I största allmänhet, bland gemene man, är bibel- och bekännelsetrohet vare sig det ena eller det andra. De flesta bryr sig inte. Men det är nu inte den kategorin vi ska hålla oss till. Vi tänker här i första hand på de som tillmäter uttrycken och det de står för större eller mindre betydelse.

Inledningsvis vill jag säga, att bibel- och bekännelsetrohet kan vara antingen en klyscha eller en förpliktelse. Samtidigt kan det vara så, att det för den som verkligen ser bibel- och bekännelsetrohet som förpliktande och handlar därefter, bara blir en klyscha. Det är det allvarliga i sammanhanget.

Vi har anledning att lite mera tränga bakom vad orden står för, för att kunna förstå saken och svara på frågan vad det är eller bör vara. Allra först vill jag att vi ska notera att det talas om både Bibeln och en bekännelse. Många kan resonera ungefär så här. Javisst, Bibeln måste ju hållas högt. Den är jag förpliktad till trohet mot. Men bekännelsen – och då tänker man i första hand på våra lutherska bekännelseskrifter – väger ju inte lika tungt. En avgörande punkt är här alltså hur vi ser på just de lutherska bekännelseskrifterna. Är de sanna uttryck för Bibelns (Kristi) lära?

Jag gör här det antagandet att vi är klara på den punkten, d v s att vi anser bekännelseskrifterna för sanna uttryck för Bibelns lära. Därför tänker jag inte närmare gå in på det området. Jag önskar snarare, utifrån Bibeln – Guds Ord, försöka få fram något av vad som finns bakom uttrycket bibel- och bekännelsetrohet.

Bibeln talar om bekännelsen eller att bekänna, med avseende på läran. Jag vill bara nämna två bibelställen: Hebr 4:14 och Hebr 10:23. Redan av dessa två citat anar vi något oerhört stort och värdefullt.
 

När det är sagt vill jag gå vidare genom att se på
begreppen tro och bekännelse tillsammans

Guds Ord verkar så, att det finns syndare som blir överbevisade av Ordet och tror, d v s tar sin tillflykt till Herren Jesus. Det sker inte genom vårt kött och blod, inte genom våra föresatser eller beslut, inte genom att vi far än hit än dit, utan genom att Guds Ord kommer till oss och dess sanning blir oss för stark.

Vad en människa tror, avslöjas genom hennes tal. Vad hjärtat tror, vittnar munnen om. Jag tror, därför talar jag, säger aposteln. Den som hör Jesus Kristus till, bekänner sig till honom. Han kan inte handla på annat sätt. Övervunnen, ja överväldigad av vår Herre Jesu helt obegripligt stora barmhärtighet, att Han bryr sig om mig ovärdige syndare, ja att Han har lidit och gått i döden för mig och har köpt mig fri, erkänner jag honom som mitt enda ljus och hopp. Jag ger till känna, bekänner, att jag hör honom till, därför att Han tagit mig som sin. Och den som bekänner Honom, lovprisar Honom. Det ligger för övrigt i ordets, bekänna, betydelse enligt grundtexten. Att bekänna sig till Herren Jesus är nämligen inte en plikt eller ett tungt bud, som man måste försöka leva upp till, för att få belöningen, att han också känns vid oss. Det är ett grovt missförstånd. Bekännelsen är tvärtom en lovsång, som ovillkorligen bryter fram ur den syndares hjärta, som vet sig vara friköpt. Fråga först om du hör Herren Jesus till, om Han har köpt dig med sitt blod, då Han dog för dig. Undersök det noga i Hans egna ord, så ska lovsången bryta fram av sig själv. "Lova Herren, min själ, ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga namn!" (Ps 103:1) Den som tror att Frälsarens ord är sanna, den kan inte annat än prisa sin Frälsare. Varav hjärtat är fullt, därav överflödar munnen.

Vi läser redan i NT, hur de första kristna inte kunde tiga om sin räddare. Även om alla som besatt någon form av makt förbjöd dem att tala eller undervisa i Jesu namn, kunde de omöjligt låta bli. Till och med i fängelsehålorna i t ex Filippi genljöd lovsången till Frälsaren, även om det inte var utan tårar. Det kännetecknade också tiden närmast efter apostlatiden. De kristna var Kristi vittnen. De gjorde det som var deras plikt utifrån de uppgifter som de var ålagda. Men de visste – och glömde aldrig – att de också hade fått ett annat kall, en kallelse till Jesu eviga rike. De var ju köpta till att vara den evige Gudens barn. De måste vittna om sin återlösare och prisa honom, om det så var på bålet. De bekände också det frälsande budskapets sanning även med avseende på dem som lämnade Guds Ord och lät sig vilseledas av människors tankar och talesätt. De bad dem rannsaka sig själva och vända tillbaka till Honom som är sanningen. För att inte vilseleda eller genom sin tystnad få någon att mena, att det inte skulle vara så nödvändigt att vara noga med budskapet från Gud, vittnade också församlingen såsom församling, t ex när man döpte. Själva orden i dopbekännelsen var väl något olika till formen på olika ställen, men innehållet var alltigenom detsamma, ett vittnesbörd om frälsningens stora verklighet, som framhålls för oss i Bibeln. Bekännelsen var en lovsång till Frälsarens ära – något som passar utmärkt just vid dopet. Vid dopet är det också på sin plats att påminna om trons frukt: att försaka, att säga nej till allt som är emot Frälsaren, i tanke, ord och gärning, i lära och liv. På samma sätt var det med de två andra bekännelserna från urkyrkan. Särskilt den athanasianska trosbekännelsen är även till sin yttre form en lovsång. Det här går igen också under reformationstiden. Luther och hans meningsfränder blev ställda till räkenskap inför kyrkans ledning, och gång på gång avlade de vittnesbörd om Guds Ord och de prisade Jesu Kristi nåd. Trots, eller kanske hellre på grund av, alla yttre påfrestningar, blev bekännelsen en lovsång till det sanna Gudsordets frälsande budskap.
 

Varifrån kommer då bekännelsen?

Var har den sin upprinnelse? Vad är en rätt bekännelse? Följande utgångspunkt är nödvändig. En rätt bekännelse har inte sin källa i oss eller andra människor. Av mig själv kan jag bara fara vilse. Att synda, att vika av ifrån Guds Ord, är dessvärre min natur. Guds sanning har jag av mig själv varken sinne för eller kärlek till. Sanningens ljus kommer inte från något dolt källsprång i mitt inre, från mina tankar, upplevelser eller känslor. Sanningens ljus uppenbaras genom att min Frälsare Jesus Kristus talar till mig i Bibelns ord. Ett rätt erkännande och en rätt bekännelse verkas endast av Guds Ord genom tron. "Allt ljus måste komma från Guds uppenbarade ord", säger Luther, och fortsätter: "Varje ord i Skriften är en källa med en oändlig fullhet av vatten för var och en som törstar efter undervisning till salighet. Varje ord i Skriften måste vara oss dyrbart, därför att det utgår av Guds mun. Det är skrivet till oss och skall bekännas intill dagarnas ände."

Att akta på Guds Ord är att akta på det enda ljuset. Guds Ord verkar tro, tillit till Herren Jesus, och tron verkar bekännelse, lovsång till honom. En avfallen kyrka eller församling tillskriver sig däremot själv värde och betydelse. Där menar människor i sin blindhet, att man kan bestämma över Guds Ord och använda det som man vill. Jesu sanna kyrka vet om sig själv, att den inte är värd något annat än fördömelse. Den lever av nådens smulor, av varje ord som utgår från Guds mun. Den har inga rättigheter, den kan inte fordra något, men genom Jesu nåd får den allt till skänks. Den tillmäter inte sina meningar och sin egen klokskap något värde. Tvärtom är den rädd för allt sitt eget. Den kan vara trygg endast när den säger efter vad Herren Gud i Ordet har sagt före. Och den tar det noga med Ordet. Den sanna kyrkan har ingen egen auktoritet, den framhåller Guds Ords auktoritet och är detta Ords rätta tjänare. Att vika från Herrens ord eller vilja begränsa dess giltighet är att förneka Herren. Att ta hänsyn till andra "källor" och söka vägledning till frälsning där är avgudadyrkan. Ordet verkar, att en syndare tror i sitt hjärta och bekänner och lovsjunger Frälsaren med sin mun. Bekännelsen är en genklang av Guds Ord, Ordets verkan i den, som är överbevisad. Och församlingens mun vittnar om Guds stora nådegärningar.
 

Vad innehåller bekännelsen?

Bibelns budskap, som gör mig till Jesu Kristi träl och samtidigt till hans lyckliga barn, är ett ljus, som visar mig sanningen. Det visar för mig, hur förfärligt mitt avfall från Gud är. Jag är verkligen ond. Djupast inne i mig finns inte något gott, ingen längtan efter det rätta, utan bara en avgrund av fördärv. Jag är i mörker, egenviljans gruvliga mörker. Mitt innersta är upproriskt mot Gud och hans ord. Jag är i djävulens våld. Min vilja, min lust och mitt begär, allt är det ödelagt av synd och duger inte till något gott. Guds heliga vilja, som uppenbaras i ordet, kan bara anklaga mig. Jag är skyldig – skyldig till en evig pina. Och jag har inte alls någon förmåga att välja och hålla fast det rätta. Bibeln visar mig tydligt att jag har förlorat Guds avbild.

Bibelordet visar mig också Herren Jesus. Det visar hur Han grep in och förbarmade sig över oss. Det var inte jag som valde honom, utan han valde mig, när han gick i mitt ställe, tog alla mina synder, all min skuld på sig och led det förskräckliga straff, som jag och vi alla var dömda till. Han gick in i gudsövergivelsens mörker och smärta. Han blev en försoning för alla våra synder. Vi är friköpta, verkligen fria. Guds rättfärdiga krav är uppfyllda av vår ställföreträdare. Nu vilar Guds nåd över alla oss syndare och detta förkunnas för oss i bibelordet. Det har Jesus uträttat, och han kunde det, eftersom han är den allsmäktige Guden själv (1 Joh 5:20, Rom 9:5). Han och Fadern är ett.

När Jesu Kristi kyrka bekänner, så bekänner den bara synd om sig själv. Den sörjer över sig själv. Den har tvingats förkasta och fördöma allt hos sig. Tänk så mycket smärta och besvär jag vållat min Frälsare, och jag gör det tyvärr alltjämt. Tänk vad fullt hjärtat är av ondska och otro! Jesu Kristi kyrka lovprisar därför endast Frälsaren genom att framhålla hans ord och gärningar, att Han oaktat vår totala ovärdighet har friköpt oss genom sin död. Jesu lärljungar får låta sitt eget fara och hänga vid Jesus allena. "Dig gäller alltid mitt lov!" (Ps 71:6). Honom håller den sig till, sedan får det kosta vad det vill.

Det här är kärnan i Kristi kyrkas bekännelse. Men även andra delar av den Augsburgska bekännelsen har tagits ur den Heliga Skrift och stämmer fullkomligt överens med den. Melanchton säger med rätta i slutet, att det inte är något i den, som avviker från Skriften eller från den allmänneliga kyrkan.
 

Vi ska också se något vad bekännelsen verkar eller uträttar

Där en syndare bekänner eller framhåller Guds Ord, har det olika verkan. Hos en del verkar det, att hjärtan binds fast i gemensam tro på Frälsaren. Ordet, som bekännes, är den kristnes framsträckta hand till andra och verkar "av tro till tro", det knyter samman med band långt starkare än arv och miljö, fastare än organisationer, paragrafer, seder eller bruk. Det eviga ordet smälter samman hjärtan – skapar enhet. Bekännelsens innehåll, Guds Ord, är det som de kristna känner igen varandra på. Här märker de, att de står i kamp på samma front, mot samme fiende. Enigheten är oäkta, där man går utanför det uppenbarade ordet. Där fruktar man för att det klara ordet ska ödelägga den enighet, som endast är ärvd, organiserad eller framsprungen av mänsklig klokskap. Äkta enighet finns bara där ordets innehåll, ordets lära är medelpunkten och själva livskällan. På så sätt behöver man inte frukta för att det ska bli spetsfundigheter och tom strid. Där Guds Ord verkligen är Herre, där sätter det oss på plats om och om igen, så att vi ångrar våra synder och vår brist på kärlek.

Men där Guds uppenbarade ord bekänns, där åtskiljer det också. Det blir motsägelse och det blir motstånd (Apg 28:22, Luk 2:34, Matt 10:36). Det blir split och strid mellan släktingar och kamrater, t o m kyrkogemenskap kan förstöras, även i en evangelisk-luthersk kyrka, när troheten mot Guds ord inte längre är det första och enda nödvändiga. Då gäller det att vara trogen mot Guds ord och hålla ut i vittnesbördet eller bekännelsen. Rätt bekännelse för med sig motstånd. Det mänskliga förnuftet kan inte med Guds klara ord, som visar oss, att arvsynden har förstört vår tankeförmåga och förlamat, ja helt förstört vår valfrihet, när det gäller Guds rike och vår frälsning. Så obetydliga är vi ändå inte! Och att det skulle vara evigt hopplöst, där man visar Jesu ord ifrån sig, det kan man bli förnärmad över. För övrigt finns det inte något Guds ord, som det avfallna sinnet kan riktigt glädja sig över. Det är också något den kristne märker hos sig själv. Därför sker också den rätta kampen på ett sådant sätt, att vi fortsätter att framhålla vår återlösares ord, Bibelns ord, som det lyder, både för vårt eget hjärta och för våra medmänniskor, och tigger Frälsaren om nåd att vara trogna. Ordet är ju inte vårt utan Hans! Vi ska göra räkenskap för hur vi har använt det. Under en vandring i mörker, där det finns djupa avgrunder, kan det ju aldrig vara riktigt att släcka ljuset bara för att berusade vänner påstår att det skär i ögonen på dem. En kristen vågar sig aldrig bort från Ordet utan förblir i det och drivs allt djupare in i det. Så ska Herren själv genom sitt ord föra striden, och den som tror, kan vara trygg och stilla i ordets fasta borg, även om han skulle bli utstött t o m ur "synagogan".
 

Slutligen vill jag ta upp något om bekännelsen och vår tid

Vi har numera kommit långt bort från Bibeln och bekännelsen. I stora delar av våra folk här i norden, både bland "världsliga" och "kristliga", anser man inte längre Bibelns ord vara Guds ord. Apostlarnas, profeternas och vår Herres Jesu tal ser man oftast bara som ett vittnesbörd om en svunnen tids religiösa uppfattningar och upplevelser. Människan, den religiösa människan, har satt sig bekvämt på domartronen och vill bestämma.

Därför tillmäter man heller inte bekännelsen något större värde. Att skriva under den, räknar många i vår tid i bästa fall bara som en formsak. Vi kan numera vara så "evangeliska", att vi inte behöver ta det så noga. Ett sådant handlande visar, att man inte vet vad evangelium är. Bibelns evangelium förleder nämligen inte till oredlighet. Det sanna evangeliets frukt är just att man tar det noga, att man vill vara trogen mot sanningen under alla förhållanden. Bara den som är av sanningen hör Jesu röst.

Bekännelsen var från början inte alls tänkt som någon lagparagraf. Den var ett klart ja till Guds ords sanning och ett klart nej till alla villfarelser, till människoläror. Ett rätt bruk av den innebär att man prövar sig själv efter den, erkänner dess sanning i ljuset av Guds uppenbarade ord och helt enkelt bekänner den, framhåller den bibliska sanningen som omvittnas där, till hjälp för sig själv och sina medmänniskor. Det är endast på det sättet den kan vinna framgång även i vår tid. Det går inte att åstadkomma bekännelsetrohet genom tvång eller piska. Mörkret besegras endast om man sätter det tända ljuset på ljusstaken och låter det skina. Villfarelse och människolära övervinns bara genom Guds klara ord. Där hjärtat inte blivit överbevisat av Guds sanna ord, blir en med mänskliga medel frambringad bekännelsetrohet utan verkligt värde.

När vi nyktert ger akt på förhållandena hos oss, finns där orsak till verklig bedrövelse och stor ängslan. Må Gud hjälpa oss att gå in i vårt innersta och på nytt akta på Bibelns ord, som är den enda osvikliga vägledningen till frälsning. Give Gud att bekännelsen åter må lyda ibland oss, inte av tvång eller som något slags förordning eller lagparagraf, utan som en lovsång till Frälsarens ära.

Bibel- och bekännelsetrohet – klyscha eller förpliktelse? Förpliktelse, ja, men ännu mer en förmån, en välsignelse förenad med en stor glädje över Frälsarens stora gärningar för oss.