Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Kritisk genomgång av Erasmus´ inledning

Kyrkans fördoldhet (2 / 2)

Så går det emellertid för okloka eller illvilliga läsare, då de tillmäter allt, som hos fäderna och de heliga vittnar om svaghet, största auktoritet. Felet ligger inte hos författarna utan hos läsarna. På motsvarande sätt kunde ju någon, som stöder sig pa S:t Petrus' helighet och auktoritet, göra gällande att allt vad Petrus någonsin sagt är sant. Vederbörande kunde då försöka övertyga oss om att det råd var rätt, som han till följd av köttets svaghet gav Kristus i Matt. I6, att inte underkasta sig lidande. Eller det ord, då han bad Kristus gå bort ifrån honom och lämna båten, eller mycket annat, som Kristus själv tadlar honom för.

Människor av det slaget är lika dem, som för att väcka löje säger, att allt som står i evangelierna inte är sant. De anför Joh. 8, där judarna säger till Kristus: »Hava vi icke rätt, då vi säga, att du är en samarit och är besatt av en ond ande?» Eller detta ord: »Han är skyldig till döden», så också: »Vi hava funnit, att denne man förleder vårt folk och vill förhindra, att man giver kejsaren skatt.» Så går den fria viljans talesmän till väga, låt vara med annan målsättning, inte avsiktligt som de, men på grund av blindhet och okunnighet. De griper från fäderna ivrigt ut det som sagts till stöd för den fria viljan, det som dessa sade därför att de snavat genom köttets svaghet. De ställer det i motsats till vad samma fäder på andra ställen i Andens kraft anfört emot den fria viljan. De yrkar genast på och framtvingar, att det bättre får vika för det sämre. Så blir följden, att de tillmäter de sämre yttrandena auktoritet, eftersom de stämmer väl med deras köttsliga åsikter, och de frånkänner de bättre yttrandena auktoritet, eftersom de strider mot vad köttet vill. Varför skulle vi inte i stället utvälja det bättre? Det finns mycket sådant hos fäderna. Men låt mig nu anföra ett exempel! Kan man tänka sig något mer köttsligt, gudlöst, fräckt och hädiskt än vad Hieronymus säger? Jungfruligheten, säger han*48, fyller himmelen, äktenskapet jorden. Som om jorden, inte himlen tillkomme patriarker, apostlar och kristna, som varit i det äkta ståndet! Eller himlen de vestaliska jungfrurna*49 bland hedningarna, Kristus förutan. Likväl samlar sofister sådant och liknande från fäderna. De för emellertid sin kamp för att skaffa anseende mera med hjälp av antalet än av omdömet. Likaså gjorde den fräcke Faber från Konstanz*50, som nyligen skänkte allmänheten sin bekanta pärla, dvs. sitt Augias-stall, till äckel och kräkmedel för alla gudfruktiga och bildade.

I det följande skall jag svara på dina ord att det är otroligt, att Gud under många århundraden skulle låtit villfarelse drabba sin kyrka och inte för någon av sina heliga uppenbarat vad vi påstår vara det viktigaste i den evangeliska läran.

Först och främst gör jag inte gällande, att Gud tålt denna villfarelse i sin kyrka eller hos någon av sina heliga. Ty kyrkan regeras av Guds ande, och de heliga drives av Guds ande. Kristus är med sin kyrka intill världens ände. Guds kyrka är sanningens grundfäste och stödjepelare. Det vet vi, säger jag, ty det heter ju i den bekännelse vi alla avlägger: »Jag tror på en helig, allmännelig kyrka.» Det är alltså omöjligt, att hon kan ta fel ens i den obetydligaste artikel. Om vi också medger, att några utvalda kan vara fångna i villfarelse hela livet, måste de innan de dör återvända till den rätta vägen. Kristus säger ju i Johannesevangeliet: »Ingen skall rycka dem ur min hand.»*51

Här kommer det emellertid an på, ja här är det av nöden att bli alldeles klar över om de, som du menar är kyrkan, verkligen utgör kyrkan, eller om de fastmer farit vilse hela livet och sedan kort före sin bortgång återförts till den rätta vägen. Man kan inte genast sluta som du gör: om Gud låtit alla dessa, som du räknar upp, de lärdaste män, under en oavbruten serie av århundraden fara vilse, så har han också låtit sin kyrka fara vilse.

Se på Guds folk Israel! Under hela dess tid, under hela långa raden av konungar omnämnes inte en enda, som inte far vilse. På profeten Elias tid hade alla och allt, som åtnjöt offentligt anseende hos folket, så förirrat sig i avgudadyrkan, att han trodde sig ensam vara kvar. Men medan kungar, furstar, präster, profeter och allt, som kunde kallas Guds folk och församling, gick förlorade, hade Gud under tiden låtit sju tusen män bli kvar för sig. Vem såg eller visste emellertid att dessa var Guds folk? Vem vågar alltså nu förneka, att Gud under sådana förnäma män - du räknar ju bara upp män med offentligt ämbete och namn - bevarat för sig en kyrka i folket och låtit alla de andra gå under efter Israels rikes exempel? Det är Guds egenartade handlingssätt, att han ställer hinder i vägen för de utvalda i Israel och dödar dess bästa män men frälsar dräggen och kvarlevan av Israel, såsom Jesaja säger.*52

Hur var det på Kristi egen tid? Alla apostlarna kom på fall. Han själv blev därtill förnekad och dömd av allt folket. Frälsta blev blott några få, Nikodemus och Josef och rövaren på korset och några till. Men inte kallades väl dessa då för Guds folk? Det fanns väl ett Guds folk kvar, men det benämndes inte så. Det som kallades så, var det inte. Kanske har det under världens hela historia, från dess begynnelse, förhållit sig på det sättet med Guds kyrka. Några kallades Guds folk och heliga men var det inte. Andra var som en kvarleva bland dem. Men de benämndes inte Guds folk och heliga. Det visar berättelserna om Kain och Abel, om Ismael och Isak, om Esau och Jakob.

Tänk på arianernas tidevarv, då knappt fem biskopar i hela världen bevarades åt den allmänneliga kyrkan och därtill fördrevs från sina biskopssäten! Under tiden regerade arianerna överallt offentligt i kyrkans namn och ämbeten. Inte desto mindre bevarade Kristus sin kyrka under dessa heretiker. Men det skedde på sådant sätt, att den inte alls hölls för eller ansågs vara kyrka.

Visa under påveväldet en enda biskop, som riktigt skött sitt ämbete! Peka på ett enda kyrkomöte, där man förhandlat om vad som hör tron till och inte om pallier*53, rang, skatter och annat världsligt strunt, som bara en galning kan tillskriva den helige Ande! Inte desto mindre kallas dessa kyrkan, fastän de alla, åtminstone de som så lever, är fördömda och alls inte utgör kyrkan. Likväl bevarades kyrkan under dessa, fastän det skedde på sådant sätt, att den inte kallades kyrka. Hur många heliga har, tror du, inte dödats och bränts enbart av kätteriinkvisitorerna nu under några århundraden? Jag tänker på Johan Hus*54 och hans likar; tvivelsutan har på deras tid levat många heliga män i samma ande.

Du borde snarare, Erasmus, förundra dig över att det ända från världens begynnelse alltid funnits utmärktare snillen, större lärdom och mer brinnande iver bland hedningarna än bland de kristna och Guds folk. Kristus erkänner ju själv, att denna tidsålders barn skickar sig klokare än ljusets barn. För att nu inte nämna grekerna, finns det bland de kristna någon som kan jämföras med en Cicero i snille, lärdom och grundlighet?*55 Vad skulle vi då säga har stått hindrande i vägen för dem att komma till nåden? Säkert är att de av all kraft utövat den fria viljan. Vem vågar påstå, att det bland dem inte funnits någon, som med största iver strävat efter sanningen? Likväl måste det fasthållas, att ingen kommit fram.

Eller vill du också här säga att det är otroligt, att Gud under hela världshistorien lämnat så många betydande män åt deras öde och låtit dem sträva förgäves? Säkert är, att om den fria viljan vore eller hade kunnat något, borde den ha varit och kunnat det just i dessa män. Det borde väl finnas något exempel därpå! Men den förmådde ingenting. Tvärtom förmådde den motsatsen. Därför kan man med detta enda exempel tillräckligt tydligt bevisa, att den fria viljan ingenting är. Det finns ju inte minsta tecken på den från världens början till dess slut.

Jag återvänder till ämnet. Vad är det att förundra sig över, om Gud låter alla kyrkans stora gå sina egna vägar, han som tillstått alla hedningar att göra så, som Paulus säger i Apostlagärningarna.

Käre Erasmus, Guds Kyrka är inte något så enkelt som själva orden »Guds kyrka». Inte heller möter oss Guds heliga så vitt och brett som orden »Guds heliga». De är pärlor och kostbara stenar, som Anden inte kastar för svinen. Han håller dem fastmer dolda, såsom skriften säger, på det att den ogudaktige inte må skåda Guds härlighet. Om de bleve öppet igenkända av alla, hur skulle det då kunna ske, att de blev så ansatta och plågade i världen? Paulus säger ju: »Hade de känt visheten, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.»

Detta säger jag inte för att förneka, att de som du anför var heliga och utgjorde Guds kyrka, utan därför att det inte kan bevisas, att de var heliga, om någon vill förneka det. Det måste lämnas därhän utan varje möjlighet att avgöra. Att hämta stöd från deras helighet kan därför inte vara tillförlitligt, om det gäller att bekräfta en lära. Jag kallar dem och håller dem för heliga, jag menar och anser att de är Guds kyrka efter kärlekens mått, inte efter trons mått. Det vill säga den kärlek, som tror det allra bästa om envar och inte heller är misstänksam utan tror och antar allt gott om sin nästa och kallar var och en som blivit döpt för helig. Det är heller inte fara å färde, om den tar fel, ty det hör kärleken till att bli bedragen, utsatt som den är för allt slags bruk och missbruk av alla. Den är en tjänarinna åt var och en, åt goda, onda, troende, otrogna, pålitliga och bedrägliga. Tron å andra sidan kallar inte någon för helig, som inte genom gudomligt domslut blivit så förklarad. Ty tron tillkommer det inte att låta sig bedragas. Även om vi alltså bör hålla varandra för heliga med kärlekens rätt, bör därför ingen förklaras helig med trons rätt, som om det vore fråga om en trosartikel, att den eller den är helig. Så gör påven, denne Guds vedersakare, som sätter sig i Guds ställe, då han kanoniserar sina helgon, som han inte känner.

Jag vill om dina eller snarare våra heliga bara säga, att då de sinsemellan är oense, hade det varit bättre att följa dem, som sagt det bästa, dvs. talat mot den fria viljan och för nåden, och lämna dem därhän, som till följd av köttets svaghet vittnat mer för köttet än för Anden. På samma sätt borde man också i de fall de motsäger sig själva ha utvalt och hållit fast vid den del, där de talar av Anden, och gå förbi dem i den mån de är köttsligt sinnade. Det vore vad som anstår en kristen lärare och ett rent djur, som har kluvna klövar och idisslar. Men nu slukar vi utan omdöme allt blandat om vartannat. Eller ännu värre, med dåligt omdöme förkastar vi det bättre och gillar det sämre hos en och samme författare. Så tillägger vi just det sämre namn och anseende av helighet. Men helighet har de förtjänat för det bästas skull och för Andens skull allena, inte för den fria viljans eller köttets skull.

Vad skall vi då göra? Fördold är kyrkan, okända är de heliga. Vad för något? Vem skall vi tro? Eller som du så skarpsiannigt formulerar det: Vem ger oss då visshet? Varmed skall vi utrannsaka Anden? Ser man till lärdomen, så finns mästare på båda sidor. Ser man till livet, så finns syndare; ser man till skriften, så antager båda parter den. Inte heller tvistas det så mycket om skriften, som ännu inte är tillräckligt tydlig och klar, utan om skriftens innebörd. På båda sidor finns emellertid människor. Såsom nu på ena hållet deras stora antal eller lärdom eller anseende ingenting betyder i sak, så betyder ännu mycket mindre fåtal, okunnighet och obetydlighet någonting. Saken lämnas sålunda oavgiord, och dispyten väntar ännu på att avgöras.*56 Det ser ut som om vi gjorde klokt i att ansluta oss till skeptikerna - om nu inte du handlar klokast av alla, som säger dig tvivla på det sättet, att du betygar, att du söker sanningen och lär den, och likväl under tiden vänder dig till det parti, som förfäktar den fria vilian, till dess sanningen kommer i dagen.

Här svarar jag: Varken intet eller allt säger du. Ty andarna skall vi inte utrannsaka med argument som gäller lärdom, liv, snille, myckenhet, värdighet, okunnighet, obildning, fåtal eller obetydlighet. Inte heller låter jag dem gälla för något, som tar sin tillflykt till att berömma sig av Anden. Jag har ju under sista året haft och står ännu mitt uppe i striden med dessa svärmeandar, som underordnar skriftens utläggning under sin egen ande.*57 Av samma skäl har jag hittills också angripit påven: i hans välde är ingenting mera spritt och godtaget än den meningen, att skriften är dunkel och tvetydig, varför man från den apostoliska stolen i Rom måste begära anden som utlägger den. Men något fördärvligare kan inte läras ut. Ty med stöd härav har gudlösa människor upphävt sig över skriften och gjort av den vad de tyckte gott. Det gick så långt, att vi fullständigt förtrampade skriften och inte trodde och lärde annat än vanvettiga människors drömmar. Kort sagt, den meningen är inte en mänsklig uppfinning utan ett gift som med otrolig ondskefullhet skickats ut i världen av alla djävlars furste i egen hög person.

Så säger jag: På två sätt måste andarna utrannsakas och prövas. Det ena är ett inre. Genom det dömer var och en med full visshet efter att genom den helige Ande eller genom en särskild Guds gåva ha fått upplysning för egen del och för sin frälsning. Så kan han skilja alla läror och meningar, såsom det heter i I Kor.: »Den andliga människan dömer om allt men blir själv av ingen dömd.»*58 Detta hör tron till och är nödvändigt för varje enskild kristen. Detta kallade vi i det föregående för den heliga skrifts inre klarhet. Det är nog detta de avsett, som svarat dig att allt måste avgöras efter Andens bedömande. Men detta bedömande är inte till gagn för någon annan. Därom är det heller inte fråga i denna angelägenhet, och ingen betvivlar heller, skulle jag tro, att så förhåller sig.

Därför har vi i andra rummet ett yttre bedömande. Genom det tar vi ställning till alla andra människors andar och läror med full visshet inte bara för egen del utan också för andra och andras frälsning. Detta bedömande tillkommer ordets offentliga tjänst och yttre ämbete, och framför allt dem som står i ledarställning och är ordets förkunnare. Vi står i den tjänsten, när vi styrker de svaga i tron och vederlägger motståndarna. Detta har vi i det föregående kallat den heliga skrifts yttre klarhet. Så säger vi, att alla andar skall i kyrkan prövas inför skriftens domstol. Ty det bör bland kristna framför allt vara fast och visst, att den heliga skrift är det andliga ljuset, långt klarare än solen, i synnerhet i ting som hör frälsningen till eller är nödvändiga att veta.

 

48 Hieron. ad Eustochium ep. 22, 19.

49 Vestas prästinnor i Rom var pliktiga att leva kyskt.

50 Generalvikarien för biskopen av Konstanz, Johann Fabri, f. 1478, skrev på 1520-talet mot Luther (»Malles in haeresin Lutheranam») och försvarade celibatet. - Herakles-sagans Augiasstall var oerhört smutsigt.

51 Luther skriver här Joh. 8.

52 Luther citerar ps. 77. »Han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män», Iyder kyrkobibelns text.

53 Vit yllebindel eller krage med sex svarta kors, utmärkande ärkebiskoplig värdighet.

54 Reformationens kände förelöpare i Böhmen. Hus brändes som kättare i Konstanz 1415.

55 Liksom humanisterna skattade Luther Roms vältalare oerhört högt.

56 Fritt citat från Horatius' De arte poetica, v. 78.

57 Här avses de s.k. »svärmeandarnas och shimmelska profeterna», som vållade så mycket oro före och under bondeupprorets tid.

58 Kyrkobibelns text Iyder: »Den andliga människan kan utgrunda allt, men själv kan hon inte utgrundas av någon.» Denna version ger inte god mening i sammanhanget. - Luther hänvisar till 1 Kor. 1 i stället för 2.

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

26.6 2001