Becker: Guds dårskap, kap. 6

Hur Luthers antirationalism påverkar luthersk teologi (3/8)

Luthersk antirationalism i Herrens nattvard Om en lutheran blir ombedd att räkna upp de läropunkter där hans kyrkas teologi skiljer sig från den reformerta kyrkans, är det läran om Kristi kropps och blods verkliga närvaro i nattvarden som kanske allra först kommer i tankarna som en särskiljande lära. Leipzig, där Luther debatterade med Eck, och Worms, där han slutgiltigt och med eftertryck förklarade sitt oberoende från Roms auktoritet, är extremt viktiga för en lutheran; men Marburg, där Luther mötte Zwingli, och där han skrev "Detta är min kropp" på bordet framför sig, är också en referenspunkt för luthersk teologi. Walther sade att om Luther hade gett vika i Marburg "hade kyrkan blivit ett offer för rationalismen." Det måste sägas att en stor majoritet av lutheranerna har glömt Marburg. Många av dem tycker att Luther begick ett misstag då han vägrade räcka Zwingli handen till gemenskap. De flesta lutheraner i dag håller inte fast vid läran om realpresens. Herman Sasse från Erlangen, en av de ledande konservativa lutheranerna i Tyskland före andra världskriget, skrev år 1938: Det är ett skrämmande faktum att de pastorer och lärare i teologi som i dag håller fast vid den gamla lutherska läran om nattvarden utgör en mycket liten minoritet. Detta kan ge en antydan om svårigheten i att upprätthålla den lutherska ståndpunkten. Det råder inget tvivel om att den reformerta läran om nattvarden inte erbjuder några speciella svårigheter för förnuftet. Den är faktiskt övervägande rationell. Den princip som Zwingli tillämpade i Marburg, "det ändliga kan inte innehålla det oändliga", är en rationell princip, en återgivning i specifika termer av lagen om motsägelse. Vidare är hans argument att Gud inte uppenbarar obegripliga ting för oss ett rationalistiskt argument. Calvin kallade den lutherska läran om realpresens en ”pervers och ogudaktig vidskepelse”. Även om det kan vara ett översättningsfel när Hodge citerar Calvin med orden: "Det är en irrationell och ogudaktig vidskepelse att inbegripa Kristus i de jordiska elementen", sade ändå Calvin om den här läran: "Den strider mot allt förnuft." Och den lutheran som föresätter sig att på rent rationella grunder visa att Hodge och Calvin har fel och att den lutherska läran har rätt, är dömd att gå i en fälla som han kan klara sig ur endast genom att överge sin lutherska ståndpunkt. Långt ifrån att slås ner av deras anklagelser tenderar sanna lutheraner, som håller sig till Luthers historiska ståndpunkt i frågan, i stället att på grund härav utse de reformerta till "de främsta talesmännen för rationalism i denna fråga". Samtidigt säger Engelder, en observant luthersk teolog: "Calvin och hans efterföljare antar tolkningar som är anstötliga till och med för det sunda förnuftet genom att de gör våld på texten." Luthersk teologi skulle kunna kallas antirationell på denna läropunkt av flera skäl. För det första kan man uppenbart inte på empiriska grunder hävda uppfattningen att Kristi kropp och blod är verkligt närvarande på ett objektivt sätt i sakramentet. Eftersom förnuftet alltid är benäget att bilda sin uppfattning på grund av de data som sinnena förmedlar, är det klart omöjligt att komma till denna slutsats med hjälp av förnuftet. Därför är det mycket mer "förnuftigt" att förneka den verkliga närvaron, eftersom åtminstone sinnenas negativa vittnesbörd tenderar att stödja denna slutledning - även om det bör påpekas att det alltid finns en fara med ett argument utifrån tystnaden. Ändå skulle Luther ha sagt att det finns plats för tron just på grund av att vi inte kan se, eller känna, eller smaka eller känna lukten av Kristi kropp och blod, för tron är övertygelsen om det som inte kan ses. För att styrka vår tro i ett osett ting, nämligen syndernas förlåtelse, erbjuder Frälsaren oss andra osedda ting, sin kropp och sitt blod, så att vi kan vänja oss vid att tro det som sinnena och förnuftet inte kan begripa. För det andra är luthersk teologi antirationell i sin lära om Herrens heliga nattvard eftersom den vägrar att betona nattvarden som en handling utförd av människor. Den naturliga religionen, förnuftets religion, är en gärningarnas religion. Man måste göra någonting för att erhålla Guds ynnest. Om detta är alla religioner som inte är uppenbarelsereligioner överens. Och luthersk teologi ser faran i denna opinio legis i både de reformerta och de katolska lärorna om nattvarden. Enligt sann lutherdom är det Gud som kommer till människorna i sakramentet. Vad människorna gör där är relativt oviktigt. Inte ens vad de tror kan påverka sakramentets natur. Det är Gud som inbjuder oss. Det är Gud som ger. På ett övernaturligt, överrationellt sätt ger han åt människorna sin sanna kropp och sitt sanna blod. I sin nåd skänker han dem alla frälsningens skatter genom sina nådemedel. Reformert teologi är å andra sidan benägen att lägga betoningen på det som människor gör vid nattvardsfirandet. Den ser på sakramentet huvudsakligen som en minnesmåltid, i vilken deltagarna kommer ihåg Kristi verk, och som en trosbekännelse i vilken de deklarerar sin lojalitet till Frälsaren. Även om dessa delar inte saknas i den lutherska förståelsen av sakramentet, betraktas de definitivt som sekundära angelägenheter. Romersk katolicism har naturligtvis nästan helt och hållet gjort sakramentet till ett människoverk genom sin mässofferslära. Här bör påpekas att den moderata reformerta ståndpunkten, som anser att vår tro stiger upp till himlen och där tar del av kroppen och blodet på ett andligt sätt, fortfarande uppvisar denna samma riktning - från människan till Gud. Medan både reformert och katolsk teologi tenderar att göra sakramentet till en kanal genom vilken människor närmar sig Gud, gör lutherdomen det till en kanal genom vilken Gud kommer till människorna. Slutligen går den lutherska läran om nattvarden utöver de vanliga kategorierna av rationellt tänkande. Mot Zwingli och skolastikerna vidhåller den att det ändliga kan inrymma det oändliga. Genom att göra så vägrar den att tillämpa lagen om motsägelse, vilken i sig är en princip så grundläggande för mänskligt tänkande och för mänsklig kommunikation att om den generellt förbigicks, skulle resultatet endast kunna bli fullständigt mentalt kaos. Det hör till en mänsklig kropps sanna natur att vara bunden av tid och rum. Att insistera att en mänsklig kropp av kött och blod är verkligt närvarande i, med och under brödet och vinet är att i en mycket konkret mening tillskriva gudomliga attribut till något som i sig självt inte är gudomligt. Att säga att dessa jordiska element, konsekrerade och utdelade enligt Kristi befallning, på samma gång är Guds Sons verkliga kropp och blod, är till alla delar liktydigt med att än en gång förena det ändliga med det oändliga. Reformert teologi försöker på samma sätt som arianismen undvika dessa svårigheter genom att flytta det oändliga elementet från sakramentet. Katolsk teologi försöker på samma sätt som doketismen att undvika dessa svårigheter genom att eliminera det ändliga elementet. Genom detta uppvisar båda en rationalistisk tendens. Men när det mänskliga förnuftet konfronteras med den lutherska läran måste det inse att man våldför sig på dess grundläggande premisser. Men lutherdomen säger helt enkelt att vi måste tro Guds Ord snarare än lagen om motsägelse. Den väljer därför att ignorera varje protest från förnuftet. Den envisas med att vi helt enkelt skall tro att detta är Jesu kropp om han sade: ”Detta är min kropp.” Vi skall inte som reformerta teologer förklara varför detta inte kan förstås bokstavligen. Inte heller skall vi som katolska teologer försöka demonstrera hur det är möjligt att förstå dessa ord bokstavligen. Lutherdomen är medveten om sin antirationalism i denna fråga. Konkordieformeln varnar om och om igen för de faror som det mänskliga förnuftet utgör för dessa läror. Den nämnda bekännelsen konstaterar öppenhjärtigt att den reformerta ståndpunkten är ”acceptabel och möjlig ... för vårt förnuft,” men författarna till denna bekännelse uttrycker sin beslutsamhet att aldrig vika av från denna lära genom några "invändningar eller mänskliga inkast som härrör från människans förnuft, hur tilltalande dessa än kan synas för förnuftet." (SKB s 617) Och därför bekänner den lutherska kyrkan i en av sina stora nattvardspsalmer: Med mitt förnuft jag ej förstår den sanning tron omfattar: Din kropp är i vår nattvard här och strax på många platser. Gud ensam vet hur det kan ske, Jag litar på ditt ord och vet Att det i allt är sanning. Denna samma ton ljuder om och om igen i den lutherska psalmskatten. Matthias Loy skrev: Ett djupt mysterium det är Som prövar tron, mig fruktan lär: Som himlamat ger Frälsarn min Sig själv, fast dold i bröd och vin. Här syns ej vad vid bordet ges, Men genom tron dess värde ses. Guds ord, ej känslan, leder mig Att tro och vila mig i dig. En liknande tanke uttrycks av Johann Frank, som lärde den lutherska kyrkan att sjunga: Mänsklig vishet jag förgäter, Den Guds visdoms djup ej mäter. Blott Guds Ande kan förklara Detta stora, underbara: Aldrig kan det bröd förtäras, Varav många tusen näras, Kristi blod här gives alla, Som vid Herrens bord nedfalla.

[Början av sidan] [Nästa] [Innehåll]