Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Paulus och Johannes talar för Luthers lära (4 / 5)
Inte heller är det en obetydlig blixt då Paulus säger: »Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud»*172, och »det är ingen åtskillnad». Jag frågar: Kan man säga något tydligare? Visa mig nu någon som verkar med den fria viljan, och svara mig, om han också syndar med sin strävan! Om han inte syndar, varför gör då Paulus intet undantag för honom utan inbegriper honom utan åtskillnad? Säkert är, att den som säger »alla» inte gör undantag för någon på någon plats eller tid, för något verk eller bemödande. Om man gör undantag för någon människa med något bemödande eller någon gärning, så låter man alltså Paulus ta fel. Ty den som verkar och bemödar sig med den fria viljan, han räknas också till alla och bland alla. Till honom borde Paulus då ha tagit hänsyn och inte så fritt och allmänt räkna in honom bland syndarna. Samma sak gäller om ordet, att de äro i saknad av härligheten från Guds ära.*173 »Guds ära» borde man här kunna ta i tvåfaldig bemärkelse, aktiv och passiv. Det gör Paulus enligt sitt hebreiska språkbruk, som han ofta använder. I aktiv betydelse är Guds ära den, varigenom han berömmer sig i och av oss. Den passiva betydelsen är den, varigenom vi berömmer oss i och av Gud. Mig synes att orden dock nu bör forstås i passiv mening. Liksom »Kristi tro» på vårt språk betyder den tro som Kristus har, medan de motsvarande hebreiska orden betyder den tro man sätter till Kristus, så betyder »Guds rättfärdighet» på vårt språk den rättfärdighet som Gud har, men i hebreiskan är det fråga om den rättfärdighet, som man har i Gud och inför Gud. Så fattar jag »Guds ära» inte efter vårt språkbruk utan efter hebreiskans. Då betyder orden den ära man har i och inför Gud och som skulle kunna kallas ära i Gud. Den berömmer sig alltså i Gud som säkert vet, att Gud är honom nådig och aktar honom värdig sitt välbehag. Vad han gör vinner behag inför honom eller om det inte är Gud behagligt, får han förlåtelse och Gud överser därmed. Om därför den fria viljans strävan och bemödande inte är synd utan gott inför Gud, kan den säkert berömma sig I denna ära och säga med tillförsikt: Detta behagar Gud, Gud är gynnsamt inställd till det, Gud aktar det värdigt och tar emot det, eller han har åtminstone överseende därmed och förlåter det. Ty sådan är de troendes ära i Gud. De som inte har den, kommer i stället på skam inför Gud. Paulus förnekar emellertid här och säger, att de är fullständigt i saknad av denna ära. Det bevisar också erfarenheten! Fråga var och en som försökt den fria viljan! Kan du bara visa på en enda, som allvarligt och av hjärtat kan säga om någon sin strävan och sitt bemödande: »Jag vet att detta behagar Gud», så vill jag erkänna mig besegrad. Då skall jag räcka dig priset för segern. Men jag vet, att ingen kommer att anmäla sig. Om emellertid denna ära saknas, så att samvetet inte dristar säkert veta eller förtrösta på att det behagar Gud, så är det visst att det inte behagar Gud. Såsom det tror, så har det nämligen. Tror det inte, att det säkert behagar Gud, något som ju är nödvändigt, så är just detta otrons brott, att tvivla på Guds välbehag. Han vill ju, att man skall tro på honom och hans välbehag med den allra fastaste tro. Alltså bevisar jag med deras samvetens vittnesbörd, att den fria viljan, då den är i avsaknad av Guds ära, fortfarande står anklagad för otro med alla dess krafter, dess bemödande och strävanden. Vad skall slutligen den fria viljans försvarare säga om det som följer, »rättfärdiggjorda utan förskyllan av hans nåd»? Vad betyder detta »utan förskyllan»? Vad betyder »av hans nåd»? Hur kan man få strävan och förtjänst att gå ihop med en rättfärdighet skänkt »utan förskyllan»? Kanske skall de här säga, att de tillskriver den fria viljan så lite som möjligt, inte alls en fullvärdig förtjänst.*174 Det är emellertid tomma ord. Detta är vad som sökes genom läran om den fria viljan, att man skall få utrymme för förtjänst. Ständigt har »Diatribe» föreburit och beklagat sig: Om det inte finns någon viljans frihet, var finns då utrymme för förtjänst? Om det inte finns utrymme för förtjänst, var finns då utrymme för lön? Vem skall det tillräknas, om man rättfärdiggöres utan förtjänst? Paulus svarar här, att det inte alls finns någon förtjänst. Alla blir fastmer rättfärdiggjorda utan förskyllan, så många som blir rättfärdiggjorda. Det tillräknas ingen utom Guds nåd. Där rättfärdigheten gives, där gives emellertid också riket och det eviga livet. Vad blir det nu av strävan? Vart tar bemödandet vägen? Vad blir det av gärningarna? Vad blir det av den fria viljans förtjänst? Vilken nytta har man av detta? Du kan inte förebära dunkelhet och tvetydighet. Sak och ord är här ytterst tydliga och enkla. Låt så vara, att de som försvarar den fria viljan tillskriver den så lite som möjligt, inte desto mindre lär de, att vi med det lilla det är fråga om kan vinna rättfärdighet och nåd. De löser ju inte frågan, varför Gud rättfärdiggör den ene och överger den andre, på annat sätt än genom att fastslå den fria viljan, dvs. att den ene har bemödat sig, den andre inte. Så menar de, att Gud tar hänsyn till den förre för hans strävans skull, medan han inte aktar på den andre. Han skulle ju bli orättvis, om han handlade annorlunda. Fastän de i tal och skrift förebär, att de inte vinner nåden genom fullvärdig förtjänst och inte heller kallar det fullvärdig förtjänst, bedrar de oss med sin formulering. Saken har de nämligen inte desto mindre kvar. Hur kan den omständigheten ursäkta, att de inte kallar det fullvärdig förtjänst, då de likväl tillskriver den allt, som tillkommer fullvärdig förtjänst? Det sägs ju, att den som strävar vinner nåd inför Gud, medan den som inte strävar inte vinner nåd. Är emellertid inte detta rätt och slätt fullvärdig förtjänst? Gör de inte Gud till en, som aktar på gärningar, förtjänst och person? Den ene säges ju vara i avsaknad av nåden genom sitt eget fel, därför att han inte bemödat sig. Den andre vinner nåd därför att han bemödat sig. Han skulle inte ha vunnit den, om han inte bemödat sig. Om detta inte är fullvärdig förtjänst, skulle jag vilja veta, vad som kan kallas fullvärdig förtjänst! På det sättet kunde man leka med alla ord och säga: Det är visserligen inte någon fullvärdig förtjänst, men den åstadkommer ändå vad fullvärdig förtjänst brukar åstadkomma. Törnbusken är inte något dåligt träd utan åstadkommer bara vad ett dåligt träd gör. Fikonträdet är inte ett gott träd utan åstadkommer bara vad ett gott träd gör. »Diatribe» är inte ogudaktig, utan den talar och gör bara vad den ogudaktige brukar tala och göra. Med den fria viljans försvarare går det som det heter i ordet: Den hamnar i Scylla som vill undvika Charybdis.*175 I sin iver att skilja sig från pelagianerna börjar de förneka den fullvärdiga förtjänsten. Just då de förnekar den, fastslår de den ännu kraftigare. Med ord och skrift förnekar de, i sak och sinnelag slår de fast. I dubbelt avseende är de värre än pelagianerna. Pelagianerna bekänner och förfäktar för det första enkelt, klart och ärligt den fullvärdiga förtjänsten. De kallar båten för en båt och fikon för fikon, de lär ut vad de faktiskt anser. Våra motstandare tänker och lär på samma sätt i sak. Men de kommer med lögnaktiga ord och falskt sken, som om de avvek från pelagianerna. I sak och sinnelag är man pelagian två gånger om! För det andra: på grund av detta hyckleri skattar och förtjänar man Guds nåd för vida billigare pris än pelagianerna. Dessa gör ju inte gällande, att det är något helt litet i oss, varigenom vi vinner nåd, utan allomfattande, fullkomliga, betydande och många strävanden och verk. Våra motståndare påstår emellertid, att det är något helt litet, ja nästan ingenting, varigenom vi vinner nåden. Är det nödvändigt att fara vilse, så begår de en hederligare, mindre högmodig villfarelse, vilka förklarar att Guds nåd, som de håller för kär och dyrbar, kostar mycket, än de som lär, att den kostar något lite och helt obetydligt. De håller den ju då för ringa och föraktlig. Paulus slår emellertid samman dem i en enda hög och tillintetgör dem med ett enda ord, då han säger, att alla rättfärdiggöres »gratis», »utan förskyllan», likaså att de blir rättfärdiggjorda utan lag, utan laggärningar. Den, som hävdar en rättfärdiggörelse utan förskyllan hos alla som rättfärdiggöres, lämnar inte kvar några, som kan verka, förtjäna och förbereda sig. Han lämnar inte övrigt något verk att kallas billigt eller fullvärdigt. Med denna enda blixt krossar Paulus såväl pelagianerna med hela deras förtjänst som sofisterna med deras helt ringa. Rättfärdigheten utan förskyllan tål inte att man räknar med sådana, som håller sig till gärningar. Det är ju fråga om en uppenbar motsägelse, att den ges utan förskyllan och att den förvärvas genom något verk. Inte heller tål rättfärdiggörelsen genom nåd att man åberopar någon personlig värdighet. Paulus säger senare, i kapitel 11: »Men om den skett på grund av nåd, har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.» Han säger också i kap. 4: »Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad, icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.» Därför står min Paulus obesegrad. Han tillintetgör den fria viljan och skingrar med ett enda ord två härskaror. Ty om vi blir rättfärdiggjorda utan gärningar, är alla gärningar dömda, de må sedan vara små eller stora. Han gör ju inte något undantag utan slungar sina blixtar i lika mån mot alla. Se nu här hur sömniga vi är allesammans, och vad nytta man har av att stödja sig på kyrkofäder, som erkänts i många sekler! Har inte också de allihop på liknande sätt varit blinda, ja försummat Paulus' alldeles klara och tydliga ord? Kan man säga något klart och tydligt till försvar för nåden mot den fria viljan, om inte Paulus' tal är klart och tydligt? Han gör en jämförelse, prisar nåden i motsats till gärningarna och säger sedan med fullt klara och helt enkla ord, att vi blir rättfärdiggjorda utan förskyllan, att nåden inte vore nåd, om den vunnes genom gärningar. Han utesluter på allra tydligaste sätt alla gärningar när det gäller rättfärdiggörelsen för att fastslå nåden allena och rättfärdiggörelsen utan förskyllan. Men vi söker fortfarande efter mörker i detta Ijus! Då vi inte kan tillskriva oss något litet och obetydligt endast för att hävda, att rättfärdiggörelsen inte sker utan förskyllan och utan gärningar genom Guds nåd! Som om den, som frånkänner oss det större och allt, inte skulle ännu mycket mer förneka, att det lilla och obetydliga räcker till rättfärdiggörelse, då han fastslår att vi rättfärdiggöres genom Guds nåd allena utan laggärningar, ja förutan själva lagen, som innefattar alla gärningar, stora, små, billiga och fullvärdiga. Gå du nu och beröm fädernas auktoritet och lita på vad de har sagt! Ser du inte att de allesammans försummat Paulus? Han är ju den allra klaraste och tydligaste läraren. Liksom med flit har de undvikit denna morgonstjärna, ja denna sol, naturligtvis upptagna av köttsligt sinnelag. Så föreföll det dem orimligt, att inte något utrymme lämnades åt förtjänsten. Låt oss nu anföra det exempel, som Paulus i det följande hämtar från Abraham. »Om Abraham», säger han, »blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud. Ty vad säger skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. » Lägg nu också i detta sammanhang märke till den uppdelning Paulus gör! Han talar om en dubbel rättfärdighet hos Abraham. Den ena är gärningarnas, dvs. den moraliska och civila rättfärdigheten. Paulus förnekar emellertid, att Abraham genom den blir rättfärdiggjord inför Gud, även om han genom den är rättfärdig inför människor. Vidare har han ära inför människor, men han är i avsaknad av ära inför Gud genom den rättfärdigheten. Ingen har rätt att säga, att det är laggärningarna eller ceremoniernas verk, som här fördömes. Abraham levde ju lång tid före lagen. Paulus talar helt enkelt om Abrahams gärningar, och därtill endast om de bästa. Löjligt vore ju att diskutera, om någon rättfärdiggöres genom onda handlingar. Om Abraham alltså inte rättfärdiggöres genom några gärningar utan själv tillika med alla sina gärningar förkastas såsom ogudaktig, för den händelse han inte iklädes en annan rättfärdighet, nämligen trons, är det tydligt, att ingen människa genom egna verk kan bidra till rättfärdigheten. Inga gärningar, intet bemödande, ingen strävan hos den fria viljan gäller något inför Gud. Det är fastmer tydligt, att allt förklaras ogudaktigt, orättfärdigt och ont. Ty om människan själv inte är rättfärdig, är inte heller hennes gärningar eller hennes bemödande rättfärdiga. Om de inte är rättfärdiga, är de fördömliga och förtjänar vreden. Den andra rättfärdigheten är trons. Den består inte i några gärningar utan däri, att Gud är gynnsamt inställd och tillräknar den av nåd. Lägg nu märke till, vilken vikt Paulus lägger vid ordet »tillräknar». Han betonar, upprepar och inpräntar. »Den som håller sig till gärningar», säger han, »honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd utan på grund av förtjänst. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom, som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.» Efter Guds nåds beslut sker det. Därpå citerar han David, som också har något att säga om hur nåden tillräknas: »Salig är den man, som Herren icke tillräknar synd» osv. Nära nog tio gånger upprepar Paulus i detta kapitel ordet »tillräkna» .
172 »Härligheten från Gud», kyrkobibeln. Det följande nödvändiggör en mer ordagrann översättning. I äldre översättningar »hava intet att berömma sig av inför Gud». 173 Jfr not 172. 174 Skolastiken skilde emellan »meritum condignum» eller »meritum de condigno» och »meritum de congruo»; den senare termen användes för förtjänst av billighetshänsyn. 175 Hexameter i olika formuleringar. Jfr not 2. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001