4. EXODUS OCH ÖKENVANDRINGEN

A. Uttåget ur Egypten

B. De tio budorden

C. Gamla förbundets gudstjänst

D. Ökenvandringen

A. Uttåget ur Egypten

Jakob flyttade med sin familj till Egypten där de levde i goda förhållanden. Men tiden gick, Jakob och hans söner dog och nya släktled såg dagens ljus. En ny farao, som inte kände till Josef, kom till makten. Han såg israeliterna som ett hot och gjorde dem till slavar. För att de inte skulle bli ännu fler befallde han att alla nyfödda pojkar skulle dödas. När Mose föddes gömde man honom därför i en korg i Nilfloden, men faraos dotter hittade honom och han blev hennes son.

Vid 80 års ålder blev Mose ledare för Israels folk. Tillsammans med sin bror Aron begärde han att farao skulle ge folket frihet att lämna landet. Men farao släppte dem inte trots att Mose och Aron genom underverk kunde förvandla vatten till blod, översvämma landet med paddor, angripa boskapen med pest mm. Först efter den tionde plågan, där det äldsta barnet i varje egyptisk familj dödades, kunde israeliterna bryta upp och lämna landet. Uttåget skedde omkring 1446 fKr och den skara som lämnade landet var ca 600 000 män samt kvinnor och barn.

I samband med den sista plågan och uttåget ur Egypten instiftades påsken. Gud gav befallning att varje israelitisk familj skulle slakta ett felfritt lamm och stryka blodet på dörrkarmen. Detta blod skulle skydda familjen från att bli drabbad av döden, den tionde plågan.

Dessa händelser är tydliga förebilder till Kristus. Jesus kallas för "Guds lamm" och även han offrades under påsken. Paulus skriver i 1 Kor 5:7 "Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat". Lika avgörande som lammets blod var för israeliterna lika avgörande är Jesu blod för oss: "Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd"

När folket under Moses ledning kom fram till Röda havet hamnade de i en svår situation. Framför dem låg havet och bakom dem kom farao med sin krigshär. Gud gjorde återigen ett underverk genom att havet klövs i två delar så att folket kunde gå på torr mark mitt genom havet. När faraos krigsfolk följde efter vände vattnet tillbaka över egyptierna och alla drunknade.

B. De tio budorden

När Israels folk kom till Sinai gav Gud dem lagen, de tio buden. Herren själv skrev med sitt finger ner budorden på stentavlorna. De är givna för alla tider och åt alla folk och var kända långt innan Sinai. De tio budorden börjar med "Du skall ...".

Endast några månader efter Guds mäktiga ingripande i samband med folket uttåg ur Egypten och medan Mose mottog stentavlorna på berget, lät folket tillverka en avgud i form av en guldkalv. Till denna avgud bad och offrade man och man sade: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." Moses bön räddade dock folket från att bli utplånat av Guds vrede.

C. Gamla förbundets gudstjänst

Tredje Mosebok är Israels "kyrkohandbok". Den handlar om Israels förhållande till Gud, hur Israel skall leva som ett heligt folk. De lagar som finns här kallas ceremoniallagar och har en symbolisk betydelse enligt Ef 2:15-16; Hebr 10:1; Kol 2:16-17. De flesta av dessa lagar hade direkt samband med gudstjänsten. Ett centralt inslag i folkets gudstjänst var offren. Syftet med offren var:

• att hålla samvetet vaket och påminna om att man var en syndare, Hebr 10:3
• att visa på behovet av försoning och syndaförlåtelse, Hebr 9:22
• att peka på Kristus som det stora, evigt fullkomliga offret, Hebr 9:1-10:39

I 3 Mos 16 berättas om den stora försoningsdagen, gamla förbundets långfredag. Som minnesregel kan vi ha dessa två bibelställen:

3 Mos 16 - Joh 3:16.

D. Ökenvandringen

Ökenvandringen varade i 40 år (1446-1406 fKr) och målet var att återvända till Kanaans land. För att leda folket i öknen uppenbarade sig Gud i en molnsky om dagen och i en eldstod om natten. Israels folk klagade ofta och deras otro upptände Guds vrede.

När folket närmade sig Kanaan, sände Mose tolv spejare in landet. När de kom tillbaka kunde de berätta att landet var rikt och bördigt. Endast två av spejarna, Josua och Kaleb, ville dock följa Herrens befallning och inta landet. De övriga spred rykten bland folket om att invånarna är storväxta och oövervinnliga. Följden blev att Israels folk gjorde uppror mot Mose och Herren Gud. Som straff fick folket vända tillbaka ut i öknen och ingen av dem som var över tjugo år fick komma in i löfteslandet, utom Josua och Kaleb. Berättelsen är Bibelns stora och varnande exempel på otron och dess följder.

I 4 Mos 16 berättas det om när Kora, Datan och Abiram, gjorde uppror mot Herren. Utgången blev att "Jorden öppnade sitt gap och uppslukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. De for levande ner i dödsriket med allt vad de ägde, och jorden täckte över dem." Berättelsen lär oss hur det går om man i eget namn och i egen person tror att man kan träda fram inför den helige Guden.

Vid ett annat tillfälle klandrade folket Gud och Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!" Som straff sände Gud giftiga ormar bland folket och många dog. Folket ångrade sin synd och Gud sade till Mose att han skulle tillverka en orm av koppar och hänga upp den på en stång. Var och en som hade blivit ormbiten kunde då se upp på kopparormen och bli frisk. Jesus tar i Joh 3 denna händelse som en förebild till sig själv:

Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."

Mose fick inte komma in i Kanaans land, fast han bad Herren om det. Mose som lagens representant skulle inte föra folket in i löfteslandet utan det skulle Josua göra. Josua är ett hebreiskt namn som betyder Herren frälsar. Samma namn på grekiska är Jesus. Lagen leder oss inte in i Guds löftesland, himmelen. Det gör Jesus, Frälsaren.

Snabbsvarsuppgift till kapitlet finns här.

GT - Innehåll | Föregående avsnitt | Nästa avsnitt