Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" Jakob och Esau (1 / 2)
Så långt om det första skriftstället, som handlar om Faraos förstockelse. Det bär dock inom sig alla andra ställen, betydande stridskrafter och därtill oövervinneliga. Låt oss nu se på det andra stället, som gäller Jakob och Esau, om vilka det sades innan de föddes: »Den större skall tjäna den mindre.»127 Detta ställe söker »Diatribe» komma ifrån med motiveringen, att det strängt taget inte gäller människans frälsning. Gud kan vilja att en människa blir träl eller fattig antingen hon vill det eller inte. Men det betyder inte, att hon förskjutes från evig salighet. Se bara hur många kryphål och undanflykter ett halt sinne söker, då det flyr för sanningen! Ända Iyckas det inte komma undan. Må så vara, att detta ställe inte avser den eviga saligheten; därom i det följande. Skulle väl Paulus, som anför det, då ingenting uträtta? Skall vi göra Paulus löjlig och oskicklig i en så allvarlig framställning? Det vore ett tillvägagångssätt, som passar för Hieronymus. Han vågar på mer än ett ställe ganska förmätet och samtidigt hädiskt påstå, att vad som i annat sammanhang inte är motsägelsefullt är motsägelsefullt hos Paulus. Det betyder så mycket som att Paulus, då han lägger grunden för den kristna läran, ingenting annat gör än förvänder den heliga skrift och bedrar de troendes själar med en åsikt, som är hans egen hjärnas påfund och våldsamt påtvingats skriften. På det sättet bör Anden äras i Paulus, detta Guds heliga och utvalda redskap! Man måste naturligtvis läsa Hieronymus med urskillning och räkna detta ord av honom till de många gudlösa, som denne man faktiskt skriver. Så slö och sömnig var han då det gällde att förstå skriften. »Diatribe» griper det emellertid utan omdöme och aktar inte ens värt att vidare utlägga det. Den bedömer och lägger till rätta den heliga skrift därefter, liksom efter det säkraste orakel.128 Så tar vi människors gudlösa ord som regler och måttstock för den heliga skrift. Och ända förundrar vi oss över att den blir tvetydig och dunkel och att så många fäder är blinda, fastän den av denna anledning blir gudlös och hädisk. Förbannad vare därför den, som påstar att det, som inte är motsägelsefullt i annat sammanhang, är motsägelsefullt hos Paulus! Det bara påstås så, men det bevisas inte. Det påstås av dem, som varken förstår Paulus eller de ställen han anför. De uppfattar orden efter sin egen, dvs. gudlösa mening, och far så vilse. Hur mycket man än anför detta ställe i 1 Mos. 25 att gälla världslig träldom-vilket inte är sant-så anförs det likväl rätt och med god verkan av Paulus, då han med det bevisar, att till Sara 129 riktades följande ord inte på grund av Jakobs och Esaus förtjänster utan genom bonom som kallar: »Den större skall tjäna den mindre.» Paulus diskuterar, om de genom duglighet och förtjänst hos den fria viljan uppnått det som säges om dem, och han bevisar, att så inte är fallet. Genom nåd allena-nåd från den som kallade honom-kom Jakob dit Esau inte kom. Det bevisas genom skriftens oövervinneliga ord, det heter ju »förrän dessa voro födda», vidare att de inte »hade giort vare sig gott eller ont». I det beviset är sakens kärna att söka; detta är vad frågan gäller. »Diatribe» går emellertid med sin förträffliga retorik förbi alltsammans och låtsar inte om det. Den talar inte mer om förtjänsten, vilket den dock åtagit sig att göra och vilket Paulus framställning kräver. Den pratar i stället tomma ord om världslig träldom, som om det på något sätt hörde till saken. Men det sker bara för att den inte skall förefalla besegrad av Paulus mäktiga ord. Ty vad kunde den ha att bjäbba emot Paulus till förmån för den fria viljan? På vad sätt hjälpte den fria viljan Jakob? Hur skadade den Esau? Genom Guds förutseende och bestämmelse var ju redan avgjort, innan ens någon av dem var född och hade gjort något, vad de skulle få var och en, nämligen att den ene skulle tjäna och den andre härska. Lönen bestäms innan arbetarna är födda och i arbete. Här borde »Diatribe» gå i svaromål. Paulus driver ju med skärpa denna punkt, att de ännu inte giort vare sig något gott eller ont, och ända är den ene genom gudomligt beslut bestämd till herre, den andre till träl. Det frågas inte, om denna träldom gäller frälsningen. Frågan gäller, vad det är för förtjänst som pålägges den som inte förtjänat den. Det är emellertid högst besvärligt att kämpa mot dessa förvända strävanden att förvrida skriften och undkomma den. Att Moses inte endast talar om deras träldom och att Paulus har rätt, då han fattar ordet att gälla den eviga saligheten, det bevisas av själva texten. Detta betyder visserligen inte mycket i sak, men jag kan inte tåla, att Paulus får en fläck på sig genom fräcka människors smädelse. Så lyder förutsägelsen hos Moses: »Två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra; den ena stammen skall vara den andra övermäktig, och den större skall tjäna den mindre.» Här skiljes tydligt två folk från varandra. Det ena upptas i Guds nåd, fastän det är det mindre, för att övervinna det större. Det segrar inte genom egna krafter utan genom Guds välbehag. Hur kunde annars det mindre besegra det större, om Gud inte vore med det? Eftersom nu det mindre skall bli Guds folk, så behandlas här inte bara den yttre härskarmakten och träldomen, utan allt som gäller Guds folk, dvs. välsignelsen, ordet, Anden, löftet om Kristus och det eviga riket. Detta bekräftar också skriften senare utförligt, då den beskriver, hur Jakob välsignas och får löftena och riket. Allt detta anger Paulus helt kort, då han säger, att det större skall tjäna det minidre, och hänvisar oss till Moses, som utförligare behandlar ämnet. Mot den hädiska meningen hos Hieronymus och i »Diatribe» skulle man därför kunna säga, att vad Paulus hänvisar till är mera motsägelsefullt i sitt sammanhang än hos honom själv. Detta gäller inte bara ifråga om Paulus utan också om alla apostlar, som anför skriften som vittne och bekräftelse på sitt tal. Men det vore ju löjligt att anföra som vittne vad som ingenting betygar och inte har med saken att skaffa. Om bland filosoferna de väcker löje, som bevisar något obekant med något obekant eller med något som inte hör till saken, hur kan vi då vara djärva nog att tillskriva de högsta ledarna och auktoriteterna för den kristna läran, varav själarnas frälsning beror, ett sådant beteende? Hur skulle vi, än mer, kunna göra det när de lär oss vad som utgör trons huvudstycken? Sådant anstår dem, som inte på allvar låter sig gripas av den heliga skrift.
127 Kyrkobibeln: »Den äldre skall tjäna den yngre.» De följande tankarna nödvändiggör den presenterade översättningen. 128 Erasmus bygger ofta på Hieronymus utan att öppet citera honom. 129 Luther säger Sara i stället för Rebecka. Justus Jonas' översättning korrigerar Luther. Jfr Rom. 9:10 f. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001