VISIONEN

Det är viktigt att från början göra klart för sig, att hela denna fråga om kvinnliga präster inte är en isolerad detaljfråga. Den är ett led i ett stort och underbart sammanhang, ett bibliskt sammanhang, som väl är en hemlighet för den naturliga människan, men som Gud har talat klarspråk om i Den Heliga Skrift, nämligen det av Gud bestämda rätta förhållandet mellan man och kvinna i hem och församling. Det är i hela det här sammanhanget som frågan om kvinnliga präster hör hemma. Den kan därför inte behandlas lösryckt från vad Gud har sagt om detta förhållande mellan man och kvinna. Därför skall vi nu först göra en snabbskiss av denna vision.

Det är två bärande grundtankar som är genomgående för hela det bibliska materialet ifråga om Skriftens syn på förhållandet mellan man och kvinna.

Den första grundtanken går ut på, att man och kvinna på alla plan är lika mycket värda. I Guds ögon är de likvärdiga. Han älskar dem lika mycket och har lika stor användning för dem i sin tjänst. Därför heter det redan i skapelseberättelsen (1 Mos 1:27): "Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem."

Man och kvinna är alltså jämbördiga. De är båda och i lika hög grad skapade till Guds avbild. I Nya Testamentet är det klassiska stället Gal 3:28: "Här är inte längre fråga om jude eller grek, om slav eller fri, om man och kvinna." Detta bibelställe talar alltså inte om identisk likhet, men, som det står, om enhet i Kristus, en enhet som innebär lika stort värde i Guds ögon.

Och den verklighet, som kallas mannens och kvinnans lika värde inför Gud, tas på allvar i Nya Testamentet.I motsats till det man var van vid i dåtidens judendom, tog båda könen på likartat sätt del i församlingslivet. Båda parter var på plats vid gudstjänsterna, och vi hör i 1 Kor 11:5 att också kvinnorna tog aktiv del både i den offentliga bönen och med profetiskt vittnesbörd, bådadera något otänkbart i judiskt sammanhang den gången.

Vi hör också att kvinnor kunde utöva diakonal tjänst. Det sägs direkt i 1 Tim 3:11. Och att det inte är fråga om något endast formellt framgår av Rom 16:1 f, där Paulus anbefaller Febe åt församlingen i Rom med orden: "Hon är diakonissa åt församlingen i Kenkrea." En lång rad av kvinnor nämns för övrigt också i Rom 16 bland dem som Paulus hälsar till, och som måste ha varit aktiva i församlingen. Vi hör i Tit 2:3f, att äldre kvinnor kallas till att undervisa yngre kvinnor. Om Evodia och Syntyche skriver Paulus i Fil 4:3 att "de har ... kämpat tillsammans med mig för evangeliet".

Det vi möter här hos Paulus är en praxis, som springer ut ur och är i tydlig överensstämmelse med det som Jesus själv gjorde . Vi hör om kvinnor som var fasta medlemmar av lärjungakretsen. De var med bland dem som Jesus undervisade och instruerade, och de tjänade honom både med praktiska göromål och genom att vittna om honom. Det är Jesu egen revolutionerande hållning till kvinnan som har avgjort praxis i den första församlingen.

Allt detta vittnar om att det inte är tomma ord, när Skriften lär att mannen och kvinnan har lika värde. Det visar sig både på det allmänmänskliga planet och när det gäller förhållandet till Gud och livet i församlingen. Och vi kan dra den slutsatsen, att det här handlar om något som inte bara hör hemma i en viss bestämd tid och som därför inte skulle äga giltighet idag. Nej, mannens och kvinnans lika värde är grundat både i skapelsen i den bild vi får där av Gud och i frälsningen i Jesus Kristus. Det är alltså något förblivande, något som är förankrat i säkra fakta.

Den andra bärande grundtanken i den bibliska synen på det av Gud bestämda förhållandet mellan man och kvinna är den, att lika värde inte är detsamma som identisk likhet och att man och kvinna alltså skulle ha exakt samma funktion. Nej, man och kvinna har olika uppgifter och funktioner i hem och församling.

Och just denna olikhet är i hög grad spännande och fascinerande. För det är fråga om en dynamisk olikhet, som siktar till gemenskap och komplettering av varandras funktioner. Guds tanke med mannens och kvinnans olika uppgifter är inte att de skall skiljas åt och konkurrera. Nej, just olikheten betyder, att de har användning för varandra, ja, att de verkligen behöver varandra. Just därigenom knyts de nära samman, och deras gemenskap kan bli utgångspunkt för en samverkan fylld av spännande och konstruktivt liv och rik välsignelse i både hem och församling. Det är just därför som Gud har gett oss ordningen för mannens och kvinnans tjänst. Dessa ordningar står i livets tjänst.