[Hälsning]
[Vederläggning av Erasmus' företal]
[Kort genomgång av Erasmus' inledning]
[Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet]
[Vederläggning av andra delen av «Diatribe»]
[Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis]
[Paulus och Johannes talar för Luthers lära]
[Avslutning]

Den vördnadsvärde Erasmus av Rotterdam
önskas nåd och frid i Kristus av Martin Luther

Det kan förefalla, vördnadsvärde Erasmus, som om jag tagit alldeles för lång tid på mig för att besvara din skrift om viljans frihet. Inte heller är det ju min vana att vänta länge. Hittills har jag villigt gripit varje tillfälle att ta till orda. Ja, jag har till och med sökt efter möjligheter. En och annan undrar kanske över detta nya och ovanliga tålamod – eller denna rädsla! – hos Luther. Han har ju inte ens låtit sig rubba av stora ord av motståndare, som i tal och skrift lyckönskar Erasmus och stämmer upp triumfsånger till hans ära. Så har då äntligen denne mackabé – han som så hårdnackat stått fast vid sin lära – träffat på en värdig motståndare, som han inte vågar vända sig emot! Jag vill emellertid inte endast underlåta att anklaga dem. Nej, jag överlämnar själv till dig ett segerpris, som jag förr aldrig utdelat till någon. Jag gör det inte bara därför att du är mig vida överlägsen i vältalighet och snille – ett pris som vi alla med rätta skänker dig, jag för min del desto hellre eftersom jag själv alltid har levat som en barbar bland barbarer. Jag gör det också därför att du kom mig att tappa anda och stridslust. Redan före kraftmätningen har du gjort mig alldeles matt.

Av två skäl har du åstadkommit detta. För det första genom ditt skickliga förfaringssätt. Du går till verket med en förunderlig, beständig mildhet för att inte göra mig uppbragt när du uppträder som min vedersakare. Det andra är att du genom en lycklig eller olycklig tillfällighet eller ren slump inte säger någonting i denna så viktiga fråga, vilket inte sagts tidigare. Du säger rentav mindre, fastän du tillmäter den fria viljan större betydelse än sofisterna hittills sagt och gjort. Därom skall jag tala utförligare längre fram. Det kan därför tyckas alldeles överflödigt att bemöta dina argument, helst som de ju redan tidigare av mig flerfaldiga gånger blivit vederlagda. Än mer: i sak har de fullständigt söndersmulats genom Filip Melanchtons skrift om de teologiska huvudbegreppen¹, som man omöjligen kommer förbi och som enligt min mening förtjänar inte bara odödlighet utan även kanoniskt anseende inom kyrkan. I jämförelse med den tedde sig din bok så värdelös och motbjudande, att jag främst kände medlidande med dig, som så befläckat din annars utomordentliga, snillrika framställningskonst. Jag kände harm över det ovärdiga tankegods, som framfördes med så praktfullt utsmyckad vältalighet – som om man bure fram orenlighet och gödsel på guld- och silverfat!

Du tycks själv ha förstått detta, eftersom du endast med självövervinnelse gripit dig an uppgiften att skriva i ämnet. Säkert har ditt samvete sagt dig, att med hur kraftig vältalighet du än försökte, skulle du aldrig kunna slå dunster i ögonen på mig. Jag måste genomskåda uselheten, sedan väl de förföriska och stora orden plockats bort. Ty även om jag är ringa förfaren i talekonst, så är jag det, Gud ske tack, likväl icke i fråga om kunskap. Alltså vågar jag med Paulus tillerkänna mig själv kunskap men med tillförsikt frånkänna dig sådan, även om jag gärna som sig bör tillerkänner dig och frånkänner mig själv vältalighet och snille.

För den skull har jag tänkt på följande sätt. Min lära är fast grundad i skriften. Om det nu finns några, som inte bättre tillägnat sig den, och inte håller fast vid den med större kraft än att de tar intryck av dessa argument av Erasmus, som är så intetsägande fastän skönt utsmyckade, så är de inte värda att få hjälp genom ett svar från min sida. För sådana människor kan man nämligen varken säga eller skriva nog, inte ens med många tusen böcker, tusen gånger upprepade. Det vore ett företag ungefär som om man försökte plöja på havsstranden och så frön i sanden eller som att försöka fylla med vatten ett fat, som har hål i botten. Dem som i mina skrifter fått Anden till läromästare har jag verkligen tjänat fullt tillräckligt. De kommer att förkasta vad du säger utan vidare. Men man skall inte förundra sig över att de, som läser utan Anden, drives hit och dit som ett rör för vinden. Inte ens Gud själv skulle kunna säga dem tillräckligt mycket, inte ens om allt skapat förvandlades till talande tungor.

Jag hade därför nästan beslutat att lämna dem åt sig själva, som tagit anstöt av din bok, jämte dem som skryter och tilldelar dig segern. Varken av mitt myckna arbete, sakens svårighet, din storartade vältalighet eller fruktan för dig har jag blivit hindrad i min iver att skriva, utan blott av leda, harm och förakt, eller rent ut sagt: av min låga uppfattning om din skrift. Jag vill inte dra fram att du, alltid dig lik, alltigenom är hal och slingrande i ditt tal och tror dig försiktigare än Odyssevs segla mellan Scylla och Charybdis.² Ty du vill inte stå för något bestämt påstående, och likväl vill du framträda som den som gör sådana påståenden. Nu frågar jag: Hur kan man komma till tals med den sortens människor eller komma överens med dem, om man inte vet hur man skall ta fast Proteus?³ Men med Kristi hjälp skall jag längre fram visa vad jag förmår i denna sak och hur lite allt det nämnda hjälper dig. Då jag nu svarar dig, har jag sannerligen flera skäl därtill. Mina trogna bröder i Kristus nödgar mig. De framhåller att alla väntar att jag tar till orda, eftersom Erasmus' auktoritet inte får underskattas, och den sanna kristna läran står på spel i mångas hjärtan. Jag har också faktiskt kommit att besinna, att det inte varit rätt och kristligt av mig att tiga. Den klokhet eller ondska, som är av köttet, har spelat mig ett spratt. Jag har inte varit tillräckligt vaksam och besinnat att jag med mitt ämbete har förpliktelser både mot visa och ovisa, särskilt då jag uppkallas genom så många bröders böner. Väl är det sant att vår sak är sådan, att den inte är hjälpt med en lärare i yttre ting. Ty utöver den, som planterar och vattnar i yttre måtto, krävs Guds Ande, som ger växten; ja, såsom den som själv äger liv ger det inte livet. Denna tanke betydde mycket för mig. Men fastän Guds Ande är fri och blåser icke dit vi vill utan dit den själv vill, så hade jag bort komma ihåg den regel som Paulus gav: Träd upp i tid och otid. Ty vi vet icke vilken dag Herren kommer. Må det nu så vara att det finns sådana, som ännu inte förnummit att i mina skrifter Anden är läromästaren och som slagits ned av din skrift; kanske var deras stund ännu icke kommen. Och vem vet, bäste Erasmus, om Gud kanske värdigas utsätta också din besökelses tid genom mig, Hans svaga bräckliga kärl, så att jag i en lycklig stund kan komma till dig med denna bok och så vinna min älskade broder. Därom beder jag av hjärtat all barmhärtighets fader genom Kristus vår Herre. Ty om du också tänker och skriver oriktigt om den fria viljan, är jag dig dock inte ringa tack skyldig. Du har nämligen gjort mig mycket mer fast i min ståndpunkt, när jag sett den fria viljans sak förfäktas av ett sådant snille med uppbjudande av all kraft och ändå med så föga framgång, ända därhän att det nu står värre till med den än förut. Detta är ett tydligt bevis, att viljans frihet är ren lögn. Det går med den som det gick kvinnan i evangeliet: ju mer hon sköttes om av läkare, desto sämre blev hon. Jag skall emellertid visa dig största tacksamhet, om du genom mig blir vissare, liksom jag genom dig blivit mera orubblig. Men bådadera är Andens gåva, inte ett verk av vårt ämbete. Därför måste vi bedja Gud, att han öppnar min mun och ditt och allas hjärta och är mitt ibland oss såsom en läromästare, som talar och hör i oss.

Jag måste be dig, käre Erasmus, att ha fördrag med min bristande vältalighet, likaväl som jag i dessa saker har tålamod med att kunskap fattas dig. Gud giver inte allt åt en, och »alla förmår inte allt».⁴ Eller som Paulus säger: »Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.» Det står oss alltså endast åter, att nådegåvorna får ömsesidigt bistå varandra. Den ene får med sin gåva bära den andres börda och brist; så uppfyller vi Kristi lag.

¹ »Loci communes rerum theologicarum seu Hypotheses theologicae» av år 1521. I boken framställs reformationens teologiska grundtankar. Tillbaka

² Här och på många andra ställen tänker Luther på det latinska ordspråket, som utgår från de två virvlarna i Messinasundet, med vilka Odysseus hade att kämpa enligt tolfte sången i Odysseen. Tillbaka

³ Den grekiske havsguden, som var Poseidons tjänare och vakade över hans sälar. Proteus kunde förvandla sig till skiftande gestalter. Jfr fjärde sången i Odysseen. Tillbaka

⁴ Citat från Vergilius' Eclog. 8, 63. Tillbaka