7. NÄR TIDEN VAR INNE

A. Tiden mellan GT och NT

B. Det andliga läget i Palestina

C. I väntan på Messias

A. Tiden mellan GT och NT

Bibeln lämnar inga upplysningar om tiden mellan GT och NT. Tiden var ändå inte betydelselös för Israel. Det finns stora skillnader mellan det Palestina som visar sig i slutet på GT och det som träder fram i NT. Folket växte under dessa 400 år så att det åter blev ett stort folk. Medan Jerusalem och landsbygden under Esras och Nehemjas tid hade en liten befolkning, var de på Jesu tid tätt befolkade.

Judarna var dessutom kringspridda i alla länder från Persien ända till Rom. Landet var väl odlat och man levde i goda förhållanden. Judiska köpmän behärskade en stor del av handeln i Medelhavsländerna. Politiskt var folket under två stormakter först under Persierna (536-333) och sedan under Grekland, Egypten och Syrien (333-142).

Under denna tid upprättades Stora rådet, som bestod av 70 medlemmar, enligt mönster från 4 Mos 11:16-17. Stora rådet fungerade under översteprästens ledning som en regering i landet. När judarna 198 fKr kom under Syriens herravälde blev det snart problematiskt. Kung Antiochus Epifanes försökte på allt sätt utrota judarnas religion och i templet infördes Zeusdyrkan. Förföljelserna ledde dock till uppror bland judarna. Striden fördes under de tappra mackabeernas ledning med en sådan framgång att judarna blev ett självständigt folk år 142 fKr. Självständigheten under mackabeerna varade till år 63, men ledde likväl inte till någon andlig förbättring.

Den romerske fältherren Pompejus uppmanades snart att blanda sig i judarnas inre stridigheter och gjorde Juda till ett lydrike under Rom. Mest bekant bland de romerska konungarna i Palestina är Herodes den store, som några årtionden före Kristi födelse lät påbörja ombyggandet av tempelet. Det lilla persiska lydlandet hade alltså under denna tid förvandlats till en romersk provins, där den romerska lagen i en del avseenden tillämpades.

B. Det andliga läget i Palestina

Trots det förfall som skett var dessa århundraden i religiöst avseende en betydelsefull tid. Under fångenskapen renades judarnas gudsbegrepp från hedniska inslag. Lidande och förföljelse lärde dem att dyrka sina fäders Gud som den ende Guden och man tog avstånd från avgudadyrkan. Inte minst förföljelserna under Antiochus Epifanes gjorde att de befästes i trohet mot den sanne Guden.

Kort efter återkomsten från fångenskapen i Babel tystnade profeternas röst. Enda sättet att få kunskap om Guds vilja var att läsa och lyssna till Guds ord och gärningar i äldre tider. Det skrivna ordet fick därför en stor betydelse man samlade de heliga skrifternas till GT's kanon.

Genom Guds underbara ledning gav folkets fångenskap upphov till GT-delen i den kristna församlingens Bibel. För att folket skulle få del av ordet uppstod på de flesta orter synagogor med föreståndare. I dessa förelästes och uttyddes lagen och senare även profeterna varje sabbat för folket.

C. I väntan på Messias

Folket bad och längtade efter Israels tröst. De iakttog tidens tecken för att se om Messias och Guds rike snart skulle komma. Detta förhållande förklarar till en del varför Johannes Döparens predikan fick så stort genomslag. Det förklarar också med vilka förhoppningar folket till en början mottog Jesus. Men samtidigt kan vi utgående från dessa förväntningar se varför man i bitterhet och våldsamhet slutligen förkastade honom. Man insåg att han inte motsvarade ett jordiskt Messias-ideal, utan förkunnade ett andligt rike.

Judarna förstod inte lagens profetiska innebörd. De förbisåg att GT's profetia visar på något utöver sig själv. Det pekar på en ny andlig uppenbarelse genom en profet, Kristus. Mose säger själv: "Honom skall ni lyssna till", 5 Mos 18:15.

Då tiden var fullbordad, upplyste ett strålande sken plötsligt Judeens natt. En himmelsk budbärare förkunnade, att profetiorna gått i uppfyllelse och att Messias var kommen. Evangeliet frambars med jublande änglasång till lyssnande herdar.

NT - Innehåll | Föregående avsnitt | Nästa avsnitt