|
1 Kor
2:13 |
Om
detta talar vi också, inte med sådana ord som mänsklig visdom lär oss,
utan med sådana ord som Anden lär oss; vi har ju att tyda andliga ting
för andliga människor.
Hur är det med alla
motsägelser och fel i Bibeln? Säger inte vetenskapsmännen, att Bibelns
historiska och naturvetenskapliga uppgifter ofta är motstridiga och direkt
felaktiga? Kan man då säga att Bibeln är Guds ord?
Dylika tankar
begränsas ofta till enskilda detaljer och mindre väsentliga bibelställen.
I modern kritisk bibelforskning går man emellertid längre än så. Man
påstår också att det finns oklarheter inom den kristna trons
huvudsanningar. Man ser problem mellan Bibeln och traditionen, vilket
skulle innebära att viktiga läropunkter har vuxit fram i kyrkans tradition
utan grund i Jesu undervisning. (Se t. ex. Räisänen: Raamattunäkemystä
etsimässä, s. 15.)
Till sådana
läropunkter hör kristologin, där man finner det oklart om Jesus blev Guds
Son (adopterades härifrån termen adoptianism) vid sin födelse, sitt
dop eller sin uppståndelse. Man påstår att den centrala kristna lärosatsen
att Gud utgav sin Son, som fanns till före sin jordiska verksamhet, är en
tanke som bara finns i en del av NT, i vissa "skikt". (Räisänen, artikel i
Huvudstadsbladet 28.12.1984.)
Om detta är sant får
nog den vanlige bibelläsaren svårt att veta vad han skall tro. Hur skall
man veta vilka "skikt" av Bibeln som är pålitliga? Vad innebär en Frälsare
som blev "adopterad" som Guds Son?
Det är uppenbart att
det finns en allvarlig klyfta mellan den traditionella kristna tron och
den åskådning som antytts här. För att kunna bringa reda i allt detta
måste vi något presentera de förutsättningar och metoder som den moderna
bibelforskningen använder.
|
|
|
Vetenskapens metoder
Människan har blivit
begåvad med en stor vetgirighet. Hon har i alla tider velat veta mer och
mer om vår värld. En av de allra tidigaste vetenskapsgrenarna var
astronomin, läran om himlakropparna. Eftersom människan är religiös, har
hon sökt övernaturliga förklaringar till sådant som hon inte kunnat
förstå, och därför kom de mystiska och oförklarliga planetrörelserna att
sammankopplas med gudomliga krafter. Så uppstod astrologin, först mycket
nära sammanlänkad med astronomin.
Vetenskapen har sedan
varit mer eller mindre religiöst påverkad. Ännu Isaac Newton (d
1727) trodde på Guds allsmäktiga hand bakom himlakropparnas märkliga
rörelser. Men under 1700-talet framväxte nya tankar, som snart kom att
prägla vetenskapens filosofiska system. Det var upplysningen som
upphöjde människans förnuft och därmed började se ned på den "naiva"
gudstron.
|
|
DEDUKTIV
VETENSKAP:
Bygger på logisk härledning. Motsats: induktiv: bygger på
allmänna slutsatser utgående från enskilda iakttagelser. |
Nu blev man mer och
mer obenägen att räkna med en gudomlig makt där det mänskliga förståndet
inte kunde ge trovärdiga förklaringar. Inom de s k exakta vetenskaperna,
såsom matematik och fysik m fl naturvetenskaper, var det inga problem att
avgränsa förutsättningar från resultat. I matematiken arbetar man strikt
deduktivt, vilket innebär att man ställer upp sina förutsättningar
i exakt formulerade axiom, och sedan härleder deras följder med
hjälp av ett logiskt bevissystem.
När också nyare
vetenskaper, såsom psykologi och sociologi, ville hävda sin
vetenskaplighet, blev det inte så självklart att avgränsa
förutsättningarna från själva forskningen. Och ännu värre blev det för
teologin, som gjorde anspråk på samma grad av
vetenskaplighet.
|
|
EMPIRISK:
Bygger på erfarenheter.
|
Den s k
empiriska forskningen utgår från observationer, vilka ger upphov till
gissningar, hypoteser. Man gör nya experiment och företar nya
observationer för att se om hypotesens förutsägelser slår in. Härvid
använder man sig av alla till buds stående medel för att samla fakta och
bevismaterial. Om hypotesen fungerar, blir den kanske en del av en
förklarande modell eller en teori. Det kan nu hända att nya fakta
omkullkastar modellen, men i annat fall anses den vara ändamålsenlig som
förklaring till de gjorda observationerna.
|
|
HYPOTES:
Antagande
eller gissning för att söka förklaring till iakttagelser. |
För att ett dylikt
vetenskapligt system skall fungera måste alla dess element gå att
kontrollera. Man brukar säga att en hypotes skall vara möjlig att
verifiera eller falsifiera, dvs det skall gå att
stöda den eller motbevisa den med nya rön. Då måste man
använda metoder som vem som helst kan pröva. Det går alltså inte att ta
med sådana "oberäkneliga" faktorer som under eller andra direkta
ingripanden av någon gudomlig kraft.
När teologin
nu har gjort anspråk på att vara en vetenskap på samma nivå
som de andra vetenskapsgrenarna, är det helt klart att det uppstår
en kollision mellan de anspråk på gudomliga ingripanden som Bibeln
gör och de vetenskapliga arbetsmetoderna. Skall man nämligen tillåta
under, dvs händelseförlopp som strider mot naturlagarna, avviker
man från principen att varje hypotes skall vara verifierbar. Hur
skulle det gå att göra ett experiment med att förvandla vatten
till vin? Eller att låta Jesus födas en gång till av en jungfru
för att undersöka hela processen?
Ändå har den stora
majoriteten av teologerna valt att arbeta på samma villkor som andra
forskare. De har avstått från att ställa upp egna förutsättningar utgående
från kyrkans tro och bekännelse, och i stället har de accepterat
vetenskapens allmänna grundförutsättningar.
Har då vetenskapen
sådana? Är inte en sann vetenskap förutsättningslös?
|
|
GUDOMLIG
KAUSALITET:
Gud står som orsak bakom skeendet.
POSITIVISM:
Filosofi som erkänner endast det man har erfarenhet
av. |
Utgående från
vad som tidigare är sagt kan man hävda, att den första förutsättningen
för modern vetenskap är att man endast godkänner inomvärldsliga
orsakssammanhang. S k gudomlig kausalitet måste uteslutas
i förväg. Man brukar tala om en positivistisk åskådning.
Det är ytterst
märkligt att teologin, som är läran om Gud, har bundit sig till sådana
metoder, som från början utesluter denna Gud! Undra på att motsägelser och
problem uppstår i forskningsmaterialet!
|
|
TEXTKRITIK:
Språkvetenskap som söker fastställa den
ursprungliga grundtexten
|
Historisk-kritisk bibelforskning
Beteckningen
historisk-kritisk forskning, som används om den moderna
rationalistiska bibelforskningen, är inte något enhetligt begrepp. Det är
en term som inrymmer många olika slag av metoder. Det finns också en
uppsjö av teorier och forskningsresultat, allt från den radikala
förnekelse som antyddes ovan till inlindade och fromma filosofier som ofta
presenteras av biskopar och präster.
Först skall sägas att
det finns en god kritisk bibelforskning. Den s k textkritiken
omfattas också av konservativa bibelforskare. Dess syfte är att så långt
som möjligt få fram den ursprungliga bibliska
grundtexten.
|
|
LÄSART:
En form av
grundtexten, som kan variera i stavning eller lydelse i olika handskrifter
och textutgåvor.
|
Vi måste observera
att vi inte äger något enda original till de bibliska böckerna. Materialet
som man skrev på, papyrus eller pergament, var nämligen inte
hållbart för långvarigt bruk. Allt vi har är avskrifter av avskrifter av
avskrifter. Dessa är inte ens kompletta, utan man måste ofta sammanställa
olika texter under ett tidsödande arbete. På grund av fel som insmugit sig
i avskrifterna har vi en del olika läsarter, som kan avvika från
varandra i en del detaljer, någon enstaka gång i längre passager. Det är
ett oerhört starkt vittnesbörd om Guds ledning, att dessa läsarter ligger
så nära varandra som de gör, och att de inte avviker från varandra i någon
enda avgörande lärofråga.
Det blir allvarligare
när vi kommer in på den egentliga bibelkritiken.
|
|
EVOLUTIONISM:
Bygger på utvecklingstanken
EXEGETIK:
Den gren
av teologin, som utforskar och tolkar bibeltexterna
LITTERÄRKRITIK:
Analyserar
olikheter i texten ifråga om stil, ordval, upprepningar m.m., och söker på
denna grund skilda källor till texterna.
FORMHISTORIA:
Söker placera in texterna i deras tidshistoriska miljö för att
finna textens form: legend, myt, saga m. m.
TRADITIONSHISTORIA:
Söker bakgrunden till en bibeltext, dvs.
hur den muntliga traditionen tillkommit och utvecklats.
REDAKTIONSKRITIK:
Söker spåren av redaktorn, dvs. den person
som förutsätts ha sammanfogat de antagna skikten och traditionerna till en
helhet.
TRADERING:
Överföring genom muntlig tradition. |
En av förgrundsfigurerna
inom modern dogmhistoria var Friedrich Schleiermacher (d
1834). Han införde nya tolkningar av gamla begrepp, såsom synd
och frälsning. Kristi död och uppståndelse miste sin frälsande
betydelse, och i stället kom hans förebildande funktion att bli
dominerande. Uppståndelsen förnekades helt av Schleiermacher,
eftersom Jesus endast sades vara skendöd. Djävulen avskaffades,
och tanken på en evig fördömelse ansågs oförenlig med kristen
känsla. Av Bibeln ansågs endast NT ha normerande värde. Genom
Schleiermacher fick evolutionismen insteg i teologin. Bibeln
ställes på samma plan som den kristna traditionen, men har större
vikt tack vare sin plats i historien.
När det gäller
exegetiken, själva bibelutläggningen, var Julius Wellhausen
(d 1918) en förgrundsgestalt. Han populariserade den s k
litterärkritiska metoden, där man söker förklara olikheter i ordval
och språkbruk med hjälp av sönderdelning av texterna i små beståndsdelar.
Den mest kända av hans hypoteser är den s k fyrkällshypotesen till
de fem Moseböckerna (pentateuken).
Senare tillkomna
metoder är den formhistoriska och den traditionshistoriska.
Formhistorikerna, med Hermann Gunkel (d 1932) som
förgrundsgestalt, talar om olika slags litteratur, såsom berättelser,
myter, sagor och legender. Som sagor anses bl a berättelsen om Bileams
åsna (4 Mos 22), Moses trollstav (2 Mos 49) och mjölet i krukan som aldrig
tar slut (1 Kon 17). Till myter räknas bl a skapelse- och
syndafallsberättelserna. Profetgestalterna Elia och Elisa sägs ha varit
föremål för en typisk legendbildning. (Se t.ex. Albrektsson: En bok om
gamla testamentet, s. 178.)
Också berättelserna
om Jesu avlelse och födelse anses av många teologer vara typiska legender.
Teol dr Karl-Gustav Sandelin i Åbo, vars doktorsavhandling väckte
en stormig debatt i början av år 1977, byggde en stor del av sin
argumentation kring Jesu uppståndelse på antagandet att evangeliernas
uppståndelseberättelser är legender med en betydande del ohistoriskt
material.
Traditionshistorikern söker spåra det bibliska materialets
historia förrän det blev nedtecknat i skrift. Det säger sig självt, att
man måste komma till helt andra resultat, om man förutsätter att ingen
gudomlig uppenbarelse skett, än om man tar de bibliska uppgifterna om
inspirationen på allvar. Därför måste också traditionshistorikern räkna
med ett betydande inflytande från utombibliska källor innan den slutliga
texten förelåg.
Den yngsta metoden
är redaktionskritiken. Eftersom man utgår ifrån en lång
och invecklad traderingsprocess innan den bibliska texten
förelåg, måste det finnas en samlande hand bakom. Denna kallas
redaktor, och är oftast okänd. Redaktionskritiken önskar så långt
som möjligt klarlägga hur denne redaktor påverkat texten vid redigeringen.
Ett namn som vi ännu
behöver nämna är Rudolf Bultmann. Han hör till vårt århundrades
mest kända radikala bibelkritiker. Enligt honom borde Nya testamentet
"avmytologiseras", dvs alla inslag som är oförenliga med den moderna
människans världsbild borde uteslutas. Därvid ryker bl a alla under, Jesu
föruttillvaro (preexistens), jungfrufödelse och uppståndelse. Dessa s k
myter behöver inte avlägsnas, men enligt Bultmann skall de tolkas i
enlighet med sitt egentliga syfte.
|
|
|
Vad
skall den vanlige bibelläsaren tro?
De påståenden
om vetenskapens nya rön angående Bibeln, som allt oftare slungas
i ögonen på vanliga bibelläsare, måste verka förvirrande. Är det
verkligen så, som den omstridde forskarprofessorn Heikki Räisänen
i offentligheten hävdat, att teologerna vet att Jesus inte instiftade
något dop? (Hufvudstadsbladet 28.12.1984) Innehåller evangelierna
alltför få historiskt tillförlitliga uttalanden av Jesus själv
om innebörden av hans död för att kyrkan skall ha belägg för syndaförlossningen?
Då faller ju kyrkans lära ihop som ett korthus, och då är det
inte underligt om kyrkan beskylls för dubbelmoral.
Att man på detta sätt
blandar samman förutsättningar och forskningsresultat är oerhört. Man
borde ju klart redovisa förutsättningarna för dylika
påståenden.
Grundfelet som de
historisk-kritiska forskarna har gjort är att de velat upphöja teologin
till en trovärdig vetenskap genom att böja sig under samma förutsättningar
som vilken materialistisk vetenskap som helst.
|
|
Luk
11:23 |
Jesus har sagt:
"Den som inte är med mig, han är mot mig." Enligt Martin
Luther är människan som ett riddjur: hon rids antingen av Gud
eller av Satan. Hon kan inte vara andligt neutral. Om inte tron
leder vårt bibelstudium, måste det med nödvändighet ledas av djävulen.
Och djävulen vill inte att vi skall komma åt sanningen. Därför
försöker han stänga in sanningen bakom en hel mur av bibelkritiska
hypoteser, framställda som den odiskutabla sanningen. Tyvärr har
han lyckats alltför väl.
|
|
Bibelsyn och
bibelbruk, s. 52 |
Men är det så, att
man måste pruta på sin intellektuella ärlighet om man vill tro på Bibeln?
Så har det i alla fall påståtts. Det svenska biskopsmötets bibelkommission
hävdar:
Ett
grundfel med den fundamentalistiska uppfattningen är att någon egentlig
konfrontation mellan vetenskap och bibelsyn överhuvud inte kommer till
stånd... I vissa fall innebär denna ståndpunkt uppenbarligen också att
man blundar för ofrånkomliga fakta. Den tummar på ärlighetskravet: det
är nu en gång så, att det i vissa detaljfrågor finns uppenbara
motsägelser i Bibeln, och det föreligger obestridligen historiska
misstag i texterna.
|
|
|
På samma linje är
John Vikström, som kort efter det att han blivit biskop i Borgå gav
ut ett omdebatterat herdabrev Tro i kris. Han talar om två
alternativ, som av många upplevs som alltför otillfredsställande: antingen
måste man tro på Bibelns auktoritet och ofelbarhet i alla avseenden, också
i historiska och naturvetenskapliga detaljuppgifter, eller också måste man
överge kristen tro. För att kunna bevara sin intellektuella
ärlighet och lita på Honom, som säger sig vara Sanningen, måste tron
på Bibeln som Guds ord kunna förenas med ett frimodigt accepterande av
uppenbara fakta (min kursivering). (Tro i kris, s. 70.)
Det sistnämnda är
något som varje kristen vill skriva under. Visst vill vi erkänna fakta.
Men är det då så, att man inte kan förena tron på Bibelns ofelbarhet med
uppenbara fakta?
Till all lycka finns
det inga skäl att hålla med bibelkommissionen och John Vikström här. Det
må räcka med ett par kommentarer.
Efter att
bibelkommissionen publicerat sin bok utgav stiftelsen Biblicum i
Uppsala en motskrift, Det står skrivet. Där tas de påstådda
motsägelserna och misstagen upp punkt efter punkt och vederläggs med
eftertryck.
|
|
Skriftens studium ..., s. 66
|
Den kände exegeten
Hugo Odeberg skrev i sin bok Skriftens studium, inspiration och
auktoritet:
De allra
flesta, enligt min mening alla, den s k moderna bibelkritikens angrepp
på de bibliska böckerna är nu sådana anklagelser utan varje grund. Det
är rena hypoteser, som framläggs med stor säkerhet och många ord, men
utan att man har ett enda dokumentariskt eller faktiskt stöd för vad man
framlägger.
Vi skall besinna,
att de olika hypoteser, som framställts av den s k bibelkritiken,
ingalunda är framsprungna ur något slags iakttagelse av verkligheten. De
har intet som helst med vetenskap att göra. Utan de är allesammans
försök att komma ifrån det stötande och obekväma i Bibeln, försök att
rädda sin kyrka eller sitt samfund genom att anpassa den efter tidens
antikristna åskådningar och strömningar.
Den verkliga
forskningen, vare sig det är den historiska, den arkeologiska eller den
språkliga, har med sina nya fynd mycket ofta givit Bibeln rätt gentemot
den ena eller andra bibelkritiska hypotesen. Men det är ett tänkvärt
faktum, att ända till den dag i dag är har intet enda nytt historiskt,
arkeologiskt eller språkligt forskningsfynd bestyrkt en enda av de
bibelkritiska hypoteserna. Icke ett enda fall kan uppletas, där ett nytt
fynd har gett en förut uppställd bibelkritisk hypotes något stöd eller
någon bekräftelse.
|
|
|
Ytterligare kan
hänvisas till Seth Erlandsson: Bibeln och vetenskapen, där
historiska, arkeologiska, språkliga och naturvetenskapliga frågor
behandlas. (Uppsatsen ingår även i Ditt ord är sanning.)
Talet om
intellektuell oärlighet skall därför inte skrämma någon bibelläsare från
att tro som det står. Tyvärr har man ofta använt dylika slagträn av
känslomässig karaktär i bibeldebatten.
|
|
FUNDAMENTALISM:
En amerikansk rörelse som bl. a. hävdar Bibelns
auktoritet gentemot naturvetenskapen. (Den har kännetecknats också av en
bokstavlig tolkning av profetiorna om den yttersta tiden m.
m.) |
Ett annat sådant är
begreppet fundamentalismen. Det är ursprungligen en beteckning på
en amerikansk protestantisk rörelse, som i början av detta år hundrade
lade fram sitt program i tolv volymer, The Fundamentals, a Testimony to
the Truth. Särskilt framhävdes fem punkter: Bibelns inspiration och
ofelbarhet, Kristi gudom, Kristi födelse av jungfru och hans under, Kristi
ställföreträdande soningsoffer samt Kristi kroppsliga uppståndelse och
återkomst. Som typiska exempel på fundamentalistisk bibeltolkning brukar
anges uppfattningen att Adam och Eva varit historiska personer, att hela
mänskligheten med undantag av Noa och hans familj år 2454 f Kr förintades
av syndafloden samt att berättelsen om Jona i den stora fiskens buk
återger en historisk händelse. (Bibelsyn och bibelbruk, s. 51.)
Med undantag för
årtalet för syndafloden ges här exempel på urgamla kristna läropunkter,
som för trons folk varit mer eller mindre självklara under alla tider.
Till den delen kan alltså den lutherska kyrkoläran anses vara
fundamentalistisk. Men eftersom ordet blivit ett skällsord, och dessutom
ofta förknippas med en lättvindig bokstavlig tolkning av profetior m m, är
bruket av ordet inte att rekommendera.
|
|
1 Kor
2:14 |
Tron och bibelforskningen
En frågeställning som
kan vara lämplig att kort diskutera här är förhållandet mellan tron och
bibelforskningen. Måste man vara troende för att kunna bedriva en rätt
bibelforskning? Eller är det möjligt att göra det som vilket annat
hantverk som helst?
Stöd för åsikten att
en bibelforskare skall vara troende finner vi hos Paulus:
Men en
"själisk" människa tar inte emot vad som hör Guds Ande till. Det är
henne en dårskap, och hon kan inte förstå det, ty det måste utgrundas på
ett andligt sätt.
|
|
|
Hur skulle man kunna
sända en person som saknar musikaliskt gehör till en konsert som
musikkritiker? Lika omöjligt är det att en icke troende skulle kunna
utgrunda Guds hemliga visdom i Skriften.
Å andra sidan kan vem
som helst t ex analysera handskrifter och jämföra olika läsarter. Ren
saklighet och goda språkkunskaper räcker en god bit på vägen, men de kan
inte ge oss den fulla insikten. Skulle vi vara konsekventa med att kräva
en personlig tro av forskarna råkar vi också lätt i svårigheter, eftersom
vi inte kan se vem som har en rätt tro. Men om forskaren utgår från otrons
förutsättningar skall vi inte ta lärdom av hans
resultat.
|
|
VERBALINSPIRATION:
Bibeln är inspirerad
av Gud också till ordalydelsen (lat: verbum = ord).
|
Verbalinspirationen
En term som ofta
blivit ett skällsord är verbalinspirationsläran. Enligt några
dogmhistoriker skall den ha uppkommit efter reformationen, när de ortodoxa
lutheranerna måste försvara Bibelns uppenbarelsesanning mot den katolska
motreformationen, som åter betonade traditionens överlägsenhet.1 I sitt
omdebatterade herdabrev till Borgå stift finner numera ärkebiskop John
Vikström det farligt att utgå från en bestämd lära om inspirationen, och
sedan sluta sig till hur olika avsnitt och texter i Bibeln måste
uppfattas. "Ett till synes korrekt bruk av logiken kommer då att göra våld
på Skriften och upplösa den i en mängd ofelbara delar, som tillsammans
bildar ett enda kaos."
|
|
Kristus
och skriften
s. 49f |
Hugo Odeberg
har klart avvisat denna gamla kritik:
Den
nytestamentliga bibelforskningen har icke att befatta sig med
någon annan verbalinspiration, än den som nya testamentet självt
lär. Men om det i nya testamentet förekommer någon utsaga, som
måste sägas innefatta eller uttrycka en lära om verbalinspiration,
så kan en allvarlig bibelforskning icke göra annat än konstatera
detta och söka bestämma dess innebörd... När nu följande uttalande
förekommer som ett ord av Jesus: "Intill dess himmel och jord
förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen
förgås, förrän det allt har fullbordats", så är det en legitim
och nödvändig uppgift att, med konstaterande, att denna utsaga
finnes i nya testamentet, försöka i mån av möjlighet bestämma
vad den innebär. Denna utsaga finnes nämligen i nya testamentet
och har icke skrivits på 1600-talet. Det är således icke fråga
om någon senare tids teori, utan om ett uttalande i nya testamentet,
som anföres såsom ett ord av Jesus själv.
|
|
Apg
24:14 |
En uppmärksam
bibelläsare har inga svårigheter att konstatera att inte endast Jesus,
utan också hans lärjungar hyste en stark tilltro till Skriftens ofelbarhet
och sanning. Låt oss studera ett vittnesbörd av Paulus:
Det
bekänner jag inför dig att jag, i enlighet med "den vägen", vilken de
kallar en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad
som är skrivet i lagen och i profeterna.
Vad tjänar det då
till att så benhårt hålla fast vid att Bibeln är ofelbar? Är det inte
tillräckligt att Guds ord finns i Bibeln? Har inte Gud använt ofullkomliga
redskap för sin uppenbarelse?
|
|
Joh 1:1,
14 |
Man brukar ofta
jämföra Bibeln med Kristus. Den jämförelsen bygger på Bibelns egen
undervisning, eftersom Kristus kallas Ordet. Såsom Kristus har en mänsklig
och en gudomlig natur, så har då också Bibeln en mänsklig och en gudomlig
sida.
Alltför ofta gör man
emellertid det misstaget, att man vill sammankoppla ofullkomligheten med
den mänskliga sidan. Man jämför hål i Jesu mantel med brister i Skriften
och menar att Skriftens trovärdighet inte blir mindre av fel och misstag,
lika litet som Jesu trovärdighet blev mindre av hans klädedräkts brister.
(Se t.ex. Vikström: Tro i kris, s. 98ff.)
|
|
|
Riktigare vore det
att koppla samman Skriftens yttre form och tryckteknik m m med Jesu
kläder. Visst kan Bibelns blad vara rivna och något tryckfel finnas här
och där, men därmed minskar inte dess trovärdighet. Jesus var utan
synd. Där har vi den riktiga jämförelsen med Bibelns ofelbarhet.
Syndfriheten var något unikt, som bara denna enda människa kunnat visa
upp. Därmed har hans mänskliga natur inte alls inskränkts. Lika litet
inskränks Bibelns mänskliga tillkomst, genom tänkande och skrivande
människor, av att den blivit till på ett unikt sätt: genom den helige
Andes inspiration.
Svaret på frågan
varför vi så hårt håller fast vid Bibelns ofelbarhet hör ihop med Bibelns
egen undervisning. Vi vågar inte lita på oss själva som domare över
Skriften. Vi vet att det är tryggt att lita på Bibeln. Även om vi
måste medge, att det finns punkter där vi ännu inte förstår texten, är vi
övertygade om att Gud inte motsäger sig själv.
Bibelns
tillförlitlighet stöds också av forskningen, vilket redan framgick av
citatet från Odeberg. Dessutom visar kyrkohistorien hur farligt det är att
börja tumma på enskilda läror eller texter i Bibeln. Då befinner man sig
ute på ett lutande plan, där alltför många glidit så långt att de kommit
utanför den kristna tron.
|
|
1 Joh
4:2f |
Tyvärr är det så att
många lärare vid de teologiska fakulteterna och t o m präster -- se
uttalandena av Heikki Räisänen ovan -- har ställt sig vid sidan av den
kristna tron. När man inte längre tror att Jesus Kristus är sann Gud, som
blivit vår Frälsare genom att lida straffet för världens synd, finns inte
ens den första grunden kvar av kristendomen. Därför är sådana lärare inga
auktoriteter för dem som tror på
Kristus.
|