Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" Jakob och Esau (2 / 2)
Det ord hos Malaki, som Paulus tillfogar: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag», det förvrider »Diatribe» på tre skilda sätt. För det första säger den, att om man håller sig till bokstaven, så älskar Gud inte på samma sätt som vi älskar. Inte heller hatar han någon, ty sådana känslor finns inte hos Gud. Vad är det jag hör? Frågas nu hur Gud älskar och hatar, inte längre varför han älskar och hatar? Det frågas på grund av vilken förtjänst från vår sida han älskar eller hatar. Vi vet väl, att Gud inte älskar och hatar som vi, eftersom vi ju både älskar och hatar föränderligt, medan han älskar och hatar i enlighet med sitt eviga och oföränderliga väsen. Tillfälligheter och motsvarande känslor finns inte hos honom. Det är just detta, som nödvändigtvis tillintetgör den fria viljan. Guds kärlek till människor är evig och oföränderlig och hans hat evigt, från det världen ännu inte var till, inte bara från tiden före den fria viljans förtjänst och verk. Därför måste också allt i oss ske med nödvändighet, allt efter som han av evighet älskar eller icke älskar. Inte blott Guds kärlek utan också hans sätt att älska pålägger oss ju nödvändighet. Man finner lätt, hur lite hjälp »Diatribe» har av sina undanflykter. Den stöter emot överallt, ju mer den söker komma undan; så föga lyckas den kämpa mot sanningen. - Men låt så vara! Låt oss förutsätta att en bildlig betydelse är tillämplig här, så att Guds kärlek betyder kärlekens verkan och Guds hat hatets verkan! Sker väl denna verkan utan och vid sidan av Guds vilja? Skall du då också säga, att Gud inte vill som vi, och att viljans drift inte finns hos honom? Om nu denna verkan äger rum, så sker den endast därför att Gud så vill. Vad Gud nu vill, det antingen älskar eller hatar han. Svara oss då, på grundval av vilken förtjänst är det som Jakob blir älskad och Esau hatad innan de är födda och i arbete? Det står alltså fast, att Paulus med bästa rätt anför Malakis ord till stöd för Moses mening, nämligen att Gud kallade Jakob, innan han var född, därför att Gud älskade honom. Det skedde inte därför att Gud först blivit älskad av Jakob eller bevekts av någon förtjänst från hans sida. På Jakob och Esau skulle det bliva tydligt, vad vår fria vilja förmår. Det andra sätt på vilket Malaki-stället förvränges är följande. Malaki synes inte tala om det hat, genom vilket vi blir i evighet fördömda, utan om timlig hemsökelse. Här förebrås nämligen de, som ville återupprätta Edom. Detta betyder återigen att skymfa Paulus, som om han gjort våld på skriften. Så lite vördar vi den helige Andes majestät, bara vi kan hävda vår mening! Vi må emellertid bära denna skymf och se vad den åstadkommer. Malaki skulle alltså tala om timlig hemsökelse. Vad följer då? Vad har det med saken att skaffa? Paulus bevisar med stöd av Malaki, att denna hemsökelse drabbat Esau utan förskyllan på grund av Guds hat allenast. Därav sluter han, att den fria viljan ingenting är. Det är här du blir ansatt; på denna punkt måste du gå i svaromål. Vi diskuterar förtjänsten, du talar om lönen. Ända talar du så, att du inte kommer ifrån vad du velat komma ifrån. Tvärtom, då du talar om lönen, medger du förtjänsten. Men du låtsar, som om du inte ser det. Säg då, vad det fanns för anledning för Gud att älska Jakob och hata Esau, innan de ännu var födda! Det är emellertid också fel, att Malaki endast talar om timlig hemsökelse. Det är inte heller fråga om Edoms förstöring. Du förstör hela meningen hos pro{eten på det sättet. Profeten anger fullt tillräckligt med tydliga ord vad han vill. Han förebrår nämligen israeliterna deras otacksamhet. Fastän Gud har älskat dem, så varken älskar de honom som en Fader å sin sida eller fruktar honom som herre. Att han älskat dem, det visar han både med skriften och med sitt verk. Fastän Jakob och Esau var bröder, såsom det heter i I Mos. 25, älskade han likväl Jakob och utvalde honom innan han var född, såsom det sagts kort förut. Esau åter hatade han så, att han giorde hans land till en öken. Han hatar honom därtill så hårdnackat och envist, att han, fastän han återfört Jakob från fångenskapen och upprättat honom, likväl inte tillåter edomiternas återupprättande. Fast mer hotar han dem med ödeläggelse, fastän de sagt sig vilja bygga upp det förstörda. Om profetens tydliga text inte innehåller detta, får hela världen beskylla mig för lögn. Det är alltså inte edomiternas förmätenhet som här klandras utan, som jag sagt, otacksamheten hos Jakobs barn. De ser ju inte, vad han ger dem och tar ifrån deras bröder edomiterna utan något annat skäl, än att han hatar i ena fallet och älskar i det andra. Hur kan nu påståendet uppehållas, att profeten talar om timlig hemsökelse? Med klara ord betygar han, att han talar om två folk, som stammar från två patriarker. Det ena har upptagits till ett folk och bevarats, det andra lämnats åt sitt öde och slutligen blivit tillintetgjort. Att upptaga eller inte upptaga till ett folk har emellertid inte endast avseende på det timliga goda eller onda utan på allt. Ty vår Gud är inte Gud bara för det timliga livet utan för allt. Han vill inte vara din Gud eller dyrkas med halva din varelse eller med haltande fot utan av alla krafter och av allt hjärta, på det att han må vara din Gud såväl här i livet som i det tillkommande och i alla ting, tider och verk, vad som än händer. Det tredje försöket är att Gud bildligt förstått varken älskar alla hedningar eller älskar alla judar utan några från varje grupp. Genom detta bildliga uttryckssätt visas, heter det, att detta vittnesbörd inte har någon kraft att bevisa nödvändigheten utan I avser att kuva judarnas förmätenhet. Sedan den vägen stakats ut, tar »Diatribe» därefter sin tillflykt till att Gud säges hata dem, som ännu inte är födda, därför att han förutser, att de kommer att göra vad som förtjänar hat. På det sättet hindrar inte alls Guds kärlek och hat viljans frihet. Till sist drar »Diatribe» slutsatsen, att judarna för sin otros skull blivit borthuggna från olivträdet och hedningarna inympade för sin tros skull, detta med stöd av Paulus. Så väcker »Diatribe» hopp hos de borthuggna om att åter bli inympade och fruktan hos de inympade, att de hugges bort. Jag vill dö, om »Diatribe» själv förstår, vad den säger. Men kanske finns också här ett retoriskt konstgrepp till hands att fördunkla meningen, om fara förefinnes, att du skall bli fångad av orden. Jag kan på detta ställe inte finna några bildliga uttryckssätt. »Diatribe» drömmer därom men bevisar ingenting. Därför är det inte underligt, om för »Diatribe» Malakis vittnesbörd inte har någon beviskraft i sin bildliga betydelse. En sådan finns helt enkelt inte. Låt oss vidare konstatera, att vi inte avhandlar inympande och borthuggande. Därom talar Paulus, då han förmanar. Vi vet att människor inympas genom tron och borthugges genom otron och att de måste förmanas till tro för att inte bli borthuggna. Men därav följer inte och bevisas inte, att de kan tro eller inte kan tro i kraft av den fria viljan, som vi diskuterar. Vi strider inte om vilka som är troende eller icke-troende, judar och hedningar eller vad som följer på tro och otro. Sådant hör förmaningen till. Vi diskuterar fastmer genom vilken förtjänst och vad för ett verk de kommer till tro, varigenom de blir inympade, eller till otro, varigenom de blir borthuggna. Detta är vad som anstår läraren. Beskriv för oss den förtjänsten! Paulus lär, att detta inte sker genom något verk från vår sida utan genom Guds kärlek och hat allena. Han förmanar å andra sidan att hålla ut, då det skett, för att vi inte skall bli borthuggna. Förmaningen visar emellertid inte vad vi kan utan vad vi bör. Nu tvingas jag nästan att med flera ord hålla fast min vedersakare, för att han inte skall strunta i sakfrågan och vika av åt annat håll, än ägna dem åt ämnet. Redan det att hålla honom fast vid ämnet betyder emellertid seger. Så klara och oövervinneliga är orden. Därför tänker han nästan inte på något annat än att gå ur vägen för dem, störta bort från vår åsyn och behandla något annat än han åtagit sig.
[Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001