Becker: Guds dårskap, kap. 6

Hur Luthers antirationalism påverkar luthersk teologi (8/8)

Antirationalismen i den lutherska läran om lag och evangelium

Som sista ämne i katalogen över lutherska antirationalismer skall vi nu ge oss i kast med en uppenbar motsägelse som är både en av de svåraste och en av de enklaste av dem alla. Det är skillnaden mellan lag och evangelium. Hela den tidigare diskussionen är inget annat än en konkret demonstration av denna fundamentala skillnad. Luther ansåg att en teolog värd namnet måste veta hur man delar sanningens ord, det vill säga han måste förstå den grundläggande skillnaden mellan dessa två läror.

Den viktigaste grundaren av Lutherska kyrkan – Missourisynoden, C. F. W. Walther, höll år 1884 och 1885 en serie på 39 kvällsföreläsningar i detta ämne för sina studenter vid Concordiaseminariet i St. Louis. Dessa föreläsningar har publicerats på engelska med titeln The Proper Distinction Between Law And Gospel (Den rätta delningen av lag och evangelium). Denna bok har haft ett stort inflytande på amerikansk lutherdom. Lutherska katekeser behandlar ofta skillnaden mellan lag och evangelium redan i början, eller nästan i början av lärokursen. Innan konfirmanden påbörjar sina studier av läran i detalj måste hon först bekanta sig med läran om Skriften och dess verbala och fullständiga inspiration. Den andra stora principen som hon får lära sig är att lag och evangelium är ”Bibelns två stora läror”, och att det finns en stor skillnad mellan dem.

Läran om lag och evangelium är enligt luthersk teologi en av kristenhetens största och mest grundläggande paradoxer.

Lutherdomen betonar den paradoxala naturen hos den kristna tron, i synnerhet som den exemplifieras av skillnaden mellan lag och evangelium. På grund av detta har några försökt dra en parallell mellan lärorna inom den renläriga lutherdomen och den kierkegaardska nyortodoxin. Likheterna mellan dessa är mer skenbar än verklig. Och det är just här, i fråga om lag och evangelium, som konservativ lutherdom finner den största bristen hos den danske pessimisten. Det är på ett sätt märkligt att Kierkegaard, som njöt av paradoxen, aldrig upptäckte eller riktigt klart förstod den kristna religionens grundläggande paradox. J. T. Mueller har uttryckt det väl när han säger att Kierkegaard

aldrig kom till en klar kunskap om den grundläggande skillnaden mellan lag och evangelium, utan konsekvent blandade samman lag och evangelium. Kierkegaards hela förkunnelse var genomgående lag. Kristendom var för honom inte huvudsakligen förtröstan på Kristus och den välsignade glädje som flödar ut från förtröstan på Kristus, utan asketism, självförvållat lidande, gärningsrättfärdighet.

Dr Walther sade i början av sin Law And Gospel till sina studenter:

När vi jämför den Heliga Skrift med andra skrifter observerar vi att ingen bok är så uppenbart full av motsägelser som Bibeln, och inte bara beträffande mindre frågor, utan i den grundläggande frågan, i läran om hur vi kan komma till Gud och bli frälsta.

Han fäste uppmärksamhet på detta faktum om och om igen. Vid ett tillfälle sade han: ”Hela Skriften verkar vara gjord av motsägelser, värre än turkarnas Koranen.”

Den Augsburgska bekännelsens Apologi säger att lag och evangelium måste hållas så långt åtskilda ifrån varandra som himlen är över jorden. Konkordieformeln påpekar att om denna åtskillnad inte hålls klar kan det inte finnas någon rätt lära i kyrkan. Eftersom Kierkegaard inte höll denna åtskillnad klar, betraktar konservativ lutherdom på honom som en falsk profet och en rationalist, även om han utan tvivel skulle bli förvånad om han hörde dessa omdömen. J. T. Mueller säger om honom:

Hans teologi är inte rotad i Skriften och den kristna bekännelsen, utan i en ny kristendomsnorm som till sin grund är rationalistisk och därför antikristlig; ... han lärde ett rationalistiskt svärmeri som ensidigt, och till och med felaktigt, betonade synden utan att påpeka för sina läsare hur de kan bli fria från synden.

För att på ett konkret sätt framställa åtskillnaden mellan lag och evangelium tillägger vi ännu en lista, i vilken utsagor av lag och evangelium ställs mot varandra för att visa kontrasten mellan dem.

LAG EVANGELIUM
1. Lagen är skriven i människornas hjärtan, och är därför känd av den naturliga människan (Rom 2:15). 1. Evangeliet är ett mysterium, som är okänt för den naturliga människan (1 Kor 2:7ff; Rom 16:25).
2. Lagen kräver perfekt lydnad av människor (1 Mos 17:1; Matt 5:48). 2. Evangeliet ställer inga krav utan erbjuder endast människor Guds nåd (Ef 2:8-9).
3. Lagen utlovar frälsning och liv för dem som lyder alla dess krav (Luk 10:28). 3. Evangeliet erbjuder frälsning för dem som har brutit mot lagen (Apg 16:31).
4. Lagen säger att lagens görare skall bli rättfärdiggjorda (Rom 2:13). 4. Evangeliet säger att de som inte har hållit lagen skall bli rättfärdiga (Rom 4:5) och att en människa blir rättfärdiggjord utan lagens gärningar (Rom 3:28).
5. Lagen säger att Gud inte kommer att förlåta synder eller frikänna syndaren (Jos 24:19; Nah 1:39). 5. Evangeliet säger att Gud har förlåtit alla människor, att han har förlåtit hela världens synder (Rom 5:18; 2 Kor 5:19).
6. Lagen säger att varje syndare är förbannad (Gal 3:10). 6. Evangeliet säger att alla jordens folk är välsignade i Kristus (1 Mos 22:18; Gal 3:16).
7. Lagen säger att Gud hatar syndare (Ps 5:5; 11.5; Hos 9:15). 7. Evangeliet säger att Gud älskar alla människor (Joh 3:16).
8. Lagen säger att Gud är vred på syndare (Nah 1:2; Rom 1;18). 8. Evangeliet säger att Gud är välsinnad mot alla människor och försonad med alla människor (Titus 2:11; 2 Kor 5:19).
9. Lagen har den effekten att den vänder folk mot Gud (Rom 4:15). 9. Evangeliet har kraft att försona människor med Gud (2 Kor 5:20).
10. Lagen förskräcker människor och har som syfte att förskräcka dem (2 Mos 20:18f). 10. Evangeliet strävar att driva bort all fruktan. ”Frukta inte!” (Luk 2:10).
11. Lagen måste predikas för att göra de självsäkra bekymrade (Rom 3:20). 11. Evangeliet måste predikas för att ge missmodiga tröst (Jes 40:1).

Vi måste komma ihåg att båda lärorna är fast grundade på Guds inspirerade ord. Båda är på allt sätt Guds ord. Gud. Båda är därför sanna, och vi måste säga att de är evigt sanna. Om någon av dessa läror visade sig vara osanna, skulle Gud vara en lögnare. Till och med Jesus sade att han inte hade kommit för att upphäva lagen. Och Paulus sade att vi skall göra lagen gällande genom att predika evangelium, även om det skulle verka som om lagen på något sätt blir utan mening i evangeliet.

Om både lag och evangelium tillåts stå på detta sätt utan modifiering sida vid sida, är det helt klart att vi har mer än en liten åsiktsvariation framför oss. Man har kämpat på otaliga sätt för att lösa denna paradox. Några, som de grova religiösa evolutionisterna, säger helt enkelt att man i forntiden tänkte på Gud som en hämndens gud, men att vi nu har lärt oss göra en bild av Gud som en god och nådig far. Med andra ord hänför de lagen till en period i världshistorien och evangeliet till en annan period.

Andra försöker lösa problemet genom att säga att de två lärorna hör hemma i skilda perioder av en människas liv: att hon i tillståndet före omvändelsen behöver höra lagen, men att man efter omvändelsen endast skall predika evangeliet. Denna åsikt kallas antinomism.

Vidare finns sådana som försöker hitta en lösning genom att säga att de första bibelställena är avsedda att spegla Guds attityd mot de förkastade och att de andra ställena är avsedda för dem som han har utvalt åt sig. I kalvinismen syns denna tendens i tolkningen av evangelieställena, genom att de tolkas så att ”så älskade Gud världen” betyder de utvaldas värld, att ”han dog för alla” utvalda, och att han smakade ”döden för varje människa” som är utvald. I lutherska kretsar möter man ibland denna tendens i tolkningen av lagställena, så att ”Gud hatar alla som gör orättfärdiga gärningar” fås att betyda att Gud hatar alla som gör orättfärdiga gärningar och är obotfärdiga. I båda fallen lägger man till några ord till dessa skriftord för att göra dem ”klara” för förnuftet.

Den vanligaste lösningen av denna svårighet är den som förstör både lag och evangelium, så att ingendera längre säger det som har sagts från början. Det finns till exempel de som säger att sedan Kristus kommit kräver Gud inte längre någon total lydnad av människorna, utan att han är nöjd om vi gör det bästa vi kan. Detta är att urvattna Guds krav tills de faller mittemellan hans krav i lagen, som kräver fullkomlighet, och hans krav i evangeliet, som inte begär någonting alls. Men detta är inte längre Guds ord.

Det finns andra som gör evangeliets löftens villkorliga. Dessa säger att Gud nu är villig att förlåta oss förutsatt att vi har den rätta inställningen, att Gud kommer att vara nådig mot oss om vi ångrar oss, eller om vi tror, eller om vi är botfärdiga, eller om vi är villiga att överge våra syndiga liv. Bainton säger: ”Detta om bekymrade Luther,” och det bekymrar en renlärig lutheran ännu i dag eftersom det så lätt kan förstås så, att det antyder en orsak på grund av vilken Gud förlåter oss, eller ett villkor som man måste uppfylla innan man kan bli förlåten. Det finns ”om” i lagen, men inte i evangeliet. Denna metod i predikan och undervisning kallas i luthersk teologi att blanda samman lag och evangelium.

Men lutherdomen vill inte ha något med det att göra. En sann lutheran har svårt att föreställa sig en julpredikan eller en påskpredikan, där man inte alls nämner synd, död och helvete. Jul och påsk är utmärkta tillfällen att predika evangeliet, men evangeliet betyder föga utan lagen. Om inte människor vet att de är sjuka kommer de inte att veta att de behöver en läkare.

Både lag och evangelium måste tillåtas att stå utan modifieringar, trots alla deras synbara motsägelser. Ändå har Dr Walther helt rätt när han säger i sin Law and Gospel: ”Det finns inga motsägelser i Skriften.” Det som verkar som en motsägelse för förnuftet accepterar den troende i barnslig tro som fullständigt samstämmig gudomlig sanning.

Ta några av dessa skenbart motsägelsefulla uttalanden om lag och evangelium till korsets fot i tro, och se hur perfekt de förenas där. Gud hotar att bestraffa varje syndare. Detta gjorde han genom den ställföreträdande försoning som hans Son utförde på korset. När Kristus dog som en syndare, bar han våra synder. Vi dog med honom. Därför förlåter nu Gud oss i honom. Lagen kräver också perfekt lydnad av människorna. Men denna perfekta lydnad har på ett ställföreträdande sätt utförts av honom som sade att han hade kommit för att fullborda lagen, att fullborda all rättfärdighet. Kristi lydnad är alla människors lydnad, liksom Adams synd var alla människors synd. Således uppfyllde han lagens alla krav, och vi blir rättfärdiggjorda som lagens görare genom vad han har gjort. På samma sätt hotar Gud med att förbanna syndare, men Jesus blev gjord till en förbannelse för oss. Därför är vi välsignade i honom.

Utan läran om den ställföreträdande gottgörelsen kan det inte finnas någon förlikning mellan lag och evangelium, och utan tro på den ställföreträdande gottgörelsen kan man aldrig komma fram till någon lösning på paradoxen med lag och evangelium. Detta är emellertid inte någon rationell lösning som har tillkommit för att tillfredsställa förnuftet. Den ställföreträdande gottgörelsen är själv en anstöt för förnuftet. För en människas naturliga förnuft, som även den troende bär med sig ända till graven, är det bibliska budskapet en dårskap (1 Kor 2:14). När Gud så mäktigt uppenbarade sitt namn för Mose på berget Sinai uppenbarade han sig som en Gud som förlåter alla synder och som en Gud som straffar alla synder (2 Mos 34:6–7). Han är både den oändliga rättvisans och hämndens Gud och den oändliga kärlekens och barmhärtighetens Gud. För det mänskliga förnuftet kommer detta alltid att vara en olöslig gåta – en som bara kan bli löst genom att göra antingen Guds kärlek och nåd eller hans rättvisa och rättfärdighet mindre än oändlig.

Men för en troende kristen har Gud i Kristi kors funnit ett sätt att demonstrera både sin fullkomliga hämnande rättvisa och sin fullkomliga förlåtande nåd. Denna ”Guds dårskap” visar sig sålunda vara ”klokare än människor” (1 Kor 1:21–25). Och om en människa en gång har accepterat denna ”dårskap” som gudomlig visdom på grund av att ett nytt sätt att tänka har skapats i henne genom den Helige Andes skapande verksamhet, verkar det som såg ut som totalt nonsens nu vara den största visdom, och vad som föreföll vara en omöjlig motsägelse accepteras nu som gudomlig sanning.

Det finns ännu ett perspektiv från vilket man kan se på denna fråga. Människan skapades för himmelen, och genom sin synd förbannade hon sig själv till helvetet. Nu behöver hon lagen som visar henne hennes usla tillstånd, och hon behöver evangeliet som visar vägen ut ur denna omöjliga situation. Hon behöver lagen som bryter ner stoltheten i hennes egen natur, i hennes prestationer och gärningar. Hon behöver evangeliet för att övervinna den förtvivlan som följer när hon upptäcker att hon står naken och ensam inför Gud. Hon behöver lagen till att förstöra tron på sig själv. Hon behöver evangeliet till att bygga upp tron på Gud. Det som verkar omöjligt att få att gå ihop på papper går perfekt ihop i hjärtat.

Vi ser då hur denna paradox löses ytterst enkelt för den troende. Och vi har det fasta hoppet att härlighetens ljus till sist kommer att kasta ljus över och lösa många av de andra paradoxerna i den kristna tron. Det som fortfarande förblir ett mysterium skall vi lyckligt begrunda tillsammans med änglarna (1 Petr. 1:12).

Jag vet min tro står på den grund
som är min Herre Krist.
Orubbligt fast i sitt förbund
Han håller mig förvisst.
Min tankes kraft det övergår
Guds djupa sanning att förstå.
Om egen kraft jag litar på
på bräcklig grund jag står.
Guds ord är allt, det är mig nog
jag litar helt därpå.
När tilliten står till hans Ord
min tro skall fast bestå.

[Början av sidan] [Innehåll]