Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe"

Gud och det onda (3 / 4)

Moses främsta avsikt är inte att förkunna Faraos ondska utan Guds sanning och barmhärtighet. Det sker för att Israels barn inte skall misströsta om Guds löften. Han hade ju lovat att befria dem. Detta var en stor och viktig sak. Han säger dem därför i förväg svårigheten för att de inte skall vackla i tron. De skall veta, att allt detta förutsagts och sker efter hans ledning som gav löftena. Det skall ske som om han hade sagt: »Jag skall förvisso befria er. Men ni skall ha svårt att tro det. Till den grad kommer Farao att stå emot och uppskjuta saken. Inte desto mindre skall ni förtrösta. Alltsammans, också att han vållar uppskov, sker genom mitt verkande, på det att jag skall göra desto fler och större underverk och så befästa er i tron och visa min makt. Så skall ni för framtiden tro mig så mycket mer i allt annat.» På samma sätt gör också Kristus, då han vid den sista måltiden lovar sina lärjungar riket. Han förutsäger talrika svårigheter, sin egen död och många hemsökelser som skall komma dem till del. Han gör det för att de när det sker skall tro ännu mycket mer för framtiden.

Inte heller framställer Moses meningen dunkelt för oss, då han säger: »Farao skall icke släppa eder på det att många tecken skola ske i Egypten.»123 På ett annat ställe står det: »Just för detta har jag uppväckt dig, att jag ville på dig uppenbara min makt och mitt namn bliva förkunnat på hela jorden.»124 Du ser här, att Farao förstockas för att han skall stå Gud emot och uppskjuta frigivandet. Därigenom blir det tillfälle till många tecken och till att visa Guds makt, för att han skall bli förkunnad och trodd på hela jorden. Vad betyder det annat än att allt detta sker för att befästa tron och trösta de svaga, så att de för framtiden gärna skall tro på Gud såsom den sannfärdige, trofaste, mäktige och barmhärtige? Det är, som han talade med dem lika vänligt som med små barn: »Var inte rädda för Faraos hårdhet. Ty jag åstadkommer den också, och jag har den i min hand, jag som befriar er. Jag skall bara använda den för att göra många underverk och för att visa mitt majestät för er tros skull.»

Härav också det ord, som Moses upprepar nästan efter varje plåga: »Och Faraos hjärta förstockades så att han icke släppte folket, såsom Herren hade sagt.» Vad betyder detta: »Såsom Herren hade sagt», om inte det, att Herren skulle visa sig sannfärdig? Han hade ju förutsagt förstockelsen. Hade här funnits någon möjlighet att ändra sig eller någon viljans frihet hos Farao, så att den kunde vänt sig åt båda hållen, hade Gud inte så säkert kunnat förutsäga hans förstockelse. Då nu han, som varken kan ta fel eller Ijuga, förutsäger det, måste det helt säkert och nödvändigtvis inträffa att han förstockas. Det skulle inte ske, om det inte förhölle sig så, att förstockelsen låge helt och hållet utanför människans krafter och i Guds makt allena på sätt som jag förut sagt. Gud var ju viss om att han inte på Farao eller för Faraos skull skulle upphäva sin allmakts allmänna verkan; han kan heller inte upphäva den. Därtill var han lika säker på att Faraos vilja, som av naturen var ond och bortvänd från Gud, inte kunde ge sitt bifall till Guds ord och verk, som stod den emot. Då alltså viljekraften i Faraos inre bevarades genom Guds allmakt och i det yttre Guds ord och verk, som var honom emot, mötte honom, kunde följden endast bliva anstöt och förstockelse i hans hjärta. Hade Gud upphävt sin allmakts verkan på Farao, när han lät Moses ord, som gick emot honom, drabba honom, och kunde man föreställa sig, att Faraos vilja handlat av egen kraft, då hade det kanske varit på sin plats att diskutera åt vilket håll den hade kunnat vända sig. Men nu, då Farao villigt drives och ryckes med, sker visserligen intet våld på hans vilja, eftersom han inte tvingas mot sin vilja. Han ryckes emellertid med av Guds naturliga verkande till att vilja efter naturen; viljan må sedan vara sådan den är, och den är ond. Alltså kan han inte underlåta att törna emot ordet och på så sätt förhärdas. Så finner vi, att detta ställe häftigt strider mot den fria viljan därför att Gud, som ger löften, inte kan Ijuga. Om han inte Ijuger, kan Farao inte undgå att bli förstockad.

Låt oss också ge akt på Paulus, som i Rom. 9 tar upp detta ställe från Moses. Hur jämmerligt plågar sig inte »Diatribe» med detta ställe för att inte gå förlustig den fria viljan! Den vrider sig på alla de sätt. Än säger den, att det är fråga om en betingad nödvändighet, inte en obetingad. Än att det är en reglerad vilja, en »tecknets vilja», som man kan stå emot, och en vilja efter Guds behag, som man inte kan stå emot.125 Ibland motsäger inte de ställen, som anförts från Paulus, varandra; de talar inte om människans frälsning. Än förutsätter Guds förutvetande nödvändighet, än förutsätter det inte nödvändighet. Ibland förekommer nåden den fria viljan, så att den vill, följer den på färden och ger lycklig utgång. Ibland utför den första orsaken allting, ibland handlar den genom sekundärorsaker och förhåller sig själv stilla. Med dessa och liknande lekar med ord uträttar »Diatribe» ingenting annat än att förnöta tiden. Medan det pågår, rycker den sakfrågan undan uppmärksamheten och drar åt annat hall. Så dum och likgiltig håller den mig för att vara; den tror att jag är lika lite fängslad av saken som den själv är. Eller gör den som barnen, när de är rädda eller leker: de håller för ögonen med händerna och tror, att ingen ser dem, därför att de själva inte ser någon. Så låtsar »Diatribe» på alla sätt att den inte kan se, då den inte kan tåla strålarna, ja, blixtarna från de tydligaste ord. Samtidigt vill den övertala mig att hölja för ögonen och inte se! Allt detta är emellertid tecken på att författaren i själ och hjärta överbevisats, fastän han förmätet står emot den oövervinneliga sanningen.

Påhittet med den betingade och obetingade nödvändigheten har tidigare vederlagts. »Diatribe» får komma med påhitt och nya påhitt, undanflykter och nya undanflykter så mycket den vill. Om Gud förutsett, att Judas skulle bli en förrädare, så blev Judas nödvändigtvis en förrädare. Det låg varken i Judas eller någon annan skapad varelses hand att göra annorlunda eller att ändra viljan. Låt vara att han gjorde det villigt och inte av tvång, detta viljande var dock Guds verk. Gud drev fram det liksom allt annat genom sin allmakt. Ty den meningen står fast och klar: Gud ljuger inte och tar inte fel. Här är orden inte dunkla eller tvetydiga, även om alla höglärda män från alla sekel är blinda, så att de tror och menar annorlunda. Om du också gör många undanflykter, tvingas både ditt och alla människors samvete säga så: Om Gud inte tar fel i sitt förutseende, så måste just det han förutser inträffa. Vem kunde annars tro på hans löften? Vem skulle frukta hans hotelser, om inte det följer med nödvändighet som han lovar eller hotar med? Hur kan han lova eller hota, om hans förutseende sviker eller kan hindras genom att vi ändrar oss? Detta är ett alltför starkt Ijus från säker sanning; det stoppar fullständigt till munnen på en och var, löser alla problem och avgör segern mot alla gäckande spetsfundigheter.

Vi vet visserligen, att människors förutseende kan svika. Vi vet att en solförmörkelse inte inträffar, därför att den förutses, utan förutses, därför att den skall inträffa. Vad har vi emellertid att göra med detta förutseende? Vi talar ju om Guds förutseende. Låter du inte i detta sammanhang förutseendet verka med nödvändighet, gör du slut på tro och gudsfruktan. Då har du kommit gudomliga löften och hotelser att vackla, ja, du har förnekat att det finns något gudomligt.

Också »Diatribe» bekänner sig emellertid till vår mening, till sist driven därtill av sanningens kraft, sedan den länge kämpat emot och försökt allt. Den säger: Det är en svårare fråga, som gäller Guds vilja och bestämmelse; Gud vill nämligen detsamma som han förutser. Detta är också vad Paulus tillfogar: »Vem kan stå emot hans vilja, om han är barmhärtig mot vem han vill, och förhärdar vem han vill?» Ty om det funnes en konung, som kunde göra vad han ville, och ingen kunde stå emot honom, skulle det heta om honom, att han gjorde vad han ville. Så synes Guds vilja, eftersom den är första orsak till allt som sker, ålägga vår vilja nödvändighet. Så långt »Diatribe».

Äntligen kan vi tacka Gud för en sund åsikt i »Diatribe». Vart tog nu den fria viljan vägen? Men denna ål glider åter undan och säger genast att Paulus inte utvecklar denna fråga utan skarpt klandrar den som inlåter sig på närmare diskussion: »O människa, vem är då du, som vill träta med Gud?»

Det är just en skön undanflykt! Är inte det att driva skriften att uttala sig efter eget huvud och auktoritet utan skriftbevis, utan att prestera underverk? Är det inte att förvända Guds fullständigt klara ord? Utvecklar inte Paulus denna fråga? Vad är det då han gör? Han klandrar skarpt den, som inlåter sig på närmare diskussion, heter det. Är emellertid inte detta klander den fullständigaste utveckling av saken? Vad var det man försökte få veta genom denna fråga om Guds vilja? Gällde det inte om den ålade vår vilja nödvändighet? Paulus svarar emellertid ja. »Han är barmhärtig mot vem han vill», säger han, »och vem han vill förhärdar han.» »Det beror inte på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.» Han är inte ens nöjd med att ha utvecklat frågan så. Han tar med i beräkningen dem, som knorrar mot förklaringen till förmån för den fria viljan, som pratar om att det då inte finns någon förtjänst, att det inte är vår skuld att vi blir fördömda, och liknande. För att få slut på deras knorrande och harm säger han: »Nu torde du säga till mig: Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» Du lägger märke till hur han tar dem med i beräkningen. Då de hör, att Guds vilja ålägger oss nödvändighet, hädar och knorrar de och säger: »Vad har han då att förebrå oss?» Det vill säga varför tränger Gud på så, ansätter oss så, fordrar så och förebrar så? Vad har han att anklaga oss för? Vad har han att förebrå oss? Liksom vi människor förmådde, vad han kräver, om vi ville det! Han har inte något rättmätigt skäl för denna klagan. Fastmer må han anklaga sin egen vilja; där må han klaga och ansätta. Ty vem kan väl stå Guds vilja emot? Vem kan väl vinna barmhärtighet om Gud inte vill? Vem kan väl bli mjuk, om Gud vill förhärda? Det ligger inte i vår hand att förändra hans vilja, mycket mindre att stå emot den vilja som vill ha oss förhärdade, den vilja av vilken vi tvingas att bli förhärdade antingen vi vill det eller inte.»

Om Paulus inte hade närmare utvecklat frågan eller bestämt hävdat, att nödvändighet ålägges oss genom gudomligt förutseende, varför behövde han då ta med i räkningen dem, som knorrar och skyller på att man inte kan stå hans vilja emot? Vem skulle knorra och harmas, om han inte märkte att denna nödvändighet bestämt hävdas? De ord, i vilka Paulus talar om motståndet mot Guds vilja, är inte dunkla. Eller är orden »stå emot» och »vilja» tvetydiga? Är det oklart varom han talar, då han talar om Guds vilja? Otaliga tusenden av högt beprövade lärare må gärna för mig vara blinda och förebära, att skriften inte är klar i detta sammanhang, och bäva för den svåra frågan. Vi har de allra tydligaste ord, som lyder: »Han är barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.» Likaså: »Nu torde du säga till mig: Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?»

Det är inte heller någon svår fråga. Tvärtom kan ingenting vara lättare för sunda förnuftet än att inse, att följande slutsats är säker, fast och sann: Om Gud förutser, sker det med nödvändighet, om såsom förutsättning får gälla vad som kommer av skriften, att Gud varken kan ta fel eller bli bedragen. Jag erkänner visserligen, att frågan är svår. Ja, den är omöjlig att lösa, om man på en gång vill hävda båda sakerna, Guds förutseende och människans frihet. Ty vad är svårare eller mer omöjligt att påstå än att motsägande och motsatta ting inte strider mot varandra? Inte kan samma tal på en gång vara tio och nio? Svårigheten ligger inte i vår fråga. Den sökes eller införes i den, just som tvetydighet och dunkelhet sökes och med våld införes i skriften. Paulus stillar alltså de ogudaktiga, som tagit anstöt av de alldeles klara orden. De märkte ju, att den gudomliga viljan uppfylldes genom den oss ålagda nödvändigheten. De märkte, att det var säkert bevisat, att ingen frihet eller fri vilja var lämnad kvar åt dem, utan att allt berodde av Guds vilja allena. Paulus stillar dem så, att han befaller dem att tiga och vörda den gudomliga maktens och viljans majestät. Mot det äger vi ingen rätt, medan det gentemot oss har full rätt att göra vad det vill. Någon orätt sker oss inte, ty Gud är oss inte någonting skyldig. Han har inte mottagit något av oss, ingenting lovat utom vad han velat och funnit för gott.

Här är platsen och tiden för att tillbedja inte korykiska grottor utan det sanna gudomliga majestätet i dess fruktansvärda undergärningar och obegripliga domar och säga: »Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.» Men i intet annat sammanhang visar vi mindre vördnad och är mer förmätna, än då det gäller att tränga in i dessa hemligheter och outrannsakliga domar och komma med beskyllningar. Medan resonemanget pågar, föreger vi, att vi har en otrolig vördnad, då det gäller utforskandet av den heliga skrift, som Gud befaller oss att utforska. Den utforskar vi emellertid inte. Men där han förbjudit oss att forska, där gör vi ingenting annat än forskar med oavbruten förmätenhet för att inte säga hädelse. Är inte det att förmätet forska, att söka få Guds fria förutseende att stämma överens med vår frihet? Är vi inte beredda att inskränka Guds förutseende, om det inte medger oss frihet eller ålägger oss nödvändighet, och att säga med dem som knorrar och hädar: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja? Var är Gud, som till sitt väsen är nådig? Var är han, som inte vill syndarens död? Har han skapat oss för att ha sin glädje av människors plågor?» Liknande ting skall i evighet höras i helvetet under de fördömdas tjut.

 

123 Kyrkobibelns text avvikande.

124 Texten avviker åter från kyrkobibeln.

125 Svåröversatta skolastiska termer.

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

26.6.2001