Positivt nej till kvinnliga präster

Innehåll


EXEGESEN

De två bibliska huvudställen, där vi klart uttalat möter ett nej till att kvinnor skall vara församlingens lärare och herdar är 1 Tim 2:11-15 och 1 Kor 14:34-38.

 

1 Tim 2:11-15

Vi ser först på stället i 1 Tim:

11 En kvinna bör under tystnad lyssna till undervisningen och helt gå in under Guds ordning.

12 Jag kan inte tillåta en kvinna att själv uppträda som lärare, inte heller att härska över mannen, utan hon bör lyssna i stillhet.

13 Adam skapades ju först, och sedan Eva.

14 Och Adam blev inte bedragen, utan det var kvinnan som bedrogs och blev en överträdare.

15 Men hon skall bli frälst, medan hon fyller sin kallelse som mor, om hon håller fast vid tro, kärlek och helgelse och för ett ärbart liv.

Först skall vi reda ut sammanhanget. Vi är i dessa verser på gudstjänst. Och Paulus ger föreskrifter för, hur män och kvinnor skall förhålla sig, när församlingen kommer samman till gemensam gudstjänst. Det är alltså fråga om samvaro, där både vuxna män och vuxna kvinnor är med.

Vi lägger märke till, att Paulus förutsätter att både män och kvinnor deltar i den offentliga bönen. I vers 8-10 ger han ju både män och kvinnor regler för hur de skall göra detta på rätt sätt.

I vers 11-15 vidgas perspektivet. Nu ger Paulus Timoteus instruktioner om, i vilken utsträckning det är tillåtet för kvinnor att vara lärare i församlingen. Det var uppenbarligen också då en fråga, som inte utan vidare gav sig själv utan som krävde apostolisk vägledning.

Saken kan inte framställas så fyrkantigt som att det idag i tjugonde århundradet är ett problem med Skriftens nej till kvinnliga präster, men att det på Pauli tid naturligtvis inte var något problem. Då var det självklart att en kvinna inte kunde vara präst! Nej, så enkelt är det inte. Det var alldeles tydligt nödvändigt med korrigerande apostolisk vägledning i denna fråga.

 

Vers 11

Och instruktionen är vägledande. Paulus säger nej till en kvinnlig lärargärning i församlingen, där män och kvinnor samlas till gemensam gudstjänst. Kvinnorna skall "under tystnad lyssna till undervisningen och helt gå in under Guds ordning".

Låt oss nu se på de enskilda orden i denna vers. Ordet stillhet - häsuchia - är ett mycket positivt ord. Det betyder inte bara att man skall tiga. Nej, i betydelsen ligger också: lyssnande och lyhördhet, den villiga anden, som låter sig undervisas.

Ordet är, som sammanhanget visar, inte menat som ett absolut talförbud. Paulus har ju just sagt, att både män och kvinnor jämbördigt kan leda den offentliga bönen i gudstjänsten. Och vi har tidigare nämnt att enligt 1 Kor 11:5 tillåter Paulus också att kvinnor kan komma med ett profetiskt vittnesbörd i gudstjänsten.

Nej, det Paulus säger nej till är att kvinnan tar till orda på ett sådant sätt att hon kränker och åsidosätter den ordning Gud har givit. Det hon inte skall göra är alltså att ta till orda på ett sådant sätt att det bryter mot själva den skapelseordning som gäller mäns och kvinnors förhållande i hem och församling: att mannen är kvinnans huvud och att kvinnan skall underordna sig, alltså gå in under den ordning som innebär att Gud har lagt ledaransvaret på mannen.

Och det är just ett sådant brott mot skapelseordningen som sker, när en kvinna uppträder som församlingens lärare. Det visar Paulus i vers 12.

Men innan vi ser på den versen skall vi lägga märke till ett ord i vers 11, nämligen orden mantanéthå (ta emot undervisning). Ordet står i imperativ. Det är alltså inte tal om en till intet förpliktande vädjan utan det är en befallning. Och den går ut på att en kvinna i församlingen skall låta sig undervisas, ta emot undervisning. Ett överraskande och revolutionerande ord för judiska öron! För i Pauli samtid sade de judiska lärde nej till tanken att en kvinna skulle undervisas och föras in i Skriften. Detta var förbehållet männen.

Med detta bröt Jesus på ett avgörande sätt, då han tog också kvinnor till lärjungar och undervisade dem på samma sätt som männen. Och Paulus följer här som alltid i Mästarens spår.

När kvinnan liksom mannen skall undervisas, så är det, därför att inte heller hon bara är hänvisad till en passiv, ansvarsfri ställning i församlingen. Hon skall på många fält och i flera sammanhang räcka Guds ord vidare till andra, och hon har därför nytta av att bli undervisad i Guds ord. Låt oss som exempel bara nämna Tit 2:3f, där Paulus kallar äldre mogna kvinnor till att utöva en lärargärning bland unga kvinnor.

 

Vers 12

Vad Paulus har sagt indirekt i vers 11 säger han nu direkt i vers 12. Det handlar om ett förbud: ouk epitrépå - jag tillåter inte. Man har försökt försvaga detta förbud genom att hänvisa till att Paulus använder ordet "jag"; "jag tillåter inte". Men det gör ingen skillnad, om han använder första person eller som i 1 Kor 14:34 hade använt sig av tredje person: "det är inte tillåtet."

Här är det lärorikt att läsa Gal 5. Genom hela detta lidelsefulla kapitel använder Paulus hela tiden ordet "jag". Men som Paulus har fastslagit i första kapitlet, så talar han som apostel på Kristi vägnar med absolut auktoritet. För övrigt ser vi också, hur Paulus på flera ställen växlar mellan första och tredje person, utan att det gör någon skillnad (se till exempel Rom 12!).

När Paulus skriver "jag tillåter inte", så är det alltså inte som privatperson han skriver utan som apostel, en apostel som nu ger vidare vad han själv har mottagit från Herren genom den Helige Ande och som församlingen måste rätta sig efter.

Det som sägs nej till, är att kvinnan uppträder som lärare. Ordet didáskalos (lärare) och didåskein (lära ut, undervisa) går tillbaka till Jesus själv. Orden används om honom. Det står i Luk 4:15: "Han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla." Och som ett exempel på Jesu lärargärning skildras så det som hände i synagogan i Nasaret, där Jesus föreläste ur Skriften och med myndighet lade ut Ordet för dem som var där.

Detta är också idag det som ligger i ordet didáskein, att lära ut. Det innebär att utifrån Skriften med myndighet ge den kristna läran vidare till församlingen. Att vara lärare är, vilket tydligt framgår av denna vers, 1 Tim 2:12, oupplösligt förbundet med att utöva myndighet. Man kan inte vara lärare i församlingen utan att man samtidigt också utövar myndighet över de närvarande. Man kunde det inte på Pauli tid och man kan det inte idag.

En lärare i församlingen talar ju på Kristi vägnar ett myndigt ord utifrån Skriften, som alla måste böja sig för. Därför skriver Paulus också i Tit 2:15 denna uppmaning till Titus: "Så skall du predika och förmana och tillrättavisa med stort eftertryck. Låt ingen behandla dig med förakt." Och därför står det i Hebr 13:17 denna uppmaning till hela församlingen: "Lyd era lärare och rätta er efter dem. De vakar ju över era själar, därför att de en gång skall avlägga räkenskap."

Och just här är vi vid själva kärnpunkten, det som gör att en kvinna inte kan åta sig den offentliga lärartjänsten i församlingen. Det beror på att hon därvid inte kan undgå att authentéin andros (utöva auktoritet över mannen), uppträda som om hon var mannens huvud, det vill säga träda ut ur den av Gud bestämda ordning som också i församlingen gäller i förhållandet mellan man och kvinna.

Märk, att det på grundspråket inte som i den danska översättningen står "byder över SIN mand" (utövar auktoritet över sin man) utan helt allmänt "byder över mand", utövar auktoritet över mannen. Det är själva kategorin man som här skall framhävas, inte speciellt begreppet äkta make. För Guds skapelseordning, som inte tillåter en kvinna att bestämma över mannen, är gemensam för äktenskapet och församlingen, för gifta likaväl som for ogifta.

 

Vers 13

I vers 13f påvisar Paulus, att det finns täckning för detta nej i Skriften till att en kvinna kan utöva myndighet över mannen. Gud har själv givit henne detta nej i 1 Mos. I vers 13 hänvisar Paulus till 1 Mos 2. Här är det tal om det inbördes förhållandet mellan mannen och kvinnan. Paulus uppmärksammar här på att det var Adam som skapades först och först därefter Eva.

Människor, som inte är förtrogna med bibliskt tänkesätt, har naturligtvis gjort sig lustiga över detta argument och sagt, att då kunde man likaväl säga, att djuren är herre över människan, eftersom de blev skapade före människan. Men faktum är, att varje judisk läsare av Pauli ord är klar över att det Paulus här hänvisar till, är den förstfödde sonens ställning, hans förstfödslorätt (jämför 1 Mos 25:31-34).

Den förstfödde sonen är den som vid faderns död blir familjens överhuvud. Han har därmed ansvaret för familjen. Och han är också den som skall vara husets "präst", den som har ansvaret för gudsdyrkan och det andliga livet i hemmet. Det är för övrigt samma uttryck som Paulus överför på Kristus i Kol 1:15-18. När han där talar om Kristus som den förstfödde, är det för att fastställa hans maktställning.

Det är mot bakgrunden av denna bibliska tanke om förstfödslorätten inom en famij som vi skall förstå Pauli ord i v 13. Genom att skapa mannen först och inte skapa man och kvinna samtidigt har Gud tillkännagivit något om deras inbördes förhållande, något som har förblivande betydelse och giltighet.

Och att Paulus här är i allra bästa harmoni med 1 Mos 2 framgår av det faktum, att då Gud skapade kvinnan, förde Gud henne till mannen, för att han också skulle ge henne namn. Och återigen står vi inför en biblisk verklighet, som en nutida läsare lätt bortser ifrån: att detta att ge namn har en bestämd innebörd. Denna handling innebär, att man har den ledande ställningen över den som man ger namn. Det upprepas för övrigt också efter syndafallet, när Adam på nytt namnger sin hustru och kallar henne Eva.

 

Vers 14

I vers 14 argumenterar Paulus utifrån det tredje kapitlet i 1 Mosebok, syndafallskapitlet. Återigen har man försökt komma bort från Pauli ord genom att påstå dem vara absurda. Man tolkar vers 14 som om Paulus vill säga att alla kvinnor är lättrogna och alldeles olämpliga att utöva lärartjänst. Kvinnan lät sig ju bedragas av ormen, och då kan ju var och en inse att hon inte kan duga något till som kräver eftertanke.

En sådan tolkning dementeras av den hållning som Paulus intar i förhållandet till kvinnan i församlingen. Tänk bara på hans respekt för en kvinna som Priscilla, hans långtgående bruk av kvinnliga medarbetare, hans värdesättande av den undervisning i trons sanningar som Timoteus fått av sin mor och mormor och hans ord i Tit 2:3f om att äldre kvinnor skall undervisa sina yngre systrar. Det finns därutöver mycket mer som utesluter en sådan diskriminerande tolkning av Pauli ord.

Nej, det är inte så att Pauli ord om att kvinnan blev bedragen är ett ord avsett att nedvärdera kvinnan. Det är snarare det motsatta. Paulus ursäktar kvinnan. Hon blev helt enkelt bedragen. Det var annorlunda med Adam. Han blev inte bedragen. Han syndade med öppna ögon. Han har det riktigt tunga ansvaret för syndafallets katastrof.

Det är, som Paulus har sagt både i Rom 5 och i 1 Kor 15: Adam är den som måste bära skulden och ansvaret för det som skedde den dagen i lustgården då släktet föll i synd genom sin stamfader. Därför att det var han som skapades först, är det han som var bestämd av Gud till att vara den ledande, den som skulle vara präst för den äktenskapliga enhet som det första människoparet utgjorde. Därför var det också honom Gud vände sig till efter fallet och höll ansvarig: "Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: Var är Du?" Och så går Gud till rätta med Adam. Han är nämligen sin hustrus huvud. Till honom har Gud givit sin befallning (1 Mos 2:16f). Han skulle ha vetat bättre, då han lyssnade på sin hustru och åt av frukten. Han kunde inte ursäkta sig med att han hade blivit bedragen. Nej, han visste vad han gjorde och borde ha levt upp till det ansvar det innebar att vara sin hustrus huvud.

Det är hela detta händelsförlopp Paulus hänvisar till i denna vers i 1 Tim när han förutsätter syndafallskapitlet från l Mos såsom känt och förstått av Timoteus. Också syndafallsberättelsen framställer alltså Adam som den som är sin hustrus huvud. Det är det som är själva poängen.

Det Paulus vill framhäva här i 1 Tim 2: l 3 är alltså att Skriften, Gamla Testamentet, tydligt lär, att Gud har givit mannen uppgiften att vara kvinnans huvud och att han därför kallar kvinnan att underordna sig, det vill säga gå in under denna skaparordning. Denna ordning, vill Paulus säga, får därför inte störtas över ända av oss. Den är ju given åt oss av Gud själv.

Men det är just det som sker, om en kvinna blir lärare i Guds församling. Då undgår hon inte att komma i konflikt med Guds klara och tydliga vilja beträffande det rätta förhållandet mellan man och kvinna i hem och församling. För att vara lärare i Guds församling är enligt Pauli ord detsamma som att "ha myndighet över mannen".

Och frågan tränger sig på: var innehållet i dessa kapitel från 1 Mos giltiga och förpliktande på Adams tid och på Pauli tid, hur är det då möjligt att anföra trovärdiga skäl för att orden plötsligt inte skulle vara giltiga idag och ibland oss?

 

1 Kor 14:34-38

är det andra huvudstället när det gäller frågan om kvinnliga präster i biblisk belysning.

34 Liksom i alla kristna församlingar skall kvinnorna tiga vid gudstjänsterna. Det är icke tillåtet för dem att tala där, utan de bör underordna sig; så som också lagen säger.

35 Men är det så att de vill veta något, så får de fråga sina egna män därhemma, ty det är en skam for en kvinna att tala vid gudstjänsten.

36 Eller är det från er som Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er?

37 Om någon tror att han är en profet eller begåvad med anden, då måste han inse, att det jag nu skriver till er är ett bud från Herren.

38 Om någon inte erkänner det, så kommer Gud inte att kännas vid honom.

 

Vers 34 och 36

Vi lägger märke till att situationen är angiven redan i första satsen. Vi är på gudstjänst. Det ges anvisning om hur en kvinna skall förhålla sig under gudstjänsten, när hela församlingen är samlad. Det handlar alltså om samma situation som i 1 Tim 2. I allt väsentligt är det en slående parallell mellan de två ställena, vilket gör det legitimt att låta dem belysa varandra.

De inledande orden "Likasom i alla kristna församlingar..." gör det med detsamma klart, att det här är fråga om ett allmängiltigt kristet bud. Det är alltså inte något som beror på speciella förhållanden i Korint. Det är inte särskilda lokala omständigheter som utgör bakgrund till detta talförbud så att förbudet möjligen kunde ha blott lokal räckvidd.

Det kan naturligtvis vara så att det är lokala förhållanden som gör det aktuellt och nödvändigt att inskärpa förbudet, men det är inte lokala förhållanden som har gett anledning till detta talförbud. Det gäller i Korint. Det gäller i Jerusalem. Det gäller i Efesus och Rom. Och om Paulus skulle ha kommit till Spanien, vilket han enligt Romarbrevet hade planer på, så skulle han också ha gjort denna ordning gällande där.

Detsamma framgår av vers 36: "Eller är det från er som Guds ord har gått ut? Eller har det bara kommit till er?" Paulus kyler här ner korinitierna. De har gått for mycket upp i varv, om de tror att de kan ändra kristendomen och Guds rikes ordningar efter sin egen smak och eget gottfinnande. De är som alla andra församlingar bara ett litet led i en traditionskedja. De har tagit emot Guds ord och med det ordet också alla de förpliktande ordningar, som gäller i kyrkans liv. Detta har de att mottaga och böja sig för utan att ändra på något som står under Guds ords myndighet. Och de skall ge Guds ord oförändrat vidare till andra.

Vi är i samma situation i vår svenska kyrka. Vi är inte skapare av Guds ord och de ordningar det ordet rymmer. Vi är skyldiga det ordet lydnad. Det gäller inte bara de centrala delarna av budskapet, som Paulus kort redogör för i nästa kapitel, där han beskriver traditionen, det vill säga överlämnandet, anförtroendet av evangelium. Nej, vi är också skyldiga de delar av budskapet lydnad som talar om de ordningar Gud har givit oss för kyrkans liv, bland annat också det som det är tal om här, att kvinnan skall tiga i församlingens gudstjänst.

Men vad ligger nu i detta talförbud? Det är inte tal om ett absolut förbud, alltså ett förbud som utesluter varje yttrande.

Paulus har ju i 11:5 givit grönt ljus för kvinnor att både bedja och profetera i församlingens mitt.

Orden tala och tiga (laléå och sigáå) är för övrigt desamma som gäller dem som talar i tungor och profeterar. Inte heller där är det tal om ett absolut förbud mot värje yttrande. De kan ju gott tiga med tungotal och profetia och så vara med i bön och sång, som det ju talas om i vers 26.

På samma sätt är det med kvinnorna i gudstjänsten. Det är faktiskt inte allt tal det sägs nej till, utan bara det tal, som vi ser i slutet av vers 34 ("de bör underordna sig, så som lagen också säger") betyder att kvinnan träder ut ur det skapelsegivna förhållandet till mannen som är påbjudet i lagen. Och med lagen menas det här naturligtvis Gamla Testamentet, särskilt de fem Mose-böckerna, vilket framgår av vers 21. Och här i vers 34 syftar det på de ställen Paulus annars anför i denna sak, nämligen 1 Mos 2 och 3.

Återigen lägger vi märke till den nära parallellen med 1 Tim 2. Liksom där skall budet om tystnad inte förstås absolut. Liksom där handlar det om ett tal som innebär att kvinnor bryter mot budet att underordna sig. Och för det tredje är det som i 1 Tim 2 hänvisat till Gamla Testamentet för att belägga att det är Guds förblivande vilja att detta är ett sådant förhållande mellan man och kvinna som inte kan åsidosättas.

Inget är därför viktigare än att bestämma innehållet i den sorts tal som Paulus säger nej till här i 1 Kor, utifrån 1 Tim 2:12, som den läromässiga förkunnelsen, detta speciella slags tal som innebär att man utövar myndighet över alla de närvarande.

Att det är det som det är tal om är för övrigt bara att förvänta sig. Paulus brukar ju i samma andedrag nämna profetia och läroförkunnelse. Det har han gjort också i detta brev i 12:29. Nu har han ju i 14:29-33 givit riktlinjer för det profetiska talet. Det skulle därför vara anmärkningsvärt, om han inte också kom in på det läromässiga talet. Och det är otvivelaktigt också det han gör här i vers 34.

Att det däremot, som några har menat, bara skulle röra sig om störande pladder under gudstjänten, är en så orimlig tolkning, att den utan vidare kan avvisas. Bara karaktären av hela den rad argument Paulus framför mot det slags tal han syftar på, omöjliggör ett sådant antagande. Inget led i Pauli argumentationskedja - bortsett från det han säger om det passande - är väl ägnat att vända sig mot något så uppenbart som att man inte bör störa en gudstjänst genom slarvigt tal. Hela sammanhanget i kapitel 14 visar också helt klart att det här rör sig om föreskrifter avseende allvarligt menat tal under gudstjänsten.

 

Vers 35

I vers 35 går så Paulus ett steg vidare. Det kommer nu en utvidgning av det som det sägs nej till - det framgår också av den grekiska framåtsyftande partikel som används, nämligen .

Man kan ju öva auktoritet gentemot mannen också på andra sätt än genom direkt läromässig förkunnelse. Återigen en slående parallell till 1 Tim 2, där Paulus säger i vers 12: "men att uppträda som lärare tillåter jag inte en kvinna, inte heller att ha makt över mannen" (satsen återgiven efter grundtexten).

Men vad är det för en utvidgning av talförbudet som sker här i vers 35? Låt oss genast erkänna att det inte är alldeles tydligt. De två rimliga förklaringarna är följande. Det kan handla om att delta i det lärosamtal som ofta ägde rum i församlingen då. Undervisningen hade ofta formen av frågor och svar. Den andra rimliga förklaringen är att det handlar om en bedömning av profetiorna, som Paulus i vers 29 säger att de närvarande har ansvar för.

Men själva saken är uppenbar. Kärnpunkten är att en kvinna inte får utöva myndighet över de närvarande männen, varken genom läromässig förkunnelse, som det handlar om i vers 34, eller genom att göra sig till deltagare i ett lärosamtal, vilket i själva verket innebär att hon upphör att gå in under den ordning som betyder att det också i församlingen är mannen som är kvinnans huvud.

Detta, säger Paulus, är "opassande för en kvinna". Nu vet vi att det passande kan skifta. Vad som är opassande idag kan vara passande i morgon! Ja, men det gäller inte allt. Det finns sådant som i Guds församling alltid kommer att vara opassande oavsett tid, plats och kulturella strömningar. Så förhåller det sig med det Paulus här har talat om: att en kvinna inte respekterar och går in under det av Gud bestämda förhållandet mellan man och kvinna, det som gäller också i församlingen.

 

Vers 37

I vers 37 kulminerar hela denna argumentationskedja. Nu pekar Paulus på en verklighet som måste få all diskussion och motsägelse att upphöra hos var och en som har andligt sinne, nämligen detta: "Vad jag skriver till er, är en befallning från Herren."

Vill man inte erkänna det, så nedkallar man över sig den dom som ligger i orden i vers 38: "Om någon inte erkänner det, så kommer Gud inte att kännas vid honom." Man har diskuterat om uttrycket "Herrens bud" omfattar hela kapitlet eller bara det som Paulus just har behandlat, och som det opponerades emot, nämligen talförbudet i vers 34-35. Men under alla omständigheter står det fast, att vers 34 och 35 hör hemma under den allra högsta och mest allvarliga auktoritet som tänkas kan: ett direkt påbud från den Herre, vars ord avgör saken för en lärjunge.


Början av sidan | Nästa