Frälsningsvissheten – en huvudsak för reformatorerna

"Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn." Så läser vi i 1 Joh. 5:13. Det är en vers från Bibeln som talar om detta som vi kallar för frälsningsvisshet. Ett annat ord är aposteln Paulus ord i 2 Tim. 1:12, där han skriver: "Jag vet vem jag tror på." Det är en fast trons visshet som kommer till uttryck genom dessa ord. En trons visshet som har en fast grund.

Det är om denna bibliska sanning som detta föredrag skall handla. Vi skulle kunna ha ett bibelstudium över detta, men jag vill med detta föredrag visa, hur våra lutherska reformatorer talar om denna sak. Därför kommer jag att citera och referera många ställen från den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, men all den undervisning vi finner i bekännelseskrifterna är grundad på Den heliga Skrift, och därför blir det också indirekt ett bibelstudium.

Ämnet för detta föredrag är "Lutherska kyrkan – den glada frälsningsvisshetens kyrka", och det förhåller sig verkligen så att detta ämne var en huvudsak för de lutherska reformatorerna. I dag är det vanligt, åtminstone här i Sverige, att det i massmedia talas med negativa ord om det lutherska arvet. Lutherdomen beskrivs som något dystert och tungt som bara talar om människans plikt, något som trycker ner människor och som tar all glädje från dem.

Men denna beskrivning är helt och hållet felaktig. När vi ser på vårt lutherska arv så som vi har fått det i våra evangelisk-lutherska bekännelseskrifter, ser vi om och om igen, hur glädjen över det frälsande evangeliet om Kristus betonas. Den glada frälsningsvissheten grundad i evangeliet är något stort och dyrbart. Tron på Kristus, den frälsande tron, är något oerhört viktigt för de lutherska reformatorerna, och det är inte bara en intellektuell kunskap i huvudet utan en hjärtats tillit och förtröstan till Kristus och tro på syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull. Det ser vi om och om igen i bekännelseskrifterna. Här skall bara nämnas ett ord ur Augsburgska Bekännelsen, där det står så här: "Det klargöres även för människorna, att ordet tro här icke betecknar blott kunskap om vad som en gång timat, sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna hava, utan därmed betecknas en tro, som tror ej blott på de historiska händelserna, utan på d et, som är frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, d.v.s. att vi genom Kristus hava nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse." (Augsburgska Bekännelsen XX, SKB s. 65)

Men därför att den frälsande tron på Kristus är så viktig, är också frälsningsvissheten en viktig sak för reformatorerna. Vi ser, hur de själva med frimodighet och visshet bekänner sin tro på Kristus och hans ord, och de vill genom att hålla fram evangeliets sanning ge "de bävande samvetena" en sann tröst och visshet förankrad i evangeliets ord. Augsburgska Bekännelsen säger at det var "i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära om tron på Kristus, för att de bävande samvetena icke skulle sakna tröst" (Augsburgska Bekännelsen XX, SKB s. 65). Låt oss se på några olika exempel i bekännelseskrifterna, där vi ser, vilken viktig sak detta med frälsningsvissheten var för reformatorerna.

Frälsningsvisshet enligt våra evangelisk-lutherska bekännelseskrifter

Själarna behöver visshet – de behöver en säker tröst! Den finns i evangeliet. Den vanliga tankegången att vi aldrig kan finna sanningen är en helt igenom falsk tro, långt ifrån Guds ords lära. De lutherska reformatorerna säger det högt: Vad vi förkunnar är sanningen! Vi vill inte veta av något annat; vi vill inte byta bort evangeliets frälsande sanning mot något annat. I Konkordieformeln sägs det att "den gode Guden" åter har "fört i ljuset sitt ords sanning genom den gode gudsmannen doktor Luther" (Konkordieformeln, SKB s. 543). Denna Guds ords sanning såg reformatorerna som en omistlig skatt.

Vad förkunnar evangeliet? "Just detta att vi genom tron mottaga syndernas förlåtelse är evangeliets eget ord", säger Augsburgska Bekännelsens Apologi (Apologien XII, SKB s. 189). Detta evangelium vill den lutherska kyrkan hålla fast. "Vi kunna nämligen icke förkasta evangeliets saliggörande och tröstefulla ord. Och att förneka, att vi genom tron mottaga syndernas förlåtelse, vad annat är detta än att skymfa Kristi blod och död?" (Apologien XII, SKB s. 189)

När man håller fast vid detta, är det för att det är sanningen. "Ty alla rättskaffens män skola inse, att vi i denna sak först och främst hava lärt det, som är sant, rätt och för hela Kristi kyrka hälsosamt och nödvändigt." (Apologien XII, SKB s. 189)

Det är sant och rätt! – därför fasthåller man detta, men det är också för att det är det som syndare behöver! Det är för hela Kristi kyrka hälsosamt och nödvändigt. "Hos oss däremot stå genom Guds nåd prästerna i Ordets tjänst, förkunna evangeliet om Kristi välgärningar och predika, att syndernas förlåtelse kommer oss till del av nåd för Kristi skull. Denna förkunnelse skänker samvetena en säker tröst." (Apologien XXIV, SKB s. 276)

Det finns de som anser att människan aldrig med säkerhet kan veta sig äga Guds nåd; man anser att visshet är högmod och att osäkerhet är ett uttryck för den sanna ödmjukheten. Men så lär inte den lutherska kyrkan. De evangelisk-lutherska bekännelseskrifterna tar tvärtom tydligt avstånd från en sådan tankegång.

"Jag vet vem jag tror på", säger Paulus i 2 Tim. 1:12. Denna visshet är något som bekännelseskrifterna betonar. Tron vill ha visshet, och Bibeln lär tydligt att frälsningsvisshet är möjlig, och därför är det falsk lära, när någon säger, att det inte är möjligt att få visshet.

Bekännelseskrifterna understryker att vi behöver en säker tröst, och till frågan om det verkligen är möjligt att få visshet om frälsning och nåd hos Gud, svarar bekännelseskrifterna ett tydligt ja!

I Apologien går Melanchthon emot den romersk-katolska gärningslära som han kallar för "en lagens lära, ett upphävande av evangeliet, en förtvivlans lära" (Apologien XII, SKB s. 203). Han säger om de romersk-katolska motståndarna, att de "lämna samvetena i ovisshet och tvivel" (Apologien XII, SKB s. 203), och han säger om dem, att de "äro dåliga själasörjare för människorna, då de bjuda dem vara tveksamma om huruvida vi skola få syndernas förlåtelse" (Apologien IV, SKB s. 123.)

I motsättning till den romersk-katolska gärningsläran kan den evangelisk-lutherska läran som är grundad på Bibeln ge en sann visshet. Melanchthon säger, att samvetena "skola vara fast och visst övertygade om att synderna förlåtas dem av nåd för Kristi skull och icke tvivla på att de få förlåtelse" (Apologien XII, SKB s. 203). Bekännelseskrifterna använder ofta uttryck som "den rikaste tröst under alla prövningar" (Apologien IV, SKB s. 172), "den rikaste tröst i alla anfäktelser" (Apologien IV, SKB s. 113) och "en fast och viss tröst" (Apologien IV, SKB s. 122).

På många ställen talar bekännelseskrifterna om de förskräckta samvetena. Det står t.ex. så här: "Men de förskräckta samvetena äro ovissa och tvivlande" (Apologien IV, SKB s. 106). Dessa samveten behöver evangeliet. En sak är att förlita sig på sin egen fromhet, det är en falsk grund; en annan sak är det att "förtrösta på Kristi förtjänst". "Men detta är att tro: att förtrösta på Kristi förtjänst, att Gud för hans skull vill vara oss nådig." (Apologien IV, SKB, s. 114) Det är i evangeliet om Kristi förtjänst som den rätta hjälpen finns för de förskräckta, ovissa och tvivlande samvetena.

Frälsningsvissheten har sin grund i nåden allena

Frälsningsvissheten är verkad av Herren själv. Den beror inte av människans eget klättrande upp på frälsningens stege; den är en Guds gåva. Vissheten har en fast grund. Inte något hos mig – inte min fromhet, utan Kristi ord och verk!

Lutherska kyrkan är den glada frälsningsvisshetens kyrka. Evangelisk-luthersk kristendom är inte en tung och dyster lära som tar bort all glädje, utan en lära som framhåller den fasta och vissa trösten i evangeliet och som därför har i sig sann glädje. Det är just det frälsande evangeliet om Kristus som är huvudsaken för den lutherska kyrkan – det är inte någon perifer detalj utan själva hjärtat i kristendomen. Nåden allena är grunden för frälsningsvissheten.

Evangeliet allena har all kraft att skapa tron i syndares hjärtan. Det är i detta evangelium om Kristi fullbordade försoningsverk som tron har sin grund och visshet. Alltså inte i mina egna religiösa kraftansträngningar, inte i mitt förnuft, inte genom direkta uppenbarelser, drömmar och röster i hjärtat och inte heller i mina känslor och förnimmelser.

Grunden till att frälsningsvisshet är möjlig är Bibelns lära om frälsningen av nåd allena. Är frälsningen inte av nåd allena, blir frälsningsvissheten omöjlig, för då kommer det alltid att finnas denna fråga: När har jag gjort nog? Förnekandet av nåden allena tar bort visshetens rätta grund. Frälsningen är av nåd allena, frälsningen har inte sin orsak i människan själv, inte i minsta mån. Därför är frälsningsvisshet möjlig.

Tron blir oviss, om gärningarna blandas in i frälsningen. Det är något som t.ex. Apologien understryker. Melanchthon säger t.ex. så här: "Men här bör man veta, att denna tro innebär medvetande om att Gud förlåter oss av nåd för Kristi och sitt löftes skull, men icke på grund av våra gärningar, vår ånger, vår bekännelse eller våra tillfyllestgörelser. Ty om tron förlitar sig på dessa gärningar, blir den snart oviss, emedan det förskräckta samvetet ser, att nämnda gärningar äro utan värde" (Apologien XII, SKB s. 204-205).

Gång på gång betonar bekännelseskrifterna nåden allena som det som ger tron visshet. Ett par citat skall visa detta: I Apologien läser vi: "Därför må alla fromma själar icke låta sig rubbas från denna övertygelse, att vi blott genom tron för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse. Häri ha de en fast och viss tröst mot syndaångesten, den eviga döden och helvetes alla portar." (Apologien IV, SKB s. 117)

Konkordieformeln säger samma sak. Den fasta och vissa trösten finns i nåden allena. Det står så här: "För att ängslade hjärtan skola hava en fast och viss tröst och Kristi förtjänst och Guds nåd skola få sin tillbörliga ära, lär Skriften, att trons rättfärdighet inför Gud består endast i försoning av nåd och syndernas förlåtelse, som av idel nåd endast för medlaren Kristi förtjänsts skull skänkes oss i evangeliets löftesord och mottages blott genom tron." (Konkordieformeln, SKB s. 583) Ännu ett ställe kan citeras, där det står, "att tron rättfärdiggör endast och allenast därför, att den såsom ett medel och verktyg griper och omfattar Guds nåd och Kristi förtjänst i evangeliets löften" (Konkordieformeln, SKB s. 586).

Starkare kan det knappast sägas. Det är en djup grund till glädje. Den fasta och vissa trösten mot syndaångesten, den eviga döden och helvetets alla portar, finns inte i något hos människan själv, utan i evangeliet, att "vi blott genom tron för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse".

Som frälsningsvisshetens grund understryker den lutherska kyrkan Kristi verk, den objektiva försoningen. Vi kan t.ex. nämna vad Luther skriver i förklaringen till andra trosartikeln i Stora Katekesen: "Så äro nu alla dessa tyranner och plågare fördrivna, och i deras ställe har trätt Kristus Jesus, en livets, rättfärdighetens, alla goda gåvors och all salighets Herre; han har ur helvetets gap ryckt oss arma, förlorade människor samt vunnit och befriat oss och åter bragt oss under Faderns välbehag och nåd." (Stora Katekesen, SKB s. 446) Och lite längre fram skriver han, att Kristus "har blivit människa, avlad och född av den Helige Ande och Jungfrun utan all synd, för att så bliva herre över synden, att han vidare lidit, dött och blivit begraven, för att han för mig skulle göra till fyllest och betala vad jag förskyllt, icke med silver eller guld, utan med sitt eget dyra blod" (Stora Katekesen, SKB s. 446).

När förkunnelsen av den objektiva försoningen har försvagats och det i stället blir en förkunnelse av vad vi skall göra, blir det ingen verklig hjälp att få för den svaga tron. På samma sätt är det där det är våra upplevelser eller predikantens upplevelser som kommer i centrum.

Det är budskapet om Kristi ställföreträdande försoningsdöd som i sanning kan göra hjärtat fritt och ge frimodighet. Allt vad vi saknar hos oss själva, det har Jesus gjort för oss och i vårt ställe! Genom att framhålla detta som har skett, den objektiva försoningen, kan förkunnelsen lösa människor från den upplevelseträldom där man ständigt väntar på stora upplevelser att bygga på.

Synergismen berövar själarna visshetens grund

Med stor kraft bekänner våra lutherska reformatorer tron på Guds allenaverksamhet i omvändelsen och avvisar alla läror om att människan medverkar vid sin omvändelse. Det är inte människan som åstadkommer sin omvändelse. Inte heller är det människan som tillsammans med Gud åstadkommer sin omvändelse, vare sig om det är så att människan påbörjar omvändelsen och Gud fullbordar den, eller om det är så att Gud påbörjar omvändelsen och människan fullbordar den. I stället bekänner man denna bibliska sanning: Det är Gud allena som verkar omvändelsen!

Det som är allvarligt med alla dessa falska läror som här har nämnts är, att de tar ifrån själarna visshetens rätta grund. Melanchthon skriver i Apologien om allvaret i motståndarnas falska gärningslära som lämnar människan i tvivel: "Men allt detta är uppdiktat av andligen sovande människor, vilka icke veta, huru syndaförlåtelsen kommer till stånd och huru inför Guds dom och i samvetets ångest förtröstan på gärningar helt utrensas från oss. Säkra skrymtare anse alltid, att de kunna prestera förtjänstfulla gärningar, som på grund av egen värdighet göra anspråk på lön, vare sig den habituella själsliga beskaffenheten hos dem finnes eller icke. Ty av naturen förtrösta alltid människor på sin egen rättfärdighet. Men de förskräckta samvetena äro ovissa och tvivlande och eftersträva och hopa därefter andra gärningar för att komma till ro. Dessa mena sig aldrig prestera förtjänstfulla gärningar, som på grund av egen värdighet göra anspråk på lön, uta n de råka i förtvivlan, om de icke utom lagens lära få höra evangeliet om syndaförlåtelsen av nåd och trons rättfärdighet." (Apologien IV, SKB s. 106-107)

Vad blir då följden av gärningsläran som förnekar nåden allena? Melanchthon fortsätter med att visa detta. Det blir antingen en förgäves förtröstan på gärningar eller förtvivlan. "Hos de säkra skrymtarna, som anse sig fullgöra lagen, uppväcka de därigenom en inbillad och fåfäng förtröstan på gärningar och förakt för Kristi nåd. De förskräckta samvetena åter driva de till förtvivlan, ty då människorna göra allt under tvivel, kunna de icke erfara, vad tron är och vad den förmår verka. Så drivas de till slut helt och hållet till förtvivlan." (Apologien IV, SKB s. 107)

Synergismen, alltså tanken att Gud påbörjar omvändelsen och människan fullbordar den, tar bort den sanna trösten genom att framhålla människans eget deltagande i omvändelsen. Det är människans beslutsfattande och förhållande som blir grunden. Konkordieformeln förkastar alla sådana tankar, både läran, att "människan av egen kraft utan den helige Andes nåd kan omvända sig till Gud, tro evangeliet, av hjärtat lyda Guds lag och sålunda förtjäna syndernas förlåtelse och evigt liv", och läran, att "människan av egen kraft kan göra början till sin omvändelse, men icke utan den helige Andes nåd fullborda densamma" och "den läran, att människan visserligen med avseende på den fria viljan före sin pånyttfödelse är för svag att göra nämnda början och att av egna krafter omvända sig till Gud och av hjärtat lyda Guds lag, men att, då den helige Ande med Ordets predikan gjort början och därmed tillbjudit sin nåd, människans vilja av egen naturlig kraft likvä l i någon mån, om än ringa och svagt, förmår bidraga, hjälpa och medverka samt göra sig själv skickad och beredd för nåden, omfatta och mottaga densamma samt tro evangelium" (Konkordieformeln, SKB s. 506).

Här förkastar Konkordieformeln varje lära som på något sätt anser att människans vilja medverkar i omvändelsen. Varför? Därför att det inte stämmer överens med Bibelns lära, att människan på något sätt skulle kunna medverka till sin omvändelse. Bibeln lär tvärtom att omvändelsen är Guds eget verk genom den Helige Ande. Men Konkordieformeln nämner också en sak som vi här särskilt skall lägga märke till. Läran om Guds allenaverksamhet är mycket trösterik och när man förnekar denna lära rövar man ifrån själarna en stor tröst! Följande ord i Konkordieformeln betonar den rika trösten som finns i läran om Guds allenaverksamhet i omvändelsen: "Med ett ord förblir det evigt sant, vad Guds Son säger: 'Mig förutan kunnen I intet göra.' Och Paulus i Fil. 2: 'Gud är den, som i eder verkar både vilja och gärning i enlighet med sin goda vilja.' Detta ljuvliga ord är mycket trösterikt för alla kristtrogna, som i sina hjärtan känna och förnimma något litet av e vighetsgnistan och längtan efter Guds nåd och den eviga saligheten, ty de veta därav, att det är Gud, som i deras hjärtan börjat tända detta sanna salighetsliv, och att han allt framgent vill stärka och hjälpa dem i deras stora svaghet, så att de förbli ståndaktiga i den sanna tron ända till slutet." (Konkordieformeln, SKB s. 561)

Läran om att allt är av nåd är trösterik. Nåden allena gör att samvetena kan finna visshet. Gärningsläran däremot gör att samvetena lämnas i tvivel. "Denna motståndarnas lära lämnar samvetena i tvivel, så att de aldrig kunna få frid, ty lagen anklagar oss alltid t.o.m. i fråga om de goda gärningarna." (Apologien IV, SKB s. 160-161) På ett annat ställe, där det också tas avstånd från människans medverkan i frälsningen, sägs det att läran om att grunden till vår frälsning, vår utkorelse, inte är att söka "blott i Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även hos oss själva", är en bland de läror som är "hädiska och förskräckliga kätterier, som beröva de kristna all tröst, som de äga i det heliga evangeliet och bruket av de heliga sakramenten" (Konkordieformeln, SKB s. 534-535).

När nåden allena förnekas lämnas samvetena i tvivel och den rätta grunden för visshet tas bort. Dessutom överflyttas den ära som tillkommer Kristus på mänskliga gärningar. Melanchthon säger så här i Apologien: "När skall under sådana förhållanden samvetet kunna komma till ro och vinna frid? När skall det kunna älska Gud under detta tvivel och denna samvetsnöd? Vad är väl denna lagens lära annat än en lära, som leder till förtvivlan? Må någon av motståndarna, som lär oss om denna kärlek, visa, huru han själv älskar Gud. De förstå vidare icke, vad de säga, utan liksom väggen återkastar ekot, så återgiva de blott ordet kärlek, utan att förstå det. Så virrig och dunkel är deras lära, att den dels överflyttar den ära, som tillkommer Kristus, på mänskliga gärningar och dels leder samvetena antingen till förmätenhet eller förtvivlan. Men vi hoppas, att vår lära med lätthet skall förstås av alla fromma själar och att den skall bringa de förskräckta sam vetena en god och hälsosam tröst." (Apologien IV, SKB s. 157)

Lutherska kyrkan har burit fram ett stort glädjens budskap. Vi behöver inte jaga efter vind! Vi behöver inte söka än hit och än dit efter känslor och ljuvliga erfarenheter eller gärningar hos oss själva. Grunden för visshet finns i nådens evangelium om Kristus, det evangelium som egentligen intet annat är "än en tröstepredikan och ett glatt budskap, som icke bestraffar eller förskräcker utan tröstar samvetena mot lagens skräck, visar på Kristi förtjänst allena och åter upprättar oss genom den hugnesamma predikan om Guds godhet och nåd, som Kristus förvärvat genom sin förtjänst" (Konkordieformeln, SKB s. 515).

Nådemedlens betydelse för vissheten

Det är genom nådemedlen som Herren verkar tron. Det är en viktig och dyrbar sanning. En sanning som befriar oss från andligt klättrande i höjden och fromhetsbyggande. Tänk, det är Gud som gör det. Föraktet för den lutherska läran om nådemedlen är stort. Ordet och sakramenten är inte särskilt uppseendeväckande. Det är för fattigt och svagt, tycker man. Men så ser inte den lutherska kyrkan på detta. För det är Gud själv som har knutit sina rika löften till detta. Den lutherska kyrkan håller evangeliet högt, Ordets predikan och sakramentens förvaltning. Vi är syndare och vi förblir syndare hela livet, men just därför behöver vi nådens källor, Ordet och sakramenten. Varför vara luthersk? För att vi är så kloka och stora och duktiga? Nej, för att vi är syndare som behöver nådens evangelium.

Vissheten finns inte i hjärtats känslor eller genom en omedelbar erfarenhet av Gud. Svärmarna anser att Guds ord allena inte räcker för att skapa tro och visshet. Men bekännelseskrifterna hänvisar oss inte till våra religiösa strävanden eller till bönen. "Fortsätt att be och kämpa, då skall ljuset engång komma till dig." Så kan tonen vara i en reformert präglad förkunnelse. Men våra bekännelseskrifter talar på ett annat sätt. Frälsningsvissheten är inte något som jag genom bönen och mina strävanden skall kämpa mig fram till, utan den är Guds gåva genom evangeliet. Det är väl att Gud har gett oss något annat och bättre att bygga på, än vår bön.

Ordet och sakramenten är de medel som Gud använder för att skapa tron i våra hjärtan. Evangeliet kommer till oss i Ord och sakrament. Augsburgska Bekännelsen artikel V förkastar den uppfattningen att "den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling genom deras egna förberedelser och gärningar" (Augsburgska Bekännelsen V, SKB s. 58).

Luther talar starkt om dopets tröst. I Stora Katekesen säger han t.ex.: "Men nu hava vi icke allenast Guds bud och befallning, utan också löftet; och därför är dopet ännu mycket härligare än vad Gud eljest bjudit och förordnat, med ett ord så fullt av tröst och nåd, att himmel och jord icke kunna fatta det. Men det vill ansträngning till att tro detta, ty felet ligger icke hos skatten, utan hos oss, som hava så svårt att fatta och fasthålla densamma." (Stora Katekesen, SKB s. 477)

Nattvarden är given, "för att tron må vederkvickas och stärkas" (Stora Katekesen, SKB s. 486), – för att "hjärtat, när det känner sådant, som vill bli det för tungt, här kan hämta tröst och vederkvickelse" (Stora Katekesen, SKB s. 487).

Nattvarden är enligt bekännelseskrifterna ett tröstligt läkemedel. Luther använder detta uttryck i Stora Katekesen: "Det går ju dock icke an att anse sakramentet såsom ett skadligt ting, varifrån man helst bör hålla sig borta, då det fastmer är ett alltigenom hälsosamt, tröstligt läkemedel, som hjälper dig och giver dig liv både till kropp och själ." (Stora Katekesen, SKB s. 492)

Nattvarden är ett sant nådens medel som kan ge en sann tröst. "Är du nu betungad och känner din svaghet, så gå med glädje fram och låt dig vederkvickas, tröstas och stärkas" (Stora Katekesen, SKB, s. 493), säger Luther i Stora Katekesen. Konkordieformeln säger samma sak, när nattvarden kallas "en tröst för alla bedrövade hjärtan" (Konkordieformeln, SKB, s. 617) och säger att "nattvarden är instiftad särskilt för de i tron svaga, men botfärdiga kristna för att giva dem tröst och stärka deras svaga tro" (Konkordieformeln, SKB s. 520). Detta nådens medel är en stor gåva för svaga kristna. Det ses också av detta citat: "Men de i tron svaga, försagda och bedrövade kristna, som känna en hjärtats skräck och fasa inför sin stora och myckna synd och mena, att de i sin stora orenhet icke äro värdiga denna ädla skatt och Kristi välgärningar, och som känna och sörja över sin tros svaghet och av hjärtat bedja, att de måtte kunna tjäna Gud i en starkare, fri modigare tro och med ren lydnad, dessa äro de rätta värdiga gästerna." (Konkordieformeln, SKB s. 622)

Ordet och sakramentens betydelse uttrycks t.ex. så här i Apologien: "Så undfå vi tron och stärkas i den genom avlösningen samt genom att höra evangeliet och bruka sakramenten, på det att vi icke må duka under i kampen mot ångesten för synd och död." (Apologien XII, SKB s. 194) Var finns trösten för samvetet? – Inte i något hos människan, utan i evangeliet! "Ty då samvetet får höra evangeliet predikas och avlösningen förkunnas, fattar det nytt mod och undfår tröst." (Apologien XII, SKB s. 194)

Vårt lutherska arv – en dyrbar skatt

I den kristna församlingsverksamheten i våra nordiska länder i dag känns det för många svårt. Trötthet, uppgivenhet och ensamhet är något som många kristna känner till i dag. Och villrådighet: vad skall vi göra, det är så få som vill lyssna till evangeliets predikan i dag?

Bibelns och våra bekännelseskrifters undervisning visar, att det behövs den lilla församlingsgemenskapen, där "evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" (Augsburgska Bekännelsen VII, SKB s. 59).

Denna dyrbara skatt, Guds ord och sakramenten, får vi inte förakta. Att få lyssna till evangeliets förkunnelse om Jesus är inte någon ringa sak. Det är något att glädjas över att få höra. Vi kan anfäktas av detta, att vi inte tycker att vi når så många. Men om vi slutar predika, blir det ännu färre som får höra.

Det lutherska arvet är verkligen något att studera och föra vidare till våra folk också i vår tid. Det är inget som vi behöver skämmas för. Den oförskyllda nådens evangelium är något som verkligen ger grund till frimodighet i tjänsten för evangeliet. Guds barn får här i tiden uppleva förföljelser och kors av olika slag, tårar och sorg och bedrövelser och svårigheter, nöd och anfäktelser och ångest. Men tron hålles uppe av korsets evangelium. Vår tid är präglad av så mycket annat i den religiösa verksamheten, det finns t.ex. ett vanligt marknadsföringstänkande, där man inrättar församlingsverksamheten efter vad människor vill ha. Men frågan är vad människorna, vår tids människor behöver! De behöver Guds ord, lag och evangelium och nådemedlens rätta förvaltning. Det är genom dessa medel som Gud skapar tron och ger en sann frälsningsvisshet. Det är här den kristna glädjen har sin grund: Inte i, hur vi lyckas, inte i, hur vi skall få till det, med vår egen fromhet och vår kristna verksamhet, utan i evangeliet om Jesus, i syndaförlåtelsens rika gåva.
 

Lutherska kyrkan – den glada frälsningsvisshetens kyrka. Må Gud hjälpa oss alla, att troget ta vara på den lutherska kyrkans rika arv och i våra lutherska församlingar högakta Guds ord och sakramenten och evangeliets dyrbara skatt, till trons sanna visshet och glädje. Det är något att kämpa för att bevara. För vi behöver det, och vår tids människor behöver det.

Det är också det dyrbara evangeliet om Jesus Kristus som ger kraft att hålla ut i alla prövningar som vi möter här i tiden, där så mycket möter oss som vill leda oss in på fel vägar, bort från Jesus. Men Guds ords rika löften gäller ännu. "Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått sitt prov skall han få livets krona, som Gud har lovat dem som älskar honom." (Jak. 1:12)

Gud give att vi alla blir evigt saliga, av bara nåd för Jesu Kristi skull! Det är det viktigaste av allt!