Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Kritisk genomgång av Erasmus´ inledning

Kyrkans fördoldhet (1 / 2)

Men jag medger, om du så vill, att de till och med allihop varit heliga, att alla haft Anden, alla gjort mirakel. Det är mer än du begär. Säg mig emellertid, om någon varit helig, undfått Anden eller gjort underverk i namn och kraft av den fria viljan eller för att bekräfta läran om den fria viljan! Bort det, måste du svara. I Jesu Kristi namn och kraft och för Kristi läras skull har allt detta skett. Varför anför du då deras helighet, andebegåvning och underverk till stöd för den fria viljan? För den är de varken givna eller gjorda. Oss tillhör således deras underverk, andebegåvning och helighet, oss, som predikar Jesus Kristus men inte människors krafter eller verk. Är det då något att förundra sig över om de, som varit heliga, andebegåvade och förmått göra underverk, någon gång har överraskats av köttet och talat och handlat efter köttet? Det hände ju också själva apostlarna under Kristi egen ledning. Du förnekar inte utan gör gällande, att den fria viljan inte är Andens eller Kristi angelägenhet. Den hör, menar du, människan till. Anden, som är utlovad för att förhärliga Kristus, kan då inte på något sätt predika den fria viljan.

Om alltså fäderna någon gång predikat den fria viljan, har de säkerligen talat efter köttet. De var ju dock människor. De har då inte talat av Guds ande. Än mindre har de gjort underverk för den fria viljans skull. Därför är det opassande, att du i detta sammanhang anför fädernas helighet, andebegåvning och underverk. Den fria viljan bevisas inte av dem, tvärtom Jesu Kristi lära, som strider mot läran om den fria viljan.

Nu tar jag ett vidare steg. Jag uppmanar alla er, som är anhängare av läran om den fria viljan och förfäktar dess sanning, dvs. att den stammar av Guds Ande, att visa er andebegåvning. Gör under nu, säger jag, ådagalägg er helighet! Det är sant och visst, att ni, som förfäktar sådan lära, är skyldiga oss som förnekar den detta. Av oss, som förnekar den, kan man inte kräva andebegåvning, helighet och underverk. Men av er, som förfäktar den, har man rätt att kräva det. Säger man nej, påstår man inte något. Ingenting är sagt. Inget bevis kräves eller bör framställas. Men den positiva tesen bör ledas i bevis. Ni påstår, att den fria viljan är en mänsklig makt och angelägenhet. Men ännu har man varken sett eller hört, att Gud gjort ett under för någon lära, som gäller en mänsklig angelägenhet, utan endast för en lära, som har ett gudomligt ärende.

Vi har fått befallningen att inte godta någon lära, som inte förut bekräftats genom gudomliga tecken. Skriften kallar människan fåfänga och lögn. Det betyder inte något annat än att allt mänskligt är fåfängligt och lögnaktigt. Sätt i gång då, säger jag, skynda er och bevisa att er lära om mänsklig fåfänglighet och lögn är sann! Var är nu Andens bevisning? Var är heligheten? Var finns underverken? Snille, lärdom och auktoritet finner jag. Men sådana ting har Gud gett också till hedningarna.

Jag skall emellertid inte tvinga er till några stora underverk, inte ens att bota en halt häst. Jag vill inte att ni skall skylla på tidens köttsliga sinne, fastän Gud brukar bekräfta sina läror med underverk utan hänsyn till om tiden är köttsligt sinnad. Ty han låter sig bevekas varken av förtjänster eller bristande förtjänster i en köttsligt sinnad tid. Vad som driver honom är barmhärtighet, nåd och kärlek till de själar, som skall stadfästas i orubblig sanning till hans ära. Jag ger er fritt val att utföra ett underverk, det må vara hur litet som helst. Ja, jag vill reta, håna fritt och utmana er Baal med anmaningen, att ni väl ändå kan skapa åtminstone en enda liten padda i namn och kraft av den fria viljan. Sådana kunde ju till och med de ogudaktiga hedniska spåmännen i Egypten skapa många av! Jag vill nämligen inte betunga er med att skapa löss*40, som inte de heller kunde frambringa. Jag skall föreslå något ännu lättare, eftersom ni frestar vår Gud och hånar honom med talet om att bota en halt häst. Fånga en enda liten loppa eller lus, förena så alla era krafter och slån tillsammans alla era strävanden, såväl er Guds som alla era egna! Kan ni då döda den i namn och kraft av den fria viljan, skall ni stå som segrare. Då har ni försvarat er sak väl.

Vi skall strax komma efter då och tillbedja den Gud, som så underbart förmår döda en lus. Inte så att jag förnekar att ni också kan försätta berg. Men en sak är att påstå, att något skett av den fria viljans kraft. En annan sak är att bevisa det.

Vad jag hittills sagt om underverken säger jag också om heligheten. Kan ni i den långa raden av århundraden, män och allt som du räknat upp visa på en enda gärning, varigenom man förvärvat nåden, gjort sig förtjänt av Anden, utverkat förlåtelse eller förhandlat om något hur obetydligt som helst med Gud - jag vill tiga om helgelse i detta sammanhang - så skall ni åter stå som segrare. Det kan räcka med att Iyfta ett halmstrå från jorden. Ett enda ord är nog, vore det också stavelsen my. Visa på en enda tanke, vore det ock den lättaste suck! Då skall vi vara besegrade och det i kraft och namn av den fria viljan, säger jag. Ty vad som sker i människor i kraft av den gudomliga skapelsen, därom har den heliga skrift vittnesbörd nog.

Helt visst är ni skyldiga att bevisa detta för att inte framstå som löjliga lärare, som med stort högmod och auktoritet utsprider läror i världen utan att anföra något stöd för dem. Drömmar kallas sådant av vilket intet följer. Dylikt vore en stor skam för alla dessa höglärda, heliga, undergörande män från många sekler. I så fall måste vi framför er föredra stoikerna, ty även om de också skildrade den vise sådan de aldrig sett honom, försökte de likväl framställa något litet av denna visdom. Ni kan inte ge uttryck åt något, inte ens åt skuggan av er lära.

På samma sätt säger jag om Anden: Om ni bland alla den fria viljans förfäktare kan framvisa en enda som haft så mycket själs- eller viljestyrka, att han i namn och kraft av den fria viljan föraktat ett enda öre, försakat en enda brödbit eller förmått utstå ett enda ord eller tecken av oförrätt - jag vill inte tala om förakt för rikedom, liv och gott rykte - så har ni åter vunnit seger. Vi skall då gärna underkasta oss. Men just detta är ni, som tar till stora ord för att prisa den fria viljans kraft, skyldiga att visa oss. Annars framstår det på nytt, som om ni strider om påvens skägg. Eller ni liknar den som åsåg ett skådespel i den tomma teatern.*41

Jag kan emellertid lätt visa er motsatsen. Var gång heliga män, sådana som ni prisar, nalkas Gud för att bedja till eller umgås med honom, kommer de fullständigt förgätande sin fria vilja. De misströstar om sig själva och åkallar intet annat än den blotta, rena nåden, fastän de förtjänt något helt annat. Så gjorde ofta Augustinus. Så gjorde Bernhard, då han kort före sin bortgång yttrade: »Jag har förlorat min tid, ty fördömligt har jag levat.»*42 Jag kan inte se, att här åberopas någon förmåga att ansluta sig till nåden. Däremot ser jag, att varje kraft anklagas, därför att den helt och hållet varit mot nåden, fastän just dessa heliga någon gång under disputationer talat annorlunda om den fria viljan. Men det illustrerar vad jag finner vara allas erfarenhet: ett slags människor är det som strider med ord och i disputationer, ett annat slags människor är det fråga om, när det gäller känslor och gärningar. I förra fallet talar de annorlunda än de tidigare var sinnade. I senare fallet blir de annorlunda sinnade än de tidigare talade. Men efter sinnelaget snarare än efter talet skall människor dömas, gudfruktiga likaväl som gudlösa.

Jag skall göra ett ännu mer långtgående medgivande. Underverk, andebegåvning och helighet kräver jag inte. Låt oss nu återvända till själva läran! Det blott begär jag, att ni åtminstone för oss anger, vilket verk, vilket ord och vilken tanke den fria viljans kraft uppväcker, vågar eller utför för att ansluta sig till nåden. Det är ju inte nog att upprepa: Det finns en kraft, det finns en kraft, det finns en viss kraft hos den fria viljan. Vad är lättare än att säga så? Det kan inte vara en uppgift för de lärdaste och heligaste män, som under så många århundraden varit erkända. Man måste kalla barnet vid namn, såsom ett ordspråk säger. Ni måste bestämma, vad det är för en kraft, vad den verkar och utstår och vad som vederfares den. Den frågan kan t.ex. ställas - för att uttrycka det grovt - om denna kraft är pliktig att eller försöker att bedja, fasta, arbeta, möda kroppen, ge allmosor eller något dylikt. Är det fråga om en kraft, bör den väl utföra något verk? Men i det fallet är ni stummare än grodorna från Seriphos*43, stummare än fiskarna.

Hur skulle ni förresten kunna bestämma detta, då ni efter eget vittnesbörd inte har klarhet om kraften, är söndrade inbördes och oense med er själva? Hur skall någonting kunna definieras, då det inte fastställts vad som skall definieras? Antag att ni till sist en gång efter år så många som Platons*44 blir ense om själva kraften, att det då kan bestämmas, att dess verk är att bedja, fasta eller något sådant, som kanske än är fördolt i de platonska ideerna, vem skall då förvissa oss om att det är sant, att det behagar Gud och att vi med säkerhet handlar rätt? Det finns desto större anledning att fråga, som ni själva bekänner, att denna kraft är en mänsklig angelägenhet, som inte har Andens vittnesbörd. Den har ju behandlats av filosoferna och funnits i världen, innan Kristus kom och anden sändes från himmelen. Det är alltså alldeles tydligt, att läran ifråga inte sänts från himmelen. Den är av jorden och uppkom redan före Kristus. Den behöver därför ett kraftigt vittnesbörd för att bekräftas såsom viss och sann.

Det må nu så vara att vi är blott få, som framför vår mening, ni däremot offentligen erkända och många! Vi olärda, ni höglärda, vi tröga och dumma, ni högst snillrika, vi födda som i går, ni äldre än Deukalion*45, vi aldrig godtagna, ni gillade under sekler. Kort sagt: vi syndare, köttsliga, inskränkta, ni genom helighet, andebegåvning och mirakel fruktade till och med av de onda andarna. Medge oss likväl samma rätt som turkar och judar, att fordra skäl för er lära! Det har ju er mästare Petrus befallt er. Vårt krav är högst blygsamt. Vi fordrar ju inte, att läran skall ledas i bevis genom helighet, andebegåvning och underverk, något som vi i och för sig kunde göra med stöd av era egna rättskrav, eftersom ni själva fordrar detta av andra. Vi gör till och med det medgivandet, att ni inte till förmån för er lära behöver framvisa något exempel på en handling eller ett ord eller en tanke. Vi begär bara, att ni skall lära oss. Förklara åtminstone vad ni menar och vill ha sagt med er lära, hur vi skall fatta den! - Så må vi åtminstone själva, om inte ni kan och vill, försöka finna exempel för att illustrera den.

Ni tar ju efter påven och hans anhang, som säger: Vad vi säger skall ni göra, men efter våra gärningar skall ni inte göra. Säg då nu, vilket verk denna kraft kräver skall utföras, så skall vi gripa oss verket an och lämna er i fred. Får vi inte begära åtminstone så mycket av er? Ju fler ni är, ju äldre, större, förträffligare än vi i alla avseenden, desto skamligare är det, att ni inte kan bevisa er lära för oss, som ingenting är för er på något sätt. Vi vill ju lära känna den och göra efter den, genom ett underverk, om det så blott vore att döda en lus, eller någon liten fläkt av Anden eller minsta verk av heligheten. Men ni kan inte ge exempel på en enda handling eller ett ord. Ni kan inte ens - det är ju oerhört - klargöra er egen läras formulering och betydelse, så att vi åtminstone kunde efterfölja den. Vilka sköna lärare av den fria viljan! Vad är ni annat än tomma röster? Vilka är det nu, Erasmus, som berömmer sig av Anden och likväl inte visar något av den, som bara talar och begär att man på den grund skall tro dem? Är det inte dina anhängare, som så upphöjts till himmelen? Ni har inte ett enda ord att säga, och likväl skryter ni så väldigt och ställer stora krav.

Därför ber jag för Kristi skull, käre Erasmus, att du och dina anhängare åtminstone medger oss, att vi för våra samvetens skull, som löper fara, får frukta och bäva inför denna lära och åtminstone vänta med att anta den. Du ser ju själv, att den bara är tomma ord och stavelsers buller: »Det finns en kraft hos den fria viljan, det finns en kraft hos den fria viljan.» Så är det, även om du når som längst, bevisar alla dina satser och bringar dem i överensstämmelse med varandra. Det råder ju fortfarande tvivel bland dina anhängare, om formeln gäller eller inte. De har olika meningar inbördes, de är inte ense med varandra. Det är i högsta grad orätt, ja verkligen erbarmligt, att anfäkta våra samveten, som Kristus har återlöst med sitt blod, med spökbilden av en formel, som därtill är osäker. Låter vi oss inte anfäktas, blir vi beskyllda för oerhört högmod under föregivande att vi föraktar alla dessa fäder från så många sekler, som förfäktat den fria viljan. Ändå har de snarare, som du kan finna av det som sagts, inte alls fastslagit något beträffande den fria viljan. Under deras skyddande namn göres en lära om den fria viljan gällande. Likväl kan man åberopa varken sakinnehållet eller namnet. Så bedrages världen med en lögnaktig formel.

Då jag hunnit så långt, Erasmus, vädjar jag till ditt eget råd, som du ovan framställt. Du sade att man bör lämna sådana frågor och snarare lära Kristus som korsfäst och vad som är nog för kristen fromhet. Det är ju detta, som vi redan länge farit efter och söker göra. Vad förfäktar vi annat än att den kristna läran skall få råda i enkelhet och renhet? Vi har velat uppge och lämna åsido det som tillagts och därtill införts av människor. Du, som ger oss ett sådant råd, handlar emellertid inte själv efter det. Du gör fastmer raka motsatsen. Du skriver lärda utredningar, du upphöjer påvarnas dekret. Du prisar människors auktoritet och gör allt för att draga oss in i dessa främmande, mot den heliga skrift stridande läror och få oss att avhandla onödiga ting. Så kommer vi att fördärva den kristna trons enkelhet och renhet och blanda ihop dem med vad människor tillagt. Därav inser vi lätt, att du varken av hjärtat gett oss det rådet eller skriver något på allvar. Du litar väl på, att du med dina tomma, uppblåsta ord kan leda världen vart du vill. Likväl leder du den ingenvart. Ty du har alls ingenting annat att komma med än rena motsägelser i alla sammanhang. Alldeles rätt hade den som kallade dig Proteus eller Vertumnus*46 i egen gestalt. Eller som Kristus säger: »Läkare, bota dig själv!» Skamligt är det för en lärare, om hans egna fel vederlägger honom.*47

Till dess du bevisat ditt ja, står jag fast vid mitt nej. Även inför en domstol sammansatt av skaran av de heliga du berömmer dig av, eller snarare av hela världen, påstar vi stolt, att vi inte är skyldiga att godta något, som ingenting är och inte kan visas vad det är. Därtill påstår vi, att ni alla visar en otrolig förmätenhet eller galenskap, då ni kräver av oss, att vi skall godta detta utan någon annan grund än att det behagar er, de många, stora och gamla, att förfäkta vad som enligt vad ni själva erkänner inte betyder något. Det kan inte vara kristna lärare värdigt att i en angelägenhet som gäller religionen bedraga det stackars folket med sådant som ingenting är och framställa det som vore det av stor vikt för frälsningen. Var är nu de grekiska snillenas berömda skarpsinne? Förr uppdiktade man åtminstone lögner under fagert sken. Men här ljuges det ogenerat och smaklöst. Var är nu den berömda latinska grundligheten, den grekiska lik, som så gäckar och gäckas med det tommaste ord?

 

40 1917 års bibel har »myggor», tidigare översättningar »löss» .

41 Det första uttrycket egentligen »om getull» (Horatius' Epist. I, 18, 15). Anekdoten från Horatius' Epist. II, 2, 128 f.

42 Ordlek i originalet. Orden »perdidi» respektive »perdite» är inte lätta att på motsvarande sätt återge. Med Bernhard avses givetvis Bernhard av Clairvaux.

43 En av öarna i gruppen Cykladerna i Egeiska havet. Till uttrycket jfr Ciceros Natura deor. 1, 31, 88; Plinius' Hist. natur. 8, 83, 2 (om inskränkta människor utan talarbegavning).

44 Med Platons år avses antalet solar i det stora världsåret, mellan 12.000 och 13.000. Jfr »Staten», åttonde boken, och »Timaios». Se också Ciceros Natura deor.2, 20, 52; De republica 6, 24 och Tacitus' Dialogus 16. -Att vara fördold i de platonska ideerna: det ges ännu inte i sinnevärlden.

45 Enligt den grekiska sagan räddade sig Deukalion och hans gemål Pyrrha ur den stora floden i urtiden. Jfr Ovid. Metamorph. I, 318 ff.

46 Hos romarna förvandlingens och växlingens gud. Horatius' Satir. 2, 7, 14 använder en pluralform.

47 Fritt citerat efter Catos Disticha.

 

[Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

25.6 2001