[Innehåll]
[Översättarens förord |Introduktion av prof. H. Riesenfeld | Ur författarens förord]
[Kap. I Barndopet vid föräldrarnas övergång till kristendomen under den äldsta tiden]
[Kap. II Dop under den äldsta tiden av barn, som fötts i kristna familjer]
[Kap. III Utvecklingen fram till slutet av 200-talet]
[Kap. IV Krisen och dess övervinnande]
[Kap. V Avslutning]

Kap. II

Dop under den äldsta tiden av barn, som fötts i kristna familjer

Vad som sagts i det föregående om barndop i samband med judiska eller hedniska föräldrars övergång till kristendomen, tillåter ännu inga slutsatser om dop av barn som fötts i kristna äktenskap. I själva verket utestänger man sig själv från en klar historisk förståelse av problemet, om man inte omsorgsfullt skiljer dessa två frågor. Den första frågan - frågan, om man döpte barn till judiska och hedniska föräldrar vid övergången till kristendomen - har vi i föregående kapitel besvarat med Ja. Den andra frågan är svårare.⁵

Av stor betydelse är då, att vi inte någonstans i den äldsta kyrkohistorien hör talas om två kategorier avkristna: döpta och odöpta. Om det varit så, att man under längre tid hade underlåtit att döpa barn till kristna föräldrar, så skulle mycket snart två sådana grupper av kristna utbildat sig. Inte heller stöter vi någonstans i den gammalkyrkliga litteraturen på några diskussioner över frågan, om man skulle låta bli att döpa barnen eller inte. Om det varit så, att man först under senare delen av 100-talet hade övergått till att döpa även de barn som fötts inom församlingen, så vore det helt enkelt obegripligt, om införandet av en så djupt ingripande nyordning inte skulle ha lämnat något som helst spår efter sig i källorna. Källmaterialet flödar nämligen för denna tid rikligt. I samma riktning pekar också det faktum, att man inte skapade någon särskild ritual för barndopet. Om bruket att döpa kristna föräldrars barn hade uppkommit först under en tid, då dopritualet redan nått en rikare utgestaltning, så hade man knappast nöjt sig med att helt enkelt använda ritualet för vuxnas dop även för barndop.

Kan vi i Nya testamentet finna något stöd för dop av kristna föräldrars barn? I själva verket torde vi i texten om Jesu välsignande av barnen (Mark. 10:13-16 med parallellerna Matt. 19:13-15 och Luk. 18:15-17) ha en indirekt sådan hänvisning.

Denna berättelse har visserligen -- det må uttryckligt understrykas - ingenting att göra med dopet utan är "försakramental". Berättelsen skildrar en händelse under Jesu verksamhet, som med ganska stor säkerhet måste ha tilldragit sig på försoningsdagens afton, dvs. den 10:e Tishri (sept.-okt.). Föräldrar bär fram sina barn till Jesus "för att han skulle röra vid dem" (Mark. 10:13): Vad det var som föranledde föräldrarna till denna bön, och vad de menade med den, framgår av en rabbinsk text: "Det var en vacker sed i Jerusalem, att på fastedagen (= försoningsdagen) låta de små barnen fasta, gossar såväl som flickor, de som voro ett år gamla till dagningen, de som voro 12 år gamla ända till aftonen; och att sedan bära eller leda dem fram till de äldste (dvs. skriftlärde) för att de skulle välsigna, stärka (dvs. förmana) och bedja för dem, att de en gång måtte komma till kunskap i lagen och goda gärningar." Ehuru barnen egentligen inte beövde fasta, lät man dem ändå i fromma familjer göra detta, för småbarnens del åtminstone till solens uppgång. Vid solnedgången förde man dem till de skriftlärde, för att de skulle bedja för dem (Matt. 19:13) och under händers påläggning välsigna dem (Mark. 10:16).

En grupp föräldrar vände sig alltså vid ett sådant tillfälle till Jesus, och kanske kan man ur den föreliggande situationen förstå, varför lärjungarna avvisade föräldrarna: de ville inte, att Jesus skulle ställas på samma plan som de skriftlärde. Jesu missnöje är stort över att lärjungarna visade bort föräldrarna. I hela Nya testamentet används det skarpa ordet eganaktesen ("han blev misslynt") om Jesus endast här i Mark. 10:14. Barnens föräldrar har förstått Jesu budskap bättre än lärjungarna! "Låten barnen komma mig och förmenen dem det icke!" Också barnen gäller löftet om delaktighet i Guds kommande konungavälde ("Guds rike"), ja, detta löfte gäller övervudtaget endast sådana, som är som barnen - men som är små och som kan säga Abba (jfr Matt. 18:3). Det är alltså ett bättringens ord, som Jesus på denna botdagsafton säger till sina lärjungar: endast de skall ingå i Guds rike, vilkas hela liv består i detta ständiga "att bliva såsom barn", vilkas hela liv är en enda botdag. Berättelsen slutar med att visa att bilden av Herren, när han tar de små upp i famnen och genom handpåläggning välsignar dem.

Varje text i de synoptiska evangelierna har emellertid en dubbel historisk förankring: dels den konkreta engångshändelsen i Jesu liv, dels urkyrkans förkunnelse och lära. Med tanke på den sistnämnda aspekten har vi alltså att gå till vår berättelse och fråga: Varför har urkyrkan traderat denna episod? Vad var det i denna berättelse, som var så viktigt för urkyrkan?

Ett första svar får vi, om vi betraktar textens plats i sammanhanget. Den står inklämd mellan samtalet om äktenskapsskillnaden (Mark. 10:1-12) och berättelsen om den rike ynglingen (10:17-31). På det sättet ger Markusevangeliet här en liten katekesundervisning för församlingarna, hur Jesu lärjungar skulle ställa sig till äktenskap - barn - egendom. Det mellersta avsnittet av denna undervisning, det som handlar om barnen, säger alltså till församlingen: "Hör här, hur Frälsaren kallar till sig barnen! Hör, hur han tillsäger dem delaktighet i den eskatologiska frälsningen! Att föra barnen till honom är alla kristna föräldrars uppgift och skyldighet."

Vi måste emellertid formulera den betydelse denna text hade som anvisning för de kristna föräldrarna mer exakt än så. Man har nämligen inte endast förstått texten som en allmän förmaning att genom undervisning och personligt föredöme föra barnen till Jesus, utan man har därutöver i berättelsen sett en direkt anvisning att genom dopet överlämna barnen till honom. Redan det första ställe i den gammalkristna litteraturen, där vår text dyker upp -- i Tertullianus' skrift "Om dopet" -- visar, att man omkring år 200 allmänt tolkade orden "förmenen dem icke att komma till mig" som en uppmaning att låta döpa barnen. Också Tertullianus själv tillämpar dessa ord på dopet, även om han i sin skrift vänder sig mot en alltför tidig dopålder, av skäl som vi längre fram skall omnämna. Apostoliska konstitutionerna motiverar likaså uppmaningen att låta döpa barnen med "förmenen dem det icke".

Det kan emellertid inte ha varit först mot slutet av 100-talet, som denna text sattes i förbindelse med dopet. En mängd iakttagelser visar detta.

1. Först och främst kan vi av Johannesevangeliet (3:5) med säkerhet sluta oss till, att man tidigt hänfört Mark. 10:15 (Luk. 18:17) till dopet. En jämförelse mellan Mark. 10:15 och paralleller hos Matt., Joh., Justinus och Apostoliska konstitutionerna visar detta.⁶ Vi kan alltså fastslå: Redan i slutet av första århundradet har Mark. 10:15 (= Luk. 18:17) tillämpats på dopet.

2. Ytterligare en hänvisning till att församlingen vid föreläsningen av texten om barnens välsignande erinrades om dopet, har vi i verbet kolyein (förmena", "hindra"). Ordet återfinnes i vår doptext i Mark. 10:14 (Matt. 19:14; Luk. 18:16). Cullmann har gjort oss uppmärksamma på att detta verb återkommer så regelbundet i en rad doptexter, att vi här torde ha att göra med en stående vändning. Se Apg. 8:36; 10:47 ("hindra"); 11:17 (sv. övers. "sätta sig emot"); Matt. 3:14 ("hindra") (Cullman a.a: sid. 84 ff.). Cullmann drar följande slutsats: "Redan under första århundradet har man, varje gång någon som kommit till tro skulle döpas, gjort sig underrättad om att intet hinder förelåg, dvs. att dopkandidaten verkligen uppfyllde de erforderliga betingelserna" (a.a. 89). Cullmanns tes vinner ett starkt stöd genom två iakttagelser.

För det första så vet vi, att judendomen förfor på motsvarande sätt. "En hedning, som önskar övergå till judendomen, får inte utan vidare antagas", heter det. Först måste renheten i hans motiv prövas. Utfaller denna prövning otillfredsställande, "så sänder man bort honom, och han går sin väg". Mot bakgrunden av de detaljerade överensstämmelser mellan judisk och kristen doppraxis, som vi tidigare konstaterat, talar all sannolikhet för att den urkyrkliga seden även i detta fall följde den judiska förebilden, så att man först företog en prövning, innan man tillstadde dopet. (Jfr de tidigare omnämnda "godemännen" som lade sitt ord till förmån för den som skulle döpas!). För det andra så har man kunnat påvisa samma formelartade vändning av det nämnda verbet i de pseudoklemeninska skrifterna (före år 380) i sammanhang med dopet. Ja, ännu senare i den syriska avfattningen av Irene-legenden möter vi samma sak. När Irene uppmanar sina föräldrar, konung Licinius och drottning Licinia, att låta döpa sig, svarar dessa: "Vad skulle väl hindra detta, älskade dotter?"

"Förmena", "hindra" (kolyein) är alltså utan tvekan en stående term för vägran att döpa, och den har, i frågeform eller i nekad form, spelat en roll i kyrkans äldsta dopritual. Vid den tid då evangelietraditionen traderades, har man alltså använt texten om hur Jesus välsignar barnen som ett argument mot dem, som hyste betänkligheter ifråga om barndopet. Man har ur texten hämtat svaret på frågan, om hinder för barns dop förelåg: "förmenen (hindren) dem icke". Dvs. dophinder förelåg inte i barnens fall.

3. Texten slutar hos Markus (10:16) och Matteus (19:15) med att Jesus lägger händerna på barnen. En handpåläggning hörde till urkyrkans dopritual. För åhörarna av denna berättelse måste omnämnandet Jesu handpåläggning bli en ytterligare erinran om dopet.

4. En fjärde hållpunkt för att man verkligen ställt texten om Jesu välsignande av barnen i förbindelse med dopet har vi sannolikt i den formulering, som Lukas gett berättelsen. Det är nämligen anmärkningsvärt, att Lukas i stället för "barn" (Mark. 10:13; Matt. 19:13) säger "späda barn" (ta Brephe) (Luk. 18:15). Denna ändring, som inte motiveras av berättelsen själv, torde kunna förklaras utifrån det bruk, som församlingen gjorde av denna text. Den äldsta kyrkan utövade barndopet i form av spädbarnsdop, och med tanke på detta har det varit naturligt för Lukas att använda uttrycket "späda barn".

Sammanfattande kan man fastslå, att formuleringen av texten i Mark. 10:13-16 på flerfaldiga ställen uppvisar indirekta anspelningar på dopet. Då ligger den slutsatsen nära, att berättelsen om hur Jesus välsignar barnen framstod så viktig för den unga kyrkan, bland annat därför, att den däri såg rättigheten till barndop uttryckt. Vi kan av detta sluta oss till, att man i varje fall vid tiden för Markusevangeliets författande döpte barn också till kristna föräldrar. Man stödde sig därvid på Jesus själv, som hade förbjudit sina lärjungar att avvisa barnen och som uttryckligen hade tillsagt också barnen del i det kommande Gudsriket. Och detta barndop har just varit spädbarnsdop! En annan form av dop för kristna barn än spädbarnsdop är inte någonstans betygad eller ens antydd före fjärde århundradet, i synnerhet saknar vi varje stöd för att urkyrkan någonsin uppskjutit dopet av kristna föräldrars barn till mogen ålder. Inte förrän år 329/330 finns ett sådant fall belagt.

Låt oss nu till sist i korthet vända oss till vittnesbörd utanför Nya testamentet. En iakttagelse man då kan göra är, att dopet av kristna barn under 100-talet överallt framstår som något självklart. Vi skall längre fram se, hur det fyra gånger upprepade och mycket bestämda vittnesbördet av Origenes, att det är kyrkans sed att döpa barnen redan under de allra första levnadsdagarna, erhåller en särskild tyngd genom två omständigheter. För det första därför, att hans vittnesbörd för oss tillbaka långt före den tid, då Origenes skrev detta (230--250), och för det andra för, att det inte endast gäller för Egypten och Palestina utan därutöver för så gott som hela den österländska kyrkan. För Nordafrikas del tillkommer en uppgift av Tertullianus, som leder oss tillbaka till 100-talet. Denna uppgift är för den närmast följande tiden bestyrkt genom afrikanska belägg i litteraturen genom inskrifter. För allt detta hänvisas närmare till kap. III. Här må endast betonas, att beläggställenas antal i själva verket är mycket större. Vi har inskränkt oss till att omnämna sådana, som uttryckligen talar om dop av barn till kristna föräldrar eller där det framgår av sammanhanget. En närmare bestämning av föräldrarna saknas dock synnerligen ofta. Det är därför typiskt att, bland de talrika gravinskrifter, med början omkring år 200, som omnämner döpta, så finns för hela 200-talet mig veterligt inte mer än två, som ger uttryckliga uppgifter om föräldrarnas religionstillhörighet.

Det första exemplet är en inskrift över den tvåårige Zosimos, som betecknas som "en troende av troende", dvs. som ett döpt barn till kristna föräldrar, då ordet pistos (troende) efter hävdvunnet språkbruk betecknar den döpte i motsats till katekumenen. Inskriften dateras till slutet av 200-talet. Den andra inskriften med uppgift om föräldrarnas religionstillhörighet är en metriskt utformad gravskrift över tre tolvåriga gossar, som betecknas som "troende av födseln". Denna vändning är en parallell till den förra inskriftens "en troende av troende" och visar, att det rör sig om döpta barn till kristna föräldrar. Parallellismen med Zosimos-inskriften gör det sannolikt, att dopet också i detta fall har ägt rum i tidig ålder. Inskriften stammar troligen från 200-talet.

Som vi ser, betygar enstämmigt både den österländska och den västerländska kyrkan dopet av kristna barn under 100-talet. Ingenting tyder på att detta inneburit, att en sed införts, som avvikit från dittillsvarande bruk. Ingenstans framträder dopet av de kristnas barn som en särlära hos ett visst parti eller en viss sekt. Tvärtom har vi här att göra med ett av de ytterst få kyrkliga bruk, om vilket fullständig enighet råder. Både den öster- och västerländska kyrkan härleder dessutom barndopet ur apostolisk tradition. Det är synnerligen tvivelaktigt, om denna uppfattning om barndopets apostoliska ursprung kan avfärdas så lättvindigt som en dogmatisk efterhandskonstruktion, vilket ibland skett. Ty Johannesevangeliet skulle knappast ha kunnat innehålla en så oinskränkt formulerad sats som att endast de, vilka fötts av vatten och Ande, kan ingå i Guds rike (Job 3:5), om man vid den tiden ännu inte döpte de i kristna äktenskap födda barnen.

Nästa kapitel