|
Länkar |
Profetism och de profetiska böckerna
Profeternas ställning och verksamhet
Profeternas ställning och verksamhet
Profetian i Israel är speciell och det finns inga andra motsvarigheter i andra religioners historia. Redan Abraham, Mose och Samuel kallades profeter. Profeterna hade till uppgift att vara Guds talmän och att förkunna vad Gud ville uppenbara. De kallades också för Herrens tjänare, väktare eller siare.
Profeterna var de viktigaste av GT’s heliga gestalter, viktigare än både kungen och översteprästen. Genom profeterna var Israel uppenbarelsens folk. Medan prästerna bevarade traditionen och institutionerna så var profeterna de män genom vilka uppenbarelsen tog nya steg framåt. De var Israels vägledare, och de verkade genom ordet. Prästerna var huvudsakligen offerpräster, inte predikanter. Även om undervisning hörde till deras uppgifter var de framför allt altarets, inte ordets tjänare. Med sin ritual, sina offer och förböner representerade prästerna folket inför Gud.
Profeterna däremot var Guds representanter inför folket. I överensstämmelse med detta står det att profeterna uppträdde med sitt vittnesbörd överallt där de behövdes. De trädde fram på offentliga platser, på gator och torg, i templets förgårdar till och med i kungapalatsen.
Till skillnad från prästämbetet var profetämbetet inte ärftligt. Det tillhörde inte heller någon särskild stam eller klass och var inte heller avlönat. De falska profeterna ”följer sin egen ande utan att ha skådat någonting!” (Hes 13:3). Men Israels heliga profeter var inspirerade av Guds Ande och de hade alltid ett bestämt budskap till folket (2 Petr 1:21). Profeten valde inte själv sitt kall, utan blev ”gripen av Gud”, och han visste, att han tagits i besittning av Guds Ande på ett sätt, som skilde honom från andra människor.
Profetens budskap
Profeterna frambar Guds budskap till folket. Vi vet inte hur de mottog sina uppenbarelser. Profetians under kan inte förklaras. Vi får bara veta, att ”Herrens hand”, att ”Herrens Ande” eller att ”Herrens ord” kom över profeten. Gud ”uppväckte” profeter bland sitt folk (5 Mos 18:15, 18). Gud visade också profeterna sina tankar med hjälp av syner och bilder. Profeterna talade till folket genom det muntliga eller skriftliga ordet eller genom underverk och symboliska handlingar.
Profeternas förkunnade Guds vilja, de förkunnade både dom och tröst, de talade både om nutid och framtid. Det har sagts att profeternas domsförkunnelse och strafftal till sitt eget folk är en helt unik företeelse, eftersom alla andra folks historiska berättelser och sägner upphöjer och förhärligar det egna folket och dess ledande män.
Profetperioderna
Det egentliga profetdömet började med Samuel (Apg 3:24). Den första perioden varade till rikets delning. Under denna tid uppträdde även Natan och Gad samt Ahia, Semaja och Jehu m. fl.
Den andra perioden varar till starten av skriftprofeternas tid. Under denna tid uppträdde efter rikets delning i det norra riket främst de mäktiga undergörande profeterna Elia och Elisa. Kring dem samlade sig skaror av unga män, som bildade skolor eller sammanslutningar i likhet med vad fallet var under Samuels tid. Förmodligen var det män som slutit sig till Herrens profeter för att under deras vägledning fördjupa sig i lagen och verka för att utbreda kunskap om Guds vilja bland folket. Då rikets delades fanns det ingen egentlig gudstjänst och inga lagliga präster i det norra riket, därför var profeterna de enda som kunde framföra Guds vilja.
I det södra riket, där mer gudsfruktan fanns kvar hos folket och dess kungar, verkade under denna period ingen profet jämbördig med Elia och Elisa. Här förekommer namnen Asarja, Hanani och Jehu, samme profet som uppträdde även i norra riket.
Profetperioderna |
|||
| Det odelade riket | |||
| Första perioden | Samuel, Natan och Gad samt Ahia, Semaja och Jehu m. fl | ||
| Israel (Nordriket) | Juda (sydriket) | ||
| Andra perioden | Elia och Elisa | Asarja, Hanani och Jehu | |
Tredje perioden (Skriftprofeter) |
Jona, Amos, Hosea | före fångenskapen: | Obadja, Joel, Jesaja, Mika, Nahum, Sefanja, Habackuk, Jeremia |
| under fångenskapen: | Hesekiel, Daniel | ||
| efter fångenskapen: | Haggai, Sakarja, Malaki. | ||
Profettidens fortsättning
En helt ny art av profetisk verksamhet inledes med skriftprofetismens början. Bortom den dom som kom att drabba Israel och även hednafolken ser profeterna en frälsningens tid, både en närmare och en längre bort. Den når sin fullbordan i Messias.
Skriftprofeter uppträdde under den assyriska tiden och under den babyloniska och persiska. Efter återkomsten från fångenskapen tystnar profetian med Malaki. Tiden efter honom är en profetlös tid.
I bergspredikan sade Jesus: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda” (Matt. 5:17). Jesus godkände både lagen och den profetiska förkunnelsen och gjorde dem till en del av sin egen.