Becker: Guds dårskap, kap. 6

Hur Luthers antirationalism påverkar luthersk teologi (7/8)

Antirationalismen i den lutherska läran om bevarandet i tron Läran om bevarandet i tron, så som den lärs av den lutherska kyrkan, ställer oss inför en annan uppenbar motsägelse. Också denna lära illustrerar klart hur luthersk teologi skiljer sig å ena sidan från Roms lära, och å andra sidan den lära som kommer från Geneve, i fråga om det sätt på vilket man hanterar skenbara motsägelser. Själva terminologin som används är av betydelse. Det som kalvinismen kallar de heligas ståndaktighet, ett uttryck som lägger tonvikten på aktiviteten hos den som tror, kallar lutherdomen bevarandet i tron, en term som lägger betoningen på Guds handlande. Skriften framlägger för oss två olika uppsättningar av beläggställen för denna lära, vilka förnuftet finner svåra att harmonisera. I de följande spalterna har vi ställt dem bredvid varandra för att visa i vilken skarp kontrast de står till varandra. Skriftutsagor i vilka Gud lovar att bevara oss i tron: Skriftutsagor som varnar oss för att avfalla från tron: 1. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga (1 Kor 10:13). 1. Därför skall den som menar sig stå se till att han inte faller! (1 Kor 10:12). 2. Ingen skall rycka dem ur min hand (Joh 10:28). 2. De tror bara en tid, och i frestelsen skull kommer de på fall (Luk 8:13). 3. Ingen skall rycka dem ur min Faders hand (Joh 10:29). 3. Detta har somliga stött ifrån sig och lidit skeppsbrott i tron (1 Tim 1:19). 4. Jag är övertygad om att det står i hans makt att till den dagen bevara det som har anförtrotts åt mig (2 Tim 1:12). 4. ... för att jag inte själv på något vis skall komma till korta vid provet, då jag predikar för andra (1 Kor 9:27). 5. Han som har börjat ett gott verk i er skall också fullborda det till Kristi Jesu dag (Fil 1:6). 5. Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan ... men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse (Hebr 6:4–6). 6. Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske (Fil 2:13). 6. Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning (Fil 2:12). 7. Han skall också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herres Jesu Kristi dag (1 Kor 1:8). 7. Var inte högmodig och lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. ... om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen (Rom 11:20-22). Löftena i den första spalten är Guds löften. Alla Guds löften måste tros. Att inte tro dem skulle vara att kalla Gud en lögnare. Guds troende barn, som läser dessa löften, borde vara övertygad om att hon aldrig skall avfalla, att Gud inte skall tillåta att hon blir frestad över sin förmåga, och att ingen människa någonsin skall kunna rycka henne ur hennes Frälsares hand, att inget skapat skall kunna skilja henne från Faderns kärlek, att Guds Ande kommer att fullborda det verk som han har påbörjat i henne. Men å andra sidan är varningarna i den andra kolumnen Guds varningar. Alla Guds varningar måste noggrant iakttas. Gud skojar inte. Hans ord skall tas för vad de är. Och det troende Guds barn som tar dessa varningar på allvar kommer att vara säker på att hon befinner sig i en konstant fara att avfalla från tron, att hon kan gå under, att hon kan lida skeppsbrott i tron, för hon är inte det minsta bättre än Hymeneus och Alexander, hon är inte starkare än Petrus, hon är inte mindre utsatt för frestelser än David, hon är inte visare än Salomo, hon är inte mindre attraherad av världen än Demas. Så hon lever i fruktan och bävan. Det är uppenbart att vi här har att göra med en rationell svårighet. Kalvinismen ser på den första spalten och härleder därifrån läran om de heligas ståndaktighet. ”En gång troende, alltid troende”, säger kalvinisten. Verserna i den andra spalten blir antingen förbisedda eller så tolkas de på ett sådant sätt att de passar in i axiomet ”en gång omvänd, alltid omvänd”. En lutheran finner svårigheter i att se hur man då kan tolka Jesu ord beträffande dem som ”för en tid tror och i tider av frestelse kommer de på fall.” Men det måste sägas, att kalvinismen i sitt förverkligande av denna linje förblir trogna mot lagen om motsägelser. Den anser att så länge som det finns en verklig möjlighet att avfalla kan det inte finns någon fullkomlig och säker garanti för att bli bevarad. Den katolska kyrkan karaktäriserar å andra sidan all visshet om frälsning som stolt övermod. När verserna i den första spalten hålls framför dem, svarar de att en del människor kan ha en speciell uppenbarelse från Gud. Endast de kan vara vissa om sin frälsning. Men en vanlig kristen har ingen sådan försäkran, och han kan inte ha någon sådan försäkran. ”Låt honom som menar sig stå”, säger de, ”se till att han inte faller.” Vi måste leva i fruktan och bävan hela vårt liv och hoppas att vi skall kunna komma igenom. Endast om vi ser på Guds varningar kan vi vara benägna att undvika sorglöshet och likgiltighet i vårt kristna liv. Katolicismen anser att om man inte lever i fruktan kommer man att ledas in i köttslig säkerhet och kommer att avfalla. Hur lutherdomen behandlar denna fråga illustreras av några ord i Luthers stora stridspsalm: Vår egen kraft är här för svag, vi vore snart nedgjorda, men för oss går till strid och slag vår hjälte, Herrens smorda. Och Hans Brorson har på ett vackert sätt fastställt de lutherska ståndpunkten i frågan i denna mäktiga psalm om fruktan och tro: Jag går i fara, var jag går, Jag bävar, när jag tänker, Hur litet egen kraft förmår Mot satan och hans ränker. Han lätt kan snärja mig, Jag kan ej värja mig, Om icke på min vakt jag står. Jag går i fara, var jag går. Jag går i trångmål, var jag går. Mot synden skall jag strida. Om Gud med korsets ris mig slår, Det skall jag tåligt lida. Och vägen jag ej ser, Där jag kan vandra mer, När motgångs dimma kring mig står, Jag går i trångmål var jag går. Jag går mot döden, var jag går, Kan aldrig säker vara. För varje timma klockan slår, Jag svävar i dödsfara. Ett enda andetag, Slut är min levnadsdag, Och jag i evigheten står. Jag går mot döden var jag går. Det är uppenbart att Brorson hade läst den andra spaltens bibelverser och tagit dem till sitt hjärta. Han visste vad det innebar att leva i fruktan och bävan. Men det här är endast den första halvan av psalmen. Han fortsätter: Jag går bland änglar, var jag går. De skola mig bevara. Alls intet satans makt förmår Mot sådan himlaskara. Bort världens suck och sorg, Jag går i änglaborg, Ej någon kröker mig ett hår. Jag går bland änglar, var jag går. Jag går med Jesus, var jag går, Han vandrar vid min sida. Han läker mig med sina sår Och hjälper mig att strida. Om allt går mig emot: Där Jesus satt sin fot, Där följer jag i Jesu spår. Jag går med Jesus, var jag går. Jag går till himlen var jag går. Så frukta ej, mitt hjärta. I himlen du en ände får På all din nöd och smärta. All världens lust och prål, Är ej min längtans mål. All världens skatter jag försmår, Jag går till himlen, var jag går. Det är också uppenbart, att han mitt i fruktan och fara ägde kristen frälsningsvisshet. Det är svårt att rationellt harmoniera dessa två attityder. Förnuftet finner det omöjligt att se hur en människa som är övertygad om att hon kan avfalla, att hon kanske avfaller, att hon lever i stor fara för att avfalla genom hela sitt jordeliv, också kan vara helt viss om att hon aldrig kommer att avfalla. Ett svar som lutherdomen ger är att det motsägelsefulla människohjärtat behöver en motsägelsefull lära. Människans hjärta, som även i en omvänd kristen fortfarande är förtvivlat ont, är benäget att bli högmodigt. Likt Petrus är det benäget att säga: ”Även om alla andra överger dig, skall jag aldrig göra det.” (Matt 26:33) Som en omogen tonåring besvarar det den uttalade oron över hennes frälsning med ett: ”Oroa dig inte, mor, jag kan ta vara på mig själv.” För att övertyga en människa att hon inte kan ta vara på sig själv, för att få henne att inse att hon i sig själv är förlorad, att hon aldrig borde bli bekymmerslös och likgiltig i sin tro och sitt liv, har Herren gett oss dessa allvarliga och uppriktiga varningar som exakt betyder det som de säger och som inte får ändras eller modifieras på något sätt. Men människans hjärta är också ett ängsligt, darrande hjärta, som så ofta behöver förnyad tröst. När fötterna har glidit ner i förtvivlans träsk finns det endast ett sätt på vilket de kan få hjälp. Människans yttersta nöd är Guds möjlighet. När jag är svag, då är jag stark. För när jag vet att jag inte kan förbli trogen, att jag inte kan vara ståndaktig, då kommer Herren till mig med den välsignade utfästelsen att ingen skall kunna rycka mig ur hans hand. Och så får den kristne varje dag, så länge hon kommer ihåg och tror dessa löften, vara viss om att hon aldrig kommer att avfalla. Det finns ingen logik som nyttar här. Vi måste helt enkelt höra och tro – tro det när Gud säger oss att vi är i fara, tro det när Gud säger att vi inte är i någon fara. Theodore Engelder säger, att när förnuftet säger oss att fruktan, verklig fruktan och förtröstan, verklig förtröstan, enligt psykologins lagar inte kan finnas i samma hjärta, att följaktligen antingen de skriftställen som varnar för avfall eller de ställen (speciellt de) som garanterar oss mot avfall måste elimineras eller modifieras, då säger vi: pest över din psykologi. Således måste en kristen lära sig att leva i en konstant spänning mellan dessa två. När han börjar luta över till vänster, mot stolthet och övermod och tillit till styrkan hos sin tro, och att lita på sin egen karaktär, så kommer varningarna för avfall, Frälsarens ”Vaka och be, så att ni inte blir ledda i frestelse” att räta upp henne igen. Men vanligen börjar människan, till och med den kristna människan, vars hjärta aldrig till fullo är sådant som det borde vara, då luta över mot höger – hon blir rädd och börjar tvivla på att hon någon gång kommer att klara sig till den himmelska stadens portar. Åter igen kommer Frälsaren och står på den andra sidan för att stöda henne och för att än en gång räta upp henne med att säga: ”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud.” (Jes 41:10) Och hon vet att när hennes pilgrimsfärd är över kommer ”alla basuner” att blåsa ”för henne på den andra sidan”.

[Början av sidan] [Nästa] [Innehåll]