Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Kritisk genomgång av Erasmus´ inledning

Skriftens klarhet (1 / 2)

Men eftersom vi sedan länge känt oss övertygade om motsatsen på grund av denna sofisternas fördärvliga åsikt, att skriften är dunkel och tvetydig, så tvingas vi först leda i bevis vår första grundsats. Med stöd av den skall allt annat ledas i bevis, det må sedan synas hur orimligt och omöjligt som helst enligt filosoferna.

Först och främst säger Moses i 5 Mos. I7, att om en svår sak kommer före, skall man gå till den plats, som Gud utvalt till sitt namns ära, och där fråga prästerna, som skall avdöma saken efter Herrens lag. Efter Herrens lag säger han. Men hur skall de kunna döma, om Herrens lag inte i yttre mening är tydlig och klar, så att det är tillräckligt för dem? I annat fall hade det räckt med att säga: De skall döma efter sin egen ande. Det går ju så till vid varje folkstyre, att de mest skiftande ting avgöres genom lagstiftning. Men hur kunde de avgöras, om lagarna inte vore fullkomligt säkra, ja själva ljuset bland folket? Ty om lagarna är tvetydiga och osäkra, kunde inga saker ordnas och inte ens några seder skulle vara fast bestående. Nu stiftas emellertid lagar i syfte att reglera seder och avgöra stridsfrågor. Alltså bör det, som skall vara måttstock och rättesnöre för något annat, självt vara alltigenom säkert och klart. Sådan är lagen. Om nu detta ljus och denna säkerhet hos lagarna är nödvändig i världsliga samhälleliga sammanhang, då det är fråga om timliga ting, och ges för intet åt hela världen som en gudomlig gåva, skulle då inte Gud ge sina kristna, dvs. utvalda, lagar och regler med mycket större ljus och säkerhet, så att de genom dem kan veta hur de skall förhålla sig och ordna alla sina angelägenheter? Gud vill ju att det timliga av hans folk skall aktas ringa. Ty »kläder nu Gud så gräset på marken, som idag står och i morgon kastas i ugnen», hur mycket mer har han inte omsorg om oss? Men låt oss fortsätta och med skriftens hjälp slå ned sofisternas fördärvliga åsikt.

I nittonde psalmen heter det: »Herrens bud är klart och upplyser ögonen.» Jag förmenar, att det som upplyser ögonen inte är dunkelt eller tvetydigt. Likaså heter det i Ps. II9: »När dina ord upplåtas, giva de Ijus och skänka förstånd åt de enfaldiga.»*59 Här säges om Guds ord, att de upplåtes och är något öppet, som är tillgängligt för alla och skänker ljus också åt enfaldiga. Jesaja hänvisar i kapitel 8 alla frågor till lagen och vittnesbördet, och om vi inte gör så hotar han oss att neka morgonrodnadens Ijus. I Sakaria 2 bjuder Gud, att man skall kräva att få höra lagen ur prästens mun, ty han är ett sändebud från härskarornas Herre.*60 Det vore just ett skönt sändebud eller Herrens budbärare, som förkunnar något som är tvetydigt för honom själv och även dunkelt för folket, så att han själv inte vet vad han säger och de inte heller vad de hör.

Vad säges överallt i Gamla testamentet, men framför allt i psalmen II9, oftare till skriftens lov än att den är det säkraste och klaraste Ijus? Sålunda prisar ju psalmisten dess klarhet: »Ditt ord är mina fötters Iykta och ett ljus på all min stig.» Det står inte: »Din Ande blott är mina fötters lykta», även om också dess ämbete prisas med orden: »Din gode Ande lede mig på jämn mark.» Så säges skriften också vara väg och stig, tvivelsutan på grund av dess utomordentliga säkerhet.

Låt oss gå till Nya Testamentet! Paulus säger i Rom. I, att evangeliet utlovats i heliga skrifter genom profeter, och i kap. 3 att trons rättfärdighet blivit betygad av lagen och profeterna. Men vad är ett betygande som är dunkelt? Ja, i alla sina brev gör han evangeliet till Ijusets ord och klarhetens evangelium. Avsiktligt och utförligt gör han det i 2 Kor. 3-4, där han storartat utlägger både Mose och Kristi härlighet. Även Petrus säger i 2 Petr. I: »Så mycket fastare står nu ock för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett Ijus, som Iyser i en dyster vildmark.» Här gör Petrus Guds ord till en klar Iykta och allt annat till mörker. Skall då vi göra dunkel och mörker av ordet? Kristus kallar sig ofta världens ljus och Johannes Döparen »den brinnande, skinande lampan», tvivelsutan inte på grund av livets helighet utan för ordets skull, liksom Paulus kallar tessalonikerna »himlaljus i världen», i det att de håller fast vid livets ord.*61 Ty livet är utan ordet osäkert och dunkelt.

Vad menar apostlarna, då de bevisar sina predikningar med skriftord? Gör de det för att för oss fördunkla dess mörker med ännu större mörker? Eller för att bevisa något mera känt genom något mera okänt? Vad avser Kristus i Joh. 5, där han lär judarna att rannsaka skrifterna, som ju vittnar om honom? Vill han göra dem ovissa beträffande tron på honom? Vad menar de, som enligt Apg. I7 efter att ha lyssnat till Paulus dag och natt läste skrifterna för att se, om det förhöll sig så som han sade? Visar inte allt detta, att apostlarna liksom Kristus åberopar sig på skriften såsom på det klaraste vittne för sin förkunnelse? Hur kan då vi ha panna att göra den dunkel? Jag frågar bara, om följande ord i skriften är dunkla eller tvetydiga: »Gud skapade himmel och jord», »Ordet vart kött». Eller allt som all världen upptagit som trosartiklar? Varifrån kommer det? Kanske inte från skriften? Vad gör de, som ännu denna dag predikar? De utlägger och förklarar skriften. Men om skriften som de förklarar är dunkel, vem gör oss då säkra på att deras förklaring är riktig? En annan ny förklaring? Vem förklarar då den? Så skulle vi få fortsätta i oändlighet.

Kort sagt, om skriften är dunkel eller tvetydig, varför var det då nödvändigt, att den skulle givas oss av Gud? Eller är vi inte tillräckligt dunkla och tvetydiga? Behövde vårt dunkel, tvetydighet och mörker ökas från himmelen? Vad blir det då av apostelns ord: »All skrift, som är ingiven av Gud, är nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse»? Nej, Paulus, den är fullkomligt onyttig; av de fäder, som erkänts under århundradenas långa rad och av den romerska stolen måste man utbedja sig det, som du tillmäter skriften. Därför måste du återkalla din mening, då du skriver till Titus, att en biskop bör vara mäktig att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga den, som säger emot, och tysta munnen på den, som för fåfängligt tal och bedrager människors sinnen. Hur kan han vara mäktig, när du lämnat skriften dunkel åt honom? Det är ju som om du ger vapen av blånor och lätta halmstrån i stället för svärd!

Då måste också Kristus återkalla sitt ord, ty han ger ju ett falskt löfte då han säger: »Jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot.» Varför skulle de inte kunna stå emot, då vi kämpade mot dem med dunkla och osäkra ord? Varför föreskriver du själv vad kristendom är, Erasmus, om skriften är dunkel för dig?

Jag tror emellertid, att jag redan länge tröttat till och med de oförståndiga, då jag spiller så många ord och så mycken möda på en så självklar sak. Men jag måste på sätt som skett slå ned den fräcka och hädiska åsikten, att skriften är dunkel, för att också

du, käre Erasmus, skall se vad du säger, då du förnekar att skriften är klar. Ty då måste du också förfäkta, att alla dina heliga, som du anför, ännu mycket mindre är klara. Vem kan nämligen göra oss vissa om deras Ijus, om du först gjort skriften dunkel? De som förnekar, att skriften är fullt klar och tydlig, lämnar oss alltså endast mörker kvar.

Nu kommer du väl att invända: Allt det där kommer inte mig vid. Jag påstar inte att skriften överallt är dunkel - vem kan vara så galen? - utan bara på den här punkten och liknande. Jag svarar: Jag vänder mig i vad jag säger inte bara mot dig utan emot alla, som tänker på det sättet. Men vidare vänder jag mig mot dig när det gäller skrif- ten överhuvud; jag vill inte att någon enda del av den skall kallas dunkel. Där står tydligt det ord, som jag anfört från Petrus, att Guds ord för oss är »ett Ijus, som Iyser i en dyster vildmark». Om nu en del av detta Ijus inte Iyser, är det snarare fråga om en del av den mörka, dystra vildmarken än av Ijuset självt. Kristus har inte upplyst oss på sådant sätt, att han ville ha någon del lämnad dunkel för oss i sitt ord, medan han ändå befaller oss att akta därpå. Han befaller ju förgäves, om ordet inte Iyser.

Om därför läran om den fria viljan är dunkel eller tvetydig, har den inte något att skaffa med de kristna och skriften. Man bör helt och hållet lämna den och räkna den bland de fabler, som Paulus fördömer hos kristna som tvistar. Om åter den har att skaffa med de kristna och skriften, måste den vara klar, tydlig och uppenbar, alltigenom lik andra uppenbara lärosatser. Ty alla de kristnas lärosatser måste vara sådana, att de inte blott är fullt vissa för dem själva utan också för andra, bekräftade med klara och tydliga skriftställen, så att de stoppar till munnen på var och en. Då kan ingen säga något emot, såsom Kristus lovar oss då han säger: »Jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot.» Om alltså våra ord i detta avseende är svaga, så att vedersakarna kan stå emot, är det falskt, som han säger, att ingen av våra vedersakare skall kunna stå emot våra ord. Därför kommer vi, när det gäller läran om den fria vilian, antingen att inte ha några vedersakare, vilket inträffar för den händelse den ingenting har med oss att skaffa. Eller också kommer vi, om den har att skaffa med oss, visserligen att ha vedersakare, men sådana som inte kan stå emot.

Med denna vedersakarnas oförmåga att stå emot - eftersom nu detta kommit påtal - förhåller det sig emellertid inte så, att de tvingas vika från sin mening. Inte heller låter de sig övertalas att erkänna sin villfarelse och tiga. Ty vem kan tvinga dem att tro mot sin vilja, att erkänna sin villfarelse eller tiga? Vad är pratsammare än fåfängligheten? Så frågar Augustinus.*62 I stället stoppas munnen till på dem på så sätt, att de inte har något att säga emot. Även om de kommer med mycken motsägelse, har de inte något att säga efter det domslut, som allmänt sunt förnuft fäller.

Bäst kan man visa det med exempel. Då Kristus enligt Matt. 22 bragte sadduceerna till tystnad, i det han med skriftcitat bevisade de dödas uppståndelse utifrån 2 Mos. 3: »Jag är Abrahams Gud osv. - han är en Gud icke för döda, utan för levande», så kunde de inte stå emot eller säga något däremot. Men inte vek de väl därför från sin mening? Och hur ofta vederlade han inte fariseerna med uppenbara skriftcitat och argument, så att folket öppet ansåg dem besegrade och de själv insåg det? Inte desto mindre framhärdade de som hans vedersakare. I Apostlagärningarna berättas hur Stefanus enligt Lukas' vittnesbörd talade så, att de inte förmådde stå emot den vishet och ande som här talade. Men vad gjorde de? Inte gav de väl vika? Nej, då de blygs för att bli besegrade och inte kunna stå emot, blir de galna, tillsluter ögon och öron och skickar fram falska vittnen emot honom.*63 När Stefanus står inför Rådet, se hur han då vederlägger motståndarna! Sedan han räknat upp Guds välgärningar alltifrån folkets tidigaste historia och visat, att Gud aldrig gett befallning om tempelbygge åt sig - det var ju för den frågan han var anklagad, och det var tvistens kärnpunkt - så medgav han slutligen, att ett tempel hade byggts under Salomo. Men han slutade på följande sätt: »Dock, den Högste bor icke i hus, som äro gjorda med händer.» Han åberopade också profeten Jesaja kap. 66: »Vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig?» Säg mig, vad kunde de säga emot ett så klart skriftställe? Men utan att låta beveka sig stod de fast vid sin mening. Därför far han också ut mot dem med orden: »I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande» osv. Han säger att de står emot; likväl kunde de inte stå emot.

Låt oss gå till våra egna! Johan Hus stödde sig på Matt. 16 och yttrade gentemot påven*64: »Dödsrikets portar äro icke min kyrka övermäktiga.» Finns väl i detta någon dunkelhet eller tvetydighet? Men mot påven och hans anhang är dödsrikets portar övermäktiga, då de ju är beryktade i hela världen för sin uppenbara ogudaktighet och för sina brott. Är också detta dunkelt? Således är påven och hans anhang inte den kyrka, som Kristus talar om. Vad skulle de kunna säga häremot? Eller hur skulle de kunna stå emot de ord, som Kristus givit honom? Likväl stod de emot och framhärdade, tills de fick honom bränd; det var långt ifrån att de vek från sin mening. Kristus förtiger inte heller detta då han säger: »Ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot.» De är vedersakare, säger han. Alltså kommer de att stå emot; annars vore de inte vedersakare utan vänner. Likväl skall de inte kunna stå emot. Vad betyder det annat än att de i sitt motstånd inte skall kunna stå emot?

Om därför också vi kan vederlägga den fria viljan, så att vedersakarna inte kan stå emot, även om de framhärdar i sin mening och står emot i strid med samvetet, så har vi nått vårt mål. Jag har tillräcklig erfarenhet av att ingen vill låta sig besegras. Såsom Quintilianus säger*65 finns det inte någon, som inte hellre vill synas sitta inne med kunskaper än att hålla på att lära sig. Jag vet att så förhåller det sig, fastän alla mer av vana än av god vilja, ja i rent missbruk, strör omkring sig talesättet: Jag vill lära mig, jag är beredd att låta mig undervisas och efter anmaning följa vad som är bättre; jag är en människa och kan ta fel. Ty bakom denna mask går det för sig att liksom under ödmjukhetens vackra sken med förtröstan säga: Jag är inte tillfredsställd, jag fattar det inte, han gör våld på skriften, han förfäktar halsstarrigt sin mening. De är tydligen säkra på, att ingen skall kunna misstänka, att så djupt ödmjuka själar gör hårdnackat motstånd och kraftigt angriper till och med en sanning som de insett. Så blir följden, att man inte får lägga deras ondska till last, att de inte viker från sin mening. Man skyller på argumentens dunkelhet och tvetydighet.

 

59 Luther hänvisar till Ps. 18 resp. 118. Han har översättningen »skänka förstånd åt de små».

60 Luther förväxlar här de båda sista profeterna i Gamla testamentet.

61 Luther blandar här ihop breven till filipperna och tessalonikerna.

62 De civitate Dei 5, 26, 2.

63 Luther citerar i förra fallet kap. 7 och i senare kap. 8.

64 De ecclesia kap. 7.

65 Se inledningen till Institutio oratoria.

 

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

26.6 2001