[Innehåll]
[Översättarens förord |Introduktion av prof. H. Riesenfeld | Ur författarens förord]
[Kap. I Barndopet vid föräldrarnas övergång till kristendomen under den äldsta tiden]
[Kap. II Dop under den äldsta tiden av barn, som fötts i kristna familjer]
[Kap. III Utvecklingen fram till slutet av 200-talet]
[Kap. IV Krisen och dess övervinnande]
[Kap. V Avslutning]

Kap. IV

Krisen och dess övervinnande

På 300-talet kommer den stora krisen för barndopet. Omkring 203 bekämpar Tertullianus i sin skrift "Om boten" med skärpa tendenserna att flytta boten och dopet så långt fram som möjligt, för att man under tiden skulle kunna njuta av livet och utnyttja dopets syndaförlåtelse så grundligt som möjligt. Tertullianus vände sig - väl att märka! - till hedningar, som hade blivit övertygade om kristendomens sanningar men som likväl tvekade att ta det avgörande steget, ett fenomen, som hör till det normala för varje mission. Ramen för den normala missionssituationen sprängdes emellertid, när man kan iakttaga, hur tendensen att uppskjuta övergången till kristendomen om möjligt ända till dödsbädden för att så kunna dö "i renhet", under 300-talet griper omkring sig oerhört.

Bekant är Konstantin den stores exempel. Här gjorde en vidskeplig uppfattning om dopet på ett ödesdigert sätt sig gällande. Då denna missuppfattning om dopet i ökad grad också trängde in i församlingarna, började även kristna föräldrar att uppskjuta sina barns dop. Särskilt de kristna mödrarna önskade, att deras barn först skulle ha ungdomens stormiga år bakom sig, innan de ställdes under de stränga kyrkliga kraven på livsföringen. Eljest fruktade de, att barnen lätt kunde förspilla den en gång för alla i dopet skänkta syndaförlåtelsen och nåden. Synder, som begicks före dopet, kunde ju inte äventyra frälsningen, eftersom de utplånades i dopet. Visserligen var det inte alldeles riskfritt att uppskjuta dopet alltför länge på grund av den stora barndödligheten under antiken. En hastig död kunde ju i ett nu beröva barnen frälsningen, om de dessförinnan inte hunnit döpas. Men ändå uppsköt man.

Läget vid denna tid illustreras på ett slående sätt av en händelse, som Augustinus berättar om i sina Bekännelser (397/400). När Augustinus mellan 360 och 370 drabbades av sjukdom, anmälde hans mor honom till dopet. Han hade nämligen inte blivit döpt vid sin födelse år 354. Men när en plötslig förbättring i hans hälsotillstånd inträffade, så uppsköt Monika hans dop
ännu en gång, "emedan hans skuld i syndens smuts efter dopet kunde bli ännu större och farligare". Augustinus berättar i detta sammanhang, att han ofta hört talesättet: "Lämna honom, han må göra vad han vill; han är ju ännu inte döpt."

Av stor betydelse inte bara för dateringen av denna kris för barndopet utan även för dopets historia överhuvudtaget är det faktum, att det äldsta fall vi känner till, då kristna föräldrar uppskjutit ett barns dop, infaller under året 329/330. Det gäller den berömde teologen Gregorius av Nazians, som föddes det angivna året men inte lät döpa sig förrän år 360, då han höll på att omkomma under en sjöresa. Efter året 329/330 har vi en mängd fall belagda, då kyrkliga personligheter inte blivit döpta förrän vid vuxen ålder, fastän deras föräldrar varit kristna. Krisen för barndopet börjar alltså under första tredjedelen av 300-talet och fortsätter under de närmast följande decennierna. Ännu omkring 370 måste antalet fall av dopuppskov ha varit betydande, eftersom Basilius den store måste använda en hel predikan för att övertala människor att anmäla sig till dopundervisning, därför att de ännu inte var döpta, trots att deras föräldrar var kristna. Både hos Gregorius av Nyssa och Gregorius av Nazians (den senare i en predikan 381) finner vi liknande förmaningar.

Omkring mitten av 300-talet möter som en nyhet i gravinskrifterna beteckningen neophytos (nydöpt), i latiniserad form neofitus. Fram till 400 möter den ofta, sedan endast i enstaka fall. Oss intresserar i detta sammanhang endast det förhållandet, att denna titel användes även om barn. Beläggställena är talrika,⁹ och man kan av titeln neofitus se, att det i alla dessa fall rör sig om dop kort före döden. Det är alltså genomgående fråga om nöddop. Så långt det är fråga om kristna föräldrars barn, föreligger alltså dopuppskov.

Ännu vältaligare än de direkta beläggen är egentligen teologernas beteende som vittnesbörd om krisens allvar och djup. De tiger. Inte så att fatta, som att de skulle vända sig mot barndopsseden - för ett sådant antagande har vi inte det ringaste stöd. Men ingen av dem tar klar ställning till krisen. Under de kritiska decennierna efter 330 är Asterius sofisten den enda teolog, som betygar, kräver och motiverar dop av kristna föräldrars spädbarn. Betecknande är, att Basilius den store ännu omkring 370, och strax därpå hans yngre broder Gregorius av Nyssa, visserligen skarpt vänder sig mot dem, som ständigt på nytt uppskjuter sitt dop, men att de båda därvid har vuxna personer i åtanke, medan de inte med ett ord omnämner barndopet, även om det berättas om Basilius, att han förrättade nöddop på barn. Var han möjligen bunden av att han själv hade blivit döpt först som vuxen?

Nu får man emellertid akta sig för att av dessa fakta dra den slutsatsen, att barndop överhuvudtaget inte förekom under 300-talet. Om vi bortser från nöddopet, som förrättades på barn precis som förut, så är det framförallt de talrika kyrkoordningar, som utvecklats ur Hippolytos' kyrkoordning, vilka betygar motsatsen. Som vi tidigare antytt, anträdde Hippolytos' kyrkoordning sitt segertåg efter sin tillkomst omkring år 215 och erövrade stora delar av den dåtida kyrkan. I dessa kyrkoordningar, som skapades, på grundval av Hippolytos', kan vi nu konstatera, att Hippolytos' föreskrift om barndopets förrättande utan undantag finns återgiven. Detta visar, att bruket att döpa spädbarn har levat kvar utan något avbrott.

Kyrkoordningarna är inte heller det enda vi har att stödja oss på. Vi kan dessutom nämna besluten på synoden i Elvira i södra Spanien (306/312) och framförallt gravinskrifterna, som visar, att man liksom förut döpte barn till kristna föräldrar, ja, talrika inskrifter vittnar om dop redan vid födelsen.

Omkring år 365 inträffar en vändpunkt. Från detta år och framöver flödar för vårt ämnes vidkommande de litterära källorna, dvs. kyrkofädernas skrifter, rikligt. Dopet av nyfödda betygas nu - som om ingenting hänt - som ett fast bruk, det inskärpes och det motiveras teologiskt.

I Nordafrika t. ex. förutsätter Optatus av Mileve omkring år 365 barndopet som ett självklart bruk, när han talar om Kristus som den klädnad, vilken den kristne i dopet ikläder sig: "Hos barnen lägger den sig inte i några veck, hos ynglingarna är den inte för trång, kvinnorna passar den utan ändring." Ambrosius av Milano motiverar år 387 barndopet med den gammaltestamentliga föreskriften om spädbarnens omskärelse, och han betvivlar på grund av Joh. 3:5, att de barn som avlidit odöpta, verkligen har del i Guds rike. I ett brev, som Hieronymus omkring 400 skriver från Betlehem, betonar han, att det är en svår synd, om kristna föräldrar inte bär fram sina barn till dopet. Andra exempel än dessa skulle kunna nämnas.

En viss påverkan av krisen märks endast hos Gregorius av Nazians i hans förut omnämnda predikan i Konstantinopel 381. Visserligen står han fjärran från alla principiella betänkligheter -- gäller det livet för barnet skall man inte tveka att döpa. Som en regel råder dock Gregorius till att döpa barnen vid en ålder av något mer eller något mindre än tre år, "vid en ålder, då de med hörseln kunna uppfatta något mystiskt och kunna svara på dopfrågorna; även om de inte förstå till fullo, så få de ändock ett intryck". Denna motivering är i själva verket, som man påpekat, "typiskt grekisk". Det är ingen tillfällighet, att när vi påträffar barnvigningar i de hellenistiska mysteriereligionerna, så rör det sig visserligen om barn, som är yngre än sju år, men aldrig om spädbarn. Detta tycks mig berättiga till en rimlig slutsats: man har begått ett fel, när man i den hittills förda debatten om barndopet dragit fram dessa hellenistiska religionshistoriska paralleller för att belysa och förklara den apostoliska tiden. Det är inte under det första kristna århundradet, som dessa hellenistiska inflytelser slår igenom, utan först under det fjärde århundradet.

Slutgiltigt övervinnes krisen under den pelagianska striden genom Augustinus' överlägsna personlighet. Nu hopar sig synodalbesluten, som omnämner barndopet. Den 16:e synoden i Kartago (år 417) slungar ett anatema mot var och en som förvägrar de nyfödda dopet. Hur upprörd stämningen var bland folket i Nordafrika under dessa år, kan man se av ett drastiskt yttrande av Augustinus, som 422 tillropar sina pelagianska motståndare, att de fick riskera, att männen skulle spotta dem i ansiktet och kvinnorna slå dem i huvudet med sandalerna, om de vågade att säga om barnen: non baptizenrur, de skola icke döpas.

Kap. V

Avslutning

Om vi nu vid slutet överblickar hela det källmaterial vi granskat, så är det anmärkningsvärt, att vi under hela denna tidrymd av fyra århundraden inte finner mer än två teologer, som förordat uppskov med dopet, bägge för övrigt med bestämda förbehåll. Tertullianus' råd att dröja med dopet gällde barn till hedniska föräldrar och undantog även i detta fall nöddopet, och Gregorius av Nazians godtog blott ett uppskov med dopet till omkring tre år.

Ännu mer påfallande är ett annat faktum. Medan barndopet ständigt på nytt motiveras teologiskt och bibliskt -- med hänvisning till välsignandet av barnen (Matt. 19:13-15), till Joh. 3:5, till de frälsningsskatter dopet ger, till omskärelsen som förebild, och framförallt till arvsynden (Origenes, Cyprianus, Tertullianus) -- ges av de två företrädarna för dopuppskov ingen som helst teologisk eller biblisk motivering. I stället åberopar sig Tertullianus på barnens oskuld (innocens aetas), som gör att man inte behöver ha bråttom med dopet, och på det allför stora ansvar, som lades på faddrarna, vilka gått i borgen för hednabarnens kristliga uppfostran. Gregorius av Nazians har ingen annan motivering än en önskan, att barnen åtminstone skall vara i stånd att "uppfånga något mystiskt", att själva svara och få ett intryck. Slutligen var det inga teologiska motiv, som under 300-talet föranledde föräldrar att skjuta upp sina barns dop, till dess barnen passerat ungdomens stormiga år, utan en magisk missuppfattning av dopets innebörd.