Del I

Denna, den femte bönen i Fader Vår, börjar med det lilla ordet och. Därigenom visar oss Herren att syndernas förlåtelse är för varje Guds barn lika viktigt som det dagliga brödet, samt att Gud ger oss det dagliga brödet för att vi skall lära känna syndernas förlåtelse. När Gud drar tillbaka det dagliga brödet — se Luthers förklaring i lilla och stora katekesen! — så är nådatiden slut och det ges inga fler möjligheter för den människan att lära känna och ta emot syndernas förlåtelse.

I fjärde bönen möter vi Gud Skaparen som uppehåller sin skapelse genom det dagliga brödet.
Här i den femte bönen möter vi Gud Frälsaren som helgar sitt namn, utbreder och uppehåller sitt rike, och låter sin vilja ske på jorden genom syndernas förlåtelse.

Och eftersom djävulen vet hur utomordentligt skadlig förlåtelsen är för hans rike, sätter han in alla krafter på att skära av denna livsnerv. Det gäller såväl i förhållandet till Gud som i mellan-mänskliga relationer.

Därför vill vi under bön om Guds hjälp och ledning försöka lyfta fram något av det som ”Anden säger församlingarna” om denna för livet, döden och domen ojämförligt viktigaste fråga.

Ty även här äger sångarens ord sin fulla tillämpning:

Många röster skall du höra
som ej utgått från din Gud.

I stora katekesen säger Luther:

Därför är det här återigen högst nödvändigt att be och ropa: "Käre Fader, förlåt oss vår skuld." Icke så, som skulle han ej utan och före vår bön förlåta synden – han har ju, innan vi bett honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse – men vad det gäller är, att vi lär känna och tar emot denna förlåtelse.

Här lyfter Luther fram två viktiga sanningar om Guds förlåtelse:

1. Vår bön kan varken göra Gud villig att förlåta, eller skapa någon förlåtelse i Guds hjärta – ”detta sker väl vår bön förutan”.
   Han har utan och före vår bön förlåtit synden för sin egen, för Jesu skull.
   
   Men du, Jakob, har inte kallat på mig, du, Israel, har tröttnat på mig. Du har inte burit fram dina brännoffersfår åt mig eller ärat mig med dina slaktoffer. Jag har inte vållat dig arbete med matoffer eller möda med rökelse. Du har inte köpt kalmus åt mig för pengar eller mättat mig med dina slaktoffers fett. I stället har du vållat mig arbete med dina synder och möda med dina missgärningar. Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg. Jes 43:22-25.
   
2. Men bönen handlar om att vi skall lära känna och ta emot denna förlåtelse.
   ”Erkänna och med tacksamhet ta emot” för att använda Luthers ord i förklaringen till den fjärde bönen.
   Det är här som vår syndakännedom och syndabekännelse kommer in.

Vår syndakännedom och vår syndabekännelse kan alltså inte uträtta ett dugg i Guds hjärta. Däremot i våra – där är de nödvändiga för att bereda plats för den förlåtelse som redan finns i Guds hjärta. Och detta är oerhört viktigt att ha i minne då vi senare kommer över till bönens andra del om hur Guds barn förlåter sina medmänniskor.

Men först något om vad som ligger i begreppen synd och förlåtelse:

Vad är synd?

I våra svenska översättningar är det i huvudsak tre ord som används:

• Synd
  De ord som oftast översätts med synd betyder främst att förfela ett mål, ta miste om vägen. Dessa ord har alltså mer nyansen av misstag än medveten handling. Så är det emellertid inte då vi kommer över på
  
• Missgärning
  Grundtextens ord har här närmast innebörden: vika av ifrån vägen. Här handlar det mer om att med vilja överge den rätta vägen. Beskriver snarare ett handlingsmönster än enstaka händelser.
  
• Överträdelse
  Handlar om att vända sig mot Gud i öppet uppror.

Observera att alla tre begreppen förekommer i Jes 43 ovan! Herren betonar först att Jakob inte har gjort ett dyft för att vinna förlåtelse hos Gud, utan istället vållat Herren ”arbete med dina synder och möda med dina missgärningar”.

Vem är då denne Herren?

Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, och dina synder kommer jag inte mer ihåg.

Och grunden till att han kan göra detta ser vi längre fram hos Jesaja, där det står:

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom. Jes 53:5-6.

Vad innebär det att förlåta?

Ett av hebreiskans ord betyder lyfta, bära, ta bort.
Den som förlåter lyfter alltså av skulden från den skyldiges skuldror, för att skaffa bort den.

Se Guds lamm som bär/tar bort världens synd! Joh 1:29.

All vår skuld lade Herren på honom. Jes 53:6.

Att förlåta är alltså att skapa skilsmässa mellan den skyldige och skulden!

Så långt som öster är från väster
låter han våra överträdelser vara från oss. Ps 103:12.

Vidare innebär förlåtelse att efterskänka skuld.

Verklig förlåtelse förutsätter alltså att det finns en verklig skuld, och att denna skuld inte förnekas eller förringas, men efterskänks.

Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Kol 2:13-14

Han tillräknade inte människorna deras överträdelser… 2 Kor 5:19.

Men det ligger ytterligare en sak i begreppet förlåtelse, nämligen att visa ynnest, välvilja, göra något som gläder.

Det visar sig alltså i hållning till den skyldige huruvida förlåtelsens process har nått sitt mål. Hela Skriften vittnar om detta, men vi får begränsa oss till några ställen som tydligt visar hur Herren inte ”endast” efterskänker skulden, utan också visar all ynnest och välvilja i handling för att vi skall få glädja oss i honom.

• Ps 22 och 23
  I Ps 22 beskrivs förlåtelsens ofattbart höga pris – vad det kostade Gud att förlåta.
  Psalmen slutar med orden ”han har gjort det”! På hebreiska samma ord som Jesus utropade på korset: ”Det är fullbordat”.
  Då var skuldbrevet utplånat! Synden skild från oss, en evig rättfärdighet förd fram i ljuset!
  Ur denna reningens källa väller så fram ”en ström med flöden som ger glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning”.
  Den 23:e psalmen formligen flödar över av denna Guds godhet och mynnar ut i orden:
  ”Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.”
  Här ligger hela förlåtelsens rikedom innesluten – idel godhet och nåd!
  
• Rom 8:32
  "Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla – när han tog bort vår synd som skuld inför Gud – hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?" – bevisa ynnest, välvilja och göra det som gläder oss.
  
• Luk 1:28
  ”Gläd dig, du benådade. Herren är med dig.”
  
• Rom 14:17
  ”Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”.

Så är det i ”förlåtelsens rike”. Vi har fått ”dubbelt igen av Herrens hand” för alla våra synder. Han nöjer sig inte med att utplåna skuldbrevet, han kommer också att i all evighet aktivt bereda oss glädje. Jesaja uttrycker det så:

Herrens friköpta skall vända tillbaka till och komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden. Fröjd och glädje skall de få, sorg och suckan skall fly bort. Jes 35:10.

Och i 1 Kor 13:12-13 läser vi:

Nu ser vi en gåtfull spegelbild,
men då skall vi se
ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit
fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken,
dessa tre,
men störst av dem är kärleken.

Ty i kärleken ligger hela förlåtelsens hemlighet innesluten. Kärleken föder förlåtelse - Joh 3:16 – och förlåtelsen föder kärlek – 1 Petr 1:8-9.

Men inte nog med det, i helig förundran, får vi också säga att kärleken är förlåtelse, och förlåtelsen är kärlek. Utrymmet medger inte att vi går in på det här, men studera ”kärlekens höga visa” i 1 Kor 13 och lägg särskilt märke till v 4-7. Vad är det, om inte en beskrivning av förlåtelsen?

Därför säger Paulus att om jag ”inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna”, v 3. Men äger jag Guds kärlek, uppenbarad i förlåtelsen, så vinner jag allt, precis allt! Jesus offrade allt för att vinna förlåtelsen åt mig – och genom förlåtelsen så vinner jag allt!

Det största i himlen kommer att vara att få skörda förlåtelsens frukter i hela dess rikedom. Inte som här ”i en spegelbild, endast till en del” utan ”ansikte mot ansikte skall jag känna fullkomligt”.

Charlotte af Tibell har uttryckt hela förlåtelsens salighet i två strofer:

En morgon utan synd jag vakna får,
en morgon glad hos frälsaren där hemma.

Gud själv skall ”torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta”. – Förlåtet!

Därför är Luthers ord i Stora Katekesen synnerligen aktuella: ”men vad det gäller är, att vi lär känna och tar emot denna förlåtelse.”

Skapelsens vittnesbörd om förlåtelsen

Innan vi går vidare till nästa avsnitt måste vi antydningsvis belysa hur Gud i handling visar hela världen – både ogudaktiga och gudfruktiga – att han i sitt hjärta har förlåtit all synd, hur han på allt sätt verkar för att vi skall lära ”känna och ta emot denna förlåtelse”.

När Jesus, som vunnit förlåtelsen åt oss, gick omkring här på jorden ”gjorde han väl och hjälpte alla”! Inte bara dem som tagit emot förlåtelsen. Man kan här tänka på de tio spetälska i Luk 17. Alla blev botade – endast en fick genom denna Jesu välgärning sitt hjärta öppnat för Guds nåd och förlåtelse. Men alla de tecken som Jesus gjorde syftade till leda människorna in i förlåtelsen.

Vi har det allt inneslutet – och uppenbarat – i den fjärde bönen, bönen om det dagliga brödet. Den fjärde bönen är den femtes tjänarinna! Där visar Gud i hållning och handling att han har förlåtit hela världen all dess skuld. För genom det dagliga brödet tar han hela skapelsen till vittne om förlåtelsen, i det att han i sin välvilja inte bara ger dagligt bröd, utan även låter varje människa uppleva stunder av glädje redan här och nu.

Hade inte synden varit förlåten hade inte någon människa vare sig haft tillgång till dagligt bröd, eller kunnat uppleva en endaste stund av glädje på denna genom syndafallet förbannade jord.

Kanske någon läsare finner detta främmande, och vill börja tala om överandlighet eller något i den stilen.

Säg hellre: Herre öppna mina ögon så jag ser verkligheten! För Skriftens vittnesbörd är klart: ”Hela jorden är full av hans härlighet” och ”ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (De som ännu inte har tillgång till Ordet). Jes 6:3, Rom 1:20.

Se även Ps 107! Den är ett långt vittnesbörd om Herrens hjälp i all nöd, och i sista versen står så här:

Den som är vis må lägga märke till detta
och tänka på HERRENS nådegärningar.

Den heliga Skrift kan göra oss visa så att vi blir frälsta. För den som fått denna visdom bär alla Herrens välgärningar vittnesbörd om hans ”nådegärningar” – förlåtelsen i Kristus!

Den rike mannen i Luk 16 saknade denna vishet, därför fick ingen av alla de välgärningar Herren bevisade honom leda honom vidare in i Herrens nådesgärningar. I evigheters evighet skall han plågas av Abrahams ord:

Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga.

Han förstod inte att Guds godhet ville föra honom till omvändelse (Rom 2:4). Tanken att Herren skulle ha slösat med det dagliga brödet för den rike mannens räkning därför att Herren liksom ville ge honom ”kompensation i förskott” för hans lidande i evigheten, får väl helt och hållet läsas in i texten. Likaså tanken att Lasarus skulle ha det ont här i tiden eftersom han fick det så bra sedan.

Nej, vad vi kan läsa ut av Skriften är att även för Lasarus gäller den 23 psalmens ord om att ”endast godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar”. Och när han då gått ur tiden i tron på Frälsaren så är han också färdig med ”det onda”, ty ”det som förr var är borta”.

En helt annan sak är att Guds barn som regel inte tål så mycket av det dagliga brödet, för då vill det skymma bort den femte bönens innehåll. Men det kan vi inte gå närmare in på i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis får vi bara påminna om att Gud, genom både det dagliga brödet och den glädje han låter oss uppleva i förbindelse med det, vill påminna oss om syndernas förlåtelse. Då skymmer inte gåvorna Givaren.

Vem avgör skuldens storlek?

Det finns ännu en utomordentligt viktig fråga vi måste få svar på, och det är frågan om vem som avgör skuldens storlek och därigenom förlåtelsens pris och omfattning. Svaret på denna fråga är helt avgörande för förståelsen av förhållandet mellan den skyldiges ånger, bekännelse och mottagande av förlåtelsen å ena sidan, och den förorättades förlåtande å andra sidan. Detta gäller både Guds förlåtelse och för förlåtelsen människor emellan.

Även om den skyldige kan ana en del av vad han ställt till med, så kan han aldrig fatta eller överblicka vilka följder det fått hos den förorättade. Dessutom är det så – vilket framgår av Davids exempel nedan - att följderna av en oförrätt mot en person sällan begränsas till bara den personen. Det är alltså omöjligt för den skyldige att själv fastställa skuldens storlek. Det kan bara den/ de förorättade göra.

Så är det när det gäller människans skuld inför Gud – det är endast Gud som vet vad det verkligen kostat honom att förlåta oss. Vi kan bara glimtvis ana kostnaden när den Helige Ande förhärligar Jesus för oss.

Av oss själva kan vi inte fatta att en enda tanke är lika hemsk i Guds ögon som en fullbordad gärning, än mindre kan vi fatta hur hemsk den senare är för honom om vilken Habackuk skriver:

Dina ögon är för rena för att se på det onda. Du står inte ut med att se någon orätt… Hab 1:13.

Därför avgör Gud både skuldens storlek och förlåtelsens omfattning. Ingen känner detta förhållande bättre än han som bad: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Luk 23:34.

Eftersom vi aldrig kan förstå, än mindre komma med någon ånger och bekännelse som ens i ringaste mån motsvarar vad vi gjort oss skyldiga till, så tar Gud på sitt ansvar att förlåta oberoende av vår förståelse, ånger och bekännelse. Detta är klart utsagt i vår Frälsares bön ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Om det inte vore så skulle ingen människa kunna bli frälst. Det skulle ta hela evigheten för oss att räkna upp och bekänna alla våra synder. Men nu har Frälsaren gjort den delen också fullkomligt, så då får vi istället använda evigheten till att tacka, lova och prisa honom för Frälsningen!

All synd är synd emot Gud

Vi kan heller inte fatta att all synd är synd emot Gud.

Många bibelläsare har studsat till inför Davids ord i Ps 51:6:

Det är mot dig jag har syndat
och gjort det som är ont i dina ögon.

Eller som det står i en äldre översättning:

Mot dig allena har jag syndat.

Hur kunde David säga så? Genom att låta dräpa Uria blev han ju upphov till att vågor med sorg, smärta och vrede rullade in över alla de människor som stod nära både Uria och Bat-Seba. Säkert fanns det också många i Davids bekantskapskrets som kastades ner i djup sorg och smärta när de fick veta vad David gjort. Dessutom var det ju han som var den drivande i äktenskapsbrottet med Batseba. Han blev henne till fall. Vidare var han orsaken till den lille gossens död, samt att ”svärdet aldrig skulle vika från hans hus”.

Davids hustrur, barn och tjänare fick alltså också under flera år skörda vad David hade sått.
Hur kan han då säga att ”mot dig allena har jag syndat”?

Det kunde han därför att den Helige Ande låtit honom se djupt in i både syndens och förlåtelsens hemlighet. David har ju inte med dessa ord förnekat eller förringat sin skuld gentemot en mängd medmänniskor. Men han ger uttryck för ett förhållande som är helt avgörande både för Guds förlåtelse av oss, och vår förlåtelse av våra medmänniskor – nämligen att all synd är synd emot Gud.

Vad detta innebär kan ingen människotanke fullt fatta. Men följande lärdomar är uppenbara:

Eftersom all synd är synd emot Gud, så finns det inget viktigare än att ”vi lär känna och tar emot denna förlåtelse.” Och har jag Guds förlåtelse så är jag frälst, om jag så på alla sidor skulle vara omgiven av människor som inte vill förlåta mig det jag brutit mot dem.

Bevisligen har David inte kunnat eller ens haft för avsikt att göra upp med en enda människa innan Natan kommer till honom. Men när han, efter Natans strafftal, bekänner: ”Jag har syndat mot Herren”, så får han avlösningen direkt, utan varje form av förbehåll: ”Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du skall inte dö.”

Natan tillsade David en fullkomlig förlåtelse. Han förmedlade förlåtelse från Guds hjärta in i Davids. I Davids hjärta beredde bekännelsen rum för den förlåtelse som redan fanns i Guds. Men hade då David kunnat inse, ångra och bekänna allt i detalj som han gjort mot både Gud och människor? Nej, det har han säkerligen inte gjort än i denna dag.

Det är en ofrånkomlig lag att den skyldige aldrig kan överblicka följderna av sina brott. Därför kan aldrig förlåtelsen ha den felandes bekännelse som förutsättning.

Här finns det all orsak att begrunda vad Paulus skriver i Rom 8:33:

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner.

När Gud frikänt David så kunde ingen människa i världen komma med någon vägande anklagelse. Men det fanns säkert många som tyckte han kom för lätt undan, som sångaren träffande sjunger:

Den vägen i början mig syntes för lätt,
som många väl ännu den kalla.

Och Herren är densamme idag. Hans förlåtelse är fortfarande så fri och villkorslös att många ”ser med onda ögon" på att han är så god (Matt 20:15). Men får Herren ge oss sin ögonsalva så blir just denna hans godhet vårt enda hopp och vår största glädje. Då får vi med glädje leva i ljuset av ”Jesu, hans Sons, blod som renar från all synd”, precis all! Och läser vi lite längre ner i samma kapitel 1 Joh 1, så ser vi att:

Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.

När vi bekänner våra synder – de som vi lärt känna hos oss – så ger han oss förlåtelse för dem, och renar oss från all orättfärdighet – allt det vi inte känner, men ändå är skyldiga till! Så helt förlåter Gud, och så skall vi förlåta varandra. Förutsättningen för att vi skall kunna förlåta varandra är att vi lärt känna och lever i Guds förlåtelse, ser med tacksamma hjärtan att han är så god.

Men mer om det i nästa avsnitt.

Till början | Nästa avsnitt | Logosmappen
Dec 2004