Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis (1 / 2)
»Diatribe» argumenterar och frågar, varför utrymme givits för ånger och bot, om ingen del av sinnesändringen beror av viljan utan allt sker med nödvändighet. Härtill svarar jag, att samma sak kan sägas vid alla Guds bud. Varför befaller han, om allt sker med nödvändighet? Han befaller för att undervisa och förmana beträffande vad man bör. Det sker för att man skall inse sin egen ondska, bli ödmjuk och komma fram till nåden, såsom redan sagts flera gånger om. Även detta ställe behåller alltså sin ställning och står emot fria viljan. Det tredje ordet är hämtat från Jes. 40: Jerusalem »har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder». Hieronymus, heter det, tolkar det så, att det syftar på den gudomliga hämnden, inte på nåden som är given för missgärningarna. Jag hör det: Hieronymus säger så, alltså är det sant! Jag diskuterar vad Jesaja säger. Han uttrycker sig alldeles klart och tydligt. Då kastas emot mig Hieronymus, en man som saknar omdöme och aktsamhet, för att inte säga något mera drastiskt. Vad blev det av löftet enligt vilket vi kom överens om att avhandla frågan endast med stöd av skriften, utan människors kommentarer? Hela kapitlet hos Jesaja talar enligt evangelisternas vittnesbörd om syndernas förlåtelse, som förkunnats genom evangelium. De gör ju gällande, att »rösten av en som ropar» syftar på Johannes Döparen. Skall vi då tala, att Hieronymus efter sin vana tvingar på oss blinda judiska fabler i stället för historisk mening och därtill sina egna dumheter att gälla för allegorisk innebörd? Skall vi göra om grammatiken, skall vi låta ett ställe syfta på hämnden, då det talar om förlåtelsen? Jag undrar, vilken hämnd som har blivit uppfylld genom predikan om Kristus. Låt oss betrakta de hebreiska orden närmare. »Trösten», heter det, »trösten, o mitt folk eller mitt folk, säger eder Gud». Jag tror inte, att den kräver hämnd, som befaller att trösta. Så följer: »Talen till Jerusalems hjärta och prediken för det.» »Att tala till hjärtat» är ett hebreiskt uttryck, som betyder »tala gott, ljuvligt, vänligt». På motsvarande sätt heter det i I Mos. 34: »Sikem talar till Dinas hjärta», till henne som han kränkt, dvs. han talade vänligt till henne, då hon var sorgsen, såsom det heter i vår översättning. Vad det är för goda och Ijuvliga ord, som enligt hans befallning skall predikas till deras tröst, det förklarar han emellertid med följande ord: »Att dess krigstjänst är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.» »Krigstjänst», för vilket våra handskrifter felaktigt har »ondska»l36, synes enligt de judiska språkexperterna beteckna en fastställd tid. Så fattar de nämligen ordet i Job 7: »En krigstjänst är människans liv på jorden»l37, dvs. tiden är fastställd för henne. Jag tror emellertid, att »krigstjänst» användes helt enkelt efter språkbruket. Man bör alltså fatta Jesajas ord om folkets löpande och möda under lagen, liksom om det befunne sig på krigarens bana. På det sättet jämför Paulus gärna såväl ordets förkunnare som dess hörare med stridsmäns, såsom då han uppmanar Timoteus att vara en god stridsman och kämpa en god kamp. Han låter korintierna löpa på tävlingsbanan. Likaså heter det: »Ingen vinner segerkransen, om han icke kämpar efter stadgad ordning.» Efesierna och tessalonikerna utrustar han med vapen, och han berömmer sig över att ha kämpat den goda kampen. Liknande finner man på andra ställen. Så heter det också i I Sam. 2 i hebreiska texten, att Elis söner sov hos de kvinnor, som hade krigstjänstgöring vid ingången till förbundstältet, om vars tjänst138 även Moses erinrar i 2 Mos.; och därför kallas detta folks Gud för Herren Sebaot, dvs. krigstjänstens eller härskarornas herre. Jesaja förkunnar alltså, att lagfolkets krigstjänst -de trycktes ju enligt vittnesbörd av Petrus i Apg. 15 ned under lagen som av en outhärdlig börda- skall få ett slut, och att de befriade från lagen skall föras över till Andens nya krigstjänst. Detta slut på den allra hårdaste krigstjänst, följt av inträdet i en ny, alltigenom fri krigstjänst, skall vidare inte ges dem på grund av deras egen förtjänst, då de ju inte hade kunnat uthärda den förra tjänsten. Det ges fastmer på grund av motsatsen till förtjänst. Deras krigstjänst slutar ju så, att deras orättfärdighet av nåd förlåtes dem. Här är orden inte dunkla eller tvetydiga. Han säger, att deras krigstjänst skall slutas, därför att deras orättfärdighet skall förlåtas. Därmed klargör han alldeles, att stridsmännen under lagen inte uppfyllt lagen eller förmått uppfylla den, utan utövat krigstjänst under synden och varit syndens stridsmän. Det är som om Gud sade: »Jag blir tvungen att förlåta dem deras synder, om jag vill ha lagen uppfylld av dem. Ja, jag finner, att jag på samma gång måste upphäva lagen, eftersom jag ser, att de inte kan låta bli att synda, särskilt inte när de kämpar, dvs. när de strävar efter att med egna krafter uppfylla lagen.» Ty de hebreiska orden, »deras orättfärdighet är förlåten», betecknar nådens välbehag. Därigenom förlåtes orättfärdigheten utan någon förtjänst. Ja, motsatsen till förtjänst är rådande. Detta är vad som tillfogas då profeten säger: »Det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.» Det betyder som jag sagt inte bara syndernas förlåtelse utan också slutet på krigstjänsten. Det betyder ingenting annat än att de, sedan lagen, som var syndens kraft, blivit undanröjd och synden, som var dödens udd, blivit förlåten, skall regera i dubbel frihet genom Jesu Kristi seger. Jesaja uttrycker det: »av Herrens hand». Ty de har inte fått det av egna krafter eller förtjänst. De har i stället fått det genom Kristi seger som gåva av honom. »I alla synder» Iyder det hebreiska uttrycket. Därmed menas på vårt språk »för synderna» eller »för syndernas skull». Så heter det i Hos. I2: »Jakob tjänade i en kvinna», dvs. för en kvinna. Vidare i Ps. I7: »De hava omgett mig i min själ»139, dvs. för min själs skull. Jesaja utmålar alltså våra förtjänster, genom vilka vi får denna dubbla frihet, nämligen krigstjänstens avslutande och syndernas förlåtelse, ty det fanns ju endast synd, och allt var synd. Skall vi då tillåta att detta underbara ställe, som oövervinneligt står där mot den fria viljan, så besudlas genom den judiska smuts som förts fram av Hieronymus och »Diatribe»? Det får inte ske. Min Jesaja står som segrare över fria viljan och förklarar bestämt, att nåden gives oss inte på grund av förtjänst eller den fria viljans strävan, utan då synd och motsats till förtjänst är rådande. Jesaja säger, att den fria viljan av egna krafter endast kan utöva krigstjänst under synden. Det går därhän, att lagen, som anses given till hjälp, blir outhärdlig. Den har ju gjort den människa, som gjorde krigstjänst under den, till en ännu större syndare. »Diatribe» fortsätter argumentationen. »Även om synden överflödar genom lagen, och där synden överflödar även nåden överflödar, så följer därav inte, att människan inte före och oberoende av nåden, som gör henne behaglig inför Gud, med Guds hjälp kan genom i moralisk mening goda gärningar bereda sig för Guds ynnest.» Jag undrar, om »Diatribe» här talar av sig själv, om den inte gjort ett utdrag ur något papper, som blivit insänt och erhallits från annat håll och som blivit införlivat med boken. Ty den varken ser eller hör vad orden betyder. Om synden överflödar genom lagen, hur är det då möjligt att människan genom i moralisk mening goda gärningar kan bereda sig för Guds ynnest? På vad sätt kan gärningarna vara till hjälp när lagen inte kan vara till hjälp? Vad betyder det, att synden överflödar genom lagen, annat än att de gärningar, som göres enligt lagen, är synder? Därom skall jag emellertid tala en annan gång. Vad menar den emellertid med att människan med Guds hjälp genom i moralisk mening goda gärningar kan bereda sig? Diskuterar vi den gudomliga hjälpen eller den fria viljan? Vad kan inte vara möjligt med gudomlig hjälp? Men det är som jag sagt: »Diatribe» föraktar den sak, som den behandlar. Därav kommer det sig, att den snarkar och gäspar, medan den talar. Likväl anför den Kornelius som exempel på en människa, vars böner och allmosor behagat Gud, fastän han ännu inte blivit döpt eller erhållit den helige Ande. Jag har också läst Lukas' Apostlagärningar. Jag har emellertid inte funnit det angivet med en enda stavelse, att Kornelius' gärningar skulle vara i moralisk mening goda utan den helige Ande, såsom »Diatribe» drömmer om. Jag finner tvärtom, att han var rättfärdig och gudfruktig, ty så kallar Lukas honom. Att kallas rättfärdig och gudfruktig utan den helige Ande, det är som om Belial kallades Kristus. Vidare går hela framställningen ut på att visa, att Kornelius var ren inför Gud. Det skulle betygas också genom den syn från himmelen, som Petrus fick uppleva och som anklagade honom. Med sådana ord och berättelser prisas Kornelius' rättfärdighet och tro av Lukas. Inte desto mindre är »Diatribe» och dess sofister blinda. Orden står i klaraste Ijus och sammanhanget är klart i sak. Ändå ser de med öppna ögonen raka motsatsen till sanningen. Så stor är vårdslösheten, då de läser och aktger på den heliga skrift. Så måste det utbasuneras, att den är dunkel och tvetydig. Må nu så vara att Kornelius inte var döpt och inte hade hört ordet om den uppståndne Kristus. Inte följer väl därav, att han varit utan den helige Ande? Skulle man gå så tillväga måste man också säga, att Johannes Döparen och hans föräldrar, också Kristi moder och Simeon varit utan den helige Ande. Låt oss emellertid bjuda farväl till så tjockt mörker!
136 Latinska termen »militia». Jfr »malitia», ondska. 137 »En stridsmans liv lever ju människan . . .», kyrkobibeln. 138 Latinska termen för »tjänst» är åter »militias. 139 Luther citerar Ps. 16; »mina dödsfiender, som omringa mig», kyrkobibeln. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001