Kristi lidandes historia
Första akten [1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6]

Vad Kristus, kort före sin död, gör och lider i Jerusalem

Det osyrade brödets högtid som kallas påsk var nu nära. Då sade Jesus till sina lärjungar:
"Ni vet att det om två dagar är påsk. Då skall Människosonen bli utlämnad till att korsfästas." Översteprästerna och folkets äldste samlades nu i översteprästen Kajfas palats. De planerade att gripa Jesus med list och döda honom. Men de var rädda för folket och sade: "Inte under högtiden så att det uppstår oro bland folket." (Matt 26:2-5, Mark 14:1-2, Luk 22:1-2)

När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade: "Varför detta slöseri med oljan! Den hade man kunnat sälja för mer än tre hundra denarer och ge åt de fattiga." Och de grälade på henne. Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför oroar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen. Amen säger jag er: Överallt i världen, där evangeliet predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne." (Matt 26:6-13, Mark 14:3-9, Joh 12:1-8)

Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick och talade med översteprästerna och ledarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. De blev glada och lovade att ge honom en summa pengar. De vägde upp trettio silvermynt åt honom. Och från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna Jesus åt dem utan att folket var med. (Matt 26:14-16, Mark 14:10-11, Luk 22:3-6)

På första dagen av det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalammet, frågade hans lärjungar honom: "Vart vill du att vi skall gå och ställa i ordning, så att du kan äta påskalammet?" Då sände han två av sina lärjungar och sade till dem: "Gå in i staden. Där kommer en man som bär en kruka vatten att möta er. Följ honom. Och där han går in skall ni säga till husets ägare: Mästaren frågar: Var är rummet där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? Då skall han visa er ett stort rum i övre våningen. Det är iordningställt och färdigt. Red till åt oss där." Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann att det var som Jesus hade sagt dem. Och de redde till påskalammet. (Matt 26:17-19, Mark 14:12-16 , Luk 22:7-13)

Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att stunden hade kommit, då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.
När stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom. Och han sade till dem: "Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det förrän det får sin fullbordan i Guds rike." Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: "Tag detta och dela mellan er. Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer." (Matt 26:29, Mark 14:17, Luk 22:14-18, Joh 13:1)

Medan de åt, i den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig." På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig." (Matt 26:26-28, Mark 14.22-24, Luk 22:19-20, 1 Kor 11:23-25)

De åt kvällsmål, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, den tanken att han skulle förråda honom [Jesus]. Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk och band den om sig. Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter?" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det." Petrus sade: "Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter." Jesus svarade: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." Simon Petrus sade: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!" Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena. (Joh 13:2-11)

När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. Amen, amen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, och budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom. När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.
Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig. Jag säger detta till er redan nu, innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är. Amen, amen säger jag er: Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig."
När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: "Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig." (Matt 26:21, Mark 14:18-21, Luk 22:21-23, Joh 13:12-21)

Då blev de [lärjungarna] mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: "Inte är det väl jag, Herre?" Han svarade: "Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född." Judas, han som skulle förråda honom, sade: "Rabbi, inte är det väl jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det."
En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: "Herre, vem är det?" Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar." Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: "Gör snart vad du tänker göra." Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom, att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. Då han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.
Så snart Judas hade gått ut, sade Jesus: "Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom. (Matt 26:22-25, Mark 14:19-21, Luk 22:23, Joh 13:22-32)

eller: Matt 26:1-29
eller: Luk 22:1-23.


Logosmappen | Innehåll | Till sidans början

2001/GBH
Texten är återgiven enligt Svenska Folkbibeln.

© Stiftelsen Biblicum och Stiftelsen Svenska Folkbibeln.