Becker: Guds dårskap, kap. 6

Hur Luthers antirationalism påverkar luthersk teologi (6/8)

Antirationalismen i den lutherska läran om utkorelsen Alla medger att läran om utkorelsen är svår för det mänskliga förnuftet. Den har vissa drag som uppvisar en utmärkande likhet med den filosofiska svårlösta fråga som handlar om förhållandet mellan den gudomliga försynen och människans frihet. Men utöver denna allmänna svårighet ställer den lutherska läran om utkorelsen oss inför en situation som än en gång verkar kasta lagen om motsättningar över ända. Problemet här är rätt snarlikt det som vi just har behandlat i läran om omvändelsen. I själva verket har lutheraner alltid sagt att ett fel i utkorelsen alltid kommer att leda till ett fel i omvändelsen och vice versa. Därför skall vi inte diskutera denna fråga i detalj utan bara peka på problemets kärna. Bekännelsetrogen luthersk teologi lär en begränsad utkorelse. Konkordieformeln säger att Guds eviga utkorelse endast utsträcks till Guds barn. Denna utkorelse är en orsak till människans omvändelse och till att hon slutligen blir frälst. Men sida vid sida med läran om en begränsad utkorelse står läran om den universella nåden fast utan någon förändring. Om Guds eviga beslut att frälsa en viss människa är orsaken till hennes omvändelse och ståndaktighet, och om Gud innerligt önskar allas frälsning, då verkar det som om alla människor borde vara utvalda och bli frälsta. Ändå är detta inte fallet. När den lutherska bekännelsen introducerar läran om den universella nåden i diskussionen om predestinationen, gör man först följande uttalande: "Om detta skall vi inte döma utifrån vårt förnuft." The Brief Statement (Kort uttalande) publicerad av Lutherska kyrkan – Missourisynoden, som alla synoder som var med i den tidigare Synodalkonferensen erkände som renlärig, säger om dessa två läror: ”Det blinda förnuftet förklarar visserligen dessa två sanningar vara motsägelsefulla; men vi ber vårt förnuft att tiga.” Sålunda motsätter sig lutherdomen varje lära om en dubbel utkorelse, och den förnekar uttryckligen att en människa skulle gå förlorad på grund av att hon inte är utvald. Några har sökt en annan väg ut ur svårigheten. På samma sätt som i läran om omvändelsen söker teologer som håller fast vid den universella nåden också här efter en lösning på problemet i en skillnad hos människor. Men denna väg står inte öppen för lutherdomen. Det finns ingen orsak till utkorelsen hos människan. Det finns ingen större förtjänst hos de utvalda som skulle ha påverkat Gud att välja och frälsa dem. I The Brief Statement står det: Vi förkastar som en obiblisk villfarelse läran att inte endast Guds nåd och Kristi förtjänst är orsakerna till nådavalet, utan att Gud därutöver har funnit eller ansett att det finns någonting gott i oss som påverkade Honom att utkora oss, något som på olika sätt har beskrivits som ”goda gärningar”, ”rätt uppförande”, ”rätt beslutsamhet”, ”att avhålla sig från medvetet motstånd”, osv. Skriften känner inte heller till någon utkorelse ”genom förutsedd tro”, ”på grund av tron”, som om tron hos den utvalde skulle komma före utkorelsen; utan enligt Skriften hör tron som den utvalde äger i tiden till de andliga välsignelser som Gud har förlänat dem genom sin eviga utkorelse. Men om det inte finns någonting annat inblandat här utom Guds fria nåd och om alla människor har likadan skuld, finns det inte något förnuftigt svar på frågan varför några blir frälsta och andra går förlorade. Calvins lära om utkorelsen är visserligen ett decretum horribile, men den är mänskligt sett förnuftig. Synergismen och arminianismen och semipelagianismen förstör visserligen frälsningen genom nåd allena, men också de är mänskligt sett förnuftiga. Theodore Graebner skriver: Man har inte längre något irrationellt element i denna lära om de som går förlorade står under ett påbud som av evighet överlämnat dem till fördärv; och man har också eliminerat den oförnuftiga faktorn om man antar att några människor uppför sig med större villighet när de kallas av nåden. I sin Introduction to Christian Apologetics (Introduktion till kristen apologetik) gör E. J. Carnell lagen om motsägelsetill det slutgiltiga provet för sanningen, även för den religiösa sanningen. Kontrasten mellan denna och den lutherska teologins ståndpunkt blir påfallande när vi hör Theodore Graebner avsluta sin diskussion om relationen mellan läran om en begränsad utkorelse och läran om en universell nåd med dessa ord: Att säga att båda satserna i vardera av dessa uttalanden är sanna är som att säga att båda motsatserna i två motsägande omdömen är sanna. Därigenom säger man också att en grundläggande tankelag här blir överträdd och att frågan är irrationell och oförnuftig. Men fastän sådana enorma antaganden är inblandade när man både håller fast vid läran om nådavalet och läran om människans fulla ansvar, ska vi inte bli avskräckta av att det är nödvändigt att göra ett sådant erkännande. När vi gör det, erkänner vi helt enkelt en begränsning av det mänskliga förnuftet som vi har kommit fram till genom det allra strängaste logiska förfaringssätt och som är en klar lära i den inspirerade Skriften.

[Början av sidan] [Nästa] [Innehåll]