Becker: Guds dårskap, kap. 6

Hur Luthers antirationalism påverkar luthersk teologi (4/8)

Antirationalismen i den lutherska läran om Kristi person

All evangelisk kristendom, och till och med den romersk-katolska kyrkan, bekänner läran om föreningen av den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristi person. Denna bekännelse bryter alltid i en högre eller lägre grad igenom förnuftets begränsningar och ger det olösliga svårigheter. Den evige Gudens Sons människoblivande (inkarnation) är en av de läror för vilka hela den evangeliska kristendomen måste höra anklagelsen "irrationalism" riktas mot sig. Om inget görs för att bortförklara den uppenbara motsättningen, angriper denna lära lagen om motsägelse. Följande tabell hjälper till att demonstrera detta:

Jesus Kristus är både Gud och människa i en odelbar person
Om han är Gud, så Om han är människa, så
1. är han ande (Joh 4:24) 1. är han av kött och blod (Luk 24:39)
2. är han allsmäktig (Matt 28:18) 2. blir han övermannad av sina fiender (Joh 19:11)
3. är han allvetande (Joh 21.17) 3. växer han till i kunskap (Luk 2:52)
4. rymmer himlarna honom inte (2 Krön 6:18) 4. har han fått plats i en krubba (Luk 2:12)
5. slumrar eller sover han aldrig (Ps 121:4) 5. sov han (Luk 8:23)
6. kan han inte dö (1 Tim 6:16) 6. gav han upp andan (Mark 15:37)
7. bor han i ett ljus dit ingen kan komma (1 Tim 6:16) och kan inte ses ( 2 Mos 33:20) 7. uppenbarar han sig för människor (Joh 1:14, 14:9)
8. äger han jorden och alla som bor på den (Ps 24:1) 8. har han inget ställe att lägga sitt huvud på (Luk 9:58)
9. är det genom honom som allt har blivit till (Joh 1:1–3) 9. är han skapad (Kol 1:15), och född av kvinna (Gal 4:15)
10. är han evig (Jes 9:6) 10. är han född (Jes 9:6)
11. är han ett med Fadern (Joh 5:23) 11. är han underlägsen Fadern (Joh 14:28)
12. är han konungarnas konung och herrarnas herre (Upp 19:16) 12. är han lydig mot sina föräldrar (Luk 2:51)
13. är han oändlig. 13. är han ändlig.

Denna lista uttömmer inte på något sätt paradoxen, men det är uppenbart att det kommer att bli svårt för förnuftet att tolerera läran om den personliga föreningen, det vill säga den enkla och grundläggande kristna sanningen att Jesus Kristus verkligen bara är en person, och ändå både Gud och människa. Man har föreslagit otaliga sätt att göra denna lära trovärdig. Men där man har lyckats, har man lyckats bara med att förstöra läran. Liksom det behövdes ett under för att skapa den personliga föreningen, så behövs det ett under av Guds nåd för att bevara den intakt i människornas tänkande. För det kommer alltid att finnas en tendens i människans förnuft att dela upp det som är olikartat, att begränsa sig antingen till den ena naturen eller den andra, som Zwingli gjorde med sin alloeosis, eller att abstrahera naturerna från personen. När denna tendens får upp farten leder den antingen till arianism, som förstör det oändliga i gudamänniskan, eller doketism, som förstör hans ändlighet.

Lutherdomen ser tendensen att avskilja naturerna från personen, med andra ord att man delar upp gudamänniskan i två storheter, i både reformert och katolsk teologi. Katolsk praxis tillskriver exempelvis Jesu gudomliga natur gudomlig tillbedjan, men menar att vi bara ska visa Jesu mänskliga natur hyperdualia, dvs. samma slags heder som bevisas jungfru Maria. Lutherdomen ser detta som en delning av den gudamänskliga personen Jesus från Nasaret. När den reformerta teologin å andra sidan vägrar att låta Kristi kropp och blod vara objektivt närvarande i nattvarden, säger lutherdomen att detta är en vägran att låta de två naturerna stå i en verklig förening och gemenskap med varandra. Franz Pieper säger om de reformerta teologerna:

De önskar hålla fast vid föreningen mellan den gudomliga och mänskliga naturen i en person, alltså läran om de två naturerna. När de trots detta förnekar den verkliga gemenskapen mellan den gudomliga och den mänskliga naturen och endast talar om en nominell gemenskap, så vitt det gäller naturerna själva, då har vi ett klart exempel på en självmotsägelse.

Dr Pieper brukade tala om den reformerta ståndpunkten om Kristi person som ”en lycklig inkonsekvens”. Här har vi ett ganska konstigt fenomen: ett antirationalistisk teolog beskyller de reformerta för ologiskhet samtidigt som han anklagar dem för rationalism.

När lutherdomen säger att Gud är människa och att en människa är Gud, att Gud dog, att Jesu blod är Guds blod, att en människa, i Kristus, är allsmäktig, och att hans kropp tar del i den gudomliga egenskapen att vara allestädes närvarande, för den allt och mer till för att visa att det här inte bara är bildligt tal, inte ett rent retoriskt uttryck, inte ett epistemologiskt påhitt, utan en metafysisk verklighet. När lutheraner försvarar realpresens i sakramentet, sker det i avsikt att försvara att gemenskapen av de två naturerna i Kristi person är en verklighet. Det är ingen slump att artikeln om nattvarden och artikeln om Kristi person är placerade sida vid sida i Konkordieformeln. När luthersk teologi försvarar påståendet att Maria är Guds mor, försöker den inte överösa Maria med ära, vilket Rom gör – och den avvisar noggrant alla de ologiska och ogrundade slutsatser som Rom drar utifrån detta påstående. Luthersk teologi försvarar denna sanning på grund av dess betydelse för läran om den personliga föreningen av Kristi två naturer.

En intressant illustration av kontrasten mellan den lutherska och den reformerta ståndpunkten återfinns i kyrkans psalmskatt. När Isaac Watts, en reformert poet, skrev "Alas! And Did My Saviour Bleed," i sin Hymns and Spiritual Songs år 1707, kom en av stroferna att lyda:

Well might the sun in darkness hide
And shut his glories in
When God, the mighty Maker, died
For man the creatures’s sin.

Må solen i all härlighet
i dunkel höljas in,
när Gud, vår Skapare själv dog
för mänskans, verkets, synd.

Den lutherska kyrkan har i allmänhet tillåtit denna strof att stå oförändrad, men i protestantiska psalmböcker lyder ofta den tredje raden i strofen "When Christ, the mighty Maker, died". Fastän alla de lutherska psalmböcker som jag har undersökt innehåller denna psalm, har jag bara hittat två som har denna reviderade text. Dessa två är de psalmböcker som har använts i Augustanasynoden och United Lutheran Church, vilka sedermera gick samman i Lutheran Church in America, i dag vanligen ansedd som den liberalaste lutherska kyrkan i Amerika. De flesta reformerta psalmböcker innehåller inte psalmen över huvud taget, men av mer än ett tjugotal som har den, är det bara psalmböckerna i den äldre tyska reformerta kyrkan och den äldre evangelikala kyrkan som har den ursprungliga formuleringen. Båda är starkt influerade av lutherdomen. Den reviderade ordalydelsen lär i sig självt inget annat än den ursprungliga, men i ljuset av den reformerta läran om den personliga föreningen är förändringen betydelsefull.

Lutherdomen själv har inte alltid förmått stå emot trycket från förnuftet i denna lära, inte ens den mest konservativa lutherdomen. När synodalkonferensen (kyrkogemenskapen mellan Missouri- och Wisconsinsynoderna, utg. anm.) reviderade sin psalmbok år 1930 förändrade de raderna:

O sorrow dread!
Our God is dead!
O sorg och nöd
se Gud är död!
till
O sorrow dread!
God’s Son is dead!
O sorg och nöd
Guds Son är död!
trots det faktum att den ursprungliga tyska texten säger:
O grosze Not!
Gott selbst ist tot.
O stora nöd!
Gud själv är död.

Men allmänt taget måste det sägas att lutherdomen har stått emot trycket från förnuftet i denna lära med åtminstone en begränsad framgång, med hjälp av Guds nåd.

Konkordieformeln avslutas med dessa ord, efter att ha diskuterat Kristi person i detalj:

[Vi] förmanar alla kristna, att då Kristus i den heliga Skrift kallas en hemlighet, vilken stöter alla kättare för huvudet, de inte må med sitt förnuft nyfiket rota i denna hemlighet, utan med de kära apostlarna enkelt tro, sluta förnuftets ögon till och taga sitt förstånd till fånga under Kristi lydnad samt hämta tröst därav och oavlåtligen fröjdas däröver, att vårt kött och blod i Kristus på detta sätt blivit upphöjt till Guds majestäts och allsmäktiga krafts högra hand. Så skall de förvisso härav hämta tröst i all vedervärdighet och förbliva väl bevarade från fördömlig villfarelse (SKB s 651, SD VIII 96).


[Början av sidan] [Nästa] [Innehåll]