---

Kapitel 7: Nådemedlen

2 Kor 3:6

Bokstaven dödar, men Anden gör levande.

Rom 10:17

Anden och Ordet

Hur kommer en människa till tro? Måste det alltid ske via predikan, eller kan Anden tala på ett inre sätt? Det finns ju så många, som upplevt ett "andedop", då de fyllts av Anden och en jublande förvissning om frälsning?

Man brukar ofta hänvisa till att Gud är suverän och kan handla med oss hur han vill. Visst är det så. Men då kan Gud också besluta sig för att handla på ett bestämt sätt och bara så. Och han har bestämt sig för att handla med oss genom sitt Ord och genom sakramenten.

Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord.

Joh 14:26

Joh 16:12-14

Jesus har i sitt avskedstal undervisat om Andens uppgift:

Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.

Jag hade ännu mycket att säga er, men ni kan inte nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda er fram till hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för er vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för er.

SKB, s. 58

Apg 24:14

1 Kor 4:6

Upp 2:18f

2 Tim 3:14ff
2 Tim 4:3f

Efter att ha presenterat den grundläggande undervisningen om tron i de fyra första artiklarna går Augsburgska bekännelsen i artikel fem in på frågan, hur vi får denna tro:

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Samtidigt som Paulus är mån om att framhålla, att han tror allt vad som är skrivet i lagen och profeterna, inskärper han också att de räcker till som undervisning: "Intet utöver vad skrivet är." Vi skall lita på att det som Gud uppenbarat för sina heliga profeter och apostlar räcker till för vår salighet, och likaså för det som behövs för ett gudfruktigt liv. Därför inskärper också Johannes i Bibelns sista kapitel, att vi inte skall lägga något till eller ta ifrån det som är skrivet. Detta gäller naturligtvis närmast Uppenbarelseboken, men i tro på Andens ledning när Bibelns böcker sammanställts till en enhet kan vi med frimodighet låta dem stå för hela Bibeln.

Detta kan verka onödigt inskränkt. Men Gud vill på detta sätt skydda oss för villfarelser, som kommer i form av nya uppenbarelser och sanningar utanför Ordet. Vi kan inte lita på att det är Guds röst som talar i en uppenbarelse, om det inte är samma sanningar som redan finns i Bibeln.

SKB, s. 334

Luther var oerhört sträng mot s k svärmeandar, som gjorde anspråk på en direkt uppenbarelse av Anden. I de Schmalkaldiska artiklarna säger han så här:

Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen.

2 Kor 5:20

2 Kor 5:19

1 Petr 4:11

Nådens medel

Dessa yttre medel, Ordet och sakramenten, genom vilka Gud vill ge oss tron, brukar vi kalla nådens medel. Gud har anförtrott dem åt sin församling via apostlarna och Ordets tjänare.

Å Kristi vägnar är vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: Låt försona er med Gud.

Det budskap som innehålls i sändebudets uppgift är "försoningens ord". Det är ett budskap som grundar sig på en fullbordad gärning av Jesus. Förkunnaren skall alltså inte lägga något till, utan endast proklamera budskapet, på samma sätt som en kunglig härold förr i tiden läste upp kungens budskap.

Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord.

Klag 3:22f

SAKRAMENT: En helig handling instiftad av Gud, där han genom yttre medel, förbundna med Ordet, erbjuder, förmedlar och stadfäster sin nåd.

Försoningens ord är egentligen endast evangelium. Lagens ord dömer och leder till sorg. Det kan inte förmedla Guds frid, eftersom det inte alls talar om Guds gärningar. Därför kan vi i egentlig mening inte räkna lagens ord till nådemedlen. Guds nåd handlar ju om Guds barmhärtighet, som inte har tagit slut, utan är var morgon ny.

Däremot är sakramenten*, dopet och nattvarden, vittnesbörd om och en förmedling av Guds nåd till oss. Ordet sakrament finns inte i Bibeln. Från början avsåg ordet den ed, som dopkandidaterna svor vid dopet. De avsvor sig avgudarna och svor att lyda Kristus. Senare har ordet också börjat hänföras till nattvarden.

I den lutherska kyrkan har vi en snävare definition på sakrament än i den katolska kyrkan, som har sju sakrament. Vår definition är att ett sakrament är en helig handling, instiftad av Gud, där han genom yttre medel, förbundna med Ordet, erbjuder, förmedlar och stadfäster den nåd som Kristus utverkat åt människorna.

Den katolska kyrkan räknar förutom dopet och nattvarden också konfirmationen, boten, prästvigningen, äktenskapet och den sista smörjelsen som sakrament.

Ett sakrament kännetecknas av en handling: i dopet rening genom vatten och i nattvarden ätande och drickande. Dopet är inte ett yttre bad, genom vilket vi blir kroppsligt rena, och nattvarden är inte en vanlig måltid, där vi blir mätta. Men de förmedlar rening och näring i andlig mening, eftersom Jesus själv har påbjudit dem och försäkrat oss sin nåd genom dem.

Om man inte räknar med att det yttre medlet skall vara konkret, som dopets vatten och nattvardens bröd och vin, kan också boten eller närmare bestämt avlösningen räknas som ett sakrament. Så gjorde Martin Luther i vissa sammanhang.

Sakramenten får därför sin giltighet och kraft genom instiftelsen. Därför skall vi låta instiftelsen stå som Jesus har lärt oss och tro orden som de sägs. Utan denna instiftelse är sakramenten inte giltiga.

Kraften i sakramenten är evangeliets kraft. Guds löften i Ordet gäller alla människor, men genom sakramenten tillförsäkras vi personligen dessa löften. Giltigheten i sakramenten beror varken på förvaltarens eller mottagarens tro, men däremot ger sakramenten inte välsignelse utan att man tror på det budskap de förmedlar.

Som vi tidigare sett vill Gud handla med oss genom dessa yttre medel. Det är Ordet och sakramenten som är verktyg för Anden och förutsättning för tron, inte tvärtom. Vi skall inte först söka i oss själva efter tro och känslor, för att sedan vänta Ande. Ordet kallas i Bibeln Andens svärd. Därför skall vi bruka nådemedlen flitigt, för det är genom dem som Gud ger tron och stärker den.

Ps 58:11f
Ps 143:2

1 Kor 1:2
1 Kor 1:11f m. fl.

Den rätta delningen av lag och evangelium

När man ytligt läser igenom Bibeln, kan man ofta uppleva klara motsägelser t o m i centrala andliga lärofrågor. Så talar t ex Psaltaren om rättfärdiga människor, som skall glädja sig och få lön. Samtidigt sägs det också att ingen levande är rättfärdig inför Gud.

Paulus kallar församlingsmedlemmarna i Korint heliga, men strax därpå börjar han anklaga dem för en rad svåra synder. Hur går det ihop?

Här har vi att göra med själva nyckeln till det kristna budskapet. Det gäller delningen av lag och evangelium. Dessa två huvudläror står nämligen mot varandra och kan till synes inte förenas med varandra. Men samtidigt behövs båda två för att vi skall kunna förstå det kristna budskapet. För att söka första denna nyckel ställer vi upp en rad egenskaper hos lagen resp evangeliet sida vid sida:

Lagen

Någorlunda känd genom samvetet

Evangeliet

En hemlighet för den naturliga människan; måste uppenbaras av Gud

Kan inte göra oss till kristna

Föder på nytt

Lagen kallas i Bibeln ibland för bokstaven. Lagen dödar oss, dvs den tar ifrån oss vår egen tillförsikt och gör oss till syndare. Det känns inte bra för den naturliga människan. Men ändå är lagen Guds redskap och är ett led i hans strävan att föra oss till sig. Man brukar tala om att lagen är Guds främmande verk i oss, eller att Gud handlar med sin vänstra hand i lagen.

I motsats till bokstaven står anden, dvs evangelium. Det ger oss ett budskap som inte till någon del beror av oss själva. Och eftersom det talar om en nådig Gud, kan det väcka glädje och tro. Evangelium är Guds egentliga verk med oss. Det är hans högra hands verk.

Lagen är alltså inte ensam tillräcklig för att någon skall komma till tro. Men den behövs för att väcka människan till insikt om att hon behöver en Frälsare. Den skall därför predikas särskilt för sådana som lever i självsäkerhet och obotfärdighet. Men också kristna människor behöver lagen, eftersom de kämpar med sin gamla natur.

Den som har sett sin synd och är bedrövad över den behöver höra evangelium. Den som söker förlåtelse för sina synder skall inte behöva blanda in några egna prestationer i vägen till Gud, utan en sådan skall få höra ett fritt evangelium om syndarnas Frälsare. Man får inte göra evangeliet till lag genom att sätta in villkor. Evangeliet är alltid villkorslöst, helt gratis.

Om vi gör en sammanställning av de viktigaste av den kristna trons läropunkter och fördelar dem enligt uppdelningen lag-evangelium kunde det se ut på följande sätt:

Lagen

Evangeliet

Bara den som är helig får se Gud

Den som syndar skall dö

Den som tror har evigt liv

Matt 27:46

De båda kolumnerna tycks vara helt oförenliga. Ändå är det inte svårt att finna belägg för dem alla i Bibeln. Det är omöjligt att förena lagen och evangeliet på ett förståndsmässigt sätt.

Det finns en punkt där de förenas: Rita ett kors mellan staplarna! Guds lag drabbade Jesus på korset. Där syns Guds vrede och hat mot synden allra tydligast. Det är som om ett brännglas skulle fokusera hela världens ondska på honom som hänger på korset.

Från andra sidan korset sprids sedan välsignelse ut över världen: Guds kärlek. Jesus var den ende syndaren, då världens synd lades på honom, men han kunde också som den ende rättfärdige skaffa världen frälsning.

Den människa som av den helige Ande överbevisats om sin synd och sin frälsning i Kristus upplever hur lagen och evangeliet passar in i hjärtat. Båda behövs, för en kristen är samtidigt rättfärdig och syndare. Den gamla naturen skall dödas av lagen, och den nya människan lever av evangeliet.

Det är därför som både lag och evangelium skall predikas. Skulle lagen inte predikas, hamnade vi snart i en falsk säkerhet. Men om endast lagen ljuder, ser vi bara oss själva och vår ofullkomlighet, och då ligger förtvivlan på pass och lurar.

Att i praktiken kunna dela lagen och evangeliet rätt är en konst som vi aldrig lär oss fullkomligt, hur vi än försöker. Den konsten, säger Luther, utmärker en rätt teologie doktor!