BEGREPPET TIDSBESTÄMDHET

Vi går nu över till att se på frågan om det som har blivit kallat tidsbestämdhet i Skriften, att det alltså skulle finnas flera saker där som beror på, ja, står och faller med den kulturella och religiösa situation de talades in i och som därför nu är föråldrade och inte längre har giltighet bland oss, eftersom vi idag lever i en helt annan situation.

När vi går in på den frågan, så är det därför att det gärna är detta som är argumentet för att säga ja till kvinnliga präster. Man säger så här: Tiden var inte mogen för det på Pauli tid. Därför sade han nej till det. Men den kulturella och religiösa situationen har ändrat sig. Så nu är tiden mogen att förändra detta nej till ett ja.

Här är det nu först skäl till att principiellt varna för hela denna välkända argumentationsmetod, där man använder begreppet tidsbestämdhet som en slags sorteringsprincip. Saken är nämligen den att denna sorteringsprincip kan så att säga användas överallt i Skriften, också när det gäller det allra mest centrala. För vad som sagts oss i Den Heliga Skrift, är ju naturligtvis sagt genom bestämda människor och in i bestämda situationer och bär därför tidsfärg och har tidsprägel.

Hur farlig denna metod är, blir man varse, om man till exempel försöker använda den på Galaterbrevet. Här möter vi en glödande förkunnelse om rättfärdiggörelsen genom tron. Men Pauli ord har ju ändå talats in i en särdeles tidsbestämd situation, vilket framgår kristallklart av brevet självt. Det är judaisternas falska lära med deras krav på omskärelse som ligger bakom. Pauli ord har således talats in i en situation, som är så tidsbestämd, som den väl över huvud taget kan bli! Men är hans ord för den skull föråldrade? Kan vi med hänvisning till den förändrade situationen idag således förkunna ett annat evangelium, ett nytolkat och förändrat evangelium?

Nej, Bibeln erkänner ju heller inte begreppet tidsbestämdhet som en acceptabel sorteringsprincip. Paulus säger tvärtemot om hela Gamla Testamentet, som, vad tid och situation angår, i hög grad avviker från hans egen: "Allt det som skrivits för så länge sedan, det har nämligen skrivits till undervisning för oss, för att vi genom den ståndaktighet och den tröst som skrifterna ger oss skall hålla fast vid vårt hopp." (Rom 15:4).

Och vad tidsandan angår - hela vår egen tid med dess kulturella och religiösa förutsättningar - skriver Paulus i Rom 12:2: "Anpassa er inte efter den värld vi nu lever i, utan låt er förvandlas genom en inre förnyelse så att ni rätt kan bedöma vad som är Guds vilja, vad som är gott, vad som gläder honom, vad som är fullkomligt." (Rom 12:2}. Nej, låt oss hellre bedöma vår egen tids kulturella och religiösa förutsättningar utifrån Skriftens syndalära, det som Petrus kallar "Guds förblivande ord".

Men när detta är sagt, så skall det också sägas, att Skriften inte är ett helt alldeles utan olikheter. Inte allting kan på samma sätt direkt överföras på oss och vår situation idag.

Men här är det alldeles avgörande, att vi låter Skriften själv kasta ljus över hela denna fråga - att vi gör allvar av vår lutherska princip att "Skriften är sin egen uttolkare" och därför inte skall omtolkas eller beskäras efter vad vi själva finner rimligt eller efter våra egna högst tillfälliga förutsättningar. Annars blir det en förödande farlig seglats vi ger oss ut på!

Låt mig i all korthet skissa några tolkningsprinciper, som naturligt kommer ut av det bibliska materialet självt. Det rör sig om, låt oss säga fem tolkningsprinciper, som har att göra med hela detta problemområde och som förhoppningsvis kan hjälpa oss något på väg i hela denna fråga.

Första principen

Är detta något som dr en befallning till oss eller är det bara en skildring, eventuellt ett råd eller en uppmaning?

Vi nämner ett par exempel från 1 Kor. Vi har i kapitel 11 en skildring av den första församlingens agape-(kärleks-)måltider. Det är ingen befallning till oss att vi idag skall hålla agapemåltider. Men det är som allt annat i Skriften något vi kan lära av. Det säger oss något om att vi också har användning av en sådan gemenskapsfrämjande mänsklig samvaro. Det svarar till exempel mot kyrkkaffe!

Men i vers 23 skiftar det till en befallning som vi är direkt förpliktade till. Nu hör vi om nattvardens instiftelse.

I kapitel 7 möter vi ett råd som vi måste ta emot som just ett sådant och inte förväxla med ett förpliktande bud, när Paulus i vers 40 skriver om en kvinna som har blivit änka: "Men lyckligare är hon, om hon förblir sådan hon var. Det är nu min mening, och jag tror att jag också har Guds Ande." Eller vi kan tänka på det råd Paulus har gett i vers 5 angående äkta makars inbördes samliv. Om det skriver han uttryckligen: "Detta säger jag som ett råd, inte som en befallning." (7:6).

Andra principen

Är befallningen tidsbegränsad enligt Skriften själv?

Det klassiska exemplet är offerbestämmelserna i Gamla Testamentet, Det står i Hebr 9:10 så här om offren: "Det är ju bara fråga om yttre föreskrifter - alldeles som stadgarna om mat och dryck och olika slags reningar - föreskrifter som skulle gälla tills tiden var inne för en bättre ordning ."

Återigen: vi skall enligt Skriften själv inte efterkomma befallningen att bära fram de offer som det talas om i Moseböckerna, men de är fortfarande något vi kan lära av. Vi lär oss något om syndens allvar och försoningens nödvändighet, karaktär och syfte.

Tredje principen

Har befallningen en inbyggd förutsättning, som måste finnas där for att den skall kunna förbli aktuell?

Som exempel kan nämnas 1 Kor 8:13: "Därför, om maten kan bringa min broder på fall, då avstår jag hellre från kött för alla tider, för att inte bli min broder till fall." Förutsättningen är, att jag är i den situationen att "jag kan bli min broder till fall", eftersom han genom att följa mitt exempel kan förledas till att handla mot sitt samvete.

Ett annat klassiskt exempel är apostlamötets i Jerusalem bestämmelser om att avhålla sig från avgudaofferkött och annat sådant. Den inbyggda förutsättningen har vi i Apg 15:21: "Sen gamla tider har ju Moses i varje stad sina förkunnare, och i synagogorna blir han läst var sabbat." Då det inte är aktuellt här i Sverige, är det med rätta som vi till exempel äter blodkorv!

Det vi skall lära av den sortens befallningar, behandlar Paulus utförligt och principellt i Rom 14 om förhållandet mellan de svaga och de starka.

Fjärde principen

Är befallningen universell eller har den begränsad adress?

Det är till exempel en universell befallning som ges i 1 Tim 6:17: "Dem som är rika i denna världen skall du allvarligt förmana att inte vara övermodiga och inte lita på sina osäkra rikedomar."

Eller ta ett exempel på evangelierna: Det är, ifråga om adress, skillnad på Jesu ord i Luk 21:34: "Men ta er till vara, så att inte era hjärtan blir tunga av rus och dryckenskap och bekymmer för detta livet. Annars skall den dagen komma över er plötsligt, som när en fälla slår igen." - det gäller oss alla - och orden i Luk 22:28-30, som är riktade till apostlarna: "Ni är de som troget stannat kvar hos mig i alla mina prövningar, och nu ger jag en konungslig makt, så som min Fader har givit mig, så att ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner som domare över Israels tolv stammar."

Men också dessa senaste ord har vi något att lära av, nämligen om apostolatets förblivande betydelse i Guds rike. En människas evighet bestäms av hennes förhållande till det apostoliska ordet.

Vi kunde också nämna Pauli ord om insamlingen till de heliga i Jerusalem. Orden har begränsad adress men förblivande betydelse som en förkunnelse av brödrakärlekens förpliktelse.

Femte principen

Är det fråga om ett tillfälligt tecken på en gudagiven ordning eller ordningen själv?

Låt mig som ett exempel nämna ett tillfälligt tecken, som har försvunnit i Nya Testamentet. Det är dansen som ett uttryck för glädjen i Herren. Det är ett tecken vi flera gånger möter i Gamla Testamenet men alltså inte i Nya Testamentet. Glädjen i Herren är själva ordningen, saken, det som förbliver. Dansen är däremot ett tillfälligt tecken.

Eller vi kan tänka på broderskyssen och fotatvagningen. Bådadera är tillfälliga tecken på en förblivande ordning, nämligen broderskärleken och tjänarsinnet. Och tecknen predikar om att broderskärlek och tjänarsinne inte bara tillhör hjärtats fördolda värld utan också måste få komma till synligt uttryck, ge sig tillkänna.

Men i vår kulturkrets är kyssen inte ett adekvat uttryck för broderskärlek. Den passar nog bättre i kommunistländerna. Och fotatvagningen är heller inte ett träffande tecken hos oss i de nordiska länderna, där man inte brukar gå med bara fötter i sandaler på dammiga vägar.

Eller tänk på Mark 16:18 om de tecken som skall följa dem som tror: "De skall taga ormar med händerna. Om de dricker något dödligt gift skall det icke skada dem..."

Här i Sverige är det inte något aktuellt tecken att trampa på ormar. Men som sagt: Saken står fast. Och saken är Jesu skyddande närvaro hos sina lärjungar Och också här hos oss på våra nordliga breddgrader finns det aktulla, motsvarande tecken på Jesu närhet och skydd, som följer dem som tror.

Och nu vill vi försöka använda några av de principer vi har skisserat på en text i Nya Testamentet som både lekmän och teologer ofta för fram som ett argument för att upphäva Skriftens nej till kvinnliga präster. Det är

1 Kor 11:2-16

2 Jag måste ge er beröm för att ni i allting försöker minnas hur jag gjorde och för att ni håller fast vid de lärdomar, som jag förmedlade till er.

3 Men jag vill att ni skall veta detta: Kristus är var mans huvud, mannen är hustruns huvud och Gud är Kristi huvud.

4 Var man som ber eller profeterar med något på huvudet, han vanärar sitt huvud.

5 Och varje kvinna som ber eller profeterar utan slöja på huvudet, hon vanärar sitt huvud. Det kan komma på ett ut om hon rakar håret av sig.

6 Vill en kvinna inte bära slöja, kan hon lika gärna skära håret av sig. Är det nu skamligt för en kvinna att låta skära håret av sig eller raka sitt huvud, så bör hon också bära slöja.

7 En man behöver icke ha något på huvudet eftersom han är Guds avbild och härlighet.

8 Mannen är ju inte tagen av kvinnan utan kvinnan av mannen.

9 Mannen blev inte heller skapad för kvinnans skull utan kvinnan för mannens.

10 Därför bör kvinnan ha en "makt" på sitt huvud för änglarnas skull.

11 Men i Herren är det så, att varken kvinnan är något utan mannen eller mannen utan kvinnan.

12 Ty liksom kvinnan blev tagen från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan - men alltsammans kommer från Gud.

13 Vad tycker ni själva? Passar det sig att en kvinna ber till Gud med obetäckt huvud?

14 Lär er inte själva naturen, att om en man har långt hår, så är det en skam for honom.

15 Men om en kvinna har det, så är det en heder för henne? Håret har hon ju fått som en slöja.

16 Vill nu någon säga emot, så har vi i varje fall inte den seden, och inte heller någon annan av Guds församlingar.

Tanken är följande: Man sammanställer detta ställe med de två huvudställena i 1 Tim 2 och 1 Kor 14, där vi möter det bibliska nejet till att en kvinna kan vara herde och lärare i Guds församling. Och så säger man, att dessa bibelställen är parallella! Och, menar man, är det idag inte nödvändigt, att en kvinna har sitt huvud täckt under gudstjänsten, så måste man också släppa detta nej till kvinnor som herdar och ledare. Man kan ju inte vissla och ha mjöl i munnen på samma gång!

Men nu måste det sägas, att om det verkligen föreligger en sådan parallellitet mellan påbudet om slöja och talförbudet, så är det för en som räknar Bibeln som Guds förpliktande ord bara en sak att göra, att rätta sig efter bådadera.

Men saken är den att om vi ser på 1 Kor 11 och jämför detta ställe med de två huvudställena från 1 Kor 14 och 1 Tim 2, så kan vi konstatera, att det inte föreligger en sådan parallellitet. Orden är inte parallella.

Låt oss först använda den femte principen om huruvida det är fråga om ett tillfälligt tecken eller en gällande ordning.

Ser vi på texten i 1 Kor 11, så har vi i vers 3 själva den gudagivna och bestående ordningen. Den framställs här som ett läromässigt faktum: den så kallade kefalä - strukturen (huvudstrukturen).

Annorlunda är det med påbudet om slöja. Där är det inte fråga om själva ordningen utan bara ett tecken på ordningen. Det framgår klart av vers 10: "Därför bör kvinnan ha en 'makt' på sitt huvud för änglarnas skull." Slöjan tillkännager att det här är fråga om en gift kvinna som går in under sin makes auktoritet. Slöjan är ett auktoritetstecken (exousia).

Men idag har det tecknet mist all relevans. Det symboliserar ingenting alls utöver att det kanske är kallt så att man har bruk för en huvudduk. Eller det kan vara det att man gärna ser elegant ut i en nött hatt! Idag skulle tecknet snarare vara en guldring eller att man bär samma efternamn.

Helt annorlunda är det med det vi möter i 1 Kor 14 och 1 Tim 2. Där handlar det inte om ett tillfälligt tecken på en förblivande ordning. Nej, där är det tal om en sida av själva ordningen, nämligen det av Gud bestämda förhållandet mellan man och kvinna, i församlingen, Guds storfamilj.

Vi går till den första principen, om detta är något som är oss befallt eller snarare har karaktären av en uppmaning.

Ser vi på den sidan av saken, lyser skillnaden oss åter i ögonen. Det finns faktiskt inte någon riktig befallning i 1 Kor 11. Det närmaste vi kommer en sådan är ordet "bör" i vers 10 - opheilei. Tar man en grekisk bibelordbok och ser efter hur det ordet är använt de fyra andra gångerna i 1 Kor (5:10, 7:3, 9:10 och 11:7), så upptäcker man att det inte är något särskilt starkt uttryck för mänsklig förpliktelse.

Det uttrycket förstärks också vid en närmare undersökning av Pauli sätt att argumenter. I vers 13 överlåter han det hela till läsarnas egen bedömning: "Vad tycker ni själva? Passar det sig att en kvinna ber till Gud med obetäckt huvud?" Vers 14 och 15 leder i samma riktning: "Lär er inte själva naturen, att om en man har långt hår, så är det en skam för honom, men om en kvinna har det, så är det en heder för henne? Håret har hon ju fått som en slöja." - för vad naturen lär är en fråga om nog så invidivuell uppfattning och tolkning. Vers 16 gör det till en fråga om skick och bruk: "Vill någon säga emot, så har vi i varje fall inte den seden, och inte heller någon annan av Guds församlingar."

Och vad sker i det fall man vill strida vidare om hela frågan? Det blir inte samma konsekvenser som vi läser om i 1 Kor 14:38, där de barska orden lyder: "Om någon inte erkänner det, så kommer Gud inte att kännas vid honom." Nej, för denna fråga om betäckning av huvudet ligger inte på ett sådant plan att den för med sig konsekvenser som ens påminner om en sådan dom.

En hastig blick på både 1 Kor 14 och 1 Tim 2 visar en helt annan bild. Här handlar det om en synnerligen klar och markerad befallning. En starkare sådan kan väl knappast beläggas i hela det paulinska materialet!

Vi går så till princip nummer tre: om det i befallningen är inbyggt en förutsättning som måste finnas där för att befallningen skall kunna bli aktuell och göras gällande.

Och det finns det faktiskt. Det föreligger i 1 Kor 11 en alldeles bestämd förutsättning, som måste finnas där för att textens uppmaning skall kunna göras gällande. Den förutsättningen kan vi läsa i vers 5b och 6: "... det kan komma på ett ut om hon rakar håret av sig. Vill en kvinna inte bära slöja, kan hon lika gärna låta skära håret av sig. Är det nu skamligt för en kvinna att låta skära håret av sig eller raka sitt huvud, så bör hon också bära slöja."

Förutsättningen är, att detta att bedja och profetera med ohöljt huvud är något opassande och ett uppenbart och av alla uppfattat uppror mot skapelseordningen. Därför kan man lika gärna ta steget fullt ut och låta klippa sitt hår eller raka av det som om man var en äktenskapsbryterska.

Men det är ju ett faktum, att den förutsättningen inte längre existerar. Att en kvinna ber eller profeterar i en församling samlad till gudstjänst utan att ha något på huvudet är ju idag inte något som på något som helst sätt kan förarga eller väcka anstöt. I det finns inte något utmanande eller provocerande som det gjorde en gång. Det tillkännager inte något uppror i våra sammanhang mot skapelseordningen. Det upproret tar sig andra uttryck!

Slutsats: vi är bundna av ordningen, kefalä-strukturen, men vi är inte bundna vid det yttre tecknet.

Texter om slaveriet

Ännu en text eller rättare sagt en rad texter har man försökt parallellisera med de ställen i Skriften, där det sägs nej till att kvinnor kan vara herdar och lärare i församlingen. Det är texter som handlar om slaveriet.

Argumentet är, att när vi idag har lämnat slaveriet bakom oss som något som tiden har löpt ifrån bland annat som en frukt av evangeliets genomsyrande kraft, så är det också rätt och rimligt att upphäva Skriftens nej till kvinnliga präster. Det är nämligen en fråga här om parallellitet.

Härtill måste sägas, att det återigen är fråga om en falsk sammanställning som inte håller. För på inget av de sex ställen där det handlar om förmaningar till slavar och deras herrar, är slaveriet framställt som något som såsom ordning kan stödja sig på Guds befallning. Nej, slaveriet är en ordning skapad av människor.

Annorlunda är det med förhållandet mellan man och kvinna i hem och församling, kännetecknat av kefalä-strukturen, det förhållandet är en gudomlig ordning, som har Guds befallning i ryggen och som är instiftad av Gud. Han säger inte att denna ordning skall bestå. Men så länge den består, skall man leva rätt under den.

Detta svarar till Jesu ord om att vi skall ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Därmed har Jesus inte en gång för alla slagit fast att det romerska kejsardömet är den enda rätta regeringsformen. Men han säger, att så länge denna regeringsform består, så skall man leva rätt under den samhällsordning som är vår.

Men när det i Skriften talas om det rätta förhållandet mellan man och kvinna, då är det Guds skaparordning som utläggs och framhävs. Här är det tal om något förblivande som skall bestå till dess Kristus kommer tillbaka.