Becker: Guds dårskap, kap. 6

Hur Luthers antirationalism påverkar luthersk teologi (5/8)

Antirationalismen i den lutherska läran om omvändelsen Den lutherska läran om omvändelse innehåller också antirationella faktorer. När lutherdomen förblir sann mot den mans principer som skrev De Servo Arbitio (Om den trälbundna viljan), lär den att människan inte har någon fri vilja i omvändelsen. Den håller utan reservation fast vid läran om människans totala fördärv. Människan är inte bara "dödssjuk", utan hon är faktiskt och totalt död i andliga ting. George Stoeckhardt, en av de största exegeterna genom tiderna i den amerikanska lutherdomen, beskriver människans naturliga tillstånd med dessa ord: När Gud genom evangeliet erbjuder människan nåd och frälsning, saknar människan inte bara förmågan att tro och att acceptera det som erbjuds, utan hon står också avsiktligt och illvilligt emot om hon inte blir upplyst och kontrollerad av Guds Ande ... denna oförmåga, denna olydnad, detta illvilliga motstånd fortsätter intill den stund då en människan blir upplyst, omvänd och pånyttfödd. Den lutherska bekännelsen avvisar speciellt läran om att människan före omvändelsen fortfarande har tillräcklig andlig kapacitet kvar i sin natur så att ”hon i någon mån kan bereda sig för nåden och – om än svagt – säga sitt ja”. Konkordieformeln säger att människan är så förstörd och förblindad att: I andliga och gudomliga ting kan den icke pånyttfödda människans förstånd, hjärta, och vilja av egna naturliga krafter alls ingenting förstå, tro, mottaga, tänka, vilja, påbörja, utföra, göra, verka eller medverka, utan människan är helt och hållet fördärvad och död till det, som är gott. Härav är tydligt, att det efter fallet och före omvändelsen i människans natur inte blivit kvar nu finns en enda gnista av andlig kraft, varmed hon skulle ut från sig själv kunna bereda sig för eller mottaga Guds nåd och i och genom sig själv vara mäktig densamma eller göra sig själv lämpad eller skickad för den eller av egna krafter kunna "av sig själv, såsom komme det från henne", biträda, göra, verka eller medverka något till sin egen omvändelse vare sig helt eller till hälften eller till någon den ringaste del. Det är svårt att se hur läran om det totala fördärvet skulle kunna uttryckas med större kraft och klarhet. Denna ståndpunkt, säger Konkordieformeln, är "strider mot det högfärdiga förnuftet och filosofin." Och W. H. Wente skriver: Denna skriftenliga lära har alltid varit en stötesten för människans förnuft. Det mänskliga tänkandets och filosofins historia och den kristna lärans historia är fulla av exempel på filosofer och lärare i kyrkan som har försökt hitta en annan definition på denna grundläggande mänskliga natur. Den lutherska kyrkan anser att alla människor är i detta tillstånd. Alla är lika oförmögna. Den lutherska bekännelsen avvisar ofta åsikten att det finns en skillnad hos människorna, som gör att en del blir omvända och andra inte blir omvända. Konkordieformeln varnar till exempel speciellt för tanken att några människor före omvändelsen är villiga att bli omvända och att andra inte är villiga att bli omvända. Alla är ovilliga och står emot varje försök att bli förda till Kristus i tron. Å andra sidan måste det sägas att den som blir omvänd inte blir tvingad eller med våld förs till Kristus, så som en brottsling tvingas till galgen. Omvändelsen är en Guds gärning genom vilken han verkar en förändring i människans vilja. Viljan att bli frälst genom Kristus är inte en förutsättning för att bli omvänd, utan den är ett resultatet av Guds handlande i omvändelseprocessen. Alla lutheraner, åtminstone alla lutherska teologer som bekänner sig till hela den lutherska bekännelsen, vänder genom sin edliga bekännelse ryggen åt Melanchthons förslag om en facultas applicandi se ad gratiam (förmåga att ta emot Guds nåd). En luthersk präst som lär att det finns en vilja i en människa före omvändelsen, eller ens en förmåga att vilja, gör sig med andra ord skyldig till mened. Sann lutherdom fråntar till och med människan facultas non resistendi (förmågan att vara passiv), och den avvisar idén att det inom vissa människor finns ett mindre motstånd före omvändelsen. Det finns alltså ingen skillnad i det andliga tillstånd i vilket olika människor befinner sig enligt naturen. Här håller lutheranerna med Calvin – men eftersom det mänskliga förnuftet inte kan inse hur en sådan ståndpunkt kan omfattas utan att man samtidigt omfattar en åsikt om en begränsad försoning eller en oemotståndlig nåd, anklagas de som är lojala mot den lutherska bekännelsen på denna punkt ofta för kalvinism av avfälliga lutheraner. Å andra sidan försvaras den universala nådeviljan eftertryckligt av varje lutheran som är lojal mot bekännelsen. Lutheranerna anser att Gud innerligt önskar att varje människa skall bli frälst. Bekännelseskrifterna säger: ”Det är inte Guds vilja att någon skall bli fördömd utan att alla människor skall omvända sig till honom och bli evigt frälsta.” Att Guds frälsande nåd är universell är ett axiom som förkunnas av varje sann lutheran och av praktiskt taget alla som bär det lutherska namnet. Det är en lära som sällan, om någonsin, har blivit föremål för någon lärostrid inom den lutherska kyrkan. Vissa lutheraner har av detta härlett den som det verkar logiska, men i Skriften ogrundade och ohållbara läran om universalism, men läran själv är så allmänt accepterad i den lutherska kyrkan att det skulle vara nästan otänkbart att någon skulle kalla sig lutheran och inte omfatta lärorna om universell försoning, universell återlösning och universell nåd. Av någon märklig anledning har emellertid några lutheraner svårigheter med begreppet allmän rättfärdiggörelse. Eftersom Bibeln sätter likhetstecken mellan försoning och att inte tillräkna synder (2 Kor 5:19f) är detta svårt att motivera. Men i vilket fall som helst har faran för lutherdomen i denna lärofråga aldrig kommit så mycket från kalvinismen som från arminianismen. Läran att Gud vill att alla människor skall bli frälsta ställer oss naturligtvis inför en rationell svårighet. För om Gud är allsmäktig och har gjort allt vad som behagar honom, finns det bara två möjliga rationella slutsatser: antingen måste alla människor med nödvändighet bli frälsta, eller så måste ett av påståendena modifieras på något sätt. Förnuftet säger att Gud antingen inte är allsmäktig, eller om han verkligen är suverän kan han i realiteten inte - i ordets fulla innebörd - önska omvända alla, för annars skulle alla bli omvända. Universalism förkastas av alla sanna lutheraner, på samma sätt som den förkastas av hela den evangeliska kristenheten. Men lutherdomen opponerar sig precis lika kraftigt emot varje åtskillnad mellan en "speciell nåd" och en "allmän nåd" hos Gud, eller mellan en "effektiv nåd" och en "ineffektiv nåd". Theodore Hoyer säger: ”Detta tillfredsställer inte vårt förnuft, inte heller dem som föredrar att följa förnuftet framför Skriften." Det problem som här möter luthersk teologi kan grafiskt illustreras av följande diagram. Siffrorna vid pilarna representerar graden av viljestyrka, men de har ingen betydelse på något annat sätt än att visa relationer. Guds vilja som vill en människas omvändelse Människans vilja som står emot omvändelsen   Kalvinismen A blir frälst och B går förlorad, och det är lätt att se varför det går så. Det finns en skillnad i Guds vilja. 2. Arminianismen, semi-pelagianismen, synergismen I detta fall går A förlorad och B blir frälst, och det är lätt att se varför det går så. Det finns en skillnad i människornas vilja. 3. Den sanna lutherdomen Alla människor är totalt fördärvade och det finns ingen skillnad hos människorna. Gud är lika nådig mot alla och det finns ingen skillnad i Guds vilja. Ändå går A förlorad och B blir frälst, och det finns ingen tänkbar förklaring varför det går så. Det lutherska synsättet kan också illustreras på olika sätt så länge som Guds nåd förblir likadan för alla människor och motståndet mot Guds nåd från människans sida förblir detsamma. I detta fall skulle förnuftet säga att alla blir frälsta. Eller I detta fall verkar det som om alla går förlorade. Denna lära har endast med svårighet bevarats i den lutherska kyrkan. Det är den lära som Melanchthon övergav. Synergismen, läran att människan samverkar i sin omvändelse, om så endast i den minsta grad, var Melanchthons lösning på detta problem, och de flesta moderna lutheraner följer i hans spår. Men den sanna historiska lutherdomen anser att synergismen är "förnuftets svar". Ändå avvisar den sanna lutherdomen precis lika kraftigt varje förslag som skulle etableraupprättar antingen en "speciell nåd" eller en "oemotståndlig nåd" för utkorelsende utkorade. Genom att göra så hamnar den i ett för förnuftet omöjligt dilemma. Eftersom lutherdomen är övertygad om att detta är Skriftens undervisning, som inte förklarar mysteriet, har den helt enkelt beslutat att inte heller förklara det.

[Början av sidan] [Nästa] [Innehåll]