Becker: Guds dårskap, kap. 6

Hur Luthers antirationalism påverkar luthersk teologi (1/8)

Inledning När Martin Luther dog den 18 februari 1546 verkade det som om den grundläggande antirationalismen i den kyrka som han grundade skulle dö med honom. En slöja av rationalism, i vissa lutherska kretsar ibland kallad ”det melanchthonska fördärvet”, föll över den lutherska kyrkan. Det förväntades allmänt att ledarskapet för den lutherska kyrkan efter Luthers död skulle övergå till Filip Melanchthon, som hade varit Luthers närmaste kollega vid universitetet och i arbetet med reformationen. Melanchthon var mer filosof än teolog. En av hans samtida, Musculus, ansåg honom vara en ”filosofisk teolog gjord av strå och en patriark för alla heretiker.” Bente säger om honom: "Som Luther framställer det oroades Melanchthon alltid av sin filosofi; det vill säga, i stället för att ställa sitt förnuft under Guds Ord, var han benägen att balansera det förstnämnda mot det senare." För att få fred med katolikerna var Melanchthon redo att underteckna Leipzig-interimen. För att få fred med de reformerta var han redo att skriva om den Augsburgska bekännelsen. Redan i Marburg hade zwinglianerna börjat göra anspråk på Melanchthon för sin sak genom att påpeka att han i vissa av sina skrifter hade anslutit sig till en symbolisk tolkning av nattvarden. Och än i denna dag står bokstäverna ”U.A.C.” (Unaltered Augsburg Confession, den Oförändrade Augsburgska Bekännelsen) i många lutherska församlingars sigill som en stilla protest mot Melanchthons rationalism. Men den största otjänsten som Melanchthon gjorde den lutherska kyrkan var att han, för att få fred med filosofin, var villig att ge upp sola gratia, läran om att Gud ensam genom gudomlig nåd verkar en människas omvändelse. Han gav ett rationalistiskt svar på en fråga som Luther alltid hade vidhållit att den inte kunde besvaras, nämligen: "Varför är det så att vissa blir omvända och andra förblir oomvända?" På alla dessa punkter gjorde Melanchthon sig olämplig som ledare för den verkliga lutherdomen, ett faktum som snart blev uppenbart. Fram till år 1530 hade Melanchthon varit medveten om de faror som ligger i en rationalistisk inställning till Skriftens läror. I Den Augsburgska bekännelsens apologi påvisar han upprepade gånger den skolastiska filosofins misstag. Han frågar exempelvis, med hänvisning till den gärningsrättfärdighet som den katolska kyrkan lärde: ”Om detta är en kristens rättfärdighet, vad är då skillnaden mellan filosofi och Kristi undervisning?” På ett annat ställe skriver han: Den mänskliga visdomen ser på lagen och söker i den rättfärdigheten. De skolastiska lärarna, som var framstående och skickliga teologer, prisar därför lagens högsta verk och tillskriver detsamma rättfärdiggörelsen. Men bedragna av mänsklig vishet såg de i likhet med fariséerna, filosoferna och mohammedanerna inte Mose ansikte avtäckt, utan beslöjat (SKB s. 140). Men efter år 1530 fjärmade sig Melanchthon mer och mer från Luthers ståndpunkt. Luther själv anade den hotande katastrofen. I en av sina sista predikningar sade han till sina åhörare: Fram till denna stund har ni hört det riktiga, sanna Ordet; nu måste ni vara på er vakt mot era egna tankar och er visdom. Djävulen kommer att tända förnuftets ljus och leda er bort från tron. Redan år 1536, då han var mycket sjuk och trodde att han skulle dö, sade han om Melanchthon: "Åt Filip lämnar jag vetenskaperna och filosofin och ingenting annat. Men jag kommer att bli tvungen att hugga av huvudet på filosofin också." Melanchthons rationalism har överlevt till modern tid. I fråga om tro och förnuft hyllar de flesta lutheraner Luthers principer med sina läppar, men när det gäller att tillämpa dessa principer i teologin borde stora delar av den kyrka som har sitt namn efter Tysklands störste reformator kallas melanchthonsk eller filippistisk snarare än luthersk. Under 1500-talets sista årtionden gjordes stora ansträngningar att återställa kyrkan till Luthers ståndpunkt. Frukterna av dessa ansträngningar kan ses speciellt i Konkordieformeln, där man känner Luthers ande och där filippismen bit för bit definitivt avvisas. Den är full av varningar för förnuftets slutsatser. De stora lutherska dogmatikerna mot slutet av 1500-talet och under 1600-talet förblev också principen "Sola Scriptura" trogna gentemot förnuftets anspråk. Men vårt syfte är inte här att i detalj spåra Luthers antirationalism och dess historia genom de följande århundradena. Snarare vi vill peka på hur luthersk teologi, där den är trogen sitt namn, fram till denna dag står emot förnuftets påtryckningar. Mången lutheran kommer ihåg hur hans pastor i konfirmandundervisningen upprepat och innerligt varnade sina konfirmander för att lyssna på förnuftet i frågor som rör kristen tro. Han påminner sig också vad hans föräldrar lärde honom angående sådant som Skriften har uttalat sig om. Vi ska inte fråga oss hur det kan komma sig eller varför det måste vara så. I stället ska vi tro det nakna Ordet utan att ifrågasätta det, hur dåraktigt det än verkar vara.

[Början av sidan] [Nästa] [Innehåll]