GUDS ORDNING I FÖRSAMLINGEN
Och nu kommer vi så till det som i detta sammanhang är det avgörande: det är det bibliska faktum, att det förhållande mellan man och kvinna som gäller i äktenskapet efter Guds vilja skall avspegla sig i församlingen. Också här gäller det, att det är mannen som Gud har anvisat den ledande funktionen. Inte heller i församlingen skall kvinnan vara den som övertar ledaransvaret som församlingens herde och lärare. Lika litet som en kvinna skall vara sin makes huvud skall hon vara församlingens herde och lärare.
Församlingen är nämligen att betrakta som Guds storfamilj. Vi har redan i Ef 5 konstaterat det nära sammanhanget mellan äktenskapet och församlingen. I 1 Tim, där huvudämnet ju är just församlingen och de olika tjänsterna där, skriver Paulus så till Timoteus om varför han skrivit detta brev: "Detta skriver jag ... för att du skall veta hur man bör förhålla sig i Guds hus. Jag menar: i den levande Gudens kyrka, sanningens stödjepelare och grundfäste." (1 Tim 3:14f).
Ja, församlingen är, som Paulus skriver här, Guds hus, det vill säga Guds familj. Och Gud vill, att också i hans storfamilj det av honom bestämda förhållandet mellan man och kvinna skall avspegla sig. Inte heller i detta hem är en kvinna satt att vara i husfaderns ställe. Det kommer helt tydligt fram i de två huvudorden i 1 Kor 14 och i 1 Tim 2. som vi längre fram skall undersöka. Det är också bakgrunden till att Paulus i sin beskrivning av en rätt tillsyningsman i Guds församling skriver så: "/En församlingsföreståndare måste vara/ ... en god föreståndare för sitt eget hus, så att han håller sina barn i lydnad på ett sätt som alla måste ha respekt för. (Om någon inte kan förestå sitt eget hus, hur skall han då kunna sköta Guds församling?)" 1 Tim 3:2-5.
Också när det gäller denna aspekt av ledaransvaret är Paulus i tydlig överensstämmelse med Jesus. Herren själv utvalde tolv män till att vara hans apostlar, kyrkans grundläggande ledare. På det sättet markerar Jesus själv, att även om han på många sätt använder män och kvinnor (på lika villkor) som sina vittnen, så finns det trots detta uppgifter som han bara ålägger män att utföra.
Men låt oss nu raskt närma oss vår egen situation som kyrka och församling här i Sverige. Om vi ett ögonblick tänker igenom situationen och ser på hur vi har inrättat oss här hos oss, så tror jag, att det allmänna sättet att uppfatta saken är att föreställa sig församlingen och dess tjänster som en pyramid. Bilden av en pyramid är den form, som omedelbart kommer för vår inre syn.
Längst ner i pyramiden har vi de vanliga, enkla kristna, som samlas i kyrka och missionshus.
Vi går uppåt till nästa plan. Här möter vi människor som har åtagit sig en eller annan tjänst i församlingen. Det kan till exempel vara söndagsskollärare, kaffekokare, kyrkvärdar, aktiva i syföreningen och ledare i ungdomsarbetet och så vidare.
Vi går ytterligare ett steg uppåt till de något mer statusbetonade posterna. Där har vi kyrkofullmäktige- och kyrkorådsledamöterna.
Och nu närmar vi oss toppen på pyramiden. På näst översta planet har vi så dem som har någon slags förkunnartjänst i församlingen. Det kan vara veniater och teologie studerande som man tillfälligtvis kallar att förkunna Guds ord, när gudstjänst skall förrättas.
Och högst uppe har vi så församlingens präst. Det är den andliga topplaceringen i församlingen. Men naturligtvis: över både prästen och alla de andra står Kristus, församlingens Herre.
Var hör nu kvinnorna hemma i denna pyramid? Många menar att Bibelns nej till kvinnliga präster innebär att de hör hemma på de nedersta planen. De når bara ett litet stycke ovanför bottenplanet. Men toppen är förbehållen männen. För det är ju som Paulus säger i 1 Tim 2:12: "Jag kan inte tillåta en kvinna att själv uppträda som lärare, inte heller att härska över mannen, utan hon bör lyssna i stillhet." Just så är vi nödsakade att hantera saken här. Det kan vi inte komma vid sidan om, om vi vill hålla fast vid det som står skrivet.
Men märk väl, om vi använder oss av detta pyramidtänkande, så blir det hela, ärligt talat, något pinsamt för den bibeltrogne kristne som känner sig kallad att ta Guds ord på allvar. Och det är lika pinsamt, vare sig man är kvinna eller man. Man bekymrar sig över hur man skall hantera detta system. Om verkligen man och kvinna är lika mycket värda, varför kan kvinnan då inte nå toppen i församlingen? Hur skall vi göra med detta?
Vi skall vara bibeltrogna. Och det vill i det här sammanhanget säga: Vi skall kassera hela detta "pyramidtänkande". Det avspeglar en alltigenom världslig tankegång. Så tänker man här i världen. Man tänker i pyramider, där det gäller att komma upp till toppen och få hög lön eller vad det nu är som lockar och drar där uppe på pyramidens topp!
Vänder vi oss däremot till Skriften, så skiftar bilden och den gör det totalt. Hela teckningen av den uppåtstående pyramiden störtas omkull, och allt vänds upp och ner. Detta framgår tydligt av det Jesus skärtorsdagens kväll sade till sina lärjungar: "Det uppstod också en tvist mellan dem om vilken av dem som skulle anses vara störst. Då sade han till dem: Folkens konungar uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten får heta 'Ers nåde'. Men med er är det inte på det viset, utan den störste bland er skall vara som den yngste och ledaren som en tjänare. Ty vem är förmer, bordsgästen eller den som passar upp? Är det inte bordsgästen? Men här är jag som en tjänare bland er." (Luk 22:24-27).
Dessa ord säger klart att i Jesu församling är det helt annorlunda än i denna världen. I Jesu församling finns det inga äreplatser, som ger oss anseende och lyfter oss upp över våra bröder. I Jesu församling finns det heller ingen härskarställning, där man kan få utlopp för sin lust att härska och kommendera och känna sitt inflytande. Nej, i Jesu församling är vi alla tjänare åt våra bröder.
Det gäller också dem som är kallade till att leda och utöva myndighet. Jesus säger, att ledaren skall vara den som tjänar. Jesus säger alltså inte, att det inte alls skall finnas några ledare i församlingen. Istället säger han, att ledaren skall vara en sådan som tjänar. Och dessa ord får konsekvenser för hela vår syn på församlingen och dess olika tjänster. Låt oss nu se på den bibliska församlingsmodellen:
Högst uppe är församlingen. Den hör inte hemma på bottenplanet. Nej, församlingen är Kristi älskade brud, och det är den det hela handlar om. Och den församling som är satt så högt är inte bara "eliten", de med rikt andligt liv och stor insikt i Guds ord. Nej, det är alla som tillhör Jesus, vare sig de är klent begåvade eller klipska, svaga eller starka, svåra att ha att göra med eller öppna och trevliga. Det är församlingen i hela dess bredd.
Det är denna församlings liv och växt som alltsammans handlar om. Det är för det första den inre växten: att varje enskild församlingsmedlem får hjälp till djupare kännedom om Jesus, blir fast grundad i hans kärlek och växer i kunskapen om evangelium och i andlig klarhet. Och så den yttre växten: att fler kommer till så att församlingen växer i omfång.
Alldeles under församlingen står så alla Guds tjänare. Och Guds ord säger, att Gud har en tjänst åt alla som har kommit med i hans rike. Det är meningen att vartenda ett av hans barn skall vara medarbetare i församlingen. Och alla de olika formerna för arbete och tjänst i församlingen hänger samman med det stora målet, att församlingen ständigt skall befinna sig i andlig tillväxt.
Och ingen står över de andra. Vi befinner oss inte på olika plan. Nej, alla står vi skuldra vid skuldra. Ingen av oss är Herre över församlingen. Som Jesus säger är vi alla tjänare och ingenting annat. Och ingen har särskilda äresplatser som lyfter honom eller henne upp över de andra. Alla är vi var och en på sitt sätt med om att bära upp Guds församling. Och att vara lärare kommer alltid att vara förknippat med att det läggs en tyngd på en och att man måste vara beredd på offer. Och varenda en av Guds tjänare kommer att inse att tjänsten inte är en väg till ära och personlig vinning.
Det finns emellertid några punkter på vilka bördan är särskilt stor så att de som bär den kan riva händerna till blods och få värkande axlar. Var är det så? Jo, först och främst där man som församlingens lärare och herde får anförtrott ansvaret för församlingens liv och växt genom förkunnelsen i dess offentliga sammanhang och i den själavård som ligger i förlängningen av förkunnelsen.
Det innebär en tydlig kallelse och en oeftergivlig förpliktelse till ständig fördjupning och inträngande i Den Heliga Skrift. För ansvaret som lärare i församlingen är stort och krävande. Det är inte för inte som Paulus talar om "den som gör sig möda med ordet och undervisningen". (1 Tim 5:17).
Det innebär också att man skall åta sig de allra svåraste samtal när det gäller Guds tuktande gärning beträffande dem som har slagit in på fel spår. Det är församlingens herdar och lärare som också skall gå de allra tyngsta stegen, när de som drabbats av sorg behöver höra tröstens ord.
Det är de som på ett särskilt sätt står i skottlinjen för denna världens pilar. Ända sedan fornkyrkans dagar och intill idag har det särskilt varit församlingens ledare som har måst betala ett högt pris. Det finns också idag sådana ställen i världen där man bokstavligen får offra sitt blod. Låt oss inte glömma att Jesus har visat oss att en god herde måste vara beredd att offra sig - ja, när så erfordras, följa honom efter som i 1 Petr kallas överherden, genom att offra sitt liv för fåren.
Och nu säger Guds ord till oss: På den plats där bördan är tyngst och skaver mest, där risken och kostnaderna är störst, där skall ni män stå! Det är ni som skall ta det tyngsta slitet, det som på särskilt sätt tröttar ut sinnet och tär på krafterna, det skall ni åta er.
Det är som i äktenskapet, där det är till mannen de ord är riktade, som talar om att älska som Kristus, som "älskade Kyrkan och gav sitt liv för henne" (Ef 5:25). Ja, det är mannen som skall ta den hårdaste törnen.
Det är på grund av Guds omsorg om kvinnan som Gud insätter männen som sin församlings herdar och lärare. Det är inte ett privilegium som förmenas kvinnan utan ett tungt ansvar som Gud låter henne slippa. Detta gör Gud, inte eftersom han inte skulle ha bruk för kvinnor i sin tjänst, utan därför att han har andra uppgifter för dem än just dem som är allra tyngst. Detta förväntar sig Gud inte otack för! Låt oss inte glömma vad Gud själv har sagt oss genom dessa ord i Jak 3:1: "Mina bröder, det bör inte vara många bland er som blir lärare. Ni vet ju att vi kommer att bli desto strängare dömda."
Men låt oss fullständiga bilden av församlingen. Överst står, som vi har sett, församlingen. Under församlingen står de olika tjänarna som var och en på sin plats skall bidra till församlingens liv och tillväxt.
Här upplever män och kvinnor fruktbar gemenskap och samverkan, i respekt och tacksamhet för varandras tjänst i församlingen. Här står vid sidan av varandra präster och medarbetare i barnverksamheten, körledare och kaffekokare, syföreningsansvariga och kyrkorådsledamöter.
Och vad är det då som är under oss och bär oss och hela församlingen? Det är Kristus, församlingens Herre. Han ödmjukade sig. Han valde inte platsen på pyramidens topp. Nej, han "ödmjukade sig och blev lydig intill döden - ja, intill döden på korset". (Ef 5:27).
Den som har ödmjukat sig mest och burit den allra tyngsta bördan är just Kristus, församlingens klippa. Han ber ingen om att bringa det offer han bringat, men han ber några av männen i sin församling om att ställa sig där bördan tynger mest och skaver hårdast.
Vad säger nu hela denna bibliska bild av församlingen oss, när vi tänker på frågan om kvinnliga präster? Den säger oss, att så länge vi tänker i pyramid-banor om prästgärningen, där detta att vara herde och lärare i församlingen är en fråga om att på ett eller annat sätt stiga till väders och komma till toppen, så missförstår vi allting. Då ser vi över huvud taget inte vad det handlar om. Det handlar inte om att hindra kvinnan från en plats på toppen eller någonting sådant. Nej, det handlar om att Gud visar omsorg om kvinnan genom att skona henne från den uppgift i församlingen, om vilken Hans ord säger till bröderna: "Det bör inte vara många bland er som blir lärare. Ni vet ju att vi kommer att bli desto strängare dömda" .
Varken man eller kvinna har någon som helst orsak att känna sig illa berörd genom att framhålla och gå in under den bibliska ordning som innebär att det är mannen som Gud har ålagt att vara herde och lärare i församlingen med allt vad det innebär. Lika lite som det är något undervärderande och förtryckande i att det är mannen som i äktenskapet är kvinnans huvud, lika lite är det något som helst nedvärderande och förtryckande i att det är mannen som är satt att vara församlingens herde och lärare. Bådadera är Guds goda ordningar, som vi med stor frimodighet skall hålla fast vid och leva efter.
Överallt där det levs bibliskt i äktenskap och församling kommer det att visa sig att detta blir till välsignelse och sann uppbyggelse. Men omvänt kan man inte förvänta sig någon välsignelse, vare sig i äktenskapet eller i församlingen när man slår in på det som Luther kallar att "göra intrång i en annans ämbete ".