Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" Leret och krukmakaren (2 / 2)
Låt oss emellertid föreställa oss, att Gud måste vara sådan att han tar hänsyn till skuld vid fördömande! Skall vi då på samma sätt påstå och medge, att han i fråga om frälsning tar hänsyn till förtjänst? Om vi vill följa förnuftet, är det lika orättvist, att oförtjänta belönas som att oförtjänta straffas. Vi måste då dra slutsatsen, att Gud bör rättfärdiggöra på grund av föregående förtjänster, eller också förklara honom orättvis, som har sin glädje av onda och ogudaktiga människor, framlockar deras ogudaktighet med belöningar och hedrar dem. Men ve då oss arma människor inför denne Gud! Vem skall då bli frälst? Se detta är det mänskliga hjärtats ondska! Det anklagar inte Gud för orättvisa då han frälser ovärdiga utan förtjänst, ja då han rättfärdigförklarar de ogudaktiga med alla deras missgärningar. Här klagar det inte eller kräver skäl varför han vill så, fastän det enligt dess omdöme är högst orättvist. Eftersom det är bekvämt och angenämt, anser förnuftet detta för rätt och gott. Men då han fördömer dem som inte förtjänat det, så är detta orättvist, så är det outhärdligt. Då det är obekvämt för förnuftet, då beklagar man sig, då knorrar och hädar man. Du finner alltså, att »Diatribe» och dess anhängare i denna sak inte dömer rättvist utan efter känslan av egen fördel. Ty om den toge hänsyn till rättvisa, skulle den lika mycket tvista med Gud, då han belönar de ovärdiga, som den tvistar med honom, då han fördömer dem som inte förtjänat att fördömas. Den skulle lika mycket lova och prisa Gud, då han fördömer dessa, som den gör, då han frälsar ovärdiga. Ty i båda fallen är orättvisan lika stor, om du tar hänsyn till vårt förnuft. Vore det inte lika orättvist, om du prisade Kain för mordet och gjorde honom till konung, som om du kastade den oskyldige Abel i fängelse och dödade honom? Då alltså förnuftet prisar Gud, när han frälsar ovärdiga, men klandrar honom, då han fördömer dem, som inte gjort sig skyldiga till fördömelse, framgår det alldeles klart, att det inte prisar Gud såsom Gud. Det prisar honom endast i den mån han tjänar till dess fördel. Det betyder, att förnuftet söker och prisar sig självt och sitt eget i Gud, inte Gud och vad som hör Gud till. Om en Gud som belönar ovärdiga behagar dig, bör du alltså inte misshagas av att han dömer dem, som inte förtjänat fördömelse. Är han rättvis i ena fallet, varför är han det inte också i det andra? I det ena fallet utströr han sin nåd och barmhärtighet över ovärdiga, i det andra utströr han vrede och stränghet över dem, som inte förtjänat sådant. I båda fallen går han för långt och är orättvis enligt människors mått. Men inför sig själv framstår han som rättvis och sannfärdig. Hur det kan vara rättvist, att han belönar ovärdiga, det är oss nu obegripligt. Men vi skall se och förstå, då vi kommer dit, där det inte längre är fråga om att tro utan att skåda med avhöljt ansikte. Hur det kan vara rättvist, att han fördömer dem, som inte förtjänat fördömelse, är oss på samma sätt obegripligt. Men man skall likväl tro det, till dess Människosonen bliver uppenbar. »Diatribe», som tar kraftig anstöt av liknelsen om krukmakaren och leret, harmas emellertid i inte ringa mån över att bli så illa ansatt av den. Till sist kommer diatriben därhän, att den anför olika skriftställen, av vilka somliga tycks tillskriva människan allt, andra nåden allt. Så påstår den i vredesmod, att båda grupperna av skriftord måste utläggas och förstås på ett sunt sätt. De får inte läsas enkelt och enfaldigt. I annat fall, om jag ansätter den med liknelsen, är den beredd att å sin sida ansätta mig med imperativer och konjunktiver, i synnerhet med orden hos Paulus: »Om någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk.» Här får »Diatribe» Paulus att motsäga sig själv och att tillskriva människan allt, om inte en sund utläggning hjälper upp saken. Om i det fallet alltså en utläggning medges, som lämnar plats för nåden, varför skulle då inte liknelsen om krukmakaren tillåta en utläggning, som lämnar plats för den fria viljan? Jag svarar: Mig gör det ingenting, om du fattar enfaldigt, tvåfaldigt eller hundrafaldigt. Jag påstår, att ingenting uträttas med den sunda utläggningen. Inte heller bevisas vad frågan gäller. Det som borde bevisas är ju, att den fria vilian inte kan vilja något gott. Men på detta ställe: »Om någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk», bevisas varken det ena eller det andra, eftersom fråga är om en konjunktivsats. Paulus endast förmanar. Om du åter tillfogar den slutsats, som »Diatribe» drar, och säger, att det är förgäves förmanat, om man inte kan hålla sig ren, då bevisas att den fria viljan förmår allt nåden forutan. På det sättet vederlägger »Diatribe» sig själv. Jag väntar alltså fortfarande på ett ställe ur skriften, som lär den utläggningen. Dem, som finner på den ur sin egen hjärna, sätter jag inte tro till. Jag förnekar nämligen, att man kan finna ett ställe i skriften, som tillskriver människan allt. Jag förnekar också, att Paulus motsäger sig själv med orden: »Om någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk.» Jag påstår fastmer, att motsägelsen hos Paulus är uppdiktad och att den utläggning som »Diatribe» frampressar är ett rent påhitt. Ingendera ledes i bevis. Jag erkänner visserligen, att om man får lov att utöka skriften med sådana slutsatser och tillägg- såsom »Diatribe» t.ex. säger, att det är fåfängt att befalla, om vi inte förmår vad som befalles- så motsäger verkligen Paulus sig själv liksom hela skriften. Då är emellertid skriften en annan än den varit. Då bevisar den också, att den fria viljan förmår allt. Vore det ens underligt, om den också motsade, vad den säger på andra ställen, att Gud allena gör allt? En skrift på det sättet utökad motsäger emellertid inte bara mig utan även »Diatribe» själv. »Diatribe» har ju klargjort, att den fria viljan inte kan vilja något gott. Först må »Diatribe» därför befria sig själv och säga, hur de två ställena hos Paulus låter sig förena, »den fria viljan kan inte vilja något gott», respektive: »om någon håller sig ren -alltså kan man hålla sig ren, i annat fall är det sagt förgäves». Du finner alltså »Diatribe» illa ansatt och besegrad av liknelsen om krukmakaren. Den strävar hela tiden att komma undan den. Medan det sker, besinnar den inte hur mycket utläggningen skadar den sak, som den tagit sig före, och hur den vederlägger och hånar sig själv. Jag har emellertid som sagt aldrig sökt efter en utläggning och aldrig sagt: »Räck ut din hand, dvs. nåden skall räcka ut den.» Allt detta hittar »Diatribe» på om mig för att hjälpa upp sin sak. Vad jag har sagt är följande. Det finns ingen motsägelse i skriftens ord, och det behövs ingen utläggning för att lösa knuten. Den fria viljans förfäktare söker svårigheter, där sådana inte finns. De drömmer om motsägelser. Det finns t.ex. inte alls någon motsägelse mellan orden »om någon håller sig ren» och »Gud verkar allt i alla». Det är inte nödvändigt för att lösa knuten att säga, att Gud gör en del och människan en del. Ty det första stället står i konjunktiv. Det varken bejakar eller förnekar något verk eller någon kraft hos människan. Det föreskriver i stället vad för ett verk och vad för en kraft, som borde finnas hos människan. Här finns inga figurliga uttryck, inte något som behöver utläggning. Orden är enkla, meningen är enkel, om man bara inte tillägger förvanskade slutsatser, såsom »Diatribe» brukar göra. Gör man det, blir meningen inte sund. Men det är i så fall inte dess egen skull utan beror på den, som förvanskar. Det senare stället, »Gud verkar allt i alla», är å andra sidan en utsaga i indikativ. Den gör gällande, att alla verk och all kraft finns i Gud. Hur kan alltså de två ställena motsäga varandra, då det ena inte säger något alls om människans kraft, medan det andra tillskriver Gud allt? Kan de inte tvärtom utmärkt väl sägas stämma överens? Förgäves är att befalla det omöjliga. »Diatribe» är så genomdränkt, kvävd och förstörd i och av sina köttsliga tankar, att den inte kan avhålla sig från att så ofta den hör imperativ- eller konjunktivsatser genast tillfoga slutsatser i indikativ. Så här låter det: något befalles, alltså kan och gör vi det, i annat fall vore befallningen dåraktig. Därför bryter den ut och skryter överallt med sin seger, som om det vore bevisat, att slutsatserna dess tanke dragit gäller såsom gudomlig auktoritet. Därför förkunnar den helt tryggt, att på vissa ställen i skriften tillskrives allt människan. Alltså uppstår motsägelse och behövs utläggning där. Den märker inte, att allt detta är ett påhitt av eget huvud. Det bekräftas inte av en enda prick i skriften. Det är vidare av den art, att om man godtog det, skulle det inte vederlägga någon kraftigare än »Diatribe» själv. Om den med det förda resonemanget överhuvud bevisar något, så bevisar den ju att den fria viljan förmår allt. Det var emellertid motsatsen härtill den tagit sig före att bevisa. »Diatribe» upprepar ofta denna formulering: om människan ingenting uträttar, finnes inte något utrymme för förtjänst; där det inte finns utrymme för förtjänst, finns inte heller utrymme för straff och belöningar. Inte heller nu upptäcker den, att den med dessa köttsliga argument vederlägger sig själv kraftigare än mig. Ty vad bevisar dessa slutsatser, om inte att hela förtjänsten ligger hos den fria viljan? Var blir då utrymme kvar för nåden? Om vidare den fria viljan har någon liten förtjänst men nåden den övriga, varför får den fria viljan då hela belöningen? Eller skall vi föreställa oss, att också dess belöning blir helt liten? Om det finns utrymme för förtjänst för att det skall finnas utrymme för belöningar, då måste också förtjänsten vara så stor som belöningen. Varför slösar jag emellertid ord och tid på en sak utan varje betydelse? Även om allt, som »Diatribe» finner på, stode fast och förtjänsten vore dels människans verk, dels Guds, så kan man ändå i intet avseende närmare bestämma detta verk, vad och hurudant det är och hur omfattande. Därför är det en tvist om påvens skägg. Men nu, då »Diatribe» inte kan bevisa något av vad den påstår, varken motsägelsen eller utläggningen, och inte heller kan uppvisa ett ställe som tillskriver människan allt, då allt är ett foster av dess egen tanke, så står Paulus' liknelse om krukmakaren och leret oskadd kvar. Den är oövervunnen och den klargör, att det inte beror av vår vilja och vårt avgörande hurudana kärl vi formas till. Vad åter beträffar Paulus' förmaningar, »om någon håller sig ren» och liknande, så är de föreskrifter, efter vilka vi skulle rätta oss. De vittnar däremot inte om något vårt verk eller om vår strävan. Härmed vare nog sagt om dessa ställen, om Faraos förstockelse, om Esau och om krukmakaren.
[Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001