Kapitel 3: Gud Fader och skapelsen

1 Mos 1:31

Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.

1 Mos 1:1

"I begynnelsen var Big Bang."

Var det så ? Eller var det så som det står i Bibeln: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord"?

Den frågan kommer aldrig att kunna besvaras med vetande. Det är endast tron som ger svaret.

Hebr 11:3

Genom tron förstår vi att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud, så att det man ser inte har blivit till av något synligt.

En vetenskapsman, som i sitt laboratorium och utgående från sina iakttagelser runtom i naturen sammanställer sina observationer och gör upp hypoteser för att förklara det som sker omkring oss, är medveten om hur begränsad han är. Han kan inte gå längre än hans observationsmaterial tillåter. Om han är ärlig måste han medge att han med vetenskapens redskap inte kan tränga in i de yttersta frågorna, frågorna om livets uppkomst och syfte. Många försöker sig på gissningar, och alltför många låter sina gissningar framstå som verkliga fakta. Men där vårt vetande upphör, skall vi ödmjukt stanna.

Då kan vi fråga, om Gud har uppenbarat någonting om saken i sitt ord. Om han har gjort det, skall vi lita på att han, som är sanningen, också förmår uppenbara sanningen för oss.

Vi kan naturligtvis också fråga, om Guds särskilda uppenbarelse räcker till för att ge oss en tillräcklig kunskap om skapelsen, eftersom det heter "genom tron förstår vi". Kan vetenskapen överhuvudtaget lägga något till?

Genom iakttagelser får vi naturligtvis kunskap om den kontinuerliga skapelsen och om naturlagarna. När det gäller den första skapelsen måste vi erkänna att ingen människa varit med. Det enda som ger vetenskapen en möjlighet att komma nära skapelsen är att förutsätta, att samma krafter som vi ser idag alltid har varit verksamma i samma form. Men detta är en förutsättning som strider mot Bibelns uppenbarelse. Den talar om ett mäktigt ingripande, som aldrig senare upprepats. Därför måste vi falla tillbaka på tron.

En omvänd fråga är om enbart den allmänna uppenbarelsen kan ge oss en tillräcklig undervisning om skapelsen, eller om vi utan Bibeln famlar i mörker. Många hävdar att Bibeln inte vill berätta något om hur Gud skapat, utan endast att han skapat. Tvärtemot detta skall vi se att Bibeln verkligen vill berätta hur, och att den därvid kompletterar den naturliga uppfattningen att det finns en konstruktör bakom universum. Bibeln lär oss närmare känna denna Skapare.

Myt eller verklig historia?

Gud har funnit för gott att uppenbara för oss hur jord och himmel skapats. Men hur skall vi förstå Bibelns skapelseberättelse? Är den en myt, som den bibelkritiska teologin säger, eller återger den verklig historia?

Albrektsson, s. 145f

Bertil Albrektsson definierar en myt på följande sätt i en kursbok för teologiska studier:

Myten handlar om ett skeende, som är upphovet och förklaringen till livet sådant det nu är. Det kunde kanske uttryckas så, att ett typiskt skeende i myten skildras som en engångshändelse: allmänmänskliga upplevelser, som präglar tillvarons mönster framställs i form av en händelse i den mytiska urtiden. I denna mening kan man naturligtvis tala om myter i GT. Adam är Människan; hans synd är vår synd. Människolivets grundvillkor: arbetets möda, barnafödandets smärta och dödens oundviklighet förklaras i syndafallsberättelsen i Gen 3 ur det som hände en gång i urtiden, när Herren Gud för syndens skull förbittrade människans lott. Samma karaktär har de båda skapelsemyterna i Gen 1 och 2: universums och människans ursprung skildras, och därmed ges en förklaring till den värld där människan nu har sitt hem.

EVOLUTIONS-
TEORI:
En teori enligt vilken allt levande utvecklats från primitiva organismer.

Om vi nu slår upp dessa berättelser och läser dem utan förutfattade meningar, skulle vi då läsa dem som sådana myter? Det är svårt för oss att tänka oss bort från allt vi hört och lärt om detta. Men om vi skulle sätta texten t ex framför en afrikan som just lärt sig läsa?

Det är alldeles klart att berättelserna i de första kapitlen i Bibeln själva gör anspråk på att framställa historia för oss. Orsaken till att man underkänner detta anspråk är framför allt den naturvetenskapliga teori som går under namnet evolutionsteorin, dvs en gradvis utveckling (härifrån även utvecklingsläran)av allt levande från primitiva organismer. Denna lära har sedan Charles Darwin (1809-83) fått en sådan spridning och blivit så allmänt omfattad att det är ytterst svårt att föra fram en avvikande tanke utan att bli stämplad som ovetenskaplig.

1 Mos 1:1-3

Det gudomliga skaparordet

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.

Det första verbet (hebr: bará = skapa) kan endast användas om det gudomliga skapandet. Att tänka sig en människa eller en naturprocess som subjekt strider mot ordets innebörd. Redan detta ord anger att det är ett under, en unik händelse, som sker.

Joh 1:1-3

Johannesevangeliet ger oss en parallell:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.

INKARNATION: Människoblivande (lat.: in carnis = i köttet).

Kol 1:16

Här antyder Johannes att Jesus, det inkarnerade Ordet, aktivt medverkade i skapelsen. Samma sak utsäger Paulus i Kol 1. Hela treenigheten var samlad för att utföra detta stora verk, eftersom också Guds Ande nämns.

Hebr 11:3

Det är ett mysterium för vår tanke, hur Gud kunnat frambringa materien genom sitt blotta ord. Men så säger Skriften, och den säger också att vi kan förstå det enbart genom tron.

Ps 33:6,9

Himmelen är gjord genom Herrens ord, och all dess här genom hans muns anda. Ty han sade, och det vart; han bjöd, och det stod där.

1 Mos 1:5

Skapelsedagarna

Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

I motsats till praxis bland judarna räknar skapelseberättelsen dagarna från morgon till morgon. I den judiska kalendern räknas dagarna från afton till afton.

Hur skall vi då fatta dessa dagar? Kan man tänka sig att de kan vara långa tidsperioder? Eller måste de tolkas som vanliga 24-timmars dygn?

Periodtolkningen har framkastats utgående från Psalm 90:4, med en variant i 2 Petr 3:8, där tusen år för Herren sägs vara såsom en dag. Men där handlar det inte alls om skapelsedagarna, utan dessa ställen är en utsaga om att Gud är evig, och att han inte kan inordnas i våra tideräkningssystem.

2 Mos 20:11

Ett kraftigt motargument mot periodtolkningen finns i 2 Mos. 20:

Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är.

Här handlar det verkligen om skapelsedagarna, för detta är motiveringen till helgandet av den sjunde dagen, sabbatsdagen.

Om man enbart ser till texten i skapelseberättelsen, finns det ingenting som antyder en symbolisk betydelse av det hebreiska ordet för dag. Den första dagen kallas dag ett, medan de följande dagarna bestäms av ordningstalen andra, tredje osv. Denna skrivning talar mot en symbolisk betydelse av ordet dag.

Guds skapelse följer en naturlig ordning. Först skapas ljuset, livsbetingelsen för allt skapat. Vad detta ljus bestod av innan himlakropparna skapades får vi inte veta. Sedan formas atmosfären, vilken har en underbar och nödvändig funktion för allt liv, och haven får sin plats. På tredje dagen frambringas de gröna växterna, "efter deras arter".

Det måste här påpekas, att artbegreppet ingalunda är det samma som det som vår tids biologiska vetenskap använder. Det är närmare begreppen släkte eller familj, ett "slag" som på något sätt begränsar möjligheterna till korsningar. Att nya "arter" (enligt nutida definition) uppstår motsägs inte av Bibeln.

På den fjärde dagen skapas himlakropparna. Det är väl på denna punkt som de flesta invändningarna brukar göras. Då tänker man på de väldiga avstånden till stjärnorna, som man räknar i miljoner ljusår. Ljuset från dessa kroppar skulle alltså ha varit på väg i miljoner år. Hur går detta ihop, om Gud skapat världen relativt nyligen?

Vi vet inte svaret på den frågan. Men det behöver inte oroa oss, eftersom också naturvetenskapen har svårt att ge trovärdiga inomvärldsliga förklaringar till detta. För den allsmäktige Guden är det inget problem att i skapelseögonblicket låta ljus framgå var och i vilken form han vill, lika litet som det var omöjligt för honom att låta träd och blommor växa fram utan den utveckling under decennier, som vi är vana med.

1 Mos 1:26

Under den femte dagen skapas vattendjuren och fåglarna. Den sjätte dagen utgör höjdpunkten i skapelseverket. Då skapas först landdjuren. Sedan samlar Gud sig till ett rådslag: "Låt oss göra människor till vår avbild..."

Människan skapas till Guds avbild, som bestod i en särskild upphöjdhet över det skapade och skulle yttra sig i ett liv i gemenskap och samhörighet med Gud.

1 Mos 1:27

1 Mos 1:28

1 Mos 9:3

"Till man och kvinna skapade han dem." Här får vi veta, att det manliga och det kvinnliga är givet genom skapelsen. Det är inga mänskliga påfund, som kallas "könsrollstänkande", utan Gud har givit särskilda uppgifter och roller åt vartdera könet.

Så följer välsignelsen. Dit hör dels barnen och dels uppgiften att råda över den övriga skapelsen. Till föda får människan hela den ymniga växtlighet som nu täckte jorden. Först efter syndafloden får människan tillstånd att också bruka kött till föda.

"Det var mycket gott"

När skapelsen var fullbordad, kunde Gud konstatera att han hade gjort ett mycket gott verk. Där fanns ingenting bristfälligt. Allt det skapade var väl utrustat för sitt syfte.

I denna värld hade Gud nu också insatt naturlagar som skulle reglera alltsammans. Därför sägs det, att han vilade på den sjunde dagen. Naturlagarna tog över där Gud upphörde med sitt direkta ingripande i det unika skapelseverket. Det betyder inte, att Gud skulle ha dragit sig bort från sin skapelse. Han är hela tiden intresserad av den och uppehåller den genom sin godhet.

Allt detta fördärvades inom kort genom människans syndafall. Därefter började allt sönderfalla och gå mot död och förgängelse. Det är alltså inte så, som utvecklingsläran säger, att allt går mot högre utvecklingsstadier. Det högsta stadiet befann sig naturen i strax efter skapelsen.

Människans skapelse

Bibelkritiken talar vanligen om "skapelseberättelserna" i pluralform. Da menar man att den andra berättelsen börjar med 2:4: "Detta är berättelsen om den ordning...".

Bibelforskare har emellertid visat att den berättelse som börjar i 2:4 är en av tio s k fortsättningshistorier, där rubriken för varje avsnitt syftar tillbaka på det som föregått. 1:1-2:3 skulle då ha rubriken "Himmelen och jorden", vilken följs av berättelsen om människan ("Adam", se 5:1!). Hela 1 Mosebok är en enhetlig komposition av en inledning och tio följdberättelser, av vilka de fem första beskriver urhistorien (kap 1-11) och de fem senare beskriver patriarkhistorien.

Berättelsen om människans skapelse, vilken börjar i 2:4 och också omfattar berättelserna om syndafallet, Kain och Abel samt Sets födelse, skall alltså ses som en komplettering till berättelsen om hela jordens skapelse. Nu står människan i centrum och är på ett särskilt sätt föremål för Guds omsorg. Därför finns det ingen orsak att konstruera motsägelser mellan kapitel 1 och 2.

Matt 19:4f

Ef 5:31f

1 Mos 2:25

Särskilt intressant är berättelsen om kvinnans skapelse. Den får en teologisk tyngd genom Jesu hänvisning i samband med undervisningen om äktenskapet och genom Paulus' framställning om församlingen som Kristi brud.

Äktenskapet är alltså instiftat redan genom skapelsen. Det hör till alla människor över hela jorden. Denna innerliga gemenskap, som härleds från att kvinnan blivit kött av mannens kött, och som därför präglas av en naturlig dragning mellan de båda könen, har Guds välsignelse. Den står över det som människan själv besluter om.

Både här och i samband med välsignelsen i kapitel 1 ser vi hur sexualdriften hör med till Guds goda skapelse. Den har som syfte att garantera människosläktets fortbestånd, men också att göra den äktenskapliga föreningen till en ömsesidig hjälp och glädje. Nakenheten är här helt naturlig, eftersom syndafallet ännu inte förstört de ursprungliga relationerna.

Kol 1:16

Änglarna

Till Guds skapelse hör också den osynliga världen, även om vi inte vet så mycket om den. Kolosserbrevet talar om "tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden."

OCKULT:
Övernaturlig, hemlig.

 
Luk 2:13

Sådant förlöjligas ofta i vår tid. Människan brukar inte gärna tro det som man inte kan se. Samtidigt finns det i vår tid ett ökande intresse för det ockulta.

Att änglar finns borde vara helt klart för den som läser sin Bibel. Det sägs inte så mycket om hurudana de är och vad de gör. Vi får veta att de är många. Julberättelsen hos Lukas talar om en stor härskara. De måste alla ha skapats någon gång före den sjunde dagen, då Gud vilade och allt var fullbordat.

1 Mos 3:24
Jes 6:2

Änglarna nämns ibland vid namn. Vi känner Mikael och Gabriel. I Gamla testamentet nämns keruber och serafer som särskilda grupper av tjänare inför Guds tron. De kan ibland anta mänsklig gestalt. Till änglarnas uppgifter hör att skydda människorna och lovsjunga inför Guds tron. Om vi kunde se in i den himmelska världen kunde vi se mängder av änglar omkring oss.

2 Petr 2:4
Jud 6
Upp 12:9ff
Luk 10:18ff
Matt 16: 18
Ef 6:11ff

En del av änglarna har syndat och har blivit utkastade från himlen. Vi vet inte precis hur det gick till. Deras ledare är djävulen, som kallas Satan. De onda andemakterna är starka och försöker fördärva Guds verk. De är den drivande kraften bakom världens ondska. De söker fördärva kyrkan genom villfarelser, genom att sätta hinder för kyrkans tjänare, vända människornas sinnen från Guds ord och bönen och genom förföljelser. Trots att de är mycket starka och många skall de inte helt ta makten. Men vi skall ta dem på allvar och rusta oss till kamp mot dem.