När vi ska bekanta oss med ”lutherska” väckelsegruppers kyrkosyn och praxis, är det naturligt att börja med Luther och de evangeliska väckelsegrupperna under reformationen.

Luther och reformationen

Var finner vi den kristna kyrkan – enligt Luther?

Kyrkan, säger Luther, känns inte igen på bestämda yttre ordningar, men på evangeliets rena lära och rätt förvaltning av sakramenten. Detta är de centrala notae ecclesiae (kyrkokännetecken). (WA 50,28-35)

Som alltid, så orienterar sig Luther här utifrån ”huvudartikeln” om rättfärdiggörelse av tro. Kyrkan är de troende, och tron är Guds Andes verk genom nådemedlen. Därför bör dessa medel, Ordet och sakramenten, stå i centrum för vår uppmärksamhet, när vi vill finna kyrkan. Där vi finner nådemedlen, finner vi de troende - kyrkan.

Till den rätta förvaltningen av sakramenten hör, enligt Luther, att nattvarden bara ges till dem, som vill bekänna sin synd och leva ett nytt liv med Jesus. Ingen som är uppenbart obotfärdig, bör få tillgång till altarbordet. Ordet utdelas till alla, men nattvarden bara till dem, som kan räknas som kristna utifrån sin bekännelse.

Den bibliska grundvalen för denna praxis finner Luther bl.a. i 1 Kor 5.

Om nattvarden förvaltas på detta sätt, kommer den naturligt att avgränsa kyrkan som en synlig och känd persongemenskap i världen. Det är Luther helt medveten om, och det är just detta som är hans önskan. ”Jag har länge önskat”, säger han år 1522, ”att utskilja dem som är sant troende för sig” (WA 12,485 b,3-6). Han vet, att den synliga och igenkännliga församlingen kommer att bli mycket liten vid denna praxis. Men just i detta ser han en positiv sak: ”Då kommer vi att se, hur få, som är kristna” (WA 12, 485 b,2 f.).

Luther är inte blind för, att den bekännande församlingen kan inrymma hycklare. Just därför skall ordet förkunnas rannsakande, väckande och evangeliskt klargörande i församlingen, så att alla leds till en levande tro på Kristus.

Samtidigt menar Luther, att det både är rätt och nödvändigt att dra en yttre gräns mellan dem, som kan räknas som kristna, och dem som inte kan det. Vid en biblisk förvaltning av sakramenten dras denna gräns av sig själv – och på ett sant evangliskt sätt.

Sakramenten är till för syndare, som har behov av nåd, och som på nådens grund önskar leva ett heligt liv. Vid en rätt biblisk förvaltning av sakramenten blir den kristna kyrkan en gemenskap av dem, som har dessa kännetecken.

År 1523 anbefaller Luther, att det före nattvarden bör föras samtal med dem, som söker sakramentet. De som prästen känner som kristet mogna behöver nödvändigtvis inte bli förhörda. Men för andra skulle det vara rätt och nödvändigt. Detta, att nattvarden endast bör ges efter ett förhör, har blivit en gemensam luthersk lära. I Augustana 24 står det så här: ”Ty inga får tillträde, som icke därförinnan förhörts.”

På grund av denna grundsyn kommer Luther i inledningen till ”Deutsche Messe” (1525-1526) fram till att fastslå, att den stora och folkomfattande kyrkoformen icke är ett uttryck för ett sant evangeliskt och bibliskt församlingsliv. De allra flesta kyrkomedlemmarna är uppenbart inte kristna. Ett sant, bibliskt församlingsliv kan bara omfatta dem som på allvar vill vara kristna, och som bekänner tron med både munnen och handen.

Som den danske Luther-forskaren Leif Grane har påvisat, tänker Luther i denna första fas av reformationen ”förkonstantinskt” (Grane 1992, ’Den uberegnelige Luther’, 85).

Det var kejsar Konstantin, som år 313 legaliserade kristendomen. Som följd av detta blev det snart en plikt som medborgare att vara döpt och medlem av kyrkan. Skillnaden mellan kyrkan och världen suddades ut, och kyrkan förlorade sin prägel av en avgränsad och avskild gemenskap.

Luther önskade emellertid gå tillbaka från denna utveckling till apostlarnas skrifter och deras vägledning för kyrkolivet. Hans kyrkotänkande och församlingsideal formades under reformationens första år av Nya Testamentet. Han erkände, att mycket av det, som kännetecknade den apostoliska vägledningen av församlingslivet, senare hade försvunnit. Detta skulle nu väckas till liv igen. Det gällde inte blott kyrkotukten utan i hög grad också det allmänna prästadömet. Luther underströk starkt värdet och nödvändigheten av en ordnad förkunnelse och läromässig vägledning av kallade predikanter. Men med utgångspunkt i 1 Kor 12 och 1 Petr 2, gjorde han upp med tanken om en tudelning av kristenheten i ett andligt och ett världsligt stånd. Alla kristna är genom dop och tro präster med Kristus. Och som präster har de både rätt och kallelse att räcka varandra Guds ord till hjälp och uppbyggelse i tron. De får vittna för varandra, utöva själavård och var och en använda de nådegåvor Gud har gett dem. Utifrån en sådan församling kan de kristna också vittna missionerande för andra och utöva diakoni. Det är Luthers hopp, att detta nytestamentliga församlingsliv åter kan komma till uttryck (WA 12,180-181,196, 318; 19,75).

När Luther uppmuntrade evangeliskt troende grupper runt omkring till att bryta med den katolska kyrkan på stället och i stället bilda sina egna församlingar, hänvisade han också här till det allmänna prästadömet. Som präster har alla kristna kallelse och plikt till att bedöma läran. När Paulus förmanar till att pröva förkunnelsen och bryta med falska lärare, är det en förmaning, som ges till alla kristna. Låter de troende bli att göra upp med den falska läran, förnekar de Kristus och nedkallar Guds vrede över sig.

Befinner de troende sig i en irrlärande kyrka, där de inte kan få en sann förkunnelse och en rätt sakramentsförvaltning, ska de med gott samvete själva kalla och insätta rätta, evangeliska predikanter. Enligt Nya Testamentet är rätten att kalla och insätta präster given just till församlingens gemenskap. Det behöver man ingen biskop till. De katolska biskoparna kan de troende omöjligt vända sig till, eftersom de är falska lärare. Dem måste de troende för sin salighets skull hålla sig ifrån. I stället ska de med full frimodighet själva kalla och insätta en av sina egna som präst – om de så bara är sex eller tio stycken. De ska inte bry sig om, att romerska kyrkans lag förbjuder det. Här står själarnas frälsning på spel (WA 11,408-413; 12,180-189, 490 ff.).

Men vilka grupper har rätt att handla så? Var finner man de kristna, som har en biblisk och evangelisk rätt att bilda församlingar i en kyrklig nödsituation? Det är inte så svårt, säger Luther. De som prisar och bekänner Guds ord och evangelium och håller fast vid det, dem får vi räkna som kristna, bara de inte framhärdar i uppenbar synd. Där de samlas, där är Guds kyrka, och en sådan grupp har full biblisk rätt att bilda en församling (WA 12,195).

I anknytning till det ämne vi är samlade kring här är det värt att märka, att Luther i en kyrklig nödsituation finner den sanna kristna kyrkan hos dem, som samlas kring Guds ord och håller fast vid det – även om de inte har någon ordnad förkunnelse eller rätt sakramentsförvaltning. Där en liten grupp i en förfallen kyrka samlas kring Guds ord och evangelium, prisar det och håller fast vid det – där är Guds sanna kyrka! Det lyhörda, tacksamma och lydiga förhållandet till Guds ord tjänar alltså för Luther som nota ecclesia i en kyrklig nödsituation.

Samtidigt är det värt att märka, att Luther understryker, att en sådan grupp har rätt och kallelse att bilda en sann evangelisk församling med full nådemedelsförvaltning. Det är målet för deras arbete.

Slutligen bör det noteras, att det enligt Luther är legitimt att bilda avgränsade församlingar av kristna inom en kyrka, bara när kyrkan är förfallen och inte har en rätt förvaltning av nådemedlen. Ifall förvaltningen av Ordet och sakramenten är rätt, så är den yttre kristna församlingen redan avgränsad. Och inom en rätt kyrka är det oförsvarligt att bilda exklusiva kristna gemenskaper, som har för avsikt att utskilja en särskilt helig eller troende grupp. Det strider mot kyrkans evangeliska grundlag och enhet.

I sin uppgörelse med munkväsendet fastslår Luther med stor styrka och klarhet, att ingen har rätt att bilda särskilda gemenskaper inom den kristna kyrkan med målet att samla de särskilt heliga eller troende. Kyrkan är den allmänna gemenskapen av kristna, samlade kring en förvaltning av nådemedlen, en tro och ett nytt liv. Innanför denna gemenskap varken kan eller får man skilja mellan olika grupper utifrån olika grader av andligt liv och helighet (WA 8,584; 12,297).

Med andra ord: när några bildar egna församlingar av bekännande kristna inom en kyrka, är det en nödlösning i en kyrklig krissituation. Det är inte hållbart på längre sikt. De troende måste arbeta på att få ett samlat och rätt församlingsliv antingen genom en reformation av den existerande kyrkan eller genom etableringen av ett kyrkligt alternativ.

När det gällde Luthers vägledning av det evangeliska lekfolket i samtiden, så var hans frimodiga och bibliskt grundade uppmuntran till att själva bilda församlingar förenad med en personlig misstro till samtidens lekfolk och deras andliga omdömesförmåga. Med framväxten av svärmiska församlingar och med bondekrigens missbruk av Luthers tal om det allmänna prästadömet gick Luthers misstro över i en ängslan för lekfolket. Efter bondekrigen uppmuntrade han aldrig mer lekfolket till att själva bilda församlingar av bekännande kristna. Istället valde han nu att samarbeta med fursten för att få ut det bästa möjliga av den konstantinska kyrkoformen.

Reformationens resultat blev en fursteledd och folkomslutande tvångskyrka, där prästerna hade praktisk ensamrätt på kyrklig aktivitet.

Ingen kan vara blind för, att det genom denna kyrka och dess lutherska präster blev förmedlat ett kraftfullt evangeliskt budskap, som blev till väckelse, tro och andligt liv för många. Det var verkligen tal om, att evangeliets ljusa dag också kom till våra skandinaviska länder. Detta är det orsak att tacka och lova Gud för! Samtidigt ska vi ha klart för oss, att många av Luthers bibliskt förankrade kyrkotankar aldrig blev utvecklade.

Leif Grane menar inte att den kyrka som uppkom genom reformationen var ett uttryck för Luthers principiella och ideala kyrkotänkande. Han påpekar att Luther inte fick någon ny, principiell kyrkotanke efter bondekrigen, men att han inte längre trodde på att hans kyrkliga ideal kunde realiseras. Därför accepterade han, att andra övertog ledningen av det yttre kyrkliga reformarbetet och förde det i en annan riktning: ”Hans ändrade strategi efter 1525 avslöjar alltså en slags resignerad accept av förlöpet, och är därför inte resultat av ny teologisk insikt” (Grane 1992, 55). ”Vad han hade att bjuda på var inte konkret brukbart, och han tappade den avgörande inflytelsen på utvecklingen av den evangeliska landskyrka, som blev resultatet” (ibid. 57).

Pietismen

Philip Jacob Spener (1636-1705) har kallats för ”lutherdomens andra reformator”, och i den lutherska väckelsetraditionen är det många som ser honom som den, som förverkligade Luthers församlingsideal.

Det är sant att Spener samlade troende i gemenskaper för sig. Det är också sant, att de pietistiska konventiklarna kom att utgöra ramen kring stora delar av det gemenskapsliv, som Luther hade talat om. Här uppbyggde man varandra med Guds ord, förmanade varandra och utövade själavård. Aspekten av ömsesidighet dominerade i konventiklarna. Man räckte varandra Guds ord till väckelse, evangelisk tröst och till vägledning i troslivet. Och det ord, som man delade, bar frukt i en mäktig och rik andlig väckelse. Samtidigt fanns det en stor uppmärksamhet på dem som var utanför. Utifrån dessa konventiklar drev man ett omfattande missions- och diakoniarbete för människor i nöd. Allt detta var konkreta utvecklingar av det allmänna prästadömet och var i överensstämmelse med Luthers egna tankar, det var aspekter av det kristna församlingslivet, vilka varit allvarligt försummade under ortodoxin.

Liksom Luther önskade Spener, att den avgränsade församlingen av bekännande kristna skulle ha ett sant evangeliskt församlingsliv efter urkyrkans förebild. Men det fanns också en avgörande skillnad mellan dem. För Spener var det inte avgörande att församlingen skulle förvalta sakramenten.

Han hade minst fyra orsaker till detta val:

1) Spener önskade, så långt som möjligt, hålla sig innanför lagstiftningen och undgå kyrklig oro.

2) Han önskade att den lilla församlingen av väckta skulle ha en väckande och förnyande inverkan på kyrkan i dess helhet. Den skulle inte vara en ny kyrka, men en ecclesiola in ecclesia – en liten kyrka i kyrkan.

3) Spener lade, i förhållande till Luther, inte stor vikt vid det nära sambandet mellan sakramentens förvaltning och ett rätt evangeliskt församlingsliv. Det avgörande för honom var ordets sanna förkunnelse.

4) Spener såg inte sakramentsförvaltningen som den rätta yttre gränsdragningen mellan kyrkan och världen. Enligt Spener trädde den sanna kyrkan fram synligt genom de troendes helgade liv.

På alla dessa fyra områden stakar Spener ut linjen för den del av pietismen, som skapar ecclesiolae in ecclesia.

Den historiska betydelsen av Speners åtskiljning av sakramenten och den rätta församlingen kan knappast överskattas. En rad andliga och teologiska svagheter, som anknyter till stora delar av den pietistiska ecclesiola-kulturen, måste i hög grad härledas hit. Här nämns bara tre:

1) Tendensen att utveckla notae ecclesiae på egen hand. Utan sakramentets yttre tecken på och markering av kyrkans gräns definierade man på egen hand några andra tecken. Det handlade typiskt om ett bestämt andligt erfarenhetsmönster och ett bestämt förhållande till adiafora. Där man fann dessa notae, fann man de rätta kristna – och omvänt. Man avgränsade med andra ord den yttre kyrkan på ett sätt som saknade grund i Skriften och evangeliet och därför till sin natur var lagisk.

2) Tendensen till en individualistisk och spiritualistisk tolkning av sakramenten. När sakramenten inte längre tjänar till att markera upptagandet och delaktigheten i de kristnas yttre och synliga kyrkogemenskap, blir det naturligt att tänka reduktionistiskt om deras innehåll som något som bara gäller den enskildes personliga förhållande till Jesus.

3) Tendensen att inte ha sinne för den själavårdande och evangeliska trösten och kraften i sakramentens tecken och löftesord.

Samtidigt gäller att åtskiljandet av sakramenten och ecclesiola-församlingen på sitt sätt bidrog till att främja Speners vision om en förnyelse av den stora kyrkan. På grund av att de väcktas egen församling inte hade sakramenten måste de bli kvar i den stora kyrkan och mer eller mindre regelbundet uppsöka dess nattvardsbord. Sakramenten blev i betydande grad den livlina som knöt ihop ecclesiola och ecclesia.

När kyrkohistorikerna ska bedöma Speners verk, framhåller de generellt ecclesiola in ecclesia-strategin som det avgörande nya han kom med. Den lilla församlingen av de väckta blev det viktigaste redskapet till utbredandet av den pietistiska väckelsen från slutet av 1600-talet och fram till mitten av 1700-talet. Den pietistiska väckelsen representerade i en andligt och teologiskt mycket mörk tid en återgång till en bibliskt grundad förkunnelse av lag och evangelium med betoning av synd och nåd, frälsning och förtappelse, omvändelsens nödvändighet och Kristi frälsargärning som vår enda ära och tröst inför Gud. Särskilt i Norge och Danmark blev väckelsen till tro och andligt liv för många.

Under rationalismen i slutet av 1700-talet överlevde den pietistiska tron i små ecclesiola-grupper utspridda i Skandinavien. Härifrån bröt den fram igen i början av det nya århundradet. 1800-talet blev det stora väckelseårhundradet i Västeuropa.

Väckelserörelserna 1800-2006

När vi nu ska se närmare på de lutherska väckelsegruppernas kyrkosyn och praxis under perioden från 1800-talet och fram till i dag, vill jag först säga, att jag kommer att koncentrera mig på utvecklingen i Danmark, Norge och Sverige på grund av att det är det jag har arbetat med forskningsmässigt. Jag beklagar mycket att Finland åsidosätts. Men jag hoppas och tror att mycket av det jag kommer in på också kan överföras på och användas i ett finskt sammanhang.

Ser vi på 1800-talet, delas väckelsefolket i fyra linjer med olika kyrkliga strategier:

1) Den icke-lutherska frikyrkligheten kom svagast till uttryck i Danmark och starkast i Sverige. Orsaken till den starka frikyrkligheten i Sverige kan primärt hittas i ett långvarigt och intensivt motsatsförhållande mellan det lutherska prästerskapet och det väckta lekmannafolket. Då väckelsefolket i Sverige fick möjlighet att slippa det lutherska ämbetsståndet var det ett stort antal som utnyttjade den.

Om vi drar upp linjerna fram till idag finns det i Sverige ca 350 000 medlemmar i de icke-lutherska protestantiska frikyrkorna, ca 90 000 i Norge och bara cirka 20 000 i Danmark.

2) Den löst organiserade inomkyrkliga verksamheten kom till uttryck hos de väckelsefolk som inte önskade bilda egna organisationer och självständiga församlingar, men som ville sluta upp kring den folkkyrkliga gudstjänsten hos goda, lutherska präster.

I Sverige har denna strategi varit karakteristisk både för læstadianerna och för gammalkyrkligheten – ända fram till vår tid. Under de sista 10 åren kan man emellertid konstatera ett uppbrott.

Vissa læstadianska grupper har valt att förverkliga en självständig förvaltning av sakramenten – inom kyrkan. Motiveringen är Svenska Kyrkans avfall från Guds Ord. En sådan praxis är ett brott mot kyrkans ordning, men den svenska kyrkan har inga juridiska sanktionsmöjligheter.

Gammalkyrkligheten har varit en av de drivande krafterna bakom bildandet av ”Missionsprovinsen”. Som en reaktion mot kyrkans läromässiga förfall har man här tagit intiativ till att själv kalla och insätta bibeltroende, lutherska präster. Man säger att det sker inom Svenska Kyrkan, men det sker utanför kyrkans ordning, och från kyrkans sida betraktas ”Missionsprovinsens” präster som schismatiker.

Enligt Luthers kyrkotänkande är det mer än tveksamt om man kan arbeta med två inbördes oberoende, självständigt ledda sakramentsförvaltande gemenskaper – den ena inne i den andra. Frågan är om det inte måste göras ett val.

I Danmark hade den grundtvigska riktningen från början karaktären av en löst organiserad, inomkyrklig verksamhet. Men den miste helt sin väckelseprofil i början av 1900-talet och är därför inte längre relevant för det vi talar om här.

I Norge var den tidiga haugianismen mycket medveten om att inte vilja bilda formella organisationer och församlingar. Men redan i mitten av 1800-talet upplöstes denna princip och haugianerna bildade föreningar. Idag är det bara læstadianerna som i Norge är utan formell organisation.

3) Den organiserade inomkyrkliga verksamheten fick i både Sverige, Norge och Danmark föreningen som sin grundform. Att man valde just föreningen som gemenskapstyp kan förstås i ljuset av samtiden. Mitten av 1800-talet var generellt föreningarnas storhetstid. Det bildades föreningar för alla möjliga ändamål: politiska, sociala, kulturella och religiösa. Det var de liberala och demokratiska idéernas genombrottstid, och en stor del av befolkningen engagerade sig i föreningar som främjade det som de hade blick och hjärta för.

När det gäller organisationsformen var det ingen större skillnad mellan de politiska och de kristna föreningarna. Båda föreningstyperna hade en demokratisk uppbyggnad och ledning, och deras möten liknade varandra i hög grad. Den yttre formgivningen av de väcktas gemenskaper var alltså i högre grad inspirerad av samtidens demokratiska föreningsmodell än av Nya Testamentets vägledning för ett rätt och gott församlingsliv.

Inte desto mindre var det generellt karakteristiskt för missionsföreningarnas första och mest betydelsefulla ledare att de betraktade den lokala föreningen av väckta som ett återupplivande av urkyrkans församlings- och gemenskapsliv. Det gäller t.ex. i Sverige C.O. Rosenius, i Danmark Vilhelm Beck och i Norge Ludvig Hope och Ole Hallesby. Alla dessa ledare ser på de väcktas förening som ett mer sant och klart uttryck för ett kristet församlingsliv än folkkyrkans församlingar. Ganska visst har föreningarna inte någon full sakramentsförvaltning, men de har något annat. De är präglade av en levande glädje över frälsningen i Jesus, en varm gemenskap mellan de väckta och av ett kraftigt missionsarbete. Ledarna kan ha tankar och visioner om, att föreningarna vid någon tidpunkt ska förverkliga ett helt församlingsliv – och de tankarna möter man faktiskt hos dem alla. Men i första hand är de mer upptagna av att väcka och främja det andliga livet, utbreda evangeliet om Jesus och vinna människor för evigheten än av att bilda hela församlingar.

Ole Hallesby är en klar representant för denna tankegång. Principiellt menar han, att de väckta bör bryta med statskyrkan och bilda egna församlingar med en fullständig och biblisk sakramentsförvaltning. Men han erkänner, att de folkkyrkliga rörelserna är så goda och starka redskap för utbredningen av evangeliets budskap i samtiden, att det ännu inte är tid att förverkliga de ideala bibliska tankarna om församlingens uppbyggnad. Därför anbefaller han, att de väckta – i första hand – blir kvar i folkkyrkan och här etablerar ett `elliptiskt´ samspel mellan föreningen och kyrkan. Det är Ole Hallesby, som först använder denna bild: ellipsen med de två brännpunkterna som bild på de väcktas församlingsliv. De väckta bör komma både till föreningen och till en god präst i kyrkan. De mest kyrkliga föreningarna har handlat på detta sätt, medan troheten mot sockenkyrkan inom de lågkyrkliga föreningarna har varit mycket svag.

För alla de nationella missionsföreningarna gäller det emellertid att de själva utvecklade en praxis att kalla predikanter för att förkunna Guds ord. Detta skapade i alla de tre länderna stor kyrklig oro. Kritiska präster hänvisade till CA XIV, som förbjuder all offentlig förkunnelse av Guds ord utan rätt kyrklig kallelse. De väcktas ledare gav olika svar på denna kritik. Men ingen av dem kunde förklara hur man inom en och samma kyrka kan ha två ledningar, som oberoende av varandra uppträder med rätten att kalla förkunnare. Min personliga bedömning är att detta problem inte kan lösas. CA förutsätter en odelad kyrka, en nådemedelsförvaltning och en ledning – jämför min framställning av den lutherska kyrkosynen.

På det principiella planet är det därför mycket svårt att försvara den kyrkliga praxis, som varit vanligast för de skandinaviska missionsföreningarna. Trots det är det klart att de folkkyrkliga rörelserna har varit ett mäktigt redskap för evangeliets utbredande bland vårt folk. Också för detta är det skäl att tacka och lova Gud!

Generellt upplevde missionsföreningarna en tillväxt fram till 2:a världskriget. Därefter har det gått tillbaka och med ökande hastighet. Orsakerna är många. Bland de mest väsentliga är följande:

1) Det intensiva väckelselivet är utdött, och uppfostringskristendomen har avlöst väckelsekristendomen. Gränsen mellan de väckta och annat kyrkfolk har suddats ut. För de unga blir det allt svårare att se det naturliga i att bibehålla en särskild förening för de väckta.

2) Allt fler konservativa präster upphör med att samarbeta med missionsföreningarna och samlar istället alla församlingsfunktioner under sockenkyrkans tak. När ellipsen bryts ifrån prästernas sida, blir den svår för föreningarna att hålla vid liv.

3) Allt fler bland missionsfolket önskar ett fullt församlingsliv – under ett tak. Skälen till detta är skiftande. Några argumenterar praktiskt och pragmatiskt, andra principiellt och teologiskt. I det stora hela sker en förflyttning bort från ellipsen mot fullständiga församlingar – under folkkyrkan eller under föreningarna.

4) Den ökande utbredningen av irrläror och de obibliska ordningarna i folkkyrkorna får missionsfolk att förespråka ett uppbrott från kyrkan för att skapa ett kyrkligt alternativ. Debatten kring denna fråga har fyllt mycket i alla de skandinaviska missionsföreningarna de senaste tio åren – och gör det fortfarande.

I det stora hela är den gamla missionsföreningskulturen i upplösning. Men det är viktigt att vara uppmärksam på att det är tal om annat och mer än bara ett uppbrott från de yttre formerna. Det finns tecken på att missionsföreningarna också är inne i ett teologiskt uppbrott. Det finns många symtom. På det konkreta planet kan man peka på en tilltagande oklarhet i frågan om mäns och kvinnors särskilda uppgifter i församlingen, växande öppenhet i förhållande till Oas-rörelsen och en sviktande kritisk värdering i förhållande till kyrkotillväxtrörelsen. På ett djupare plan kan man vara rädd för att teologin och förkunnelsen är på väg att mista sin förankring i Bibelns ord och i den klara skillnaden mellan lag och evangelium. När detta sker sätts en andlig upplösnings- och dödsprocess igång. Många bland missionsfolket i Skandinavien är rädda för att just detta håller på att ske, och står nu villrådiga med hänsyn till vart de ska gå ifall utvecklingen fortsätter. Några frågar sig, om det i så fall kommer att finnas goda lutherska friförsamlingar eller frikyrkor, som man kan vända sig till. Härmed har vi kommit till den fjärde och sista linjen.

4) Lutherska friförsamlingar och frikyrkor utgör inte någon enhetskultur i Skandinavien. Man bör skilja mellan olika typer, både strukturellt och teologiskt.

På det strukturella planet finns det tre grundtyper:

a) Friförsamlingar inom en missionsförening:
I Danmark har det bildats ca tio friförsamlingar inom Luthersk Missionsforening. I Norge är man på väg att ge plats för något motsvarande i Norsk Luthersk Misjonssamband. I Sverige finns det fyra friförsamlingar som har sitt ursprung i och en viss anknytning till Bibeltrogna Vänner (Evangelisk Luthersk Mission).

b) Fristående friförsamlingar:
I Danmark finns det ett par fristående lutherska församlingar och i Sverige en handfull.

c) Frikyrkor med mer än en församling:
I Danmark finns en evangelisk kyrka, i Sverige två och i Norge fyra.

På det teologiska planet måste vi skilja mellan fyra olika grundtyper. Det har inte varit enkelt att hitta benämningar, men jag har valt några som inte är alltför diskriminerande.

a) Inte konservativ: Den evangelisk-lutherske Frikirke i Norge har genom många år utvecklats i riktning mot en ständigt större läromässig oklarhet. Kyrkan är mycket öppen för det karismatiska inom Oas-rörelsen och har senast öppnat för kvinnliga präster. Mot denna bakgrund kan den inte längre betraktas som varken bibeltrogen eller teologiskt konservativ. Den är Nordens största lutherska frikyrka och den mest liberala.

b) Moderat konservativ: En del av de lutherska friförsamlingarna inom Luthersk Missionsforening i Danmark är bara svagt förankrade i luthersk teologi, vilket bland annat kommer till uttryck i en mycket okritisk öppenhet för kyrkotillväxtrörelsen och gudstjänster som är präglade av karismatiska former. De ger dock uttryck för en fortsatt och full anslutning till Bibeln och bekännelsen.

c) Konservativ: Största delen av de svenska friförsamlingarna är präglade av en stark förankring i Bibelns ord och i den lutherska läran. Förkunnelsen är centralt evangelisk och är samtidigt präglad av ett pietistiskt arv, som man med glädje känns vid. Några av dessa drag kan man hitta i vissa friförsamlingar i Luthersk Missionsforening i Danmark och i Det Evangelisk-Lutherske Kirkesamfunn (DELK) i Norge. Karakteristisk för denna grupp är att den gärna har förkunnelsemässig gemenskap och samarbete med andra lutherska kristna, som utan reservationer ansluter sig till Bibeln och bekännelsen.

d) Mycket konservativ: Till denna grupp räknar jag de lutherska samfund, som inte accepterar kyrklig och förkunnelsemässig gemenskap utan lärosamtal, som klargör full läromässig enhet. Hit hör bland andra Lutherska Bekännelsekyrkan och Evangelisk-Lutherska Bekännelsekyrkan, som båda har församlingar i både Norge och Sverige. Evangelisk-luthersk Frikirke i Danmark hör till samma grupp. Det karakteristiska för dessa kyrkor är att de är starkt präglade av den lutherska ortodoxin och har en tydlig skeptisk hållning till pietismen.

Vägen fram

Var går vägen fram för det lutherska väckelsefolket i Norden? Frågan inställer sig med tilltagande styrka i vår tid. Inte minst tränger den sig på hos alltfler i de gamla missionsföreningarna. Många av dessa upplever, att de nu måste tänka igenom kyrkofrågan helt från grunden – i bibliskt ljus. Det kräver tid – gott om tid. Över huvud taget gäller för många av de utmaningar vi står inför, att de inte har någon enkel och snabb lösning. Vi måste arbeta med dem, men under detta arbete är en sak viktigare än något annat: att vi själva bevaras i en frimodig och levande tro på Kristus. I den nuvarande situationen är det en överhängande fara för, att kyrkofrågan kommer att fylla sinne och tanke på ett sådant sätt, att trons liv sviktar och bryts ner. Blir vi kyrko-centrerade i stället för Kristus-centrerade, då tar ett lagiskt och köttsligt tänkesätt över, och det evangeliska troslivet dör ut. Vägen fram är först och sist en väg in i det personliga tillägnandet av Guds ord i lag och evangelium. Endast härigenom kan vi bevaras i en evangelisk, rik och levande tro på Jesus, och endast härigenom kan vi få andlig omdömesförmåga till att se och skönja, vilken den rätta vägen också i de kyrkliga frågorna är. Må Gud uppbygga och bevara oss i en levande tro på Jesus, och leda oss fram till målet genom sitt starka och goda ord!