Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Paulus och Johannes talar för Luthers lära (2/5)
Låt oss nu se, hur Paulus bevisar sin mening ur den heliga skrift! Låt oss se, om orden har starkare beviskraft hos Paulus än på respektive ställen! »Så är ock skrivet:», säger han, »Ingen rättfärdig finnes, icke en enda. Ingen förståndig finnes, ingen finnes, som söker Gud. Nej, alla hava de avvikit, allesammans hava de blivit odugliga, ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes ingen enda» osv. Här må den som kan ge mig en lämplig utläggning, finna på en bildlig betydelse och förege, att orden är dunkla och tvetydiga! Den som vågar må försvara den fria viljan mot dessa klara domar! Då skall jag också gärna ge med mig och återkalla; jag skall själv bekänna och förfäkta den fria viljan! Tydligt är att detta säges om alla människor. Profeten låter ju Gud blicka ned över alla människor och fälla denna dom över dem. Så säger han i fjortonde psalmen: »Herren skådade ned från himlen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud. Nej, alla äro de avfälliga»*164 osv. För att judarna inte skulle tro, att orden inte avsåge dem, förekommer Paulus dem och försäkrar, att de framför allt gäller dem. »Nu veta vi», säger han, »att allt vad lagen säger, det talar den till dem, som hava lagen.» Samma sak ville han säga med orden: »först och främst över juden, så ock över greken.» Du hör alltså, att alla människors barn, alla som är under lagen, dvs. såväl hedningar som judar, inför Gud bedömes så, att de är orättfärdiga, oförståndiga, inte söker Gud, inte en enda; alla avfaller tvärtom och är onyttiga. Jag finner emellertid, att bland människors barn och dem, som är under lagen, räknas också de bästa och hederligaste, som med den fria viljans kraft strävar efter det hedervärda och goda. Dit hör alltså de som »Diatribe» lovordar för att de har sinne för det hederliga och frön därtill nedlagda i sig, om den nu inte rentav vill påstå att de är änglars söner! Hur kan de sträva efter det goda, om de allesammans är okunniga om Gud och inte bryr sig om eller söker honom? Hur kan de äga en kraft nyttig till det goda, om de allihop avviker från det goda och är fullkomligt odugliga? Vet vi kanske inte, vad det innebär att vara okunnig om Gud, vara oförståndig, inte söka Gud, avvika och vara oduglig? Är inte orden fullt klara? Lär de inte, att alla människor både är okunniga om Gud och föraktar Gud avviker till det onda och är onyttiga till det goda? Det talas ju inte här om okunnighet ifråga om att söka uppehälle eller om förakt för pengar utan om okunnighet om och förakt för religion och fromhet. Denna okunnighet och detta förakt har emellertid tvivelsutan inte sitt säte i köttet och de lägre och grövre begären utan i de högsta och förnämsta krafterna hos människorna, i vilka rättfärdighet, fromhet, kunskap och gudsfruktan borde härska nämligen i förnuftet och viljan. Ja, just i den fria viljans kraft, i själva fröet till det hedervärda, i det förträffligaste, som finns i människan. Var är du nu, goda diatrib, du som tidigare lovade att gärna gå med på att det förnämsta hos människan är kött, dvs. ogudaktigt, om det bevisades med skriften? Gå nu med på det! Du hör ju, att det bästa i alla människor inte bara är ogudaktigt utan också okunnigt om Gud, att det föraktar Gud, är inriktat på det onda och onyttigt till det goda! Vad innebär det nämligen att vara orättfärdig om inte att viljan, som är en av de främsta förmögenheterna, är orättfärdig? Vad innebär det att vara okunnig om Gud och det goda om inte att förnuftet, som är den andra av de främsta själsförmögenheterna, är okunnigt om Gud och det goda, dvs. är blint då det gäller att förstå vad som hör fromheten till? Vad betyder det att avvika och vara onyttig om inte förhållandet, att människor inte genom någon enda förmögenhet och allra minst genom sina främsta har någon skicklighet till det goda utan endast till det onda? Vad betyder att inte frukta Gud annat än att människor med alla sina förmögenheter, framför allt med de främsta, föraktar Gud? Att förakta Gud betyder emellertid samtidigt att förakta allt vad Gud tillhör, såsom ord, gärningar, lagar, bud, Guds vilja. Hur skulle nu förnuftet, som är blint och okunnigt, kunna föreskriva något riktigt? Hur skulle viljan, som är ond och onyttig, kunna välja något gott? Vad skulle viljan kunna rätta sig efter, om förnuftet endast kan föreskriva den vad som hör till dess egen blindhets och okunnighets mörker? Förnuftet går alltså vilse, viljan är förvänd. Vad gott kan då människan vilja eller sträva efter? Någon vågar sig kanske likväl på en sofistisk lösning. Även om viljan avviker och förnuftet är okunnigt, när det gäller att handla, kan dock viljan av egen kraft vilja något och förnuftet veta något, eftersom vi ju kan mycket, som vi inte gör! Vi talar om kraften av förmågan, inte om vad som sker. Härtill svarar jag, att profetens ord innesluter både förmågan och den faktiska handlingen. Att säga »Människan söker inte Gud» och att säga »Människan kan inte söka Gud» betyder samma sak. Det kan du sluta av följande. Funnes det en förmåga eller kraft hos människan att vilja det goda - att den gudomliga allmaktens drivkraft inte tillåter den att vila eller vara stilla har jag visat ovan - vore det omöjligt att den inte hos några eller åtminstone i en enda sattes i rörelse och visade sig i någon användning. Det sker dock inte. Gud blickar ju ned från himmelen och ser inte en enda, som söker honom eller strävar. Därav följer, att kraften som strävar eller vill söka ingenstädes existerar. Tvärtom avviker alla. Ytterligare, om Paulus' ord inte på samma gång finge fattas så, att de talade om vanmakt, skulle hans framställning intet uträtta. Ty Paulus lägger all vikt vid att visa, att nåden är nödvändig för alla människor. Om de emellertid kunde företa sig något av egen kraft, behövdes inte nåden. Men nu då de inte kan det, behöver de nåden. Du finner alltså, att den fria viljan fullständigt upprives genom detta. Intet gott eller hederligt lämnas övrigt i människan, då hon förklaras vara orättfärdig, okunnig om Gud, en föraktare av Gud, en som vänt sig bort från honom och är onyttig inför honom. Profeten mobiliserar nog så stor styrka både i sin egen skrift och då Paulus anför honom! Inte heller är det ringa ting, då det säges att människan är okunnig om och föraktar Gud. Här är källan att söka till alla brott, alla synders drägg, ja ondskans helvete. Vad slags ondska finns inte, där det finns okunnighet om och förakt för Gud? Kort sagt, Satans rike bland människorna kunde varken beskrivas kortare eller med bättre ord än dessa, då det säges att de är okunniga om Gud och föraktar honom. Där finns otro, olydnad, fräckaste hädelse mot Gud, där finns grymhet och obarmhärtighet gentemot nästan, där finns kärlek till det egna jaget i allt som gäller Gud och medmänniskor. Där har du den fria viljans härlighet och makt! Paulus fortsätter emellertid och betygar, att han talar om alla människor, framför allt om de bästa och förnämsta. Han säger: »För att var mun må bli tillstoppad och alla stå med skuld inför Gud, ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.» Jag frågar, hur allas mun kan bli tillstoppad, om någon kraft är övrig varigenom vi förmår något. Får man då säga till Gud: »Det är inte alls så att här finns ingenting; här finns något, som du inte kan fördöma, då du ju själv givit det en viss förmåga? Detta åtminstone skall inte tiga och inte stå med skuld inför dig.» Om den fria viljans kraft är frisk och duger något till, är det falskt, att hela världen står med skuld och är anklagad inför Gud. Denna kraft är ju inte något ringa ting. Den finns inte i en liten eller obetydlig del av världen. Den är fastmer den förnämsta och mest utbredda kraften i världen. På den får inte munnen stoppas till. Om åter dess mun måste stoppas till, måste den med hela världen stå med skuld och vara anklagad inför Gud. Med vad rätt kan den emellertid sägas stå med skuld, om den inte är orättfärdig och ogudaktig, dvs. förtjänar att näpsas och straffas ? Jag skulle allt vilja se den utläggning varigenom människans kraft kan frikännas från den skuld, i vilken hela världen står inför Gud. Jag skulle vilja se det konstgrepp, genom vilket den kan undandras från att inbegripas i »hela världen». Mäktiga är åskslagen och genomträngande blixtarna, och dessa ord av Paulus är sannerligen den hammare, som krossar klippan, såsom Jeremia säger. »Alla hava avvikit, hela världen står med skuld, ingen rättfärdig finnes.» Genom de orden krossas vadhelst som finns inte bara i en enda människa eller i några eller i någon del av dem, utan allt i hela världen, i alla, utan något som helst undantag. Hela världen borde vid dessa ord darra, bäva och fly. Kan det sägas något mäktigare och starkare än detta? »Hela världen står med skuld, alla människors barn har vänt sig bort och är odugliga, ingen fruktar Gud, ingen rättfärdig finnes, ingen förståndig, ingen söker Gud.» Inte desto mindre var och är vårt hjärtas hårdhet och dess oförnuftiga förhärdelse så stor, att vi varken hörde eller märkte åskslagen och blixtarna. Under tiden upphöjde vi i stället och hävdade den fria viljans krafter mot allt detta. Så uppfyllde vi i sanning ordet i Mal. 1: »Väl må de bygga upp, men jag skall åter riva det ned.» Med samma höga vältalighet heter det: »Av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.» Ett mäktigt ord är det, »av laggärningar», liksom de andra, »hela världen» och »alla människors barn». Man skall nämligen lägga noga märke till, att Paulus inte tar hänsyn till person. Han tänker på mänskliga strävanden i allmänhet, innesluter alla personer och allt det bästa i dem. Hade han sagt: »Den stora mängden av judar eller fariseer eller några ogudaktiga blir inte rättfärdiga», kunde det se ut, som han lämnat några kvar som på grund av den fria viljans kraft och lagens stöd inte vore alldeles onyttiga. Då han emellertid fördömer just laggärningarna och låter dem vara ogudaktiga inför Gud, blir det uppenbart, att han fördömer alla, som utmärkte sig för nitälskan för lag och gärningar. Nitälskan för lag och gärningar fanns emellertid endast hos de bästa och förnämsta och därtill endast hos de bästa och förnämsta delarna hos dem, förnuftet och viljan. Om alltså de som mest nitälskade med förnuft och vilja, dvs. av den fria viljans hela kraft, beflitade sig om lag och gärningar och därtill stöddes av lagen själv såsom en gudomlig hjälp och undervisades och sporrades av den, om dessa, säger jag, förklaras skyldiga till ogudaktighet, därför att de inte blir rättfärdiggjorda utan förklaras för kött inför Gud vad blir då kvar i hela människosläktet som inte är kött och ogudaktighet? Alla som låter det bero på lagens gärningar står under samma dom. Det betyder ingenting, om de högt nitälskat för lagen, om deras iver varit måttlig eller ingen. Alla har de på sin höjd kunnat åstadkomma laggärningar. Men laggärningar rättfärdiggör inte. Om de inte rättfärdiggör, så bevisar de att utövarna är orättfärdiga och lämnar dem sådana. De ogudaktiga står emellertid med skuld och förtjänar Guds vrede. Detta är så klart, att ingen kan säga det minsta däremot. Nu brukar man i detta sammanhang gäcka Paulus och komma undan därigenom, att han kallar ceremoniallagens gärningar för laggärningar. Det skulle vara de, som efter Kristi död är dödsbringande. Härtill svarar jag: Det är Hieronymus' misstag och okunnighet. Augustinus gjorde visserligen kraftigt motstånd.*165 Men då Gud övergav oss och Satan fick makten, spridde sig irrläran i hela världen och har hållit sig till den dag i dag är. Därav blev emellertid följden, att det blev omöjligt att förstå Paulus. Så måste kunskapen om Kristus förmörkas. Även om ingen annan villfarelse hade funnits i kyrkan hade denna varit nog fördärvlig och förmått föröda evangelium. Hade inte en särskild nåd kommit emellan, hade Hieronymus för den skull snarare förtjänat helvetet än himmelen. Det är alltså långt ifrån att jag vågar kanonisera honom eller kalla honom för ett helgon! Det är alltså inte sant, att Paulus endast talar om ceremoniallagens gärningar. Hur skulle då hans framställning äga giltighet, då han sluter till att alla är orättfärdiga och behöver nåden? - Nu kommer väl någon och säger: Låt så vara, att vi inte blir rättfärdiggjorda av ceremoniallagens gärningar! Men av moraliskt goda handlingar efter Tio Guds bud kan väl någon bli rättfärdiggjord? Då har du inte med din slutledning lett i bevis, att nåden är nödvändig för dem. Vidare, vad har vi för nytta av en nåd, som endast befriar oss från ceremoniallagens gärningar, som är de lättaste av alla? De kan åtminstone framtvingas av fruktan eller vilja att gagna sig själv. Nu är det också felaktigt, att ceremoniallagens gärningar är dödsbringande eller förbjudna efter Kristi död. Det har Paulus aldrig sagt. Vad han säger är, att de inte rättfärdiggör och inte alls gagnar människan inför Gud. Hon blir inte genom dem fri från ogudaktigheten. Därmed låter sig väl förena, att man gör dem, utan att göra något förbjudet. På samma sätt är äta och dricka gärningar, som inte rättfärdiggör och inte anbefaller oss inför Gud. Men för den skull gör den som äter och dricker ingenting förbjudet.
164 Luther hänvisar till Ps. 13. 165 I Epist. ad Hieronymum, 82, 2, 18. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001