Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Kritisk genomgång av Erasmus´ inledning Skriftens klarhet (2 / 2)
Så gjorde också de grekiska filosoferna. För att inte behöva synas falla undan för motparten, även om man var uppenbart besegrad, började man förneka de första grundprinciperna, såsom Aristoteles berättar.*66 Vi övertygar emellertid både oss själva och andra med inställsamma ord, att det på jorden finns många goda män, som gärna skall omfatta sanningen, om det bara finns någon som klart framställer den. Inte heller får man anta, att så många lärda män från många århundraden farit vilse eller inte känt sanningen. Vi uppträder, som om vi vore okunniga om, att världen är Satans rike, där vi om vi bortser från den naturliga blindhet som hör köttet till, förhärdas i samma blindhet även av de onda andar, som regerar över oss. Vi hålles ju fångna inte bara i mänskligt utan också i diaboliskt mörker. Om alltså skriften, säger du, är klar, varför har då på denna punkt så många i begåvning utomordentliga män varit blinda? Jag svarar: De har varit så blinda till den fria viljans ära, för att denna så storartat prisade kraft skulle bevisas - den kraft genom vilken människan kan ansluta sig till det som hör den eviga saligheten till. Den kraft som varken ser vad den sett eller hör vad den hört, än mindre förstår och eftersträvar! Ty härpå syftar det som Kristus och evangelisterna så ofta anför från Jesaja: »Med hörande öron skolen I höra och dock icke förstå, och med seende ögon icke se.»*67 Vad betyder det annat än att den fria viljan eller människohjärtat är så totalt i Satans våld, att den, om den inte underbart uppväckes av Guds Ande, av sig själv varken kan se eller höra vad så tydligt framträder för ögon och öron, att man kan ta på det med handen? Så stort är människosläktets elände och dess blindhet. Evangelisterna förundrade sig ju också över att det kunde ske, att judarna inte blev gripna av Kristi gärningar och ord, som dock var så alltigenom obestridbara och oemotsägliga. Men de svarar själva med detta skriftställe: människan, lämnad åt sig själv, ser inte med seende ögon och hör inte med hörande öron. Vad är besynnerligare? »Ljuset Iyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.» Vem skulle tro det? Vem har hört maken? Att Ijuset Iyser i mörkret och mörkret dock förblir mörker och inte Iyses upp? I gudomliga ting är det därför inte förvånansvärt, att män av utomordentlig begåvning under många århundraden varit blinda. I mänskliga ting vore det förvånansvärt. Men i gudomliga vore det snarare förvånansvärt, om en och annan inte vore blind. Det är däremot inte alls förvånansvärt, om överhuvud alla vore blinda. Ty vad är hela människosläktet Anden förutan annat än djävulens rike, såsom jag sagt? Det är ett oordnat kaos av mörker. Därför kallar också Paulus de onda andarna för härskare i detta mörker. I I Kor. 2 säger han: »Ingen av denna tidsålders mäktige har känt Guds visdom.»*68 Vad tror du han tänker om andra, då han försäkrar, att denna tidsålders furstar är mörkrets trälar? Med furstarna förstår han ju de främsta och högsta i världen, sådana som du kallar utomordentliga i begåvning. Varför var alla arianer blinda? Fanns det bland dem inga utomordentliga i begåvning? Varför är Kristus en dårskap för hedningarna? Finns det inte bland dem några utomordentliga i begåvning? Varför är han en stötesten för judarna? Fanns det inte bland dem några utomordentliga i begåvning? »Gud känner», säger Paulus, »de visas tankar, han vet, att de äro fåfängliga». Han ville inte säga »människorna», som det heter i grundtexten, utan han anger de främsta och furstarna bland människorna, för att vi skall kunna bedöma andra människor efter dem. Därom skall jag emellertid kanske tala mer senare. Här i inledningen är det tillräckligt att förutskicka, att skriften är fullt klar och att vi genom den kan försvara våra läror, så att vedersakarna inte kan stå emot. Vad som inte kan försvaras så, det är av främmande ursprung och gäller inte de kristna. Om det finns några, som inte ser denna klarhet och mitt i solljuset är blinda eller tar anstöt, så visar de, för så vitt de är ogudaktiga, hur väldig Satans makt och majestät är bland människors barn. Den vållar att de varken hör eller fattar Guds klaraste ord. Det är, som om någon bedragen av bländverk trodde, att solen vore ett kallt kol eller menade, att en sten vore guld. Om de åter är gudfruktiga, får de räknas bland de utvalda, som någon gång ledes i villfarelse, på det att Guds kraft skall i oss bli uppenbar. Utan den kan vi varken se eller uträtta något alls. Ty det beror inte på svag begåvning, som du föreger, att man inte fattar Guds ord. Ingenting är mer lämpat för att fatta Guds ord än svag begåvning, ty för de svagas skull och till de svaga har Kristus kommit och sänt sitt ord. Det är i stället Satans ondska, som tar säte i vår svaghet, regerar och gör motstånd mot Guds ord. Om inte Satan giorde det, så skulle hela människovärlden omvända sig efter att en enda gång ha hört en enda predikan om Gud, och fler behövdes inte. Men vartill så många ord? Vi kunde likaväl sluta med denna inledning och fälla domen över dig själv med dina egna ord i anslutning till vad Kristus säger: »Efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.» Ty du säger att skriften här inte är klar. Sedan lämnar du frågan öppen och redogör för båda ståndpunkterna och anför vad som kan sägas för och emot. Utom detta åstadkommer du ingenting med hela boken. Därför vill du också hellre kalla den en undersökning än ett bestämt svar eller något liknande.*69 Du skriver ju för att samla och jämföra allt, inte för att med bestämdhet påstå något. Om nu skriften inte är klar, varför är då de, som du prisar, inte bara blinda? Varför definierar och förfäktar de också obetänksamt och utan förstånd den fria viljan, som om skriften vore säker och klar? Jag menar denna omfattande rad av höglärda män, som ända till denna dag så många århundraden enhälligt gett sitt erkännande. Många av dem är ju framstående inte bara genom underbar insikt i den heliga skrift utan också genom fromheten i sitt liv. Några har ju också med sitt blod betygat Kristi lära, som de med sina skrifter försvarade. Om du talar av övertygelse, står det fast för dig, att viljans frihet har förfäktats av sådana, som har en underbar insikt i den heliga skrift, så att de också betygat detta med sitt blod. Om nu detta är sant, så hade de en skrift som var klar. Vad betydde annars deras underbara insikt i den heliga skrift? Vilket lättsinne och vilken obetänksamhet vore det vidare inte att utgjuta sitt blod för en oviss och dunkel sak? Sådant hör inte Kristi martyrer utan de onda andarna till. Tag nu också du till bedömning och övervägande upp följande fråga! Anser du att mer vikt bör tillmätas det faktum, att tidigare ställningstagande till förmån för skriftens klarhet kan läsas hos så många lärda, rättroende, heliga, martyrer, äldre och nyare teologer, akademiska lärosäten, kyrkomöten, biskopar och allra högsta påvar? De har ju bekräftat detta med både skrifter och med blod. Eller litar du mer på ditt eget omdöme, du som är ensam om att förneka, att skriften är klar, och som kanske aldrig gjutit en tår eller dragit en suck för Kristi lära? Om du håller deras lära för riktig, varför efterliknar du dem inte då? Om du inte tror det, varför prisar du dem då med prålande ordsvall, ja med sådana floder av ord, som om du ville dränka mig med oväder och syndafloden av ditt tal? Den skall dock starkare strömma över ditt huvud, medan min ark tryggt flyter på ytan. Ty du tillskriver alla dessa stora män på en gång den högsta dårskap och obetänksamhet, då du skriver, att de i skriften så kunniga med penna, liv och död förfäktat dess sak, och likväl påstår, att den är dunkel och tvetydig. Det är ingenting annat än att göra dem högst oerfarna i kunskap och dåraktiga när det gäller framställningen. På det sätt som du, offentligen deras lovprisare, gör, skulle inte ens jag, som i det privata framträder som en som föraktar dem, ha velat hedra dem! Här håller jag dig alltså fast med ett hornslut*70, som man säger. Ett av dina påståenden måste vara falskt, antingen att de varit beundransvärda genom insikt i skriften, liv och martyrskap, eller också att skriften inte är klar. Men då du mer dras åt ståndpunkten att skriften inte är klar - den tesen förfäktar du ju i hela boken - så återstår, att du antingen för ro skull eller för att smickra och ingalunda på allvar förklarat dem för så insiktsfulla, när det gäller skriften, och för Kristi martyrer. Du har väl giort det för att slå blå dunster i ögonen på den okunniga hopen och skaffa Luther besvär och med hjälp av onyttiga ord belasta hans sak med hat och förakt. Men jag säger nu, att ingetdera är sant utan bådadera falskt. För det första säger jag, att skriften är fullt klar. För det andra, att de i den mån de förfäktar den fria viljan är högst okunniga i deh heliga skrift. Vidare att de förfäktat denna lära varken med liv eller död, bara med pennan, då anden irrade omkring! Därför slutar jag denna korta framställning så: Genom skriften, för så vitt den är dunkel, har hittills ingen visshet nåtts beträffande den fria vilian och kan heller inte nås enligt ditt eget vittnesbörd. Vad beträffar alla människors liv, har ända från världens begynnelse inte något bevis förebragts för den fria viljan, såsom ovan anförts. Att sålunda lära något, som i skriften inte med ett enda ord är föreskrivet och utom skriften inte med en enda gärning är påvisat, sådant hör inte till de kristnas åskådning. Det hör i stället till Lucianus' »Sanna historier».*71 Det är bara det att Lucianus med humor och klokhet skämtar med ting som lämpar sig för skämt. Han bedrar inte eller sårar någon. De våra däremot lägger i dagen sin galenskap i fråga om en allvarlig sak, som avser den eviga saligheten, till otaliga själars fördärv.
66 När det gäller logiken är Aristoteles auktoritet för Luther. Eljest är han kritisk mot aristotelismen. 67 Fritt citerat. 68 Luther har löst satsen ur sitt sammanhang. Han anför för övrigt kap. I i stället för 2. 69 »Diatribe» respektive »apophasis». 70 En slutledning, vars översats utgöres av ett hypotetiskt-disjunktivt omdöme. Enligt det s.k. modus tollens sluter man från följdernas upphävande till grundens. Formel: Om A är, så är antingen B eller C. Nu är varken B eller C, alltså är inte heller A. 71 Jfr ovan not 10. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001