelägenhet ligga i vår makt, som gäller Guds nåd, som beror av Guds vilja allena? Kan den fria viljans strävan erhålla den eviga saligheten, medan den inte kan behålla ett enda öre, inte ens ett hår på huvudet? Vi har inte makt att uppehålla det skapade, men vi skulle ha makt att uppehålla Skaparen? Hur kan vi bli så galna? Stället har alltså mer än något annat avseende på händelsernas utgång, att människan strävar efter det goda eller onda, då hon i bägge fallen tar mycket fel och har mindre frihet, än då hon strävar efter pengar, ära eller njutning. Hur härligt har det alltså inte gått med den utläggning, som förnekar människans frihet i obetydliga fall, som gäller den skapade världen, men förkunnar den i de högsta fall, som hör det gudomliga till! Det är som att säga: Kodrus*148 kan inte betala ett silvermynt, men han kan betala oräkneliga tusental guldmynt. Jag förundrar mig verkligen över »Diatribe». Hittills har den kraftigt förföljt Wyclifs ord, att allt sker med nödvändighet. Men nu medger den själv, att utgången av händelserna träffar oss med nödvändighet.

Om du vidare, heter det, aldrig så mycket vrider och vränger stället till att syfta på den fria viljan, så erkänner ändå var och en, att ingen utan Guds nåd kan hålla rätt kurs i livet. Inte desto mindre strävar vi ändå under tiden själva efter måttet av våra krafter. Vi ber ju dagligen: »Herre, min Gud, gör min väg rät inför dig.»*149 Den som ber om hjälp, han upphör inte med sin strävan.

»Diatribe» anser det ingenting betyda vad den svarar, bara den inte tiger utan säger något. Då vill den, att alla krav skall anses uppfyllda. Till den grad litar den på sin egen auktoritet. Här skulle visas, att vi strävar med egna krafter. Den visar, att den bedjande strävar efter någonting. Jag frågar: Hånar den oss? Eller driver den gäck med papisterna? Den som beder, beder i Anden, ja, Anden själv beder i oss. Hur kan då den fria viljans makt bevisas av den helige Andes strävan? Eller är för »Diatribe» den fria viljan och den helige Ande samma sak? Diskuterar vi kanske nu, vad den helige Ande förmår? »Diatribe» lämnar alltså Jeremiastället intakt åt mig och obesegrat. Den kommer bara med en utläggning efter eget huvud: vi strävar också av egna krafter. Den utläggningen skall Luther tvingas att tro, om han nu bara vill.

Också ordet i Ordspråksboken I6: »En mänhiska gör upp planer i sitt hjärta, men från Herren kommer vad tungan svarar», påstar »Diatribe» gälla utgången av händelser. Som om jag skulle låta mig tillfredsställa av detta dess eget yttrande utan annan auktoritet! Den gör i själva verket mer än nog. Ty sedan den gått med på min mening om utgången av händelserna, har jag segrat fullständigt i överensstämmelse med vad jag senast anfört. Ty då det inte finns någon viljans frihet i våra angelägenheter och verk, finns det mycket mindre någon frihet i gudomliga angelägenheter och verk.

Se nu närmare på skarpsinnet i »Diatribe»! Hur kan en människa göra upp planer i sitt hjärta, då Luther påstar, att allt sker med nödvändighet? Här är mitt svar: Då utgången av händelserna inte ligger i vår makt, såsom du säger, hur kan det då tillkomma en människa att utföra saker och ting? Vad du svarar får du igen som svar! Ja, fördenskull måste man framför allt arbeta, därför att allt det tillkommande är osäkert för oss. Så heter det ju i Predikaren: »Så ut om morgonen din säd och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke, på det ena eller andra skall gå upp.»*150 För oss är det ovisst vad kunskapen beträffar, säger jag, men nödvändigt, vad utgången beträffar. Nödvändigheten injagar oss fruktan för Gud, att vi inte skall vara förmätna och säkra. Ovissheten åter skapar tro, så att vi icke förtvivlar.

»Diatribe» kommer emellertid åter till sin gamla visa, att mycket säges i Ordspråksboken till stöd för den fria viljan, t.ex. detta ord: »Befall dina verk åt Herren.» Hör du, säger den, »dina verk»? Eftersom det alltså finns en mängd imperativ- och konjunktivformer i denna bok, liksom andra personens pronomen, bevisas av dessa grunder viljans frihet. »Befall», alltså kan du befalla. »Dina verk», alltså gör du dem. Så kan du fatta ordet: »Jag är din Gud», så att det betyder: »Du gör mig till din Gud.» »Din tro har hjälpt dig.» Hör du, »din»? Utlägg det så: »Du gör din tro.» Då har du bevisat den fria viljan. Jag hånar inte i detta sammanhang. Jag vill emellertid visa, att »Diatribe» inte tar saken på allvar.

Också ordet i samma kapitel: »Herren har gjort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag», lägger »Diatribe» tillrätta med egna ord. Den urskuldar Gud med att han inte skapat någon varelse ond. Som om jag talat om skapelsen och inte fastmer om Guds ständiga verksamhet i de skapade tingen, varigenom Gud driver också den ogudaktige, såsom jag ovan sagt beträffande Farao.

Inte heller tycks ordet i kap. 2I vålla »Diatribe» någon svårighet. »Konungens hjärta är i Herrens hand; han leder det vart han vill.»*151 Den som leder tvingar inte genast, heter det. Som om jag talade om tvång och inte fastmer om oföränderlighetens nödvändighet. Det är den, som betecknas genom Guds ledande, vilket inte är något så sömnigt och slött som »Diatribe» föreställer sig. Fråga är fastmer om Guds högst verksamma handlande, som människan inte kan undkomma eller ändra. Till följd av det har människan emellertid med nödvändighet en sådan vilja, som Gud har gett henne. Han rycker viljan med sig genom sin drivande kraft, såsom jag förut sagt.

Då Salomo vidare talar om konungens hjärta, menar »Diatribe», att stället inte med rätta får en allmän tillämpning. Det vill i stället säga vad Job i annat sammanhang säger: »Han låter en hycklare regera för folkets synders skull.»*152 Slutligen medger »Diatribe», att konungen av Gud ledes till det onda. Men det skulle tillgå så, att han låter konungen drivas av sina begär för att tukta folket. Härtill svarar jag: Antingen Gud låter det ske eller leder, så sker detta låtande och ledande endast genom Guds vilja och verk. Ty konungens vilja kan inte undandra sig den allsmäktige Gudens verkande kraft, eftersom vars och ens vilja ryckes med till att vilja och handla, antingen den är god eller ond. Att jag emellertid med utgångspunkt från konungens särskilda vilja härlett en allmän sats, det finner jag varken för opassande eller obildat gjort. Ty om konungens hjärta, som främst synes vara fritt och härska över andra, likväl inte kan vilja något i annan riktning än Gud leder det, hur mycket mindre kan då någon annan människa göra det? Denna slutsats skulle emellertid äga giltighet inte endast om den härletts från konungens vilja utan också från varje människas vilja. Ty om en enda människa - vi må tänka på vilken obetydlig individ som helst - inför Gud inte kan vilja annat än i den riktning han leder, måste det samma gälla alla människor. Så är den omständigheten, att Bileam inte kunde tala vad han ville, ett tydligt bevis i skriften för att människan inte har makt över sig själv eller fritt väljer eller utför sitt verk. I annat fall skulle inga exempel i skriften äga giltighet.

147 Erasmus använder lat. »abutor» i betydelsen bruka, utnyttja; Luther tar det snarare i betydelsen missbruka.

148 Möjligen en fattig diktare, som omtalas i Juvenalis' tredje satir, v. 203 ff.

149 »Gör din väg jämn för mig», kyrkobibeln.

150 »Ty du vet icke, vilketdera som är gagneligast», kyrkobibeln.

151 Luther citerar kap. 20. Stället är förkortat.

152 »när han vill rycka makten från gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket», kyrkobibeln.

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

26.6.2001