Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Paulus och Johannes talar för Luthers lära (3/5)
Man tar också miste på en annan punkt. Ceremoniallagens gärningar var lika mycket påbjudna och krävdes lika fullt ut i Gamla förbundet som de tio buden. De senare gällde varken mer eller mindre än de förra. Paulus talar i första rummet till judarna, såsom han säger i Rom. 1. Därför skall ingen betvivla, att med laggärningar menas hela lagens alla gärningar. De får inte ens kallas laggärningar, om lagen är avskaffad och dödsbringande, ty en lag som blivit upphävd är inte mer lag. Det visste Paulus utmärkt väl. Därför talar han inte om upphävd lag, då han nämner laggärningarna, utan om lag, som gäller och råder. Hur lätt hade det inte annars varit att säga: Själva lagen är nu upphävd? Det hade varit tydligt och klart sagt! Låt oss emellertid citera Paulus, som är sin egen bäste utläggare! I Gal. 3 säger han: »Alla de, som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: Förbannad vare var och en, som icke förbliver vid allt, som står skrivet i lagens bok, så att han gör därefter.»*166 Du finner här, att Paulus behandlar samma fåga som i romar brevet och använder samma ord. Han talar om alla lagar, som är skrivna i lagens bok, så ofta han nämner laggärningarna. Det är en underlig sak med detta. Han citerar Moses, som förbannar dem, som inte förblir vid lagen. Själv förkunnade han ju, att de som låter det bero av laggärningar är förbannade! Han anför alltså ett ställe, som ger en mening motsatt hans egen. Det ena är positivt i förhållande till lagen, det andra negativt. Förklaringen är emellertid denna. Inför Gud förhåller det sig så, att de som framför allt beflitar sig om laggärningar allra minst uppfyller lagen, därför att de saknar Anden, som fullbordar lagen. De kan visserligen försöka uppfylla lagen med egna krafter, men de uträttar ingenting. Så är båda påståendena sanna: enligt Moses är de förbannade, som inte förblir vid lagen, enligt Paulus de, som låter det bero av laggärningar. Ty båda fordrar Anden, utan vilken laggärningarna, de må sedan ske i hur stor utsträckning som helst, inte rättfärdiggör, såsom Paulus säger. Därför förbli människorna inte heller vid allt, såsom Moses säger. Kort sagt, med sin indelning bekräftar Paulus nogsamt vad jag säger. Han delar nämligen de människor, som är lagens görare, i två grupper. Den ena består av dem som har Ande. Den andra är de som är i köttet. Något tredje alternativ lämnar han inte rum för. Han säger ju: »Av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.» Vad betyder det annat än att de strävar efter att uppfylla lagen utan Anden, då de är kött, dvs. ogudaktiga och okunniga om Gud, och inte kan ha någon nytta av dessa gärningar? I Gal. 3 använder Paulus samma uppdelning. »Kom det sig av laggärningar, att I undfingen Anden, eller kom det sig därav, att I Iyssnaden i tro?» Likaså i Rom. 3: »Nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad.» Vidare: »Vi hålla före, att människan bliver rättfärdig genom tro, utan gärningar.» Av allt detta blir tydligt och klart, att hos Paulus sättes Anden mot laggärningarna på samma sätt som mot alla andra ting, som inte är andliga, mot köttets krafter och de ord man brukar därför. Fördenskull är det visst, att Paulus ståndpunkt stämmer överens med Kristi ord i Joh. 3, att allt som inte är fött av Anden är kött. Det må sedan vara hur underbart, heligt och förträffligt som helst, ja, höra till den gudomliga lagens skönaste verk, utförda med vilka krafter som helst. Ty Kristi Ande behövs. Utan den är ingenting något värt, endast fördömligt. Det står alltså fast, att Paulus med laggärningarna inte menar ceremoniallagens gärningar utan lagens alla gärningar. Samtidigt står det fast, att ifråga om laggärningar allt blir fördömt, som är utan Ande. Utan Anden är emellertid den fria viljans kraft - den som vi diskuterar - dvs. det bästa i människan. Ty att låta det bero på laggärningar, det är det högsta, som kan sägas om människan. Han säger ju inte: »De som mot lagen låter det bero av synd och ogudaktighet», utan: »De som låter det bero av laggärningar», dvs. de bästa, som nitälskar för lagen de som utöver den fria viljans kraft också får stöd av lagen, dvs. blivit undervisade och sporrade av den. Om alltså den fria viljan, som fått stöd av lagen och av alla krafter sysslar med den, är till ingen nytta och inte rättfärdiggör utan lämnas kvar i gudlöshet och i köttet, vad skall den då kunna förmå av sig själv lagen förutan? »Vad som kommer genom lagen», säger Paulus, »är kännedom om synden.» Här visar han, hur långt lagen når och vad den förmår. Den fria viljan är till den grad blind, att den inte ens känner synden. Det behöver lagen som lärare. Den som inte känner synden, vad kan den emellertid företa sig för att avlägsna den? Han kommer ju att hålla det för synd, som inte är synd, och det som inte är synd för synd. Det visar också erfarenheten klart. Världen hatar och förföljer Guds rättfärdighet, förkunnad i evangelium, genom de människor, som den anser bäst och mest nitälska för rättfärdighet och fromhet. Rättfärdigheten från Gud heter kätteri, heresi eller liknande fräcka namn. Hur skryter inte världen med sina egna gärningar och råd, som i sanning är synd och villfarelse, och utger dem för rättfärdighet och vishet! Därför stoppar Paulus till munnen på den fria viljan med detta ord, i det han lär, att synden visas den genom lagen, eftersom den är okunnig om sin synd. Det är alltså långtifrån, att han tillskriver den någon kraft att sträva efter det goda . Här löses det problem i »Diatribe», som kommer igen gång på gång i boken. Om vi inte förmår något, vartill tjänar då alla dessa lagar, bud, hotelser, löften? Paulus ger här svaret: »Genom lagen kommer kännedom om synden.» Han svarar helt annorlunda på frågan än människan eller den fria viljan tänker sig. Den fria viljan, säger han, bevisas inte genom lagen. Den medverkar inte till rättfärdigheten. Ty genom lagen kommer icke rättfärdighet utan kännedom om synd. Detta är lagens frukt, verk och ämbete. Den är ett Ijus för de okunniga och blinda, men ett sådant Ijus, som visar sjukdomen, synden, det onda, döden, helvetet, Guds vrede. Den hjälper emellertid inte eller befriar därifrån. Den är nöjd med att ha visat hur det förhåller sig. Då människan får kunskap om sin synds sjukdom, blir hon nedslagen, bedrövad, ja, förtvivlad. Men lagen hjälper inte, och ännu mycket mindre kan människan hjälpa sig själv. Det behövs ett annat Ijus för att visa på läkemedel. Det är evangeliets röst, som pekar på Kristus som befriaren från allt detta. Till honom visar oss varken förnuftet eller den fria viljan. Hur skulle för övrigt förnuftet kunna göra det, då det självt är mörker? Det är i behov av lagens Ijus, som för det kan påvisa sjukdomen, som den inte förnimmer med eget Ijus. Det tror ju i stället att hälsan är god. På motsvarande sätt behandlar Paulus samma fråga i Galaterbrevet. Han säger: »Vartill tjänade då lagen?» Han svarar inte som »Diatribe» gör, att den bevisar den fria viljan. Han säger i stället så här: »För överträdelsernas skull blev den given, till dess säden skulle komma, han åt vilken löftet har blivit givet.»*167 För överträdelsernas skull, säger han; inte för att tygla dem, såsom Hieronymus fantiserar.*168 Paulus utvecklar ju, hur åt den kommande säden är utlovat att avlägsna och tygla synderna, sedan rättfärdighet blivit given. Nej, för att överträdelserna skulle öka, såsom han säger i Rom. 5: »Lagen har därjämte kommit in, för att synden skulle överflöda,*169 Inte som om synden inte skedde eller överflödade lag förutan. Men man förstod inte, att det var fråga om överträdelser eller svåra synder. Man höll tvärtom de flesta och största för rättfärdighet. Om man emellertid inte förstått synderna, finns inte utrymme för eller hopp om bot. De kan ju inte tåla en läkares hand, då de anser sig för friska och inte i behov av läkare. Fördenskull är lagen nödvändig för att göra synden känd, på det att den högmodiga människan, som tycker sig vara frisk, efter att ha fått kunskap om ondskan och dess makt må ödmjuka sig, sucka och stöna efter nåden, som räckes henne i Kristus. Se själv, hur enkelt detta ord är! »Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.» Ändå är enbart detta ord mäktigt nog att störta och omintetgöra den fria viljan. Ty om det är sant, att den av sig själv inte vet vad som är synd och ont - såsom det heter här och i Rom. 7: »Jag skulle icke veta om, att begärelsen var synd, om icke lagen sade: Du skall icke hava begärelse»*170 - hur skall den då någonsin få veta, vad som är rättfärdighet och gott? Om den är okunnig om rättfärdigheten, hur kan den då sträva efter den? Vi är okunniga om synden, i vilken vi är födda, i vilken vi lever, rör oss och är till. Hur skall vi då kunna känna rättfärdigheten, som råder utanför oss i himmelen? Dessa ord tillintetgör fullständigt den arma fria viljan. Då det så förhåller sig, förkunnar Paulus med full tillförsikt och myndighet: »Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla och över alla, som tro på honom. Ty här är ingen åtskillnad. Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud, och de bliva rättfärdiggiorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Jesus Kristus, honom som Gud ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod» osv.*171 Här skickar Paulus idel blixtar mot den fria viljan. För det första, säger han, har utan lag en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad. Han skiljer mellan rättfärdigheten från Gud och rättfärdigheten av lagen. Ty trons rättfärdighet kommer av nåd utan lag. Hans ord »utan lag» kan inte betyda annat än att den kristna rättfärdigheten består utan laggärningar, så att laggärningar ingenting förmår eller uträttar för dess vinnande. Han säger ju strax efteråt: »Vi hålla före, att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar.» Förut har han också sagt: »Av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.» Av allt detta framgår med fullaste tydlighet, att den fria viljans strävan och bemödande inte alls är något. Ty om rättfärdigheten från Gud står fast utan lag och laggärningar, hur mycket mer då utan den fria viljan! Det är ju den fria viljans högsta strävan att beflita sig om moralisk rättfärdighet och laggärningar. Därigenom ökar dess egen blindhet och vanmakt. Det där ordet »utan» röjer undan de moraliskt goda gärningarna, röjer undan den moraliska rättfärdigheten, röjer undan förberedelserna för nåden. Sök du hitta på vad du kan, som den fria viljan skulle kunna förmå! Paulus kommer att fortfara och säga, att rättfärdigheten från Gud består utan det. Jag skall emellertid medge, att den fria viljan kan komma någonvart med sin strävan. Den kan uppnå goda gärningar eller den rättfärdighet som borgerlig och moralisk lag kräver. Till rättfärdigheten inför Gud når den dock inte. Gud tar inte någon hänsyn till den och aktar dess bemödanden till ingenting värdigt, när det gäller rättfärdigheten inför honom. Han säger ju, att hans rättfärdighet gäller utan lag. Om den inte kan nå fram till rättfärdigheten som gäller inför Gud, vad nytta skulle den då ha av om den med sina gärningar och bemödanden uppnådde änglarnas helighet, om det nu vore möjligt? Jag menar, att orden här är varken dunkla eller tvetydiga; inte heller lämnas rum för någon bildlig betydelse. Ty Paulus skiljer tydligt mellan två slag av rättfärdighet. Den ena kommer av lagen, den andra tillskriver han nåden. Den senare ges utan den förra och dess gärningar. Den förra åter rättfärdiggör inte utan den senare och duger ingenting till. Jag skulle alltså vilja se, på vad sätt den fria viljan kan bestå och försvaras häremot! Den andra blixten är paulusordet, att rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad och gäller för alla och över alla, som tror på Kristus, och att där ingen åtskillnad finnes. Åter igen delar han med de allra klaraste ord människosläktet i två grupper. Åt de troende ger han rättfärdighet från Gud; från de icke troende tar han den. Nu är väl ingen så galen, att han tvivlar på att den fria viljans kraft och strävan är något annat än tron på Jesus Kristus. Vadhelst som ligger utanför denna tro är emellertid enligt Paulus oförenligt med rättfärdighet från Gud. Om det inte är rättfärdigt inför Gud, måste det vara synd. Ty inför Gud finns inte något emellan rättfärdighet och synd, något som vore neutralt, så att det vore varken rättfärdighet eller synd. Annars skulle Paulus intet uträtta med sin framställning, som ju utgår från denna uppdelning: allt vad som sker och göres bland människor, det är antingen rättfärdighet eller synd inför Gud. Det är rättfärdighet, då tron är med, synd, om tro saknas. Bland människor förhåller det sig visserligen så, att det finns mellanting och sådant som är neutralt. Människor kan ju stå i det förhållandet till varandra, att de inte är skyldiga varandra eller ger varandra något. Men mot Gud syndar den ogudaktige antingen han äter eller dricker eller annars gör något, eftersom han missbrukar Guds skapelse i ständig ogudaktighet och otacksamhet och inte för ett ögonblick av hjärtat ger Gud äran.
166 ». . . och icke gör därefter», kyrkobibeln. 167 Citatet starkt förkortat. 168 I kommentaren till Galaterbrevet, II, 3. 169 Sammandraget citat. 170 »Jag hade icke vetat om begärelsen, om icke lagen hade sagt...», kyrkobibeln. 171 Några tillägg till kyrkobibelns text. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001