|
Antirationalismen
i den lutherska läran om Kristi person
All
evangelisk kristendom, och till och med den romersk-katolska kyrkan,
bekänner läran om föreningen av den gudomliga och
den mänskliga naturen i Kristi person. Denna bekännelse
bryter alltid i en högre eller lägre grad igenom förnuftets
begränsningar och ger det olösliga svårigheter.
Den evige Gudens Sons människoblivande (inkarnation) är
en av de läror för vilka hela den evangeliska kristendomen
måste höra anklagelsen "irrationalism" riktas
mot sig. Om inget görs för att bortförklara den uppenbara
motsättningen, angriper denna lära lagen om motsägelse.
Följande tabell hjälper till att demonstrera detta:
|
Jesus
Kristus är både Gud och människa i en odelbar
person
|
|
Om han är Gud, så |
Om
han är människa, så |
| 1.
är han ande (Joh 4:24) |
1.
är han av kött och blod (Luk 24:39) |
| 2.
är han allsmäktig (Matt 28:18) |
2.
blir han övermannad av sina fiender (Joh 19:11) |
| 3.
är han allvetande (Joh 21.17) |
3.
växer han till i kunskap (Luk 2:52) |
| 4.
rymmer himlarna honom inte (2 Krön 6:18) |
4.
har han fått plats i en krubba (Luk 2:12) |
| 5.
slumrar eller sover han aldrig (Ps 121:4) |
5.
sov han (Luk 8:23) |
| 6.
kan han inte dö (1 Tim 6:16) |
6.
gav han upp andan (Mark 15:37) |
| 7.
bor han i ett ljus dit ingen kan komma (1 Tim 6:16) och kan
inte ses ( 2 Mos 33:20) |
7.
uppenbarar han sig för människor (Joh 1:14, 14:9) |
| 8.
äger han jorden och alla som bor på den (Ps 24:1) |
8.
har han inget ställe att lägga sitt huvud på
(Luk 9:58) |
| 9.
är det genom honom som allt har blivit till (Joh 1:1–3) |
9.
är han skapad (Kol 1:15), och född av kvinna (Gal
4:15) |
| 10.
är han evig (Jes 9:6) |
10.
är han född (Jes 9:6) |
|
11. är han ett med Fadern (Joh 5:23) |
11.
är han underlägsen Fadern (Joh 14:28) |
| 12.
är han konungarnas konung och herrarnas herre (Upp 19:16) |
12.
är han lydig mot sina föräldrar (Luk 2:51) |
| 13.
är han oändlig. |
13.
är han ändlig. |
Denna lista uttömmer inte på något sätt paradoxen,
men det är uppenbart att det kommer att bli svårt för
förnuftet att tolerera läran om den personliga föreningen,
det vill säga den enkla och grundläggande kristna sanningen
att Jesus Kristus verkligen bara är en person, och ändå
både Gud och människa. Man har föreslagit otaliga
sätt att göra denna lära trovärdig. Men där
man har lyckats, har man lyckats bara med att förstöra
läran. Liksom det behövdes ett under för att skapa
den personliga föreningen, så behövs det ett under
av Guds nåd för att bevara den intakt i människornas
tänkande. För det kommer alltid att finnas en tendens
i människans förnuft att dela upp det som är olikartat,
att begränsa sig antingen till den ena naturen eller den andra,
som Zwingli gjorde med sin alloeosis, eller att abstrahera
naturerna från personen. När denna tendens får
upp farten leder den antingen till arianism, som förstör
det oändliga i gudamänniskan, eller doketism, som förstör
hans ändlighet.
Lutherdomen
ser tendensen att avskilja naturerna från personen, med andra
ord att man delar upp gudamänniskan i två storheter,
i både reformert och katolsk teologi. Katolsk praxis tillskriver
exempelvis Jesu gudomliga natur gudomlig tillbedjan, men menar att
vi bara ska visa Jesu mänskliga natur hyperdualia, dvs.
samma slags heder som bevisas jungfru Maria. Lutherdomen ser detta
som en delning av den gudamänskliga personen Jesus från
Nasaret. När den reformerta teologin å andra sidan vägrar
att låta Kristi kropp och blod vara objektivt närvarande
i nattvarden, säger lutherdomen att detta är en vägran
att låta de två naturerna stå i en verklig förening
och gemenskap med varandra. Franz Pieper säger om de reformerta
teologerna:
De
önskar hålla fast vid föreningen mellan den gudomliga
och mänskliga naturen i en person, alltså läran
om de två naturerna. När de trots detta förnekar
den verkliga gemenskapen mellan den gudomliga och den mänskliga
naturen och endast talar om en nominell gemenskap, så vitt
det gäller naturerna själva, då har vi ett klart
exempel på en självmotsägelse.
Dr
Pieper brukade tala om den reformerta ståndpunkten om Kristi
person som ”en lycklig inkonsekvens”. Här har vi
ett ganska konstigt fenomen: ett antirationalistisk teolog beskyller
de reformerta för ologiskhet samtidigt som han anklagar dem
för rationalism.
När
lutherdomen säger att Gud är människa och att en
människa är Gud, att Gud dog, att Jesu blod är Guds
blod, att en människa, i Kristus, är allsmäktig,
och att hans kropp tar del i den gudomliga egenskapen att vara allestädes
närvarande, för den allt och mer till för att visa
att det här inte bara är bildligt tal, inte ett rent retoriskt
uttryck, inte ett epistemologiskt påhitt, utan en metafysisk
verklighet. När lutheraner försvarar realpresens i sakramentet,
sker det i avsikt att försvara att gemenskapen av de två
naturerna i Kristi person är en verklighet. Det är ingen
slump att artikeln om nattvarden och artikeln om Kristi person är
placerade sida vid sida i Konkordieformeln. När luthersk teologi
försvarar påståendet att Maria är Guds mor,
försöker den inte överösa Maria med ära,
vilket Rom gör – och den avvisar noggrant alla de ologiska
och ogrundade slutsatser som Rom drar utifrån detta påstående.
Luthersk teologi försvarar denna sanning på grund av
dess betydelse för läran om den personliga föreningen
av Kristi två naturer.
En
intressant illustration av kontrasten mellan den lutherska och den
reformerta ståndpunkten återfinns i kyrkans psalmskatt.
När Isaac Watts, en reformert poet, skrev "Alas! And
Did My Saviour Bleed," i sin Hymns and Spiritual Songs
år 1707, kom en av stroferna att lyda:
Well
might the sun in darkness hide
And shut his glories in
When God, the mighty Maker, died
For man the creatures’s sin. |
Må solen i all härlighet
i dunkel höljas in,
när Gud, vår Skapare själv dog
för mänskans, verkets, synd.
|
Den lutherska kyrkan har i allmänhet tillåtit denna strof
att stå oförändrad, men i protestantiska psalmböcker
lyder ofta den tredje raden i strofen "When Christ, the
mighty Maker, died". Fastän alla de lutherska psalmböcker
som jag har undersökt innehåller denna psalm, har jag
bara hittat två som har denna reviderade text. Dessa två
är de psalmböcker som har använts i Augustanasynoden
och United Lutheran Church, vilka sedermera gick samman i Lutheran
Church in America, i dag vanligen ansedd som den liberalaste lutherska
kyrkan i Amerika. De flesta reformerta psalmböcker innehåller
inte psalmen över huvud taget, men av mer än ett tjugotal
som har den, är det bara psalmböckerna i den äldre
tyska reformerta kyrkan och den äldre evangelikala kyrkan som
har den ursprungliga formuleringen. Båda är starkt influerade
av lutherdomen. Den reviderade ordalydelsen lär i sig självt
inget annat än den ursprungliga, men i ljuset av den reformerta
läran om den personliga föreningen är förändringen
betydelsefull.
Lutherdomen
själv har inte alltid förmått stå emot trycket
från förnuftet i denna lära, inte ens den mest konservativa
lutherdomen. När synodalkonferensen (kyrkogemenskapen mellan
Missouri- och Wisconsinsynoderna, utg. anm.) reviderade sin psalmbok
år 1930 förändrade de raderna:
O
sorrow dread!
Our God is dead! |
O
sorg och nöd
se Gud är död! |
till
O
sorrow dread!
God’s Son is dead! |
O
sorg och nöd
Guds Son är död! |
trots
det faktum att den ursprungliga tyska texten säger:
O
grosze Not!
Gott selbst ist tot. |
O
stora nöd!
Gud själv är död. |
Men
allmänt taget måste det sägas att lutherdomen har
stått emot trycket från förnuftet i denna lära
med åtminstone en begränsad framgång, med hjälp
av Guds nåd.
Konkordieformeln
avslutas med dessa ord, efter att ha diskuterat Kristi person i
detalj:
[Vi]
förmanar alla kristna, att då Kristus i den heliga
Skrift kallas en hemlighet, vilken stöter alla kättare
för huvudet, de inte må med sitt förnuft nyfiket
rota i denna hemlighet, utan med de kära apostlarna enkelt
tro, sluta förnuftets ögon till och taga sitt förstånd
till fånga under Kristi lydnad samt hämta tröst
därav och oavlåtligen fröjdas däröver,
att vårt kött och blod i Kristus på detta sätt
blivit upphöjt till Guds majestäts och allsmäktiga
krafts högra hand. Så skall de förvisso härav
hämta tröst i all vedervärdighet och förbliva
väl bevarade från fördömlig villfarelse (SKB
s 651, SD VIII 96).
|