Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" Gud och det onda (4 / 4)
Att den levande och sanne Guden måste vara sådan, att han genom sin frihet ålägger oss nödvändighet, det blir emellertid själva det naturliga förnuftet tvingat att erkänna. Det skulle ju vara en löjlig Gud eller snarare avgud, som endast osäkert förutsåg det tillkommande, som låter sig bedragas i och av det som händer. Till och med hedningarna har ju tillagt sina gudar det oundvikliga ödet. Lika löjlig skulle han vara, om han inte kunde och gjorde allt, eller om något skedde honom förutan. Medger man emellertid hans förutseende och allmakt, följer helt naturligt med oemotståndlig följdriktighet, att vi inte blivit till genom oss själva, inte heller lever och uträttar något genom oss själva utan genom hans allmakt. Men då han i förväg sett och vet, att vi skall bli sådana och nu gör oss sådana, driver och styr oss, vad kan då, undrar jag, tänkas som är fritt i oss, så att det skulle kunna ske på ett eller annat sätt avvikande från vad han förutsett och nu verkar i oss? Guds förutseende och allmakt står alltså i diametral motsats till vår fria vilja. Äntingen måste Gud svikta i förutseende och ta fel i sitt handlande, något som är omöjligt, eller också måste vi handla och drivas efter hans förutseende och handlande. Med Guds allmakt menar jag inte den makt, enligt vilken han underlåter att göra mycket som han kan, utan den verksamma makt med vilken han mäktigt verkar allt i alla. I den meningen kallar skriften honom allsmäktig. Denna Guds allmakt och detta hans förutseende, säger jag, gör i grunden slut på läran om den fria viljan. Här kan man inte förebära skriftens dunkelhet eller sakens svårighet. Orden är alldeles klara, så att även barn förstår dem. Saken är rättfram och tydlig, bevisad även av det naturliga förnuftets omdöme. Därför betyder det ingenting om en aldrig så lång rad av sekler, tider och personer skriver och lär annorlunda. Visserligen stöter det i högsta grad allmänt och naturligt förnuft, att Gud av sin blotta vilja överger, förhärdar och fördömer människor, som om han funne sitt nöje i synder och de olyckligas svåra, eviga plågor. Han är ju likväl den som predikas vara barmhärtig och god osv. Det har synts orättvist, grymt och outhärdligt att tänka så om Gud, och därav har också många och stora män under alla dessa sekler tagit anstöt. Vem skulle förresten inte ta anstöt därav? Själv har jag mer än en gång tagit anstöt ända till förtvivlans djupaste avgrund, så att jag önskade, att jag aldrig blivit född människa. Det var innan jag visste, hur hälsosam denna förtvivlan är och hur nära den är nåden. Därför har man också svettats och bemödat sig att urskulda Guds godhet och anklaga människans vilja. Då har man funnit på att skilja mellan Guds reglerade och absoluta vilja, betingad och obetingad nödvändighet och mycket i den stilen. Därmed har man emellertid ingenting annat uträttat än att föra de olärda bakom ljuset genom tomma ord och gensägelse från den kunskap, som falskeligen heter så. Inte desto mindre stannade hos både olärda och lärda taggen kvar djupt i hjärtat, om det någon gång kom till allvar, så att de kände att den oss ålagda nödvändigheten om Guds förutseende och allmakt blev tilltrodd. Det naturliga förnuftet, som tar anstöt av denna nödvändighet och försöker åtskilligt för att bli av med den, tvingas också medge den. Det övervinnes av sitt eget omdöme, och det spelar därvid ingen roll, om skriften inte hade funnits. Ty alla människor finner den meningen skriven i sina hjärtan, känner den och ger den sitt bifall-må så vara mot sin vilja-då de hör den diskuteras. För det första förstår de, att Gud är allsmäktig inte endast i fråga om makt utan också i fråga om verkan, såsom ]ag sagt. Annars vore ju Gud löjeväckande. Vidare att han vet och förutser allt, inte kan ta fel eller bli bedragen. Då nu alla i sitt hjärta och sin tanke gått med på dessa två saker, tvingas de strax med ofrånkomlig konsekvens att tillstå, att vi inte blir till av egen vilja utan med nödvändighet. Likaså att vi ingenting gör av fri vilja utan såsom Gud förutsett och handlar efter sitt osvikliga och oföränderliga råd och sin kraft. Därför finns det samtidigt inskrivet i allas hjärtan, att den fria viljan ingenting är, låt vara att insikten fördunklas genom disputationer i motsatt riktning och genom den stora auktoriteten hos många, som under flera seklers lopp lärde på annat sätt. Det förhåller sig därvid som med varje annan lag, som är skriven i vara hjärtan enligt Paulus vittnesbörd. Den blir känd, då man förfar riktigt, men den fördunklas, då den misshandlas av gudlösa lärare och tränges undan av andra meningar. Jag vänder tillbaka till Paulus. Om han inte i Rom. 9 klargjorde frågan och inte säkert bevisade den nödvändighet, som ålagts oss med stöd av Guds förutseende och vilja, varför behövde han då komma med liknelsen om krukmakaren, som av en och samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk och ett annat till mindre hedersamt? »Icke skall väl verket säga till sin mästare: Varför gjorde du mig så?» Han talar nämligen om människor, som han jämför med ler, liksom Gud med en krukmakare. Liknelsen blir utan udd, ja opassande, och det är meningslöst att anföra den, om den inte får säga, att vår frihet är ingen. Ja, hela Paulus diskussion, i vilken han försvarar nåden, blir gjord förgäves. Ty hela brevet går ut på att visa att vi ingenting förmår, inte ens då vi tror att vi handlar väl. Paulus säger ju på samma ställe, att medan Israel for efter rättfärdighet, har det dock inte kommit till rättfärdighet, under det att hedningarna kommit dit utan att ha farit därefter. Därom skall jag tala utförligare, då jag mobiliserar mina trupper. »Diatribe» låtsar emellertid inte om sammanhanget i framställningen hos Paulus. Den bryr sig inte om, vart Paulus syftar, utan tröstar sig med några utryckta ord, vilkas mening helt förvänts. Det hjälper inte alls »Diatribe», att Paulus efteråt i Rom. I I på nytt förmanar och säger: »Du får vara kvar genom din tro; hav då inga högmodiga tankar.» Han säger också: »Jämväl de andra skola bliva inympade, om de tro», osv. Han säger ju där ingenting om människors krafter. Han anför ord i imperativ- och konjunktivformer. Vad som kan åstadkommas därmed, därom är tillräckligt sagt i det föregående. Paulus förekommer också själv på samma ställe dem, som lovprisar den fria viljan. Han säger inte, att de kan tro. Han säger, att Gud är mäktig att inympa dem. Kort sagt, vid behandlingen av dessa Paulusställen går »Diatribe» så försiktigt och tvekande fram, att den förefaller i samvetet vara oense med sina egna ord. Då den som mest bort fortsätta och leda i bevis, avbryter den nästan framställningen och säger: Men nog härom, det vill jag inte behandla nu, det hör inte till nuvarande uppgift, så skulle dessa säga, och mer i samma stil. Den lämnar sakfrågan oavgjord, så att man inte vet, om den vill synas tala för den fria viljan eller bara med tomma ord gäcka Paulus. Men det är ju alldeles efter dess vana, då den här inte tar saken på allvar. Vi får emellertid inte vara så likgiltiga, gå som katten kring het gröt eller drivas hit och dit som rör för vinden. Vi måste tvärtom med fasthet, ståndaktighet och iver inta vår ståndpunkt och sedan också fast, framgångsrikt och uttömmande leda i bevis vad vi lär. Hur fint Iyckas emellertid inte »Diatribe» på en gång försvara friheten och nödvändigheten då den säger: Inte varje form av nödvändighet utesluter den fria viljan. Man kan jämföra med hur Gud Fader med nödvändighet föder Sonen och likväl gör det villigt och gärna. Det sker ju utan tvång. Jag frågar: Är det nu om våld och tvång vi tvistar? Har vi inte i många böcker betygat, att vi talar om oföränderlighetens nödvändighet? Vi vet att Fadern villigt föder, att Judas villigt förrådde Kristus. Vi säger emellertid, att detta viljande säkert och osvikligt måste uppträda hos Judas själv, om Gud förutsåg det. Om man ändå inte förstår vad jag menar, så låt mig hänföra den ena formen av nödvändighet, tvångets, till verket, den andra, den osvikliga, till tiden. Den som hör mig bör begripa att jag talar om den senare, inte om den förra. Jag diskuterar alltså inte, om Judas med eller mot sin vilja blev förrädare, utan om det måste ske, att på den tid Gud förutbestämt Judas villigt förrådde Kristus. Lägg nu märke till, vad »Diatribe» här säger. Den gör gällande, att om man ser till Guds ofelbara förutseende, så måste Judas med nödvändighet bli förrädare, och ändå att Judas kunde ändra sin vilja. Förstår du egentligen, »Diatribe», vad du säger? Jag förbigar det faktum, att såsom förut bevisats viljan bara kan vilja ont. Hur kan emellertid Judas ändra sin vilja, om Guds ofelbara förutseende skall bestå? Kunde han kanske ändra Guds förutseende och göra det bedrägligt? Här dukar »Diatribe» under. Den överger fanorna, kastar sina vapen, lämnar valplatsen. Den skjuter över diskussionen till skolastiska spetsfundigheter om betingad och obetingad nödvändighet, ty den vill inte fullfölja dessa sofisterier. Det är verkligen högst klokt att ta till flykten, när man redan drivit saken till sin spets, och det är behov av en, som kan disputera! Det är just vackert att lämna åt andra att ge svar och avgöra saken! Du hade bort från början följa det kända rådet och helt och hållet avstå från att skriva: »Den som inte förstår att tävla, han må hålla sig borta från vapnen! »126 Man väntade ju inte av Erasmus, att han skulle framföra den svåra frågan, hur Gud kan säkert förutse allt och vad vi gör ändå sker av tillfälligheter. Den svårigheten fanns i världen långt före »Diatribe». Nej, man väntade, att han skulle svara och avgöra saken. Men han glider över det hela med retorik och drar oss, som inte förstår retoriken, med sig. Det verkar, som här ingenting stode på spel, som om det endast vore fråga om några spetsfundigheter. Så störtar han sig med kraft ur trängseln och striden, bekransad med murgröna och lager. Så får det emellertid inte gå till! Ingen retorik är så stark, att den kan gäcka ett sant samvete. Samvetets sting är starkare än alla vältalighetens krafter och bildliga uttryck. Jag låter inte vältalaren gå förbi och låtsas om intet; nu är inte plats för sådant konstgrepp. Här står vi inför sakens kärna och huvudpunkt. Nu blir det antingen alldeles slut med den fria viljan, eller också skall den fullständigt triumfera. Du märker nog faran, den säkra vinsten över den fria viljan, men du låtsas inte märka annat än spetsfundigheter. Är det att uppträda som en tillförlitlig teolog? Tar du saken på allvar, då du lämnar åhörarna i spänning och diskussionen i fullständigaste förvirring och inte desto mindre gör anspråk på att hederligt ha fyllt din uppgift och att ha vunnit segerpriset? I världsliga ting må det så vara, att sådan förslagenhet och slughet kan tolereras. Men i en teologisk angelägenhet, då man söker den enkla och uppenbara sanningen för själarnas frälsning, är ett sådant tillvägagångssätt värt att hatas och kan omöjligen tolereras. Även sofisterna förstod den oövervinneliga och oemotståndliga kraften i detta argument. Därför har de funnit på distinktionen mellan betingad och obetingad nödvändighet. Hur lite som uträttas med det påhittet, har jag emellertid ovan visat. De ger ju inte ens själva akt på vad de säger och hur mycket de medger mot sig själva. Om man medger den betingade nödvändigheten, så ligger den fria viljan besegrad och slagen till marken. Då hjälper varken det obetingades nödvändighet eller tillfällighet. Vad gör det från eller till, om den fria viljan inte tvingas utan villigt gör vad den gör? Det är tillräckligt för mig, att du medger, att det måste ske med nödvändighet, att den villigt gör vad den gör och att det inte kan förhålla sig annorlunda, om Gud förutsett det så. Om Gud förutser, att Judas skall bli förrädare eller ändra viljan att förråda, så måste vilketdera han än förutser inträffa. Annars tar ju Gud fel i sitt förutseende och förutsägande, vilket är omöjligt. Detta verkar den betingade nödvändigheten, dvs. om Gud förutser, så sker det med nödvändighet. Det betyder, att den fria viljan ingenting är. Denna betingade nödvändighet är varken dunkel eller tvetydig. Även om alla århundradens lärare är blinda, tvingas de därför medge den. Den är så uppenbar och viss, att man kan ta på den med händerna. Den obetingade nödvändigheten, som de tröstar sig med, är emellertid ett rent fantasispöke. Den står i diametral motsats till den betingade nödvändigheten. Det är till exempel en betingad nödvändighet, om jag säger: Gud förutser, att Judas skall bli förrädare, alltså sker det säkert och ofelbart, att Judas blir förrädare. Mot denna hödvändiga följdriktighet söker du tröst: Eftersom Judas kan förändra sin vilja att förråda, föreligger inte obetingad nödvändighet. Nu frågar jag dig hur de två påståendena går ihop: »Judas står det fritt att inte vilja förråda» respektive »Det är nödvändigt, att Judas vill förråda». Motsäger de inte varandra direkt och strider mot varandra? Han tvingas inte, säger du, att förråda mot sin vilja. Vad har det med saken att göra? Du har sagt om den obetingade nödvändigheten, att den inte beror av den betingade nödvändigheten; om det obetingade tvånget har du ingenting sagt. Du skulle gett svar rörande den obetingade nödvändigheten, och du anför ett exempel på obetingat tvång. Du svarar på något annat än jag frågar. Det sker, därför att du är sömnig och inte ger akt på att denna uppfinning rörande den obetingade nödvändigheten ingenting uträttar.
126 Ur Horatus' De arte poetica v. 379. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001